The Musical Box: augusti 2010

lördag 28 augusti 2010

Taylor tuggar småspik

Mick Taylor var gitarrist i Stones under de stora åren. Han var med och lirade på legendariska album som Let it Bleed, Sticky Fingers och Exile. Behöver man säga mer.
Han är en grym gitarrist med kli i fingrarna och enorm känsla. Säkert hade han stor del i framgångarna, men hamnade givetvis i bakgrunden, medvetet eller inte.

Det påstås nämligen att när Jagger och Richards producerade Goats Head Soup fadade de ut Taylors gitarr så fort de bara kunde för att inte själva bli överglänsta.
Mick Taylors solodebut 1979 är ett överraskande album och knappast det man förväntar sig av en gammal gitarrist i Rolling Stones.

Den har nämligen inte särskilt mycket Stones över sig. I stället imponerar Taylor med att lira sin alldeles egen blues- och nästan jazzfusion. En avslappnad och skön LP där Taylor briljerar på gitarren i låt efter låt. Inte minst i Slow Burn och Giddy-Up, som är långt från Stones stökiga sound.

I en låt släpper han dock alla tyglar, Broken Hands är en vass och brutal stoneslåt där Taylor förmodligen tuggat småspik innan han gjorde inspelningen. Där visar han varför både stenarna själva och fansen blev så besvikna när han plötsligt lämnade bandet 1975.

fredag 27 augusti 2010

UFO nobbar Jönköping

Först var det klart och hårdrockfansen jublade. Brittiska hårdrocklegenderna UFO skulle spela i Jönköping. Sen brakade allt ihop. Ingen spelning i Jönköping meddelade Zaragon Rock Club. Dubbelbokat och Skövde i stället. Hela den invecklade förklaringen finns på Zaragons egen sajt.





Fan också! Jag ville verkligen se UFO. Det var ett av de första riktiga hårdrockbanden jag kom i kontakt med. Men det var inte när Michael Schenker kommit med i bandet och de slagit igenom med Phenomenon 1974.

Det var tidigare. En gång i tiden hade jag både UFO 1 och UFO 2: Flying, 1970 och 1971, i min samling. Den enda jag har kvar av de tidiga UFO-plattorna är dock liveplattan från 1972: UFO Live.
På den tiden lirade UFO tung progressiv hårdrock, spacerock så klart. Stora låtar var Eddie Cochran-covern C´mon Everybody, nio minuter långa Who Do You Love och The Coming of Prince Kajuku. Skivan är kul att ha, men tveksam att spela.

Öh, udda är det ju, men ärligt talat lite yxigt. Så yxigt att det nästan blir bra, kan man väl säga. UFO blev fan så mycket bättre senare, med Michael Schenker. Doctor Doctor och Rock Bottom framkallar fortfarande en och annan rysning.

Men Schenker hade å andra sidan inte funnits med i det UFO som skulle kommit till Jönköping i oktober... Man får väl trösta sig med det.
Och så tycker jag lite synd om zaragon-gänget. De är entusiaster. Såna behövs. Och så har de fixat danska Pretty Maids till december. Sånt är kul.

Och ja. Det är en Hagström-gura på bilden, Super Swede.

torsdag 26 augusti 2010

Inte värd att lyssna på första gången

Det var över 30 år sedan jag lyssnade på en Uriah Heep-LP. Inte så konstigt, det är över 35 år sedan de var stora. Då gick Uriah Heep hem hos de stentuffa och bensindoftande grabbarna på Push Dakota-mopeder.

Tuffa gitarriff, en fläskig orgel som dränkte allt annat och så David Byron förstås, som kunde skrika högre än de flesta, utom Ian Gillan. Det var skittufft.
Jag hajade inte deras storhet då, och efter att ha lyssnat igenom Wonderworld från 1974 igen, förstår jag den ännu mindre.

I låten So Tired sjunger Byron ”I´m so tired, and I´m so uninspired”. Förutom att det luktar uselt nödrim var det säkert så. För Wonderworld känns år 2010 tråkig, nästan monoton och som en upprepning av vad både Uriah Heep och andra gjort tidigare. Ett hopkok på lite Deep Purple, Black Sabbath och några progressiva rockteman blir inte alltid så bra.

Wonderworld är precis som Byron sjunger, oinspirerad.
”Det är en av de myriader skivor man lyssnar på en gång och sedan efter ett år lyssnar på igen, bara för att inse att den inte var värd att lyssna på första gången”.
Ungefär så skrev en brittisk musikrecensent om Wonderworld.
Jag håller med, även om det tog mig tre decennier att komma fram till samma sak.

Det är kanske inte rättvist att ta fram just Wonderworld, som är gruppens fjärde album. Det ska sägas att de tidigare plattorna var betydligt bättre, Salisbury och Look at Yourself inte minst.
Uriah Heep slog igenom i början av 70-talet med låtar som Gypsy och Look at Yourself. Då fanns nerv och glöd, även om det velades mellan alla möjliga musikstilar, hårdrock, glamrock, boogierock och till och med 60-talspop.

Då var Uriah Heep stora. Men redan efter några år började bandet gå på tomgång och populariteten rasade. De fortsatte dock ge ut skivor fram till slutet av 90-talet.
Jag känner bara en som gillar Uriah Heep nu för tiden. Han bor i Hovslätt.

onsdag 25 augusti 2010

Tchaikovskys Funland

Jag har personligen absolut inget emot Bram Tchaikovsky, men hans album Funland är inte särskilt bra. Bara ungefär en fjärdedel så bra som the Motors. Vilket precis är vad det handlar om. Bram Tchaikovsky, eller Peter Bramall som han egentligen heter, var innan solokarriären gitarrist i pubrockarna the Motors.

Det var ett lysande brittiskt band i slutet av 70-talet som dunkade in ett par stora hits till och med i Sverige, Dancing the Night Away och Airport.
Tchaikovsky hoppade av samarbetet med Ducks Deluxe-veteranerna Nick Garvey och Andy McMaster efter bara något år. Men hans solokarriär blev aldrig så där lysande som han kanske hoppats. Funland från 1981 är rätt så tunn. Matt i pälsen, som en veterinär nog skulle sagt och börjat fundera på avlivning. Men så blev Funland också Tchaikovskys sista.

1979 fick han ett par hyfsade listplaceringar har jag läst mig till. Låten Sarah Smiles blev en hit i Holland och Girl Off My Dreams tog sig in på USA-listan.
Tre album har han gjort, Strange Man, Changed Man från 1979, The Russians Are Coming 1980 och så Funland året efter. Hittar jag de två första i nån reaback slår jag väl till. Jag vill i alla fall ge honom chansen. Han lirade ju med the Motors...

tisdag 24 augusti 2010

Nyfrälst Santana

Zebop är inte tillräckligt för att bli omvänd. Men är man redan santana-frälst finns det saker på albumet som kommer att göra tiden i paradiset lite bättre. Det finns en hel del bra gitarr-prylar och flera sköna låtar.

Plattan kanske var något av en frälsning för Carlos själv. Den kom 1981, precis i rätt tid, efter de två djupdykningarna i electro- och synthvärlden, Marathon och The Swing of Delight. På den sistnämnda samarbetade han förresten med Herbie Hancock.

Zebop är ändå en sån där platta som nästan passerar förbi i det tysta. En hitlåt finns på skivan, Winning. En låt jag aldrig lyckats komma överens med. Kanske för att det luktar lite väl mycket kommersiell gitarrock om den, vilket det gör om flera av låtarna.

Orsaken till det tror jag är producenten Keith Olsen. Han hade innan Zebop arbetat med plågor som REO Speedwagon och Foreigner och det satte sina spår även här. Inte bra alls.

Det går ändå att spåra upp en hel del bra latinorock på Zebop. American Gypsy är lysande och inte minst instrumentala I Love You Much to Much. Det är en riktig liten santana-pärla nästan i klass med Europa och Jingo. Den låten upptäckte jag på allvar inte förrän för några år sedan, då Carlos gav ut albumet Multidimensional Warrior, en cd-samling med hans egna favoriter.

Sen kan jag inte låta bli att nämna Sensitive Kind, den där gamla J J Cale-låten. Santana sätter sin helt egen prägel och rockar till den ganska ordentligt. Bäst version av den låten har dock varken Cale eller Santana gjort. Båda ligger i lä bakom John Mayalls släpiga bluesversion på A Sense of Place från 1990. Där snackar vi frälsning på riktigt.

lördag 21 augusti 2010

Eagles som laglösa

Eagles album Desperado är en av mina favoritplattor. Den går att plocka fram nästan när som helst och är alltid lika bra.
Men jag vet att alla inte tycker så. Och de kanske har rätt.

För själva idén är egentligen ganska fånig. Klä ut sig till outlaws, döpa skivan till Desperado och sen köra någon slags vilda västern-story om Bill Dolin och Bill Dalton, två westernskurkar som naturligtvis blir avrättade i slutet. För säkerhets skull öser Eagles på med så mycket banjospel det bara går. Öh. Ja, det är nog rätt krystat.

Men ändå gillar jag Desperado. Den har någon slags uppgiven och melankolisk ton som jag fastnar för. Det cyniska och bittra budskapet är givet – allt går åt helvete hur man än försöker.

Sen är flera av låtarna helt i min smak. Tequila Sunrise är självklart hyfsat bra. Även om banjoskramlet på båda delarna av Doolin Dalton är lite för mycket, är de också favoriter. Sen är Twenty One en kul liten poplåt. Men skivans bästa spår är Out of Control. Där överraskar Eagles och rockar igång med fullt utblås. Det är nog enda gången vad jag vet före Joe Walsh.

Så om någon frågar mig om Desperado är en av Eagles bästa, då svarar jag tveklöst ja.

fredag 20 augusti 2010

Police småkåta melodier

Jag såg the Police på Scandinavium i Göteborg 1980 eller 1981, i alla fall strax efter att Zenyatta Mondatta kommit ut. Det är en av de där stora konserterna jag varit på. Energin var total.

På den tiden var Sting ingen bitter jetset-cyniker, utan en ung och fräck nykomling. Det blev en glödande het konsert där Sting hade publiken i sitt grepp redan från första tonen.

De spännande och fräcka låtarna från Zenyatta Mondatta var naturligtvis höjdpunkterna. Ska- och reggeainfluerad pop, småkåta melodier med sugande rytmer. Och dessutom ovanligt smarta texter, för att vara ett brittiskt new wave-band.

Don´t Stand So Close to Me, Canary in a Coalmine, De Do Do Do De Da Da Da och Driven to Tears var hur bra som helst.
Fan vet om inte Zenyatta Mondatta är ett av de bästa new wave-album som någonsin getts ut. Det finns ju inte ett svagt spår på den plattan. Police gjorde i alla fall varken tidigare eller senare något bättre.

Men den här LP:n brukar konstigt nog underskattas. Det hänger nog på de fyra instrumentala låtarna. Men lyssna bara på Voices Inside My Head och Andy Summers Behind My Camel. Det är ruggigt bra pop, för att inte säga något av det mest innovativa från den här tiden.

Och jag som trodde Police gjort slut på sina ideér när de släppte Regatta del Blanc. Så fel jag hade.

torsdag 19 augusti 2010

Aldo Nova måste ut

Jag har egentligen inget emot Aldo Nova, den kanadensiske rockgitarristen. Han hade bara otur. Var på fel plats vid fel tid (80-talet, say no more), hade taskiga rådgivare och ruttet skivbolag.

Resultatet blev sån där musik, som under tiden man spelar den, kan man få impulser att gå och sätta på lite musik...bara för att upptäcka att Aldo Nova redan ligger på skivtallriken och går för fullt.

