The Musical Box: 2010

fredag 31 december 2010

Årets bästa skivor

Det har blivit en hel del nya plattor under 2010. Ärligt talat har jag inte riktigt koll på hur många, men nånstans mellan 100 och 150 är det säkert*. Om det räcker...
Nästan alla är jag väldigt nöjd med. 2010 blev året då jag fick tag i de Jefferson Airplane-skivor jag saknade, året jag upptäckte Eloy på allvar och året då jag hittade de där skivorna jag letat efter så länge, men inte hittat förrän nu.

Så det har inte varit lätt att välja ut de tio bästa skivköpen. Men här är de i alla fall. Skivorna är inte listade efter hur bra jag tycker de är. Jag gör inga sådana listor.

Midnight Oil – Head Injuries
Va fan, tänker nog en del. Det här kan väl inte vara något. Men det är det. Head Injuries är en ganska tidig Oil-platta och något helt annat än Diesel & Dust. Den kom 1979 och här är det tung hårdrock som gäller. En svårfångad platta, men nu har jag den. Äntligen.
Procol Harum – A Whiter Shade of Pale
Borde naturligtvis inköpts för flera år sedan, men nu fick jag tag i ett väldigt fint exemplar. Procol Harums bästa album hävdar jag, och en av de starkaste progressiva rockplattor som gjorts. PH är mer än bara låten med samma namn. Mycket mer.
Eloy – Dawn
Jag har nog köpt tio eloyskivor i år, men den här sticker ut. Dawn är riktigt kul och väldigt annorlunda från de flesta andra jag hört. En konceptsskiva som handlar om livet efter döden eller nåt sånt. Det här tyska bandet snor friskt från både Pink Floyd och Jethro Tull och det blir snorbra.
Jethro Tull – Heavy Horses
En av få Tull-plattor som saknades i samlingen. Det här är dessutom en av de bästa. Från tiden när Ian Anderson lirade folkrock och såg ut som ett skogstroll (men det har han väl alltid gjort). En skiva jag kan spela hur många gånger som helst.
Beatles – A Hard Day´s Night
Detta var den första beatlesskiva jag hörde, men av någon anledning köpte jag aldrig LP:n. Men när jag hittade den hos Klasses för en hundring kunde jag inte låta bli.
Rolling Stones – A Bigger Bang
Stones senaste hittade jag på vinyl på en obskyr sajt i Tyskland. Det blev svindyrt, men värt varenda krona. Det här är en av Stones allra bästa album.
Elvis Costello – Imperial Bedroom
Jag gav bara en tia för den här plattan, men jävlar vad bra den är. Costello gör lysande pop och det här blev snabbt en favorit. Är det möjligtvis en av hans bästa?
Pretty Things – Silk Torpedo
De här 60-talsrockarna har gjort plattor i nästan varenda genre som finns. Den här är från epoken som glamrockare. Utan att darra för mycket på rösten vill jag nog påstå att det är en av de bästa glamrockplattor jag hört.
Jack Green – Mystique
Köpte jag på chans på Tradera. Men vilken platta! Jack Green blev väl aldrig någon större kändis som soloartist, men här levererar han den bästa new wave-pop jag hört på väldigt länge. Sen gör det ju inget att skivan är näst intill omöjlig att få tag på.
Jefferson Airplane – Crown of Creation
Anses väl inte vara lika bra som Surrealistic Pillow, men fan vet. Det här är lysande bra psykedelisk pop från ett av de allra största banden. Hittade den hos Klasse, den också...




Bubblare
Roxy Music – Roxy Music
Banbrytande och skitbra!
Tom Petty – Mojo
En ny platta med en av de allra största. Överstyv, så klart!
Eloy – Inside
Sanslöst flummig spacerock.
Nick Lowe – Labour of Lust
Vad ska man säga. En fantastiskt bra platta.
Rockpile – Seconds of Pleasure
En klassiker för pubrockfansen.

* Har räknat, 322 blev det.

torsdag 30 december 2010

Hacketts mästerverk

STEVE HACKETT - SPECTRAL MORNINGS - 1979

Det här är en riktigt bra platta. Det är Steve Hacketts LP Spectral Mornings.

En del säger att det är hans mästerverk och att han aldrig gjorde något liknande igen efter denna.
Det vet inte jag, men det är underhållande och avkopplande lyssning.


För gamla Genesis-dyrkare är det också något alldeles extra. Det finns en hel del A Trick of the Tail över den här skivan. Dessutom tar han musiken från Nursery Cryme och Foxtrot ett steg vidare i sitt experimenterande. Då blir det jättebra.

