The Musical Box: juli 2010

tisdag 27 juli 2010

Camel dränker allt

Rain Dances från 1977 duger att spela ett par gånger, men sen får det vara nog.
Jag förstår faktiskt inte vad Camel håller på med här, eller hur de tänkte. Rain Dances är ett riktigt tråkigt album. Det här låter som senare tiders Genesis eller Tangerine Dream en dålig dag.

En del av melodierna gillar jag, men blir samtidigt irriterad över att de känns igen, utan att jag kan sätta fingret på var. De låter dessutom ganska lika.

Romantiska Tell Me är ett av de bättre spåren, trots att det är lite 10cc över den. Sen vete fan hur de tänkte när de gjorde One Of These Day´s I´ll Get An Early Night. Den skulle funka på ett disco. Men det är ingen upptempolåt, så risken är stor att de skulle tömma dansgolvet...


Fast det spelar ingen roll. Camel lyckas dränka precis alla sina jazzinspirerade melodier och ambitioner bakom synthar och annan elektronik. Det är faktiskt rätt deprimerande, som en mulen och regnig dag.
Men en god nyhet: Camel har gjort bättre skivor än Rain Dances.

måndag 26 juli 2010

Stones goes disco

ROLLING STONES - SOME GIRLS - 1978 

När Miss You dök som maxi-singel i rosa vinyl på Domus skivavdelning drog jag öronen åt mig. Nu gick väl Stones ändå för långt. Jag menar, börja lira discomusik, va fan.
Jag köpte aldrig den där singeln, vilket jag ångrar idag, förmodligen är den hur svår som helst att få tag på. Och skulle man mot förmodan göra det skulle den väl kosta en hel förmögenhet.

Men LP:n från 1978 har jag. Jag köpte den ett par veckor senare. Valde mellan den och Gyllene Tiders första. Det valet ångrar jag däremot inte idag.
Some Girls var nämligen betydligt bättre än jag trodde (och fan så mycket bättre än Gyllene Tider).

Det var en markering från Mick Jagger och Keith Richards. De visade att gruppen inte tog slut med 60-talsrocken utan hängde med. På Some Girls inspirerades de av Kool and the Gang (!) och fick till flera låtar som sedan faktiskt gick hem på diskoteksgolven, Miss You inte minst.

Men Rolling Stones gav sig också på punken. Lies, When the Whip Comes Down och Respectable visade att Stones kunde det bättre än någon annan. Punkarna och new wave-gossarna fick packa ihop och lomma ut genom bakdörren, för nu stod de stora pojkarna på scenen.

Bette Midler fick senare en hit med Beast of Burden. Om det är bra eller dåligt vet inte jag. Men Some Girls räknar jag som en av mina bättre stones-album.

söndag 25 juli 2010

Den sista kraftansträngningen

Fleetwood Macs Tango in the Night var som ett lätt sommardis över havet, ett lojt vågskvalp. Big Love, Little Lies och enorma Everywhere, så lätta och skira, Stevie Nicks sång bara som ett daller.

Tango in the Night kom när alla trodde Fleetwood Mac var över. Att fantasin och skaparglädjen försvunnit någonstans på vägen mellan otrohetsaffärer, bråk och egensinniga soloprojekt. Bandet hade gått på tomgång länge.

Tango in the Night blev kanske den allra sista kraftansträngningen. För Stevie Nicks har aldrig varit bättre, Lindsey Buckingham skrev sina bästa låtar på flera år och Christine McVie låter sprudlande vital.

Det låg ett mystiskt och lite farligt skimmer över albumet. Som något mörkt, hemligt och plågsamt lurpassade bakom fasaden. Kanske var det drivkraften som fick gruppen att göra en av 1980-talets absolut bästa pop-album.

Låtarna på Tango in the Night var egentligen menade för ett av Lindsey Buckinghams soloprojekt. Men när allt fler medlemmar blev involverade i inspelningarna blev det till slut ett album med Fleetwood Mac. Det blev gruppens näst största skivframgång efter Rumours.

