The Musical Box: Buddah Records

onsdag 11 november 2009

Buddah Records

Bubblegum pop, eller tuggummipopen, blev en företeelse i USA i slutet av 60-talet. Amerikanska popband försökte helt enkelt kopiera föregångarna i Storbritannien, men det blev inte särskilt bra. Trots det blev det nästan en egen musikgenre. Nästan alla banden samlades dessutom på samma skivbolag – Buddah Records i New York.
Ett litet bolag som startade 1967 som en utbrytning ur Kama Sutra Records, ett annat udda skivmärke.

Buddah Records utmärkte sig tidigt, inte bara genom att namnet var felstavat, korrekt stavning är Buddha. Anknytningen till den österländske profeten var tydlig också av att en Buddhafigur fanns med i bolagets logotype och på skivetiketterna.
Den allra första singel som bolaget släppte är en riktig klassiker - Yes We Have No Bananas - med Mulberry Fruit Band. Gruppen är förmodligen nästan helt bortglömd idag, men låten kommer nog betydligt fler ihåg. Klasse Möllberg och Lasse Åberg använde den ju bland annat i Trazan & Banarne.

Bolagets första LP-utgivning är också en riktig klassiker, men knappast någon listetta - Captain Beefhearts debutalbum Safe As Milk. Särlingen som med hjälp av Frank Zappa inledde en mycket udda musikkarriär. Men när Beefheart gav ut sin mest välkända skiva – Trout Mask Replica – producerad av Zappa – hade han för länge sedan lämnat Buddah bakom sig.

Buddah släppte 1967 till 1969 en rad märkliga skivor, Kazenets Katz Singing Orchestral Circus, Ohio Express, Lemon Pipers och 1910 Fruitgum Company var några av banden. Men tuggummipopens era blev kortvarig. Den sista stora hiten kom 1969 med Ohio Express Mercy Mercy. Sen hjälpte det inte ens att Monty Python-gänget försökte blåsa liv i låtarna, genren var död.


I början av 70-talet gled därför bolaget allt mer över åt r´n´b med stjärnor som Gladys Knight and the Pips, Curtis Mayfield, Edwin Hawkins Singers och Bill Withers.
Lite kuriosa är att brittiska Genesis släppte ett album för USA-marknaden på Buddah, en samlingsskiva med de bästa låtarna från tidiga 70-talarna Foxtrot och Nursery Cryme.
I slutet av 1970-talet blev Buddahs utgivning allt mer sporadisk och 1983 gavs sista plattan ut.
BMG köpte 1993 upp rättigheterna till Buddahs utgivningar och gjorde 1998 en rad cd-återutgivningar, men nu stavat Buddha.

Det kanske roligaste med Buddah Records är den rad udda artister som de första åren frekventerade skivutgivningen. Knappast någon av dem har gått till historien - och ska inte heller göra det. Skivetiketterna är också rätt spännande i sig. De anknyter till mysticism, buddism och som på skivetiketten ovan, hinduismen, men så var det absolut inte. Buddah Records blev inte mer än en parentes i musikhistorien.

2 kommentarer:

  1. The Brooklyn Bridge 4:e album på Buddah Records "The Bridge In Blue"/BDS 5107 från 1972 är min favorit på Buddah-etiketten, då hade bandnamnet förkortats till bara The Bridge. Bandet är väl närmast totalt okänd i Sverige, men sålde miljontals plattor i USA i slutet på 60-talet och början på 70-talet. "Bruno's Place", "Uptown", "Man In A Band", "I Feel Free" (Cream-låten) och coola jazzy "Hospital Lady" är guldkornen på den här plattan. Lead singer Johnny Maestro hade säkert kunnat platsa i både Blood, Sweat & Tears och Chicago. Med lite mindre blås låter det lite Three Dog Night och ett stänk av progg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, detta band har jag aldrig hört talas om. Ska absolut kollas upp. Tack för tipset!

      Radera