Jag insåg precis att jag har tre av hans plattor. Varför då?
Ingen av dem går att spela.
Jag måste göra mig av med de där skivorna.

Aldo Nova debuterade 1982 med ett album fyllt med tunga powerballader, lite som Bon Jovi och Def Leppard. Det var en lovande debut, men sen gick det utför.

Subject: Aldo Nova – 1983
Efter debutplattan var förväntningarna höga. Bolaget ville ha en till som lät likadant. Det funkade naturligtvis inte. Subject är hemsk.

Twitch – 1985
Då Subject sålde uselt tvingade skivbolaget Nova att hyra in låtskrivare och krävde dessutom att keyboards och andra elektroniska sound skulle in på nya skivan. Gick åt pipan, så klart. Denna skiva är en hälsofara!

Blood on the Bricks – 1991
Suck. Det tog Nova sex år att ta mod till sig och spela in ett nytt album, nu med hjälp av Bon Jovi som producent och rådgivare. Tanken var väl god, men det blev pannkaka igen. Överproducerat och trist.





Sorry, men mina Aldo Nova-skivor läggs härmed ut till försäljning.

onsdag 18 augusti 2010

Jam med Jeff Beck

Satt en hel kväll och jammade med Jeff Beck. Rought and Ready från 1972. Beck lirade och jag hörde på är närmare sanningen. Hela sanningen är att jag spelade skivan. Ett antal gånger.
Han kan hantera en gura den där gossen, den saken är säker.
Nu är väl Rough and Ready inte den allra bästa Jeff Beck-plattan jag har i samlingen. Den är lite för jämn.

Beck blixtrar till emellanåt, men lite för sällan för att det ska tända till, trots att Cozy Powell lirar trummor som en gud.
Men lite annorlunda är den. Givetvis dominerar den tunga bluesrocken, men här finns också en hel del soul, funk och en hel del jazzinfluenser.

En hyfsat kul platta att ha på i bakgrunden.
Bästa låten: Got the Feeling.

tisdag 17 augusti 2010

Några favoriter 16

Semestern är slut. Tre låtar att lyssna på i det dystra augustivädret. Vart tog sommaren vägen?

Tiny Dancer – Elton John
Sir Elton var bäst i början av 70-talet, med plattan Goodbye Yellow Brick Road -73 som höjdpunkten. Tiny Dancer är en finstämd ballad från Madman Across the Water, som hamnat lite i skymundan, men nu framstår allt mer som ett av hans större verk. Fick väl för första gången ett litet erkännande då den fanns med i filmen Almost Famous 2000 – alldeles för sent.



Do it Again – Steely Dan
Jazzigt sväng och softade gitarrer. Walter Brecker och Donald Fagen är ibland lite väl minimalistiska, men här tar de ut svängarna rejält. Den här låten har allt det där man vill ha, och nästan lite latinoinfulerade rytmer. ”You go back Jack, Do it again”. Från debutalbumet Can´t Buy a Thrill, 1972.






Murder – Jack Green
Och så något helt annat. Jag kanske är lite tjatig nu. Men Jack Green är sommarens favorit, helt klart. Han var gitarrist i T Rex och Pretty Things, men efter det tog solokarriären aldrig fart. Murder är en lysande liten new wave-singel från 1980, som märkligt nog bara glömdes bort. Men det här är bra. Garanterat!

söndag 15 augusti 2010

Försiktig gitarrpop

Edge of Allegiance med Timbuk 3 smög sig nästan försiktigt in i min skivsamling. Den åkte med av bara farten när jag handlade genesis-skivor* i en tillfällig lågprisbutik på Östra Storgatan någon gång i början av 90-talet.

Den blev stående i ett hörn tills jag i somras började rensa ur samlingen. För av någon konstig anledning hade det börjat samlas en massa ospelbara LP-skivor just i min hylla.
Det var nära att Timbuk 3 åkte ut. Men i sista stund bestämde jag mig för att spela plattan innan den kastades i skräphögen. Det var tur, för den visade sig vara rätt bra, betydligt bättre än jag räknat med.