Det finns inte en dålig låt på Spectral Mornings. The Virgin and the Gypsy är en finstämd ballad, på The Angel of Mons visar Hackett varför han är en av progrockens stora gitarrister, och på mitt favoritnummer, Spectral Mornings är musiken blixtrande snygg och storartad gitarrock.

Steve Hackett fick aldrig någon större frihet som medlem i Genesis. Det tog han tillbaka här.

Nr: 1634/2222

onsdag 29 december 2010

Pink Floyds anonyma album

Animals blev på något sätt inklämd mellan Dark Side of the Moon, Wish You Were Here på ena sidan och The Wall på den andra.
Pink Floyds okända eller anonyma album har den kallats.
Det är lite märkligt att det blivit så. För Animals från 1977 är spännande och framför allt bra. Här lirar bandet för första gången sitt ”nya” sound. Det som skulle brisera på The Wall.

Visst låter skivan mycket som Dark Side och Wish, men den är ändå väldigt olika. För första gången är det bara Roger Waters låtar. Det är fortfarande expressionistiskt och experimentellt, men de långa jammen är kortare. Det är den stora skillnaden.

Det finns bara fem låtar på Animals. Och då är öppnings- och avslutningsspåren – Pigs on the Wing part 1 & 2 bara ett par minuter tillsammans.

Det öppnar för långa Dogs som tar upp nästan hela förstasidan. Där spelar Waters upp en hel värld av våld, smärta och ilska, En nästan hypnotisk låt.
B-sidans Sheep är om möjligt ännu ilsknare, och David Gilmours gitarrsolon skär in som vassa knivar. Också den en upplevelse.

När man tröttnat på Dark, Wish och The Wall - för det kan hända - är det dags för Animals.

Mer om Pink Floyd:
Är detta roligt? (Ummagumma)
Another Brick in the Wall

tisdag 28 december 2010

Opolerat och ruffigt

Skrikigt, stökigt och skitigt. Säga vad man vill om Slade. Men det var få glamrockband som hade så mycket power och så högt tempo. Slayed från 1972 är en svettig rockplatta och en rejäl energikick, utan att nödvändigtvis vara något annat än opolerad och ruffig.

Man får inte sätta sina förväntningar särskilt högt när det gäller Slade. Det ligger inga djupare tankar bakom Slayed? och de är inga särskilt skickliga musiker. Jimmy Lea är knappast en bländande basist, Noddy Holder bara en hyfsad sångare, även om han kan vråla, och Dave Hills gitarr går det också att ha synpunkter på.
Och det var ärligt talat inga särskilt bra låtar de gjorde heller.
Men Slade gör det med attityd. Och ibland är det bara det som räknas. Därför är Slayed? en rolig, och emellanåt, väldigt underhållande skiva.

Mama Weer All Crazee Now är givetvis en sån där låt som man bara måste älska, även om det säkert finns mängder av garageband som skulle göra det bättre. Gudbuy, Gudbuy är lysande energisk, för att inte tala om Slades misshandel av Janis Joplin-låten Move Over.

måndag 27 december 2010

Red Octopus går spårlöst förbi

Red Octopus från 1975 sägs vara Jefferson Starships bästa. Det är den kanske, men jag gillar den inte. Jag har i omgångar försökt hitta skivans storhet, men den säger mig ingenting.

För mig är det en sån där platta där man måste ta tillvara varenda liten glimt, hur ointressant den i själva verket ändå är, för att orka med den. Men de där glimtarna är obefintliga.

Naturligtvis beror detta på att mina favoritplattor med Jefferson är från Airplane-tiden. De skiljer sig så oerhört från det här. Och det var väl fler än jag som tyckte att Grace Slick, Paul Kantner och Marty Balin, de tre kvarvarande från 60-talet, sålde ut sig.
Den närmaste beskrivning jag kan komma på är att Red Octopus låter som en blandning av Airplane i sina tråkigaste stunder och typisk amerikansk radiopop, England Dan & John Ford Coley, Seals & Crofts och annat sånt där lättuggat. Knappast psykedeliskt, lite västkustrock kanske?

Som om Jefferson Starship först känt efter åt vilket håll vinden blåst och sedan vänt sina luggslitna alvmantlar i rätt riktning.

Miracles lär ha blivit en mindre hit, men resten av låtarna verkar ha skrivits i sömnen. Red Octopus gick spårlöst förbi 1975. Och den gör det nu också.

lördag 25 december 2010

Procol Harum träffade rätt

Jag vet inte hur många gånger jag hört A Whiter Shade of Pale. Men fortfarande är den lika bra. Det är förmodligen en av de mest spelade 60-talslåtarna och en av de mest välkända, men ändå har den det där lilla extra kvar.

Kanske hänger det på de tunga mollackorden, kanske på den surrealistiska, nästan obegripliga texten, eller så träffade Procol Harum bara så fullständigt rätt. Låten är, trots att den är över 40 år gammal, precis lika bra som 1967.

A Whiter Shade of Pale är brittiska Procol Harums debutsingel och släpptes i maj det året. Något senare kom bandets andra singel, Homburg. Det går inte att påstå något annat än att det var en fantastisk debut.

Men när LP:n släpptes i december samma år gick det inte lika bra. Det kan ha berott på att det dröjde så lång tid från singelsläppen. Men troligast var nog att A Whiter Shade of Pale inte fanns med på skivan, inte Homburg heller för den delen.

Men det är ett grovt misstag att anta att Procol Harums debutplatta av den anledningen inte var särskilt bra. Det är precis tvärtom, det är en oerhört bra rockskiva - och vad jag tycker - Procol Harums allra bästa.

Här finns en lång rad synnerligen starka låtar, Conquistador och Something Following Me är bara ett par exempel. Mest underskattat är nog eposet Repent Walpurgis som, inte minst tack vare Gary Brookers bländande keyboardspel, växer till ett vidunder som sen löses upp och försvinner som tunn blå rök.

Misstaget att inte ta med hitlåtarna på LP:n reparerades. När plattan släpptes i USA togs naturligtvis A Whiter Shade of Pale med. Och när plattan gavs ut i Tyskland var det så klart Homburg som blev förstaspår.
Senare har det getts ut en lång rad olika pressningar av det här albumet.

Den som finns i min samling är av någon anledning dansk och gavs ut någon gång i början av 90-talet. Men det spelar ingen roll. Procol Harum gjorde redan 1967 fantastisk rockmusik.

torsdag 23 december 2010

En sällsynt hederlighet

Det finns ingenting, absolut inget, som skulle kunna skvallra om att Sean Tylas platta Redneck in Babylon skulle vara det allra minsta bra.
Först och främst omslaget. Det är något av den jävligaste jag sett. Han är fan inte vacker!
Och när man sen också konstaterar att det är en 80-talare utgiven på ett obskyrt tyskt skivbolag...då är det lätt att man släcker ljuset för herr Tyla. Utan att gå vidare.

Och jävlar vad fel det där första intrycket var...igen.
Det här är en kul platta. Sean Tyla gör, som alltid, bra rock, pubrock, sin egen grej.

Och så vänder vi på det.
Nu påstår jag att han lyckas med sitt omslag. Det räcker med att slänga en kort blick på det för att bli lite småchockad. Och förresten...jämför man med vad som skulle komma senare på 80-talet...då är det inte så illa. Då är det rätt normalt, eller till och med ganska modest.

Och all musik på 80-talet var inte kass. Det fanns en och annan som höll ut och inte lät synthar och digital mastering ta över fullständigt. Sean Tyla håller det på en anständig nivå. Det ska han ha all heder för.

Och så det här med musiken. Den gamle Ducks Deluxe-gitarristen har något extra, det måste jag medge. En glimt i ögat, ett korn av sanning, en sällsynt hederlighet.

För Redneck in Babylon är inga krångligheter. Det är enkel och ganska rak rock. Sånt där man kan lira nästan när som helst.

Några såna där jättehits finns väl inte, men jag har fått ett särskilt gott öga till Landing Lights, det är en skön låt. Lands of the Buffalo är också rätt cool, för att inte tala om Casino Queen.

Mer om Sean Tyla:
Från kust till kust (Moonproof)

Mer om Ducks Deluxe:
Fräcka rockrökare från Ducks Deluxe (Don´t Mind Rockin Tonight)

Mer om Motors:
Motors i fel ordning (Motors 1)

Mer om The Rumour:
Rockveteraner bakom Graham Parker (Max)

onsdag 22 december 2010

American America

Att ta ett bandnamn som America är knappast blygsamt. Men märkligt nog bildades detta folkrockband i Storbritannien, där de tre medlemmarna Gerry Beckley, Dewey Bunnell och Dan Peek träffades.

Alla tre är söner till amerikanska militärer stationerade i England, och med brittiska mammor.
Men musiken de spelar är absolut amerikansk. Kalifornisk folkrock, inte helt olikt Eagles, men med dragning åt typisk amerikansk trall-pop, som England Dan & John Ford Coley, Hall & Oates, Boz Scaggs och sånt där.

Av den anledningen finns det kanske anledning att dra öronen åt sig. Men det finns ett och annat guldkorn.
America har sedan starten 1973 gett ut en lång rad plattor. På åtminstone de tidiga skivorna finns flera spännande och intressanta låtar.

Redan 1975 kom bandets första Greatest Hits – History – en skiva som kan vara värd att ha i samlingen.
Här finns A Horse With No Name, låten som bandet slog igenom med, Sister Golden Hair, Tin Man, Muscrat Love och inte minst Ventura Highway. En rätt skön platta att slänga på när man tröttnat på Eagles One of These Nights eller Desperado.

Lite kuriosa – samlingen är producerad av beatlesproducenten George Martin. Han mixade om låtarna och sägs ha snyggat till originalproduktionen rätt ordentligt.

tisdag 21 december 2010

Egensinnig rocker med rovdjursblick

Steve Harley & Cockney Rebel slog igenom 1973 med The Human Menagerie. Året efter kom The Psychomodo och sedan The Best Years of Our Lives.
Skivor med låtar både som glittrande örhängen och flyktiga förnimmelser av Londons mörka bakgator, slum och elände. En spegelbild av underjorden, bakfylla och laglöshet, Oliver Twists och Fagins dystra East End.

Men skivorna köpte jag inte. Jag nöjde mig med samlingsplattan A Closer Look, där de bästa låtarna från de tre skivorna fanns med. Jag har spelat sönder den, det erkänner jag. Vinylen är sliten och till och med skivomslaget har fått sådana törnar att det knappast håller ihop.

Steve Harley, som bytte ut musikerna i bandet med jämna mellanrum, höll sig då någonstans mellan David Bowie och progrocken, utan att bli allt för teatralisk.

Ironiska låtar som Make Me Smile, Mr Soft och Sebastian var den svarta sidan av glamrockens glättiga yttre.
Ibland lite som Kinks, ibland Beatles. Men väldigt udda.

söndag 19 december 2010

Vanliga standardlåtar

MIDNIGHT OIL - DIESEL & DUST - 1987

Beds are Burning är en briljant rocklåt. Det är en sån där melodi som äter sig fast och får adrenalinet att pumpa.

Det upptäckte fler än jag 1987, då den var ny. Låten blev Midnight Oils stora genombrott i Sverige och albumet Diesel & Dust var hetare än något annat.
Lite märkligt att en skiva kan bli nästan legendarisk bara på grund av en enda låt. För Diesel & Dust är egentligen inte särskilt bra. Det är en ganska tråkig platta.

Nu är jag rätt säker på att det börjar koka bakom ögongloberna på en och annan Midnight Oil-fan.
Men så här tänker jag.

Alla låtarna på skivan är ganska lika. Det är tämligen typisk 80-talsrock i powertempo. Vanliga standardlåtar enligt mall A1. Och hur kul är det?
Beds are Burnering undantagen så klart. Och kanske The Dead Heart.
Faktum är att Midnight Oil gjort flera bättre album än den här. Kanske var det så att Pete Garrett var mer intresserad av att få ut sitt politiska budskap.
Och det var väl bra – men det gick ut över musiken.

Nr: 731/2222

Mer om Midnight Oil:
Respekt för Midnight Oil

lördag 18 december 2010

Påtända tyskar går loss

ELOY - INSIDE - 1972

Inside med Eloy är en skiva som kan framkalla både vredesutbrott, hallucinationer och krypningar under skinnet. Här kastas flummiga meningslösheter fram och tillbaka av musiker som förmodligen var påtända när de kom på de här genialiteterna.

Galna och grönaktigt metallglänsande gitarrsolon, en blåsvart orgel som suger i sig luften och sen pressar, stöter, kastar ut den i virvlar av forntida folkmusik eller djuriska skrik direkt från ryggraden.

En sångare, Frank Bornemann, med en så udda och märklig tysk brytning att det bara blir effektfullt, nästan komiskt. Fyra låtar på en LP, varav 17 minuter långa Land Of No Hope tar upp hela ena sidan.

Visst är Eloy spacerock, men det är snyggt gjort, på sitt eget sätt. För helt ogenerat snor Eloy från Pink Floyd och gör sin egen Interstellar Overdrive.

Land Of No Hope är en spöklik rymdresa utan början eller slut. Ett hopp rakt ner i ett svart hål av bly och koldioxid. Men hejdlöst roligt och oerhört underhållande.

På andrasidan, med tre kortare låtar (nåja), balanserar Eloy mellan hårdrock och experimentell rock och snuddar mer än en, två, tre gånger vid Jethro Tull. Kanske är denna sida något mer lättlyssnad.
Man ska nog försöka vänja sig vid Eloy i små doser. Tyskarnas eviga malande tar på krafterna. Men det är ändå rätt bra melodier, och så har de snott sjyssta prylar, utan att ens ha viljan eller den goda smaken att dölja det. Eloy gör sin egen grej – stenhårt – utan att vika en tum. De är ju tyskar...och garanterat stenade.

Nr: 1900/2222

fredag 17 december 2010

Nazareth överraskar

Som om någon skulle bli förvånad. No Mean City från 1978 följer exakt samma schema som alla Nazareths album. Här tas inga risker, bandet kör samma gamla rockers och samma gamla smöriga sammetsballader som alltid.

Men, och här blev jag själv överraskad. Den här gången gör de det bra.
No Mean City innehåller flera riktigt bra rocklåtar, intelligenta och välskrivna. Och då är det ändå gruppens tionde studioalbum vi snackar om!

Man har all anledning att bli förvånad. Nazareth lyckades nämligen under alla år, från debuten och framåt, sällan komma med något nytt. Till slut blev deras skivsläpp inte särskilt roliga.

Den här stod länge och häckade i ett dammigt hörn innan jag en ledig eftermiddag i december blev lite, lite nyfiken.

Det ångrar jag inte.

Dan McCafferty låter ovanligt elak - gitarriffen, även om de varit med förr, känns friska – och melodierna är ovanligt starka.
Just Get Into It är en tung rocker jag gillar. Fan vet om det inte är en bandets bästa någonsin. May the Sunshine och Claim For Fame blev också snabbt favoriter.


Ett bra nazareth-album med andra ord.
Det trodde jag aldrig någonsin att jag skulle skriva!

onsdag 15 december 2010

Bättre än ryktet

JETHRO TULL - A PASSION PLAY - 1973

Jethro Tulls A Passion Play från 1973 har ett ruggigt dåligt rykte. Så taskigt att jag egentligen aldrig lyssnat på skivan förrän nu. Jag har av någon anledning förutsatt att ryktet stämde. Att det här är världshistoriens värsta nederlag, en katastrof.

Så jag var minst sagt kritisk när den äntligen hamnade på skivtallriken och var förberedd på en timmes outhärdlig plåga.

Men jag spelade nog skivan åtta eller nio i rad. För naturligtvis är inte ryktet riktigt sant.

Visst är A Passion Play en bombastsik och högtravande LP.
Och visst består skivan av en enda låt, precis som Thick as a Brick, som A Passion Play alltid jämförs med.

Och visst är det så att det inte finns några starka melodier att hänga upp sig på.
Och nog är det sant att man måste varas en ganska hårdhudad Jethro Tull-fan för att gilla den.
Men jag måste erkänna att jag tycker A Passion Play är bra. Den har något särskilt, något som gör att man sugs med i de vindlande melodislingorna. Ian Anderson är oerhört skicklig och han har kunniga musiker omkring sig.

A Passion Play är både välgjord och genomtänkt. Flera avsnitt är faktiskt jävligt snygga. Dessutom har Ian Anderson humor, det här är en skiva med glimten i ögat.

tisdag 14 december 2010

En svartvit kopia

Det går naturligtvis inte att skriva om A Night at the Opera utan att ta upp A Day at the Races, tvillingskivan, uppföljaren och den svarta kopian. Så det får bli Queen två dagar i rad...
Det var aldrig något snack om vad Queen menade med A Day at the Races. Musiken går på precis samma tema som A Night at the Opera, skivomslagen är nästan identiska och namnen ligger också misstänkt nära varandra.
Naturligtvis lyckades det inte. Det här med att göra uppföljare till framgångsrika koncept går sällan hem i rockbranschen.

Observera nu att jag INTE säger att A Day at the Races är en dålig skiva. Den är tvärtom mycket, mycket bra. Den stora skillnaden är att A Night at the Opera var banbrytande.

Det som gjordes då hade aldrig gjorts innan. Det kunde A Day at the Races från 1976 aldrig överskugga. Den blev, trots sina kvaliteter, aldrig något mer än en svartvit kopia.
Och så hade den ingen Bohemian Rhapsody. Det räckte inte Somebody to Love till för.

Men på sina ställen är den faktiskt bättre. Åtminstone i ”opera”-delarna. Det som inte satt till hundra procent på A Night at the Opera tycker jag att Queen snyggat till här.