Fleetwood Mac efter Tango in the Night är en tragisk historia. Kort efter utgivningen lämnade Lindsey Buckingham gruppen för gott. Det som Fleetwood Mac åstadkom senare kom aldrig i närheten. Uppföljaren Behind the Mask blev en stor besvikelse. 1998 lämnade också Christine McVie gruppen. Fleetwood Mac finns fortfarande, men är ett band i spillror.

lördag 24 juli 2010

Alvin Lee på spelhumör

För den som inte hört Ten Years After är Recorded Live en bra platta att börja med. Om man gillar långa trumsolon och speedade gitarrsolon vill säga. Det här är så nära en Greatest Hits man kan komma, här finns alla de stora låtarna. Det är dessutom ett djävulskt bra live-album.

Det kanske inte är världens bästa liveplatta, men den borde definitivt vara med i diskussionen, tillsammans med ett fåtal andra. För Ten Years After var på ett fantastiskt spelhumör de där kvällarna i Frankfurt, Amsterdam och Paris där inspelningarna gjordes 1972 eller 1973.

I Can´t Keep From Crying och I´m Going Home är givetvis skivornas (för de är två) bästa spår. Eftersom jag hör till den förvildade skara som bara älskar långa trumsolon sätter jag upp Hobbit på den listan också, tillsammans med sanslöst utflippade Extensions On One Chord.

Om en liveinspelning ska bli lyckad hänger på så mycket, inte bara låtvalet och publiken. Det gäller att bandet är på humör också. Och det kan bero på precis vad som helst, vädret, maten de fick på restaurangen eller resan till konsertarenan.
De dagarna Recorded Live spelades in måste allt ha funkat och solen stått högt på himlen.

fredag 23 juli 2010

Fräcka beats från Coventry

Skabandet Selecter blev snabbt en av mina favoriter när jag hörde Celebrate the Bullet i början av 80-talet. Samma lekfulla och fräcka beats som skaguruerna Madness och Specials, men vassare och med mera tyngd.

Selecter hade dessutom något att säga, det var allvar bakom texterna. Det gjorde säkert också en hel del att bandet hade en kvinnlig sångare, Pauline Black. Det var Selecter ensamt om bland skagrupperna. Som ett slags ohelig allians mellan Ellen Foley och ska. Det gillade jag.

Dumfan, tänker säkert någon på området kunnig. Selecters bästa platta var ju debutalbumet Too Much Pressure från 1980. Där fanns ju flera stora låtar som dessutom blev hits. Celebrate the Bullet var inte alls lika bra.
Det är helt riktigt.

Så jag erkänner direkt att jag missade den första plattan, fattig student som jag var. Celebrate the Bullet kom jag över billigt på en rea nånstans i stockholmstrakten.
Men jag föll ändå för Selecters sound. Bristol & Miami blev en av mina favoriter. Den borde blivit en hit, det hävdar jag än idag.

Facing Situations och Selling Out Your Future gillade jag också. Så jag vill påstå att Celebrate the Bullet har oförtjänt dåligt rykte. Det är en synnerligen kompetent skiva som jag är stolt över att äga.

Selecter från Coventry* splittrades dock strax efter Celebrate the Bullet, inte minst eftersom intresset för skamusiken försvann lika fort som det dykt upp. Återutgivningar av båda skivorna finns på cd. Dessutom har ett antal samlingsplattor kommit ut.

* Just det. Samma ställe som The Specials. Selecter startade efter inspiration av sina föregångare.

onsdag 21 juli 2010

När Rod Stewart var bra

En gång i tiden var Rod Stewart bra. Inte så bra som de bästa, men bättre än många andra och fan så mycket bättre än han är nu.
Bäst var han nog i början av 70-talet. Då skar den där skrovliga rösten genom kroppen och han gjorde lysande stökiga rocklåtar, Sweet Little Rock´n Roller, Maggie May, Cut Across Shorty och de där.

Och så fick han bonuspoäng för det där med fotbollen. Han hade varit ungdomsproffs i division tre-laget Brentford. Engelska ligan var lite tuffare än allsvenskan och Bosse Larsson i MFF. Jag gillade Wolverhampton, men gick över till Leeds när de gick till final i Europacupen 1975.

Jag har Gasoline Alley och Every Picture Tells A Story. De är så sönderspelade att de knappt går att lägga på skivtallriken. Smiler hade jag, men bytte den mot en Mott the Hoople. Därför var det kul när jag kunde lägga vantarna på en gammal samlingsplatta, The Best of, en dubbel. Låtarna är från åren innan Atlantic Crossing, och det är viktigt. Det var där eländet började.