Edge of Allegiance är väl avvägd amerikansk gitarrpop från duon Pat och Barbara MacDonald. Folkrock, indiepop eller countrypop får någon annan avgöra. Men nånstans mellan Crosby, Stills & Nash och country hamnar den. Avmätt och nästan försiktig, där rockiga Standard White Jesus, ödsliga Waves of Grain och stompiga Dirt Dirty Rice blev mina favoriter.

Så jag behåller skivan, även om Pat MacDonald knappast kan beskyllas för att ha den mest skolade sångrösten.

* Tidiga genesisplattor ska jag väl tillägga, Foxtrot, Nursery Cryme och Selling England By the Pound, så ingen får för sig att jag betalat pengar för Genesis 80- och 90-talare...

fredag 13 augusti 2010

Att ta död på en myt

En del skivor mår bäst av att få stå orörda. För om man skulle råka spela dem är risken stor att den där romantiska glorian bleknar och man börjar tvivla på sitt eget förstånd för så där 30-40 år sen.
All the Young Dudes med Mott the Hoople är en av dem. Jag gjorde naturligtvis misstaget att spela den för inte så länge sedan.
Numera tycker jag så här om Mott the Hoople:
Om sanningen ska fram var det inget vidare begåvat rockband, utom i huvudet på en del småungar som inte fattade bättre.

Då ska ni ändå veta att All the Young Dudes från 1972 anses vara en av de allra viktigaste och bästa glamrockskivorna som gjordes på 70-talet. Och att Mott the Hoople därför evigt är inskrivna i glamrockens egen himmel.
Det upprepade jag som ett mantra när jag lyssnade på Jerkin´ Crocus, Momma´s Little Jewel, Sea Diver, Sweet Jane och givetvis All the Young Dudes. Det fick ingen effekt.

För stjärnglansen från David Bowie har bleknat. LP:n är inget mästerverk, den är rätt tråkig och det finns flera riktigt sura bottennapp. Bara ett par låtar är bra. Det är sanningen.
Låten All the Young Dudes, som de fick av Bowie, är en av glamrockens allra största. Den är fortfarande bra och är nästan en sån där generationslåt, ungefär som Satisfaction (nu tog jag i för mycket, men fick åtminstone med ett ”nästan” i meningen).

One of the Boys och Momma´s Little Jewel är också med viss njutning spelbara. De är så skamlöst elaka och en spännande flirt med gay-världen (fast var inte hela glamrocksgrejen det?). Sen får Ready For Love, Mick Ralphs rockiga bidrag, en liten applåd, men resten är inte mycket att få handsvett över. Sea Diver är ett riktigt trögt monster till låt och varför de över huvud taget försökte sig på Velvet Undergrounds Sweet Jane begriper jag inte.

Där tog jag död på en av mina egna myter. Men en sak ska albumet ha cred för. Tidigare hade Mott the Hoople flaxat mellan olika musiksstilar, de testade allt från tafflig bluesrock till country och dåliga dylan-imitationer. David Bowie hjälper dem här att renodla ett någorlunda eget sound. All the Young Dudes blev en spark i rätt riktning för Ian Hunter och Mick Ralphs. De två album som kom efter, Mott (1973) och The Hoople (1974) var betydligt bättre. Det hoppas jag åtminstone. För så minns jag dem i alla fall...

tisdag 10 augusti 2010

Tidlös Manfred Mann

Redan när jag gick ut med skivpåsen från Wallins Radio i Huskvarna visste jag att det var något alldeles extra jag hade med mig.
Det hade räckt med att Helena bakom skivdisken spelat två av låtarna på Manfred Manns Angel Station, You Angel You och Don´t Kill It Carol.
Jag bestämde mig direkt, ville inte ens höra de andra. De godbitarna ville jag spara till senare.

