The Musical Box: mars 2010

onsdag 31 mars 2010

Ett snack med Bo Åkerström

Ibland är det här jobbet riktigt kul. Har idag gjort en intervju med Bo Åkerström, professor i medicinsk kemi vid Lunds Universitet. Men han är inte bara det, Bo Åkerström är mannen bakom kultbandet Torsson. Han är dessutom uppväxt i Jönköping.

Min intervju med honom handlar om allt från vilken gata han växte upp på till J-södra och fotbollsmatcherna mot Grimsås, någon gång i mitten eller slutet av 60-talet.
Bo Åkerström bodde faktiskt bara ett par kvarter från mitt föräldrahem. Han bodde längst ner på Trollhättegatan, nere vid Kortebovägen, jag bodde på Trollhättegatan 32.

Men då var det naturligtvis ingen som anade vad som komma skulle med Torsson. Dessutom gick vi tydligen på samma skolor, Talavid, Junedal och Peset, men han några år före.

Det kan förresten bli en spelning för Torssons del i Jönköping senare det här året. Nåt är på gång, men klart är det inte. En liten dröm Bo Åkerström har är dock att få göra någonting ihop med J-södra, kanske inför någon match eller nåt sånt, avslöjade han. Det har varit på gång förr men aldrig blivit av.


Bilden på Bo Åkerström är en pressbild hämtad från Torssons hemsida, tagen av Love Ekenberg. Skivkonvolutet är från Torssons senaste platta Det fjärde bästa bandet i Lund, som kom 2007.



Nu blir det till att lira torssonplattor hela helgen. Det fjärde bästa bandet i Lund är kanon.
Det här är enligt Bo Åkerström listan över de bästa lundabanden:

1. Sinners
Ohyggligt bra band, där dessutom Kiddie Mancini, som spelat med Torsson, fanns med. Men Sinners har ju lagt ner, så Torsson är väl trea nu då...

2. Langhorns
Instrumentalband som lirar surfmusik. Finns inget bättre.

3. Damn
Mycket blås, piano och storband. Har gjort mycket eget bra och dessutom varit kompband till Timbuktu.

4. Torsson

tisdag 30 mars 2010

En skränig och fet kaja

Styx kom någon gång i mitten av 70-talet inflaxande genom fönstret som en skränig och fet kaja. Med plirande elaka ögon satte den sig i hyllan ovanför stereon, käkade upp chipsen och gjorde livet surt.

Till en början gillade jag det. Styx II, där Lady var den stora dragaren, rullade ett antal gånger på skivtallriken. En massiv och fläskig matta av gitarrer, körer, överdådiga arrangemang och Dennis DeYoungs tunna, höga röst. The Serpent is Rising gillade jag också. Den kom lite senare.

Men sen började den jävla kajan att antasta alla som kom besök och skita ner. Svarta smutsiga fjädrar och fågelträck var man än satte foten. Och gapet och skriket blev en plåga.
Jag tänker då på Crystal Ball och Kilroy Was Here.

Så jag jagade ut fanskapet med en kvast och spikade igen fönstret. Styx har aldrig kommit tillbaka. Har inte ens kraxat utanför rutan.

Styx bildades 1970 och hette från början Tradewinds. När bandet 1972 signades för bolaget Wooden Nickel byttes namnet till Styx. De första stora skivframgångarna kom 1973 med skivorna Styx II och The Serpent is Rising.

Styx storslagna arenarock-sound hade framgångar och bandet fick flera hits. Under 80-talet gjorde Styx ett par konceptalbum, där Kilroy Was Here och Paradise Theatre blev de mest framgångsrika.

söndag 28 mars 2010

James Last på Voodoo Party

James Last är så kitsch att han egentligen borde vara en synonym för det ordet. Och jag har hans allra kitschigaste guldkorn i min samling - Voodoo Party från 1972.
Nej, det var inget misstag. Jag visste vad jag gjorde. Och jag betalade för den. Tre kronor.
Orsaken var att jag blev lite nyfiken på vad denne tyske easy-listening-hjälte hittat på med Santanas Jin-go-lo-ba och Everybody´s Everything. Men fan, det var ju rätt lattjo.

















James Last är i vanliga fall ett tillstånd av permanent tristess. Men här överraskar han. Svänger loss och hittar rytmer från både Latinamerika och New Orleans. Voodoo Party var det.

En rätt kul sak, vilket jag aldrig trodde att jag någon gång i livet skulle få säga om James Last.
Men det blir bättre än så. Konvolutet är nämligen fullkomligt briljant. Det borde hängas upp på väggen. För den som designade det var inte nykter, eller tog illegala droger. I en hög av hippies och indiska guruer sitter James Last, med ett flin som en målare kanske skulle frestas kalla gåtfullt. Jag vill kalla det stenad.

James Last easy-listening var oerhört inne i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Denne tyske storbandsledare sålde mängder av skivor. Han har gjort hur många som helst med sina egna lättuggade tolkningar av i stort sett alla stora artister. För några år sedan ökade hans popularitet igen, mest beroende på att en rad hip-hopartister fick för sig att börja sampla hans låtar.

I mitt sökande efter information om denna märkliga platta hittade jag bloggen Tango för enbenta. Den killen har koll på läget.

lördag 27 mars 2010

Tuff rockkväll i Jönköping

Det blev en riktigt tuff rock´n roll runda igår kväll. Först Mats Ronander och Ronander Blues på Eddes Äntligen Fredag. De kom inte igång förrän nästan tre timmar efter utsatt tid, men bra var det.
Ronander kan riva av en och annan blueslåt och är överjävlig på munspel. Bengan Blomgren på sin stratocaster var kvällens behållning. Han lirade gitarr så det till och med Canned Heat hade blivit avundsjuka. Nikke Ström, den gamle basisten, var också hur bra som helst.
Kvällens bästa nummer: Wish You Would. Yardbirds gamla rockklassiker från mitten av 60-talet.

Sen bar det av ner till Bongo Bar och 18 års åldersgräns. Babian, från Skåne lirade. För första gången i livet fanns jag med på en gästlista, och det ville jag inte missa.
Vilket jävla röj. Babian är svårlyssnade på skiva, men live är de suveräna. Har inte haft så kul på en konsert på länge. Kvällens behållning live: Bandets egen tolkning av Elvis klassiker Fever...Feber i skånsk översättning. Och sen var Skaka röv jävligt kul.

Träffade hela gänget och gjorde en lång intervju med dem. Ett kul gäng med mycket åsikter. Och smarta är de också, till skillnad från en del andra rockers.
Kvällens tredje behållning: Det visade sig att Babian tryckt upp sina två album på vinyl, upplagor på 500 skivor bara. Men nu har jag båda. De första NYA LP-skivor jag köpt sedan 1990. Jethro Tulls A Little Light Music, var det då.

Sen går det rykten om att Tomas Ledin spelade i Konserthuset igår kväll också.


Bilderna är tagna av David Tonér, som hängde med hela kvällen och hade ett tufft jobb. Han fick öl spillt över sig och fick trängas med folket framför scenen på båda ställena.

fredag 26 mars 2010

Mustig gryta av Mother James

Tusan vet hur jag ska göra med min skivsamling nu. Har ju slängt ut allt cd-glitter och har bara LP-skivorna kvar. Men nu har jag fått problem. Fick nyligen Mother James nya cd med posten.

Den stockholmsbaserade norrlänningen Stefan Petersson är ute med nya plattan Brut Noir.
Ett spännande album, en tuff blandning av jazz, blues och rock. En mustig anrättning kryddat med både Tom Waits, min favorit Dr John och 30-talets jazzkung Cab Calloway.


Kanske kan jag göra ett och annat undantag i skivsamlingen. För den här vill jag nog gärna ha kvar. Ska fundera på det. Till på måndag.


För drygt ett år sedan recenserade jag debutplattan, Stomping Grounds. Då skrev jag ungefär så här:

Det är kul när det dyker upp ett band som vågar ge sig utanför de vanliga mallarna. Mother James är ett av dessa få. Skönt, svängigt och cool. Storbandsjazz möter Blues Brothers kan man väl säga. Mother James hittar en väg genom den snåriga jazzdjungeln under ledning av storheter som Etta James och varför inte Cab Calloway, men har sina rötter i bluesen. Det gör debutplattan Stompin Ground till en skön mix och en mycket trevlig upplevelse. Visst, lite lättviktigt på sina håll. Men jag lovar, den här plattan kommer jag att spela hela sommaren.

onsdag 24 mars 2010

Mats Ronander på Ztyle

Edde hittar sina guldkorn till Äntligen Fredag. Blues- och rockhjälten Mats Ronander spelar på Ztyle nu på fredag. Jag minns knappt när jag var på lokal senast, men nu är det dags. Ronander Blues, som hans nuvarande hobbyprojekt heter, lär vara riktigt bra. Så det vill jag inte missa.
Traditionell blues med mycket gung, lovar Edde. Och jag tror honom.

Mats Ronander är en svensk rockveteran. På 70-talet lirade han med Nature, som kompade Ulf Lundell på den tiden. Och natten hade varit mild och öm...om nu någon minns den plattan.
Han har spelat med nästan alla svenska och danska rockstjärnor. Min favorit är singeln Gör mej lycklig, som spelades in ihop med Gasolins Kim Larsen i början av 90-talet.
Low Budget Blues Band förresten, överstyvt!