Atlantic Crossing från 1975 har två helt olika sidor, en med ballader och en med rocklåtar. Man kunde väl redan då ana vad som var på gång, balladsidan och Sailing var den som blev populär. Vad som gav mest hajade väl Rod Stewart också när han kunde börja räkna lovverna i slängar.



Hoppet levde ett tag till med A Night on the Town, 1976, den gick att spela. Men Foot Loose & Fancy Free och Blondes Have More Fun, 1977 och 1978, var nästan gjorda för dansgolven och det definitiva slutet för Roddan som rockartist.
Ridå ner. Med en fet smäll.




Hans skivor
efter detta samsas numera i begagnatbackarna med Baccara, Silver Convention, Penny McLean och annat mörs ingen vill kännas vid. Ingen vill ha dem fast de bara kostar en femma.
Det kan han ha!

Men idag ska jag lira Rod Stewart. Det där samlingsalbumet är rätt bra. De låtarna kan ingen ta ifrån honom. De är från den tiden han var bättre än många andra, men inte så bra som de bästa.

tisdag 20 juli 2010

”The Worst Album of My Career”

”Congratulation! You just bought the worst album of my career”. Så skrev Elvis Costello i förtexten när hans album Goodbye Cruel World från 1984 återutgavs på cd 1995.

Han har rätt, Goodbye Cruel World är inte bra. Albumet känns oplanerat, oinspirerat och inte minst taskigt producerat. Lägg sedan till att Costello här även tog till sig alla de nya elektroniska möjligheter som dök upp under 80-talet. Men i likhet med de flesta andra går han över gränsen.

Försöker man bortse från allt detta är dock Goodbye Cruel World inte helt hopplös. Det finns ett par låtar jag gillar riktigt mycket. Halvjazziga och softade Inch By Inch ger en föraning om vad Costello skulle göra senare. Room With No Number är en cirkusattraktion jag också tycker om.

Lägg sedan till att inledningsspåret The Only Flame In Town blev en tämligen framgångsrik singel.
Alla de låtarna finns på förstasidan. Efter att ha vänt på plattan får jag nog hålla med Costello. Där går det utför...hela vägen. Bara The Comedians får med tvekan godkänt. Fan vad 80-talet ställde till det egentligen.

söndag 18 juli 2010

Var Basse Wickman först?

Det är en konstig känsla när man hittar sina favoritplattor till försäljning på nätet för nästan ingenting. Basse Wickmans LP från 1981, Sailing Down the Years, upptäckte jag på Tradera för bara en tia. Den som är så bra.

Jag vet inte hur många gånger jag lirat den där där plattan, titelspåret, Steal Away och Son of Cathy´s Clown är några favoriter jag kommer ihåg. Det händer fortfarande att jag dammar av den, som nu till exempel. Och varje gång blir jag lika förvånad över hur bra plattan är.

Då var nog Basse Wickman inspirerad inte minst av Jackson Browne, för det låter väldigt amerikanskt om det här.
Märkligt hur det kan bli. På den tiden fanns knappt den här typen av musik i Sverige. Men nu för tiden vill varenda unge med en gitarr kalla sig singer/songwriter. Fan vet om inte Basse var först, i alla fall var han ganska ensam om det då.

Basse Wickman gjorde på 70- och 80-talen sina plattor på engelska och körde för all del en hel del covers. Minns särskilt Brown Eyed Girl från någon märklig samlingsplatta daterad tidigt 80-tal.
Jag fick upp ögonen för hans skivor när han fanns med i (tror jag) Ulf Lundells kompband någon gång under den där tiden. Numera lyssnar jag aldrig på Lundell.



2001 hade jag förmånen att recensera två Basse Wickman-plattor i Folkbladet Jönköping, Fritt fall (2000) och Da Capo (2001), den senare ett samlingsalbum. Tyvärr har båda recensionerna för länge sedan begravts i tidningens gamla presslägg. Det var första gången jag hörde Basse Wickman på svenska, men jag har för mig att jag gillade de där båda albumen rätt ordentligt.

