Alltså MOTT, inte Mott the Hoople...När jag i början av 80-talet flyttade till huvudstaden fick jag för mig att sälja väl valda delar av skivsamlingen. Illa, men värst av allt; Motts andra platta Shouting & Pointing fick gå.
Jävlar vad jag ångrat det. Inte för att den var bra, bara för att den borde höra hemma i min samling. Mott blev ju ett kort efterspel av Mott the Hoople, glamrockens kanske största band på 70-talet. Bara av den anledningen borde jag ha den. Ingen annan.
Bandet Mott var Mott the Hoople, men utan Ian Hunter efter splittringen 1974. Det blev inte särskilt långlivat.
Mott gav ut två plattor. Den första – Drive On – var rätt hyfsad. Monte Carlo spelades rätt friskt - och högt - under de nattliga sittningarna där hemma. Shouting & Pointing var däremot en rent ut sagt sopig platta. Jag kan inte på rak arm erinra mig en enda bra låt... Så sen var det tack och adjö.
Märkligt nog nämns ofast de här plattorna som en del i Mott the Hooples diskografi. Helt hopplöst fel. Utan Ian Hunter var det här bandet egentligen inte mycket att komma med...
Det vete tusan vad Overend Watts, Morgan Fisher och Ariel Bender sysslat med sen dess. Orkar inte ens googla på det.
Morgan Fisher spelade förresten på Strågagården någon gång i slutet av 60-talet. Då med bandet Love Affair, mest känt för att ha mördat Deep Purples klassiker Hush. Men jag tror Fisher lämnat bandet då, så allt är förlåtet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar