En grottman och playboy

Ronnie Wood – grottman och playboy, med ett ansikte som djävulen själv - viker inte en tum. Hans soloplatta Gimme Some Neck från 1979 är Rolling Stones. En platta att ta fram när stones-skivorna tillfälligt känns utspelade.

Gimme Some Neck är stundtals brutal, men samtidigt funkig, spretig och precis så stökig som Rolling Stones alltid varit. Men så har den gamle stonesgitarristen samlat polarna kring sig. Mick Jagger finns med på bakgrundssång och gitarr, Charlie Watts lirar trummor på flera av låtarna och till och med Keith Richards gör några inhopp. Dessutom finns Mick Fleetwood, Jim Keltner och Ian McLagan också med på ett hörn. Då blir det bra.

Worry No More, Buried Alive, Infekshun och F.U.C Her är rejält tunga stoneslåtar. Dylans Seven Days vänder Ron Wood upp och ner på och får rockikonen att likna mest en förfallen katedral. Efter den tolkningen finns inget mer att säga. Gimme Some Neck är oumbärlig i samlingen.
Ron Wood är en rockikon själv. Han spelade under 60-talet i Jeff Beck Group och Faces. 1974 tog han över efter Mick Taylor i Rolling Stones.