2005 släppte Basse Wickman samlings-cd:n Revisited-The Best of med ett urval av låtar från 1976-1981. 23 spår sammanlagt, åtta av de tio låtarna från Sailing Down the Years finns med där. Kommentar överflödig.

Den större bilden är en pressbild hämtad från Basse Wickmans sajt.

lördag 17 juli 2010

Fun Boy Three

Fun Boy Three är experimentell pop från det tidiga 80-talet. Blandad med afrikanska rytmer, ska- och reggaetoner. Låter det märkligt? Det är det.

Fun Boy Three startades av Terry Hall, Neville Staples och Lynval Golding från det legendariska engelska skabandet The Specials. Men det tog en helt annan väg än vad de flesta väntat.

Fun Boy Three är till skillnad från minst-sex-mannabandet Specials minimalistisk musik med egentligen bara rösterna och rytmen som instrument. I början av 80-talet var det något helt nytt och annorlunda. Det var långt innan rap och techno var uppfunnet.

Fun Boy Three gav ut två album. Det första, 1982, blev en mindre succé för den experimentella trion. The Lunatics (have taken over the Asylum) blev en hit, som följdes upp av T´ain´t What You Do, som de gjorde tillsammans med tjejdiscogruppen Bananarama.


Trots singelframgångarna är albumet bitvis stökigt och svårt. Det är inte helt lätt att ta till sig och kräver en hel del tålamod. Men det är väl värt några genomlyssningar, för något liknande från den tiden är faktiskt svårt att hitta.

Waiting blev namnet på uppföljaren 1983 och resulterade i ännu ett par hitsinglar. Men när Fun Boy Three stod på topp hoppade Terry Hall av. Därmed var den korta, men framgångsrika, glansperioden över.

Bilderna är hämtade från Fun Boy Threes debutalbum med samma namn.

fredag 16 juli 2010

Nu ska cd-skivor ut


Nu har jag också rensat ut bland mina cd-skivor. Behåller bara de jag verkligen vill ha, resten vill jag bli av med och säljer därför billigt. Kolla in den här listan, och hör av dig till min mail, olof.assarsson@gmail.com om du är intresserad.

Säljer också en del samlingsalbum samt en del cd-singlar. De finns på samma lista.

Köper du allihop (inkl samlingar och singlar) får du dem till halva priset.

CD-skivorna på bilden här ovan är INTE de jag ska sälja, utan de jag ska ha kvar.

onsdag 14 juli 2010

Några favoriter 14

Det är rejält varmt nu. Nästan 35 grader i skuggan för någon dag sedan och det bara fortsätter. När det är så hett orkar man knappt lyssna på musik längre. Jag har rotat djupt i arkivet för att hitta nåt som funkar. De här ska nog gå bra.



I´d Rather Go Blind – Chicken Shack
Jag hade glömt bort den här, tills Rod Stewart gjorde en cover på den. Men oj vad mycket bättre Christine McVie sjunger den här bluesklassikern. Luftig och lätt blues med ett av de klassiska brittiska bluesrockbanden.



Golden Gate Park – Rejoice
En sorgligt bortglömd psykedelisk superhit från mitten av 60-talet. Det blev bara ett album för Rejoice, men den här låten skulle inte Jefferson Airplane skämts för. Mycket värme i Rejoice texter och musik, som fångar hela tidsepoken och andan.






Sweet Virginia – Rolling Stones
Exile on Main Street är ett mästerverk och det här är min favorit från den plattan. Stones gör bitande ironisk country med massor av svart humor. Det gillar jag. En numera klassisk stones-ballad med Mick Jagger i högform. Skivan är ju aktuell nu igen med någon slags återutgivning och 25-årsjubileum eller nåt sånt. Ingen slölyssning direkt, men funkar ändå alldeles utmärkt när det är så här varmt.

måndag 12 juli 2010

Fem ABBA

Upptäckte att jag hade fem ABBA-skivor i samlingen. Det är jävligt märkligt för jag har aldrig köpt någon, inte ens under ABBA:s storhetstid då hysterin var total.
ABBA var aldrig min grej. Säkert är det högst kompetent och Björn och Benny är nog skickliga låtskrivare, men det funkade inte på mig.
Så här gick det till när ABBA hamnade i min hylla.