Problemet med det, som på den tiden var anledning till massiv kritik, är att A Day at the Races då låter ännu mer bombastisk än sin föregångare. Saken blir inte bättre av att den tunga gitarrbaserade rocken har dragits ner rätt ordentligt. Det räcker inte med den kraftfulla inledningen Tie Your Mother Down, även om den är ohygglig.
Men om man låter bli att jämföra är A Day at the Races en ruggigt bra platta. Queen är grymt bra i sina ballader och här finns flera mindre storverk. Somebody to Love givetvis, men Good-Old Fashioned Boy och You Take My Breath Away är också lysande.
Och så är skivomslaget lite, lite snyggare...

måndag 13 december 2010

Ett stort ögonblick

Jag vet inte vad folk kommer att säga om A Night at the Opera om 100 år. Men idag – nu - här, finns ingen tvekan. Oavsett vad man tycker om Queens skiva från 1975 är det bara att erkänna att den är ett mästerverk.
Till och med de som hatar Queen av hela sitt hjärta och hävdar att den är en av vår tids mest överskattade, uppblåsta och pompösa album måste hålla med om det.

A Night at the Opera är Queens storverk och ett av 70-talsrockens allra största ögonblick.
Att skivan hatades av alla punkare när den kom behöver väl knappast sägas.

Den står ju för precis allt det punken ville riva ner. Att i Jönköping ens nämna den här skivan för nån av de grönhåriga med tuppkam och säkerhetsnålar i örat var att be om stryk.
Och på sitt sätt hade de väl rätt. Men det hindrar ju inte att skivan är ohyggligt stark. Och anmärkningsvärd.

Queen gör nämligen något som ingen annan vågat tidigare, blandar rock och opera. Visst gjorde väl både Moody Blues och Emerson, Lake and Palmer framgångsrika skivor som byggde både på klassisk musik och rock. Men de drog aldrig ut det så här långt.

Queen gjorde det av en enda anledning – att de kunde. Freddie Mercurys röstresurser var något unikt i rockvärlden och är det fortfarande. Med andra ord kommer det att dröja länge, eller aldrig hända igen, att någon vågar sig på detta.
Nog om teorier. Över till låtarna.

Och då måste man ju börja med Bohemian Rhapsody, eller...
Men nej, jag låter bli den. För det finns nog ingen rocklåt som blivit så sönderanalyserad och teoretiserad.

Det finns heller knappast någon annan låt som blivit så överexploaterad, utnyttjad och våldtagen att den inte längre går att spela. Jag kan det inte!
Låt mej i stället konstatera att det inte finns en enda svag låt på A Night at the Opera. Inte ens när Queen fånar sig i låtar som I´m In Love With My Car och Lazing On a Sunday Afternoon.

Bäst på skivan är utan tvekan de lugnare låtarna, som till exempel You´re My Best Friend och Love of My Life.
Sen har jag en liten speciell känsla för Death on Two Legs, en fläskig rocker som nog är Queens ilsknaste och mest aggressiva låt någonsin.

söndag 12 december 2010

Bittra, cyniska och storkäftade

Australien är naturligtvis inte bara AC/DC, Men at Work och Paul Kelly. Hoodoo Gurus är ett rockband från Down Under som kan få till det ordentligt emellanåt. Trots att bandet var som störst i slutet av 1980-talet var det plattan Kinky från 1991 som fick mig att haja till ordentligt.
Det är en kul platta och en satirisk topspin av både punken och synthpopen. Hoodoo Gurus var bittra, cyniska och storkäftade. Precis så som rock ska vara, och så långt från Gary Numan* det bara går att komma.

1000 Miles Away är plattans coolaste låt och får mig att tänka på den där flygplansresan högt över molnen jag aldrig gjort.
Bandet bildades 1981 i Sidney, upplöstes 1998, men återförenades 2004. Hoodoo Gurus var störst i slutet av 80-talet, då storsäljarna Mars Needs Guitars, Blow Your Cool och Magnum Cum Louder gavs ut.
Kinky är dock den enda skivan jag har i min samling med den här gruppen. Jag ska börja leta efter de andra också.

* Brittisk synthpop-pionjär som man ska akta sig för...han har gjort en hemskt massa hemska skivor...

lördag 11 december 2010

Några favoriter 20

Det var ett tag sedan, men här kommer några av mina favoritlåtar just nu. En märklig blandning kanske, från new wave-pop över artrock till svettig sydstatsrock, men så är det.