Bilden överst är en pressbild. Den nedre bilden är hämtad från ett albumkonvolut.

tisdag 23 mars 2010

Rom i regnet

Någon enstaka gång dök det upp bra rockband i Jönköping under slutet av 70-talet. Stan var en öken för rock. Ingen vågade riskera att åka hit och ingen vågade boka, för det kom knappt nån publik.
Ulf Lundells spelning på ED, hösten 1979 eller möjligtvis våren 80, var ett grymt undantag för oss svältfödda.

Fullknökat i skolans aula och ett jävla tryck. Lundell hade precis släppt Ripprapp, hans första riktiga rockplatta. Oh la la, jag vill ha dej, var låten alla kunde utantill.
Det var visserligen så rökigt i lokalen att det knappt gick att se vad som hände på scenen. Men det var ett ruggigt bra gäng Lundell hade bakom sig, Niklas Strömstedt, Lasse Lindbom och Janne Bark.

De fick de där okrossbara plexiglasrutorna i skolsalen att börja svänga och sittplatsernas fasta bänkrader att lossna från sina fästen.
Lundell körde nog alla låtarna från Ripprapp och alla de bästa från Vargmåne, Törst och Nådens år. Så det var med lyckligt flin jag lämnade ED-gymnasiet den kvällen. Det fanns inget att tillägga.

Ripprapp var Lundells fjärde studioalbum. Egentligen var det tänkt att det skulle bli en dubbel-LP, men kortades ner. Därför finns det inte en enda dålig låt på plattan, På fri fot, Ute på tippen, Den unge barbaren och Rom i regnet njuter jag fortfarande av.
Det regnade förresten när vi gick hem. Men någon rom hade vi inte. Det gjorde inget.

söndag 21 mars 2010

Rå energi från Rolling Stones

ROLLING STONES - TATTOO YOU - 1981

Stones singel Neighbors var så fullproppad med undertryckt vrede och ilska att jag knappt orkade höra den. Mick Jagger var på något sätt rent fysiskt närvarande när han spottade ur sig orden och Keith Richards och Ron Woods gitarriff slog rakt i magen.

Efter nästan tio år var Rolling Stones 1981 tillbaka som ett av de stora med LP:n Tattoo You. Start Me Up, Little T & A, Hang Fire och Neighbors blev en rasande uppgörelse med 80-talets bleka och könlösa rockmusik. Här fanns inga blippande synthar eller digitala finesser.

Bara rå energi, serverad av hålögda och härjade män med ett hånflin i mungipan. Rolling Stones visste precis vad de gjorde. Tattoo You blev gruppens bästa platta sedan Sticky Fingers och Exile on Main Street i början av 1970-talet.

Stones hade skalat bort de musikaliska experimenten från Black & Blue, Some Girls och Emotional Rescue, där The Glimmer Twins lekt med både jazz, funk, disco och reggae. De visade att Rolling Stones, trots alla rykten och spekulationer, inte var slut. Att de tvärtom fortfarande hade energin...om de bara ville.
Tattoo You är en av 80-talets bästa rockplattor.

lördag 20 mars 2010

Low och Bowi

Jag minns inte vilken som kom först. Nick Lowes EP Bowi (utan ”e”) eller David Bowies LP Low. Jag har för mig att Bowie var först och att Nick Lowe, som tyckte det saknades ett E i skivtiteln, svarade med samma mynt. Däremot vet jag att det var sommaren 1977.

Jag satt en stekhet sommareftermiddag i bilen och väntade på någon, som jag inte minns. Men jag kommer ihåg att det var på en parkeringsplats i Norrtälje, av alla ställen.
I ett av radions hurtfriska ungdomsprogram snackades det då om det här. Och sen spelade de låtar från båda skivorna. Born a Woman med Lowe och Warszawa från Low. Konstiga saker att lägga på minnet, eller?

Low var en märklig bowieplatta. Här bröt han med precis allt från det han gjort tidigare. Tillsammans med Brian Eno skapade han med hjälp av elektronik och synthar sin egen nya musik.

Warszawa var en nästan sex minuter lång instrumental låt, med långa svepande melodislingor, gregoriansk sång, suggestiv och nästan sövande. Sound and Vision var en av de få låtar Bowie använde rösten, men det var en udda fågel i sällskapet.

Det här var långt innan synthbanden gjorde entré, så visst var skivan uppseendeväckande. Det enda jämförbara på den tiden var egentligen elektronikguruerna i Kraftwerk. Men det här var något betydligt mer än tyskarnas entoniga blippande.
Så kanske var det Bowies Low som blev den tändande gnistan för synthpopen. Jag vill i alla fall gärna tro så.