Manfred Mann´s Earth Band hade i slutet av 70-talet bränt på i samma spår länge, progressiv rock med tunga keyboards och synthar, svåra texter och invecklade låtar. Men Angel Station var något helt annat. Nu lirade Earth Band pop, nästan new wave. De äldre skivorna kändes genast mediokra och träiga.

De två låtar jag hörde på Wallins var skivans bästa. Att You Angel You var en dylan-cover insåg jag inte förrän senare. Manfred Mann gjorde den till sin helt egen och visade vilka möjligheter den låten hade. Don´t Kill It Carol var den givna ettan, med en melodi och refräng som satte sig direkt, trots de ABBA-lika körerna i bakgrunden.

Det var inte slut med det. Svåra You Are – I Am klistrade sig också fast på ett märkligt sätt. Manfred Mann hade hittat något där. Dessutom är Angels At My Gate en sån där låt jag fortfarande kommer på mig själv med att nynna. Fan vet om inte det är en av de bästa låtar Manfred Mann skrivit själv. Mystisk och drömlik och en klockren refräng; ”58, 56, 54, Angels at my door”, det gillade jag.

Angel Station är en av väldigt få tidlösa plattor som går att ta fram 30 år senare utan att den känns dammig, trist eller gammal. Utan att ha full koll på alla Earth Bands album påstår jag helt fräckt att detta är en av deras allra bästa.

Det var ingen tillfällighet att jag åkte hele vägen till Husskvana för att köpa skiver. I slutet av 70-talet och början av 80-talet var Wallins Radio den absolut hetaste skivaffären i stan. Peter och Helena hade full koll på det nya och kunde plocka fram pärlorna. Angel Station var en av dem.

måndag 9 augusti 2010

Plocka lingon

Lider fortfarande av Torsson-feber, går omkring och sjunger om pom-fritS, Singers snabbsömsymaskin och älgen som stod och log. Så det får bli Torsson idag också. Men bara lite kort om skivorna som getts ut (vinyl alltså).

Att kunna men inte vilja – 1980Togs emot med en viss skepsis i konkurrens med både Ebba Grön och Dag Vag. Idag har jag bara Torssons LP kvar av de tre. Jag fick den direkt från Svensk Pop i Klippan, men minns faktiskt inte hur det kom sig. Uttrycket Att kunna men inte vilja har jag haft användning för många gånger.

Superhittar: Jag minns en gammal bil, Det spelades bättre boll och Älgjakten – till exempel.



En rökare i krysset - 1984
Den här köpte jag i Helsingborg precis när den kommit ut. För nu var slaget vunnet. Blodomloppet, Bröderna Holm och Volleyboll Molly kan jag fortfarande utantill, om jag så blev väckt mitt i natten. Men undrar fortfarande vad jägarn hade i näsan som var till besvär.


Superhittar
: Öresundstwist, Volleyboll Molly, Akterseglad i Brownsville, Storskiftet osv
Utgiven av Svenska Popfabriken.



En svensk tiger – 1989Om ni tvivlar, rådfråga eder lokala skattemyndighet, står det på baksidan av skivomslaget. Men det finns ingen anledning. En svensk tiger måste ha tagit knäcken på de sista torsson-motståndarna. Fick sympatier för Stefan Gustavsson, hans farsa verkade vara en hårding. Och katt har vi, som bor kvar.

Superhittar: Kalla Kåre, Hans farsa var en barsk typ av fanjunkares grad, Ett litet hotell, Ihållande duggregn. Utgiven av Rim & Reson.


Sen finns det ett antal vinylsinglar och låtar på samlingsalbum från Klippan, Svensk Pop och En flugskit i kosmos. Flera av dem finns med på senare cd-utgivningar. Bland annat är Konsum och Klippans centrum med på cd:n Elmia-Jordbruksutställning, som också innehåller alla låtarna från Att kunna men inte vilja.
Son av Ajatollah, Lingonplockning och Lena Gren finns med på Lingonplockning (En rökare i krysset). Den som vill ha tag i julsingeln Rolf Ren får skaffa cd:n En svensk tiger.