The Loved Ones – Elvis Costello
En briljant litet popdänga från hans album Imperial Bedroom. Inte så lite beatlesinspirerat och sanslöst kul. Costello kan göra ruggigt bra pop när det vill sig. Men jag vet faktiskt inte om det här blev någon större hit 1982, Imperial Bedroom blev aldrig någon av hans storsäljare, även om det förmodligen är ett av hans bästa album.
Remake/Remodel - Roxy Music
Första låten på Roxys debutplatta från 1972. Experimentellt och tungt som var chockerande då...och fortfarande är det. Remake/Remodel är rå och opolerad och sanslöst bra. Men underskattad och sällan spelad.
Roxy Music är ett sånt där band man gärna fnyser åt idag, men i början av karriären gjorde ett par tre ruggigt bra plattor.
Bounty Hunter - Molly Hatchet
Det här är första låten på southern rock-bandet Molly Hatchets debutplatta 1978. Och vilken start det var!
Danny Joe Brown inleder bandets karriär med att vråla Hell Yeah! Så att högtalarna bågnar. Bounty Hunter är en sanslöst tung southern rock-låt och den bästa låt Hatchet någonsin gjorde.

fredag 10 december 2010

"Man spelar inte punk för att det är inne"

Den improviserade serien om "band som lirade på Hovstock" fortsätter.
Carpe Diem var i flera år en ständigt återkommande till Hovstock. Men så var de en tid förmodligen också Jönköpings enda punkband.

Den här artikeln skrevs inför festivalen 1997.

Carpe Diems basist och sångare Jens Atterling är säker på sin sak.
- Nu har punken hamnat rätt. Förr spelade många punk för att det fanns pengar att hämta, men de är borta nu. Punk handlar om att få utlopp för sina känslor och aggressioner. Nu har punken fått sin rätta ställning, menar han. Det finns ingen som tjänar pengar på punk.

Tyvärr har många andra punkband i Jönköping lagt ner. Apati har upphört och även Ludenbones är på väg ifrån stan. Tillsammans med Divina Comedia är Carpe Diem ett av få punkband som nu lever.

Carpe Diem har spelat tillsammans i snart två år och består av Jens, Ivan Karlsson på gitarr och Johan Sandén på trummor. De skriver alla sina låtar själva, där texterna till stora delar handlar om orättvisor och krig.

Under sommaren har bandet legat nere. Men de släppte ut en demotape i början av juni. Hovstock blir deras första spelning på några månader.

- Hovstock är den bästa konserten i Jönköping. Det är utomhus, det kommer mycket folk och stämningen är bra. Det är svårt att förklara, det är bara rätt. Men i år fick vi en skittid, vi ska spela redan klockan tre på lördagen, avslutar Jens.

Och så ett helgtips
Tant Brun gör comeback.
Det är nio år sedan sist Jönköpings mesta och bästa punkband lirade tillsammans. Janne Samuelsson och grabbarna släppte i onsdags dessutom sin nya sajt om bandet. Kolla här.

torsdag 9 december 2010

Otäckt rosa Lowe

Pinker and Prouder Than Previous har jag svårt att komma överens med. Vi har bråkat mer än en gång.
Fan vet varför. Det är ändå rätt bra låtar Nick Lowe levererar på sin platta från 1988. Och jag gillar nästan allt han gör.

Men här är vi inte överens.
Varför, är en gåta man endast kan snudda vid.

Analys
På det hela taget: Ja, det är en bra platta.
Faktiskt: Ja!
Logiskt sett: Ja!
Teoretiskt sett: Tja...
Slutsats: Det där blev man inte mycket klokare på...

Det kan hänga på att John Hiatt är med här och faktiskt har skrivit en av låtarna, Love Gets Strange.
Men varför det inte skulle vara bra har jag ingen förklaring till alls. Jag gillar John Hiatts grejer också. Fan!

Är det för att Paul Carrack lirar piano eller keyboards på nästan varenda låt?
Fullt möjligt! Den gossen har jag svårt för. Gillar inte hans lite mörka sound...

Och när jag tänker närmare på det är hela den här skivan mörk.
Inte dyster eller nåt sånt. Nick Lowe gör som alltid små kul poplåtar. Men det finns nån baston där i bakgrunden jag inte klarar av. Så är det nog!

Skit samma!

Pinker and Prouder Than Previous tänker jag inte spela allt för ofta. Men den är kul att ha. Inte minst för det otäckt rosa omslaget.
Och så finns det ett par skarpa låtar: Bäst är I Got the Love och Graham Parker-covern Black Lincoln Continental.

onsdag 8 december 2010

Tredje gången gillt

5000 Years/Don´t Know Can´t Tell skulle kunnat vara en suverän start på City Boys debutplatta från 1976. Det är en svettig rocker och inte så lite experimentell.

Sen blir det faktiskt nästan ännu bättre med The Hap-Ki-Do Kid, skivans enda hit och förmodligen City Boys allra bästa låt någonsin.