Nick Lowes EP Bowi minns jag inte hur det gick för. En av låtarna – Marie Provost – hamnade senare på hans debut-LP Jesus of Cool, 1978. De andra tre, Born a Woman, Shake That Rat och Endless Sleep dök upp först när LP:n återutgavs på CD nån gång under 90-talet.

Jesus of Cool är förresten en ruggigt bra rockplatta, Brittisk pubrock som gick rakt in. So It Goes.

onsdag 17 mars 2010

Tung malande boogierock

Foghat är tung malande boogierock, där basen slår stenhårt och gitarrerna lägger en brutal bakgrundsmatta. Det var ett av de första boogierockbanden som vågade sig längst ut på kanten med sin vilda och råa musik. När bandet släppte sin första platta 1972 blev den en sensation.

Willie Dixons gamla bluesklassiker I Just Want to Make Love to You fick en ny dimension och Chuck Berrys Maybelline blev en helt annan låt med Foghat. Gitarristen och sångaren Lonesome Dave var dessutom något alldeles extra.


Med tanke på soundet, tror många att Foghat är ett amerikanskt band, i rakt led härstammande från söderns gungande rock. Men så är det inte alls. Foghat var en utbrytning av gamla brittiska bluesrockbandet Savoy Brown och är så mycket Londons förorter det går att bli.

Lonesome Dave Peverett, basisten Tony Stevens och trummisen Roger Earl plockade upp gitarristen Rod Price och startade om från början när Savoy Brown brakade ihop.


Bandets första plattor; Foghat (1972), Rock and Roll (1973), Energized och Rock and Roll Outlaw från 1974 är boogierockskivor som fortfarande som slår knockout på det mesta. Låtarna Honey Hush och Wild Cherry från Energized är sanslösa.


Foghat finns
fortfarande kvar och släpper en och annan skiva. Den karaktäristiske Lonesome Dave Peverett lämnade dock bandet 1984. Han avled 2000 i cancer. I det nuvarande bandet finns endast Roger Earl kvar från originalsättningen.

tisdag 16 mars 2010

Avdelningen obskyra hårdrockband

Head East är väl ett av de band man kan räkna in i kategorin ”obskyra-hårdrockband-som-aldrig-slog”. Kanske blev första plattans titel – Flat as a Pancake – en självuppfyllande profetsia.
Detta amerikanska band kämpade och slet under närmare 15 år, men det enda de blev kända för var en cover på Russ Ballards Since You Been Gone. Den där låten som Rainbow senare gjorde succé med någon gång i slutet av 70-talet.

Head Easts version hamnar kanske snarare mer åt REO Speedwagon-hållet. Inte särskilt upphetsande med andra ord.
Men jag råkar av någon anledning ha två av bandets plattor. Förmodligen inköpta på en lågprisutförsäljning någon gång i början av 80-talet. Jag minns inte varför jag köpte dem. Jag vet faktiskt inte ens varför jag berättar det här. Obskyrt var ordet, sa Bill. Visst, sa Bull.

Men jag har i alla fall skivan där bandets enda hit finns med, den självbetitlade Head East från 1978. Så lite kul är det. Men att ens tänka tanken att jämföra den med Ritchie Blackmores Rainbow går inte.
Head East bildades i Illinois 1968 och orkade med åtta studioalbum. De sista skivorna funkade tydligen inte alls. Bandet lade ner någon gång i mitten av 80-talet.

lördag 13 mars 2010

Mellanlandning i Madrid – Spanien Del 7

En ung brasiliansk kvinna i tajta jeans och gröngul t-shirt försöker få sin dotter att sova. En äldre man i mörk kavaj läser en dagstidning. Jag hör inte att han vänder blad. På golvet, bakom en rad tygklädda stålstolar, ligger ett ungt par på stengolvet och vilar med ryggsäckarna som huvudkuddar. Not That Funny, Is it?
Flygplatsen i Madrid, Barajas, är enorm. Världens största med över 100 terminaler. Den ser ut att ligga i en månkrater. Flygplatsen omringas av spetsiga små berg, topparna sticker upp som ilskna fingrar ur Spaniens brända röda jord. Augustivärmen är tryckande. Inuti den inglasade och till synes oändliga terminalbyggnaden når inga vindar, bara den stekande solen. Not That Funny, Is it?
Vid Gate K127 är det lugnt. Inte ens dammet i luften orkar röra sig. Trots att inga väggar finns, inga avgränsningar, är platsen en egen värld som stänger ute det som händer utanför. Ljudet från förbirusande och jäktade resenärer till Miami, Las Palmas eller Moskva, når inte in.
Not That Funny, Is it. Av någon anledning har jag den låten i huvudet.