Senare tiders Torsson-album finns tyvärr bara utgivna på cd.
Islands of Hawaii – 1995
Superhittar: Danmark, Islands of Hawaii och Rim och reson.
Terese och Valdez – 2002Superhittar: Österbymo.
Det fjärde bästa bandet i Lund – 2007
Superhittar: Bakom lasarettet, En tung missbrukare, Festen hos Lundins.

Det finns också ett antal live-inspelningar utgivna på cd.
Ny studio-cd lär vara på gång...

Utöver det finns ett antal obskyra inspelningar till, bland annat med Hugh Scott Band (Bo Åkerström). Men sån avancerad historieskrivning kan jag inte gå in på. Det har jag inte utbildning för.

Detta har jag skrivit om Torsson så här långt:
Natt på autobahn
Torsson äntligen till Jönköping
Ett snack med Bo Åkerström
Torsson tog över Visingsö

söndag 8 augusti 2010

Torsson tog över Visingsö

Konserten med Torsson i Eklundens lilla folkpark på Visingsö blev en nästan surrealistisk upplevelse. Men ruskigt kul. Omgivna av kulörta lampor, ett chokladhjul och luftgevärsskyttebana fick Torsson hela Öa att gunga.
Jag tror att de faktiskt trivdes rätt bra i den omgivningen. Inte minst eftersom det är så sällan Torsson genom åren spelat i jönköpingstrakten. Torsson och Bo Åkerström var i högform och körde nästan alla sina ”superhits” från förr. Publiken var med från början. Redan när de första takterna i inledningslåten Tivoli spelades började trägolvet på dansbanan att gunga.

Det var nog ingen i publiken som blev besviken. Det vete tusan om inte Torsson är bättre på scenen nu än förr i tiden. Bandet är ruggigt tajt och varenda låt sitter. Gitarristen Thomas Holst (Kommissarie Roy) är sevärd, Bo Åkerström, Dan Persson, Mikael Sellers (Sinners) och Sticky Bomb har hur mycket rutin som helst. Dessutom är Bo Åkerströms mellansnack mellan låtarna alldeles lysande.
Jo, detta är absolut en konsert att minnas. Både för att Torsson fortfarande är så jäkla bra, och platsen förstås. Att lira ”folkparksrock” har väl alltid varit ett lite nedlåtande uttryck, men den som myntade det har aldrig sett Torsson!

Torsson bjöd på över två timmar underhållning. Och om inte M/S Tingley hade avgått till Jönköping klockan 23.45 hade nog konserten kunnat fortsätta en bra stund till. Torsson blev inropade två gånger innan de fick lämna scenen.

Senast jag såg Torsson var nog 1998 eller 1999 på Sundstorget i Helsingborg. Men så länge dröjer det inte innan nästa gång. Redan i oktober kommer bandet tillbaka till Jönköping, då för en spelning på Jönköpings teater. Jag ska vara där. ”Banden kommer och går, men Torsson består”.

Här är hela spellistan som jag minns den:
Tivoli
Sverige
Elmia
Max och Nisse
Turistinformation
Blodomloppet
En tung missbrukare
Festen hos Lundins
Storskiftet
Danmark
Öresundstwist

paus

Lena Green
Lingonplockning
Liftaren
Bakom lasarettet
Assar höll ett tal
Volleyboll Molly
Hej kontinent
Älgjakten
Klippans centrum
Det spelades bättre boll

Extranummer
Son av Ajatollah
Jag minns en gammal bil (DKW)
Tack ska ni ha

fredag 6 augusti 2010

Är detta roligt?

”Several Species of Small Furry Animals Gathered Together in a Cave and Grooving With a Pict”.
Så heter en av låtarna, eller styckena kanske är mer rätt, på Pink Floyds album Ummagumma från 1969.
Till att börja med tävlar den väl med Sgt Pepper om det längsta namnet på en låt. Om det nu över huvud taget är en låt. Det är en samling ljud från insekter, djur, röster och diverse elektroniska effekter. Förmodligen spelat baklänges eller