Voulez-Vous
Första ABBA-plattan jag hörde förutom Waterloo. Det var under värsta hysterin så jag lånade den av en kompis. När jag skulle lämna tillbaka den vägrade han ta tillbaka den. Tack som fan. Så den blev stående.





Waterloo + Visitors

Fick dem av misstag när jag köpte en mindre samling i Skillingaryd nån gång i slutet av 90-talet. Fick på så sätt tag i samtliga Status Quo och Nazareth, men det blev en del skräp också. En del gav jag bort, men ABBA ville ingen ha. Så de blev kvar.

The Album + Arrival
Kommer från ännu en samling jag faktiskt fick, av en gammal jobbarkompis. De åkte tydligen med av bara farten och hamnade i hyllan direkt. Jag hade ju redan tre...






Insåg också att jag har en samlingsplatta med ABBA på cd, ABBA Gold. Den vann jag på fritidsförvaltningens jullotteri för massor av år sen. På samma julfest vann jag dessutom en Mauro Scocco-skiva. Frågan om detta var tur eller inte är rent av filosofisk.

En ABBA-relaterad platta har jag betalat pengar för, Agneta Fältskogs Elva kvinnor i ett hus. Gillade titeln och låten Tio mil kvar till Korpilombolo.

ABBA-skivorna är nu förpassade ut ur samlingen. De finns numera på försäljningsavdelningen. Men Agnetas skiva behåller jag, den är kul.

lördag 10 juli 2010

Ohyggligt bra glamrock

Detta är mitt 200:e inlägg, så nu krävs det något utöver det vanliga. Pretty Things album från 1974, Silk Torpedo, är ett självklart val.
”Skivan är förförande. Och då menar jag inte bara omslaget”, har en brittisk musikrecensent skrivit om det här albumet på sin sajt. Jag håller med.

Silk Torpedo är ohyggligt bra*. Det är en kultplatta och den bästa glamrockskiva jag har min samling. Men som vanligt var Pretty Things ute för sent. Albumet kom 1974, då var glamrocken redan på väg att dö ut, David Bowie var på väg mot nya mål, Mott the Hoople splittrade och Slade dalade på topplistorna.

Pretty Things tog inte heller till de stora gesterna, glittrande paljetter eller bombastiska scenshower. De lirade bara rock. Silk Torpedo fick nästan ingen uppmärksamhet alls då, och inte nu heller, utom av musiker, kritiker och andra kunniga i branschen som såg albumets storhet.

Alla låtar på LP:n håller hög klass, men allra bäst är nog introt Dream (med ett gitarrsolo som Led Zeppelin senare ansåg sig vara tvunga att sno) och direkt efterföljande Joey. Det är briljant glamrock. Sista spåret Belfast Cowboys sätter sig också gärna fast.
Den här skivan kastade sig dock inte över mig direkt, utan smög sig liksom på. Det tog några lyssningar innan jag fattade hur bra den var. Det brukar tyda på kvalitet.

Pretty Things var inget glamrockband. Gruppen är jämngammal med Rolling Stones och fanns med redan på 60-talet. Bandet följde sedan trenderna. Pretty Things lirade progressiv rock när det var inne, hoppade över till glam- och arenarock för att senare också haka på punk och new wave-trenderna.

Phil May har alltid varit bandets starkaste personlighet medan övriga medlemmar skiftat kraftigt genom åren. Sättningen på Silk Torpedo innehöll bland annat Jack Green, denna bloggs särskilda husgud.
* Uttrycket ”Ohyggligt bra” har jag snott från Bo Åkerström och är ett av de starkaste superlativen i mitt ordförråd. ”Överjävligt” är det allra starkaste, men det tar jag sällan till eftersom det är lite för lokalt. Man bör nog vara uppväxt i Jönköping för att inse hur ohyggligt det är.

Alla tre bilderna är hämtade från skivomslaget till Silk Torpedo.

fredag 9 juli 2010

En försiktig Jack Green

Mitt 199:e inlägg på bloggen måste naturligtvis handla om Jack Green. Denne sorgligt underskattade gitarrist och låtskrivare som aldrig fick chansen.
Reverse Logic är Jack Greens uppföljare till Humanesque, den där lilla rockpärlan som 1980 försvann oförklarligt nånstans i mängden.