Kanske spelade vi Fleetwood Mac under sista kvällen i Orihuela Costa, kanske hörde jag den i taxfreeshopen i Alicante. Kanske den bara fanns där ändå. Kan inte koppla ihop den med något som hänt. Resan har varit bra. Not That Funny, Is it. Ändå.

Fleetwood Mac tänjer på gränserna i dubbelalbumet Tusk från 1979. Ljudet är kristallklart, men märkligt burkigt och metalliskt. Så olikt de tidigare skivorna från mitten av 70-talet, Fleetwood Mac och Rumours. Låtarna är sirliga, ibland kalla som den arktiska tundran. Steve Nicks kyliga sång, Lindsey Buckingham en kylig låtskrivare.

Bandet experimenterade under inspelningen av skivan med olika tekniker. Bland annat lär delar ha spelats in på en toalett för att få fram det önskade soundet. Tusk blev aldrig någon storsäljare, men är friskare och betydligt hälsosammare än Fleetwood Macs andra plattor från den här tiden.
Flyget till Köpenhamn ska avgå på utsatt tid. Tre timmars väntan. Not That Funny, Is it?

Den sista av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, det handlar mer om musik jag råkade höra.

fredag 12 mars 2010

Van Morrisons keltiska soul

Avalon Sunset blev 1989 något av en comeback för Van Morrison. Under nästan tio år hade hans skivor sålt dåligt och några av dem var faktiskt inte särskilt bra. Andra sorgligt underskattade storverk.



Men här är han tillbaka
till sitt ursprung, Van Morrison blandar och ger av både rock, jazz och det han själv ofta kallar keltisk soul. Trots de religiösa undertonerna är Whenever God Shines His Light, I´d Love to Write Another Song, Have I Told You Lately och When Will I Ever Learn to Live in God softade och eleganta låtar, där Van Morrison tar steget tillbaka till Into the Music tio år tidigare.

Avalon Sunset blev också hans bäst säljande platta på flera år och presenterade honom för en ny generation lyssnare. Den är given i min samling.

torsdag 11 mars 2010

Psykedelisk bluesgitarrist med eget sound

När Steve Miller Band 1976 släppte albumnet Fly Like an Eagle, stod gruppen på sin höjdpunkt. Plattan är fullspäckad av smarta och läckra rocklåtar, Fly Like an Eagle, Wild Montain Honey, Rock´n Me, Serenade och Dance, Dance, Dance är låtar som skulle platsa på vilken Best of-skiva som helst.

Albumet blev också Steve Millers bäst säljande genom tiderna. Men så var den också efterlängtad. Det hade tagit Steve Miller tre år att göra skivan. 1973 hade han släppt storsäljaren The Joker, men sen hade det varit tyst länge.



Bluesgitarristen Steve Miller
skapade en helt annorlunda och udda bluesrock. Han var uppväxt med bluesen, men influerades starkt av det psykedeliska soundet från San Francisco under slutet av 60-talet och tog även till sig den nya progressiva rocken.

Det var dock först i början av 70-talet han lyckades forma sitt eget sound av detta. Resultatet blev minst sagt spännande och nyskapande. Ibland nämns Steve Miller tillsammans med storheterna från amerikanska västkusten, ibland jämförs han med Sydstatsrockens mästare eller Chicagobluesen. Men han står på egna ben.

Steve Millers plattor The Joker, Fly Like an Eagle och Book of Dreams från 1977, med Jet Airliner, Jungle Love och Swingtown, är mästerverk som borde finnas i varje skivsamling. För den som inte har någon av dessa kan jag rekommendera hans Greatest Hits 1974-78. Där finns allt det göttaste.

Steve Miller Band finns fortfarande, men gör bara enstaka spelningar. Den senaste studioplattan kom 1993.
Öh, ja. Det var Steve Miller som gjorde Abracadabra. 1980 om jag inte har helt fel. Men varför nämna den här? Den är inte ens i närheten av de här plattorna.

onsdag 10 mars 2010

Daydream Believer

Daydream Believer är en av världens mest spelade poplåtar. Från första skivsläppet till idag har amerikanska radio-dj:s lagt den på skivtallriken över en miljon gånger. Den har funnits med i reklamkampanjer och tv-reklam och har spelats in av mängder med artister. Låten har genom åren funnits med på hur många topplistor som helst.

Amerikanska pojkbandet The Monkees, som började som en tv-serie, släppte singeln 1967 och låten fanns med på LP:n The Birds, the Bees & the Monkees som kom 1968.

