En skränig och fet kaja

Styx kom någon gång i mitten av 70-talet inflaxande genom fönstret som en skränig och fet kaja. Med plirande elaka ögon satte den sig i hyllan ovanför stereon, käkade upp chipsen och gjorde livet surt.

Till en början gillade jag det. Styx II, där Lady var den stora dragaren, rullade ett antal gånger på skivtallriken. En massiv och fläskig matta av gitarrer, körer, överdådiga arrangemang och Dennis DeYoungs tunna, höga röst. The Serpent is Rising gillade jag också. Den kom lite senare.

Men sen började den jävla kajan att antasta alla som kom besök och skita ner. Svarta smutsiga fjädrar och fågelträck var man än satte foten. Och gapet och skriket blev en plåga.
Jag tänker då på Crystal Ball och Kilroy Was Here.

Så jag jagade ut fanskapet med en kvast och spikade igen fönstret. Styx har aldrig kommit tillbaka. Har inte ens kraxat utanför rutan.

Styx bildades 1970 och hette från början Tradewinds. När bandet 1972 signades för bolaget Wooden Nickel byttes namnet till Styx. De första stora skivframgångarna kom 1973 med skivorna Styx II och The Serpent is Rising.

Styx storslagna arenarock-sound hade framgångar och bandet fick flera hits. Under 80-talet gjorde Styx ett par konceptalbum, där Kilroy Was Here och Paradise Theatre blev de mest framgångsrika.