Humanesque var nästan punkig och en riktigt tuff rockplatta som passade in bland alla fräcka nya vågen-band. Visst är Reverse Logic också en bra platta med flera sköna poplåtar. Men här sneglade nog Green mer åt vad Elvis Costello, Graham Parker och de andra grabbarna höll på med, i stället för att fortsätta ge utrymme åt hårdrocks- och glamrocksideérna på Humanesque.

Därför lyfter aldrig Reverse Logic. Den blir bara en i mängden och där kunde inte Jack Green ta upp fajten med innegossarna.
1983 hittade han med Mystique tillbaka till rötterna, men då var det nog för sent.

Men Reverse Logic från 1981 är naturligtvis alldeles nödvändig att ha i samlingen, för jämförbart med Costellos plattor från den här tiden är den minst lika bra. Cold Modern Day och Too Many Fools är de bästa spåren.
Dessutom har han en rad rutinerade musiker med sig i studion; Simon Fox, trummis i Be Bop Deluxe, Pretty Thingsgitarristen Pete Tolson och Ian Ellis basisten i Savoy Brown.

Humanesque och Reverse Logic går faktiskt att få tag på med lite tur. Vid något enstaka tillfälle har de dykt upp till försäljning på Tradera och E-bay. Mystique och sista albumet Latest Game är dock svårare, där gäller det att ha tur...

tisdag 6 juli 2010

Jamaicas kulturminister

Jag träffade Jamaicas kulturminister i Habo i förra veckan. Eller snarare, jag hittade en samlingsplatta med Jimmy Cliff i en lokal loppisbutik.
Kulturminister tror jag inte att Jimmy Cliff är. Men om inte, borde han varit det.
Jimmy Cliff är en av jamaicareggaens stora. Före både Bob Marley, Bunny Wailer och Peter Tosh. En reggaens ambassadör.

Hans film The Harder They Come från 1972 blev ett genombrott för reggaen i Europa och troligen resten av världen också. Den visades faktiskt av svensk tv någon gång i mitten av 70-talet. Sent en vardagskväll, så att de svenska ungdomarna inte skulle förledas av det farliga budskapet. De gjorde ju så SVT, innan monopolet försvann.


Egentligen en ganska
taskig lågbudgetrulle på temat ”Ung man från landet kommer till storstan och hamnar i dåligt sällskap”. Jimmy Cliff, som har huvudrollen, blir i sista scenen nedskjuten av polisen.

Nu är väl själva filmen inte så där mycket att börja göra frivolter över. De gymnastiska övningarna är för musiken. Filmen är fullproppad av tuff jamaicareggae av Jimmy Cliff, Maytals, 60-talshjälten Desmond Dekker, Melodians och Scotty. Soundtracket från filmen är lysande. Jag spelar fortfarande The Harder They Come, You Can get It If You Really Want och Maytals Sweet and Dandy med ett stort flin. De är hur bra som helst.

Samlingsplattan från Habo då, The Best of Jimmy Cliff. Den är inte dum den heller. Den kom redan 1975 så här finns Cliffs allra första hits från 60-talet, Hard Road To Travel och Sooner Or Later, men också de bästa låtarna från 70-talet. Det är definitivt en platta jag kommer att spela ofta i sommar. Det är dessutom en dubbel, så det finns en del att lyssna på.

måndag 5 juli 2010

En otajmad strumprullare

Jag kom nog fri med målvakten fem eller sex gånger i min a-lagsdebut med division sex-laget. Till slut blev det mål, en strumprullare från knäet hela vägen ner till vristen ställde målvakten och bollen rullade lite retfullt in i ena hörnet. Resten av den säsongen fick jag fullt rättvist hålla till i junior- och b-laget.

Samma säsong jag blev petad definitivt överraskade Santana med albumet Marathon. Här hade Carlos Santana lämnat latinorocken och jazz-fusion för att lira hitlistepop. Samma recept han tog till 1999 med Supernatural, men inte med samma resultat.