En ganska enkel sak, melodiös pop rakt och ohämmat härmad från den brittiska popvågen. John Stewart, som skrev låten, hade träffat rätt. Men han anade nog aldrig att den skulle bli så stor.
Det anade inte producenterna bakom the Monkees heller förresten, som först var tveksamma.

Att de till slut ändrade sig och lät bandet spela in låten, är knappast något de ångrade. Det man idag kommer ihåg The Monkees för är Daydream Believer, och möjligtvis I´m a Believer, skriven av Neil Diamond 1966.
Kevin Rowlands i Dexys Midnight Runners gjorde förresten en cover på Daydream Believer. Den ska jag försöka leta reda på.

måndag 8 mars 2010

United Sons of America

Psykedeliska rockbandet United Sons of America gjorde bara en LP, Greetings From the US of A, 1969 eller 1970. Av någon anledning letade den sig fram till min skivsamling.
Det är ännu ett av de många band som dök upp och försvann i början av 70-talet. Någon mer platta blev det inte.

På flera större försäljningssajter presenteras skivan som psykedelisk hårdrock. Men det är det inte alls. Bandet låter ibland ungefär som psykedeliska hjältarna Sweetwater, ibland med bluesinslag, ungefär som Fleetwood Mac vid den här tiden. Två spår sticker ut. Det åtta minuter långa eposet Friends, ett frosseri i blås och långa bluesgitarrsolon a la Canned Heat. Låten Children of the Mist är en skön ballad.

Några uppgifter om bandet går knappt att hitta på Internet. Gruppen bestod dock av Jerry Blake, Jerry Ritchie, Steve Woods, Mike Huestis och Richard Freeman. Inga musiker som efter detta låtit tala om sig. Kanske funkade inte psykedelisk rock i bluesens hemstad Chicago. Men skivbolaget Mercury gav dem i alla fall en chans.

United Sons of America ska inte blandas ihop med psykedeliska rocklegenderna United States of America, som också bara släppte en platta. Ett revolutionerande band som blandade rock med elektronisk musik. Kanske ett av de första spacerockbanden. Deras platta kom 1968 och är ett hett eftertraktat byte bland skivsamlare. Den har jag inte.

söndag 7 mars 2010

Sandie Shaw Supplement

Barfotasångerskan Sandie Shaw var en av de allra bästa tjejerna i den brittiska popvågen. Med Puppet on a String vann hon Eurovisionsschlagern 1967, Long Live Love och Message Understood var andra stora hits i mitten av 1960-talet.

Men skivbolaget Marble Archs utgivning av plattan Sandie Shaw Supplement från 1968 ger mej rysningar. Inte alls på grund av låtarna, tvärtom, de är kanonbra. Men omslaget!

Det vete tusan hur de tänkte. Förmodligen var det ett försök att plagiera alla de Top of the Pops-skivor som gavs ut under de där åren. Skivor med halvtaskiga hits inspelade av studiomusiker och med halvnakna tjejer på omslaget för att locka köparna.

Originalutgivningen från Pye Records samma år är snyggare, en profilbild på Sandie Shaw sittande i en bil. Trots, eller på grund av, omslaget är Marble Archs utgivning dock tämligen svår att hitta, och dyr är den också. Men jag har den nu.


Låtarna från LP:n
är hämtade från den tv-show hon 1968 spelade in för BBC. En rätt kul skiva. Här finns låtar som vanligtvis inte brukar finnas med på de samlingsskivor och återutgivningar som gjorts av hennes låtar. Rolling Stones Satisfaction, Chuck Berrys Route 66 (som förresten är briljant i Sandies version), Simon & Garfunkels Homeward Bound och Words med Bee Gees är några av de rätt udda inspelningarna.

Av någon anledning förstördes nästan alla inspelningarna av tv-serien, av BBC själv. Bara två av showerna överlevde. Privatinspelningar av andra avsnitt lär dock finnas.
Sandie Shaw lämnade i början av 1970-talet rampljuset, men gjorde comeback i början av 1980-talet, då hon spelade in en del låtar med The Smiths, Hand in Glove, I Don´t Owe You Anything och Jeane.

lördag 6 mars 2010

En bar i Orihuela Costa - Spanien Del 6

Orihuela Costa är byggt av vita legobitar, fyra pluttar. Alla hus ser likadana ut, vit puts, två våningar, galler för fönstren. Nästan alla ”Se vende”, till uthyrning eller försäljning. Höga murar runt om.

Människor snäser åt varandra i värmen, räknar febrilt sina euro och låser dörren noga bakom sig. Ovänliga och misstänksamma blickar överallt. På parkeringsplatsen en bil med sönderslagna rutor och skurna däck.

Jag sitter bland ficktjuvar, horor och turister på en bar i ett lokalt centrum. Vet inte vilket, alla är lika, det finns flera. Utanför står vietnamesiska försäljare, inte mer än barn, med gasballonger, uppblåsbara plastdjur, vykort och Michael Jacksonbilder.
En iskall Foster i handen, imman rinner längs glaset. Dämpade röster och rörelser. Tankarna tröga. I högtalarna Midnight Oil, The Dead Heart.
En elektrisk spänning byggs upp i den dallrande luften. Sätter allting i gungning, hjärtat dunkar som en fiskebåt.

Men det är för hett. Baren är enda räddningen. En plats att vänta på till kvällen, då, när ökendammet från Sahara lägger sig som en filt och legobitarnas invånare vaknar ur dvalan.

Australiska Midnight Oil var länge ett okänt band i Sverige, men slog igenom 1987 med plattan Diesel and Dust. Tuffa och kompromisslösa låtar, med politiska och engagerade texter, så totalt olikt den musik som på den tiden toppade hitlistorna.

The Dead Heart och Beds are Burning blev stora hits, och spelades till och med på diskoteken. Uppföljaren Blue Sky Mining från 1990 etablerade bandet på rockscenen. Men efter att den karismatiske sångaren Peter Garrett lämnade Midnight Oil 2002, har det varit tyst.

Den sjätte av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, det handlar mer musik jag råkade höra.

fredag 5 mars 2010

"Det är inte min grej"

Någon gång strax efter mitten av 1970-talet träffade jag en gammal klasskompis från nian på väg genom Rådhusparken. Han som hade fått sluta skolan i förtid och börja ett lärlingsjobb på fabrik. Han hade rykte om sig att vara en slagskämpe och suttit på ungdomsanstalt.

En hårdrockare med alla attribut, avklippt jeansjacka, skitiga jeans, långt stripigt fett hår och ring i örat. I handen hade han en skivpåse från Musikhallen på Västra Storgatan.
Vi stannade och snackade en stund. Efter en viss tvekan visade han mig vad han precis köpt, Frank Zappas Over-Nite Sensation.

”Det är inte min grej. Jag ska ge den till syrran”, sa han, men det märktes att han ljög. När han försvann ner mot Hamnplan var det sista gången jag såg honom. Men Zappa har följt mig sedan dess. För naturligtvis kunde jag inte låta bli att skaffa skivan, och sen många fler.

Over-Nite Sensation blev en färgsprakande och gnistrande upplevelse. Zappas bitande ironi i Dinah Moe Humm, Zomby Woof, Camarillo Brillo och inte minst Montana fick jorden att skaka. Ändå stod man där som ett frågetecken.



Zappa
. Är han god eller ond, driver han med dig, eller menar han allvar. Vill han du ska förstå eller vill han att du ska stå där som ett fån och undra vad det är som egentligen händer.


Over-Nite Sensation från 1973 var den första platta där Frank Zappa egentligen gjorde kortare och mer radiovänliga låtar. Camarillo Brillo blev en radiohit och från uppföljaren Apostrophe 1974 blev singeln Don´t Eat That Yellow Snow en kommersiell storsäljare. Låtar inte ens en invand hårdrockare kunde värja sig mot.

torsdag 4 mars 2010

Fräcka rockrökare från Ducks Deluxe

Det var ingen som fattade var den kom ifrån. Men helt plötsligt fanns den bara där. Singeln Coast to Coast med Ducks Deluxe. En fräck och tuff rockrökare med ett band ingen hört talas om. Men det spelade ingen roll, skivan fick rulla gång på gång där nere i källaren.

Sen glömde jag bort den i flera år. Men när storheter som The Motors, Tyla Gang och Graham Parkers the Rumour dök upp på rockscenen i slutet av 1970-talet kom den plötsligt på tal igen. Alla hade de kopplingar till Ducks Deluxe. Först då fattade jag vad vi lyssnat på flera år tidigare, den bästa brittiska pubrock som fanns att få tag på.

Jag hittade Ducks Deluxe samlingsplatta Don´t Mind Rockin´ Tonite, i en reaback på Tempo någon gång då och pyntade kanske en tia för den. Fortfarande ett kanonköp.
Det gavs ut ett fåtal plattor med Ducks Deluxe, de flesta efter att bandet splittrats.

En av de mest eftertraktade var en bootleginspelning från 1979, Last Night of a Pub Rock Band. Den gick naturligtvis inte att köpa för pengar, då.

Så när jag hittade ett exemplar av denna synnerligen ovanliga dubbel-LP i en låda under ett skrivbord i en av Jönköpings second-handbutiker, började händerna nästan att darra. Det var dessutom ett helt perfekt exemplar, troligen knappt spelad och omslaget helt oskadat.

