Alvin Lee på spelhumör

För den som inte hört Ten Years After är Recorded Live en bra platta att börja med. Om man gillar långa trumsolon och speedade gitarrsolon vill säga. Det här är så nära en Greatest Hits man kan komma, här finns alla de stora låtarna. Det är dessutom ett djävulskt bra live-album.

Det kanske inte är världens bästa liveplatta, men den borde definitivt vara med i diskussionen, tillsammans med ett fåtal andra. För Ten Years After var på ett fantastiskt spelhumör de där kvällarna i Frankfurt, Amsterdam och Paris där inspelningarna gjordes 1972 eller 1973.

I Can´t Keep From Crying och I´m Going Home är givetvis skivornas (för de är två) bästa spår. Eftersom jag hör till den förvildade skara som bara älskar långa trumsolon sätter jag upp Hobbit på den listan också, tillsammans med sanslöst utflippade Extensions On One Chord.

Om en liveinspelning ska bli lyckad hänger på så mycket, inte bara låtvalet och publiken. Det gäller att bandet är på humör också. Och det kan bero på precis vad som helst, vädret, maten de fick på restaurangen eller resan till konsertarenan.
De dagarna Recorded Live spelades in måste allt ha funkat och solen stått högt på himlen.