Marathon är faktiskt en riktig skit-skiva där Santana låter keyboarden dominera. En otajmad strumprullare och tåfjutt.
Yuo Know That I Love You blev visserligen en mindre singelhit 1979, men inte helt oväntat har bara en låt överlevt till senare tiders Greatest-samlingar, Aquamarin, ett av få tillfällen på albumet där Santana låter gitarren tala.

Det finns säkert en och annan som gillar plattan. För Marathon är vanlig mainstreampop blandad med Stevie Wonder-soul och lite hårdrock. När det begav sig kunde låten Stand Up till och med höras på ett av Jönköpings mindre väl ansedda diskotek.

Marathon sålde uselt och Santana hajade nog grejen. På Zebop 1981 lirade han gitarr som en gud igen. Benny Guldfot var tillbaka*.

* Benny Guldfot var en följetong i serietidningen Buster under början och mitten av 70-talet. Den tämligen talanglöse Benny hittar ett par gamla fotbollsskor som tillhört legenden Kanon-Keen. Med dem på sig kan Benny göra vad som helst på en fotbollsplan. I serien får man följa honom hela vägen från skollaget till proffskontrakt.

söndag 4 juli 2010

Snabb new wave-pop

Goodbye Girl är 3.05 minuter av tillfällig lycka. En liten lättrallad poplåt, snabb, smart och kul. New wave-pop med en refräng som gärna sitter kvar. Jag får en sån där liten flash av nedvevad vindruta, armbågen utanför och stekhet asfalt på väg mot havet.
Jag köper nästan aldrig singlar, 45-varvare. Bara när det är något alldeles extra. När jag hittade Squeeze första singel från 1979 kunde jag inte låta bli.

Goodbye Girl kanske inte är Squeeze allra bästa låt, de gjorde flera bra, Pulling Mussels till exempel. Faktum är att jag inte vet, har inte hört särskilt många av deras plattor. Men den här kommer jag ihåg. Den gick varm när den var ny.

Singeln Goodbye Girl släpptes förresten i tre olika versioner, en för England, en för USA-marknaden och så en tredje version på LP:n Cool For Cats. Jag har ingen koll på vad som skiljer dem åt. Ska försöka lista ut det vid tillfälle.

Squeeze var ett brittiskt new wave-band mellan åren 1975-1999. På den tiden hann de ge ut tretton studioalbum. Glenn Tilbrook och Chris Difford var med hela tiden, men övriga bandmedlemmar skiftande genom åren.
Det har ryktats om en återförening och att ett nytt album skulle vara på gång. Men än har inget hörts.

fredag 2 juli 2010

Ett lik i garderoben

Jag jobbade några somrar i början av 80-talet som kyrkogårdsarbetare och fick emellanåt hoppa in som dödgrävare. På den tiden betalades det ut risktillägg när man vid grävandet stötte på någon gammal grav. Det hände rätt ofta. Gravarna låg tätt på den gamla kyrkogården och ingen hade exakt koll på var de låg.
Det var värt de där extra pengarna, för det var inte särskilt trevligt, om man säger så.

Av någon anledning kommer jag nu att tänka på Neil Young och plattan Trans från 1982. Det kom ut under någon av de där somrarna. När jag tar fram den nu för tiden är det ungefär som att gräva upp en sån där gammal kista med ännu inte helt förmultnade kvarlevor.

Men förstå mig rätt här nu. Trans är så annorlunda att jag nästan gillar den. Det finns naturligtvis flera kanonbra låtar. Det är ju trots allt Neil Young det handlar om. Sample and Hold, Mr Soul och Like an Inca platsar i mitt morbida best-of-arkiv.

Men det är märkligt att inte ens Neil Young kom undan när Commodore 64 och Amiga-soundet lade sig som en fuktig filt över rockmusiken. Då var Kraftwerk nyskapande gudar och Depeche Mode deras jungfrufödda arvtagare. Trans blir någon slags hybrid mellan Neil Youngs spetsiga folkrock och det ”nya soundet”.

För att följa med sin tid lägger han på synthar, vocoder-röster och tar till universalmedlet digital recording. Men det gör bara att Trans får något plågat och sjukt över sig.
Jag förstår fortfarande inte varför han eftersträvade att låta som det tidiga 80-talets synthband. Men bytt är bytt. Och va fan. 1982 gjorde jag också saker jag inte borde gjort.