Coast to Coast finns naturligtvis med på denna udda live-inspelning. Ljudet är anskrämligt. Men det är fortfarande en stor låt. Min singel den försvann i en flytt för många år sedan.

Ducks Deluxe bildades 1972 och fick snabbt rykte om sig att vara lysande live. Bandet hann bara släppa två album, Ducks Deluxe (1974) och Taxi to the Terminal Zone (1975), innan det splittrades.

Nick Garvey och Andy McMaster dök senare upp i the Motors, som bland annat gav ut superhiten Airport 1978. Sean Tyla bildade Tyla Gang, medan Brinsley Schwartz och Martin Belmont hamnade i Graham Parkers grupp the Rumour. När dessa band fick framgångar gjordes flera återutgivningar av Ducks Deluxe gamla låtar.

onsdag 3 mars 2010

Santanas Moonflower

Santanas spelning på Christinehofs slott i Skåne sommaren 2008 blev en nästan surrealistisk upplevelse. Där mellan pilalleér och åkrar på landsbygden norr om Tomelilla spelade en av världens största gitarrister. Den svala svenska publiken föredrog dock att sitta ner och avmätt applådera hans gitarrsolon. Knappt ens när introt till Soul Sacrifice spelades tände det till.
Kanske hade publiken glömt. Kanske kom ingen ihåg Moonflower. Detta efterlängtade album från 1977. Det var den första santanaskiva där hans stora hits Black Magic Woman, Europa och Soul Sacrifice spelades live. Liveinspelningar med de låtarna hade fansen väntat på sedan Woodstock.


Moonflower är dock ingen renodlad liveskiva. Santana mixar här studioinspelningar med låtar gjorda live. Det är dessutom en mix mellan Santanas blues- och latinoinfluerade rock från slutet av 60-talet och den mer expermintella jazzfusion och rock han ägnade sig åt under mitten och slutet av 70-talet.


Kanske var det därför Moonflower blev en av Santanas mest populära album. Den överträffades i försäljning inte förrän 1999, då Supernatural gavs ut.
Flera låtar från Moonflower tog sig högt upp på singellistan. She´s Not There, Zombies gamla 60-talshit tog sig till exempel upp till 27:e plats på Billboardlistan.

Men det hade nog publiken utanför Christinehofs slott glömt bort. När tonerna i konsertens sista låt Soul Sacrifice klingat ut, fick Santana ännu en avmätt applåd. Det blev inga extranummer.

tisdag 2 mars 2010

Vitputsade fasader - Spanien del 5

En geting formad som en sikorskyhelikopter försöker ta sig upp ur swimmingpoolens klorblå vatten. Inte en krusning på ytan, men ändå ger den upp. Den brunbrända barken på de välbyggda spolformade palmerna rasslar lojt. De flikiga bladen högt där upp rör sig i slow-motion.

Engelska turister, precis influgna från Exeter, ligger på andra sidan poolen med handdukar över huvudena. De har också gett upp.
Jag reser mig från platsen vid den i solskenet plågsamt vita muren. 40 grader i skuggan, keps, mörka solglasögon, shorts.

Går upp till altanen på tredje våningen och sätter mig i skuggan under en enorm wunderbaumgrön parasoll. Vid horisonten anar jag det djupblå Medelhavet. I förgrunden de vitputsade fasaderna i Orihuela Costa. Allt, precis allt, i morisk stil, med tunga dörrlås och galler för fönstren.

Från våningen under hörs musik. Lojt och nästan fridfullt blandar sig tonerna från Eric Claptons Cocaine – If You Wanna Get Down, Down on My Brown Cocaine – med ljudet från den av ökensand dammiga staden.
Hämtar en iskall pilsner i kylen och lägger upp fötterna på balkongräcket. Vill inte att grannarna där nere ska byta skiva ännu. Slowhand är ungefär vad jag orkar med just nu.

Ikväll grillad chorizo, färska oliver och riojavin.
Dagarna går fort, som om någon delar ut dem som spelkort.

Eric Clapton är en av de viktigaste rockgitarristerna och har haft stort inflytande. Han har genom åren lirat musik i de flesta stilar, men har sin grund i bluesen, dit han nästan alltid återvänder.




Slowhand från 1977
är en av hans största skivframgångar, med låtar som Cocaine, Wonderful Tonight och Lay Down Sally. Av tidningen Rolling Stones rankades den för några år sedan som ett av de 500 bästa rock-albumen genom tiderna.

Den femte av sju delar om den resa till Spanien jag gjorde för några år sedan. Inte ett resereportage i vanlig mening, det handlar mer om musik jag råkade höra.