Jävligt tråkigt att det inte är plattans a-sida som börjar så...utan b-sidan. Då hade jag kanske tyckt skivan är bra mycket bättre än vad jag anser nu.

A-sidan är nämligen ganska träig. Inte en enda av låtarna har det där lilla extra som skulle kunna få mig att gå igång. Vilken skitstart för City Boy.

Den här skivan har haft många turer i min samling. Jag köpte den faktiskt när den var ny. På den tiden lyssnade jag på band som 10cc och Queen, och City Boy var inte så långt ifrån.

Sen köpte jag Book Early också. Och tack vare den sålde jag sen varenda City Boy-platta...debutskivan också. För Book Early är hemsk.

Sen ångrade jag mig och köpte bara något år senare den där jävla plattan igen, bara för The Hap-Ki-Do Kid. Och där fick den stå.
Men när jag nån gång i slutet av 80-talet rensade ut skivor jag aldrig lyssnade på åkte den ut igen.

Nu har jag köpt skivan en tredje gång. Kan jag möjligtvis göra anspråk på något slags rekord?

Problemet är bara att den inte blivit bättre för varje gång jag betalat dyra pengar för den (nåja, nu senast gav jag en 50-lapp). Jag tycker ungefär likadant nu som då. Inledningen på b-sidan är jävligt bra. A-sidan bara en seg och dimmig smet av ospelbart trams.

tisdag 7 december 2010

En udda Rush

Grace Under Pressure ger mig nästan en bisarr känsla. Det är väl ett av de mest ”tillgängliga” av Rushs album sedan debuten. Inte för att de två har någon som helst likhet, debutplattan var en riktigt tung rocker.

Den här är nästan tvärtom. Som om progressiva Rush fått för sig att lira new wave. Albumet släpptes 1984, så den tanken är inte helt fel. Men jag vet inte om jag gillar det eller inte.

Jag hittar inga direkt starka låtar eller nåt annat heller, som kan få mig att tycka om det här. Vad som får mig att bli ytterst tveksam är naturligtvis syntharna. För vem skulle i sin vildaste fantasi kunna tänka sig Rush med synthar? Inte jag i alla fall.

Plattan är rätt enformig och känns efter ett tag tämligen monoton. Distant Early Warning är en hyfsat sjysst rushlåt. Men The Enemy Within låter ungefär som Eurythmics eller Police haft ett finger med i spelet.

Sa jag bisarr?
Hur som helst är det en rätt udda rush-platta.

måndag 6 december 2010

Minimalistisk artrock

Supertramp var i slutet av 70-talet kända för små trevliga och söta popmelodier som Logical Song, Give a Little Bit och inte minst långköraren It´s Raining Again.

Men det var inte där Supertramp började när bandet gav ut sin första skiva 1970. Då lirade de progrock, eller snarare artrock efter förebilder som Procol Harum och Yes.

Nåja, Supertramp var på debutplattan kanske lite mer försiktiga i sin framtoning än de där bombastiska bjässarna, nästan lite minimalistiska.

Och en hel del influerade av jazz och kanske till och med psykedelia. Men debuten var bra - och i min jämförelse – bättre än Genesis album Trespass som kom samma år.

Supertramp var dock inte nöjda med skivan, och inte publiken heller. Så till uppföljaren Indelibly Stamped 1971, bytte bandet stil och satsade på smart pop i stället. Jag återkommer till det vid ett annat tillfälle.

Men om vi nu går tillbaka till debutplattan, som jag faktiskt räknar till en av mina bättre artrockskivor. Den är både underhållande och experimentell.

En sak är jag riktigt säker på, Supertramp-gänget kunde skriva bra låtar, även om de inte hade någon lika stor instrumentvirtuos som till exempel Steve Hackett i Genesis eller Gary Brooker i Procol Harum.

För alla låtarna på skivan är bra, inte så där superbra, men välgjorda och smarta, genomtänkta och välarrangerade. Väldigt starka för att vara en första skiva.
Ett par favoriter har jag. It´s A Long Road är en ganska självklar rocker, om än lite rörig. 12-minuterssviten Try Again kanske en och annan tycker är lite för jobbig, men jag gillar den. Där trycker Supertramp på rätt ordentligt. Den är inte det minsta minimalistisk, snarare maximalistisk, och rätt häftig. Någonstans kan jag ana influenser både från Genesis och San Francisco. Och det är kul.

Två små bubblande pop-pärlor finns det också. Surely och Home. Synnerligen korta låtar, men som definitivt pekade ut Supertramps väg i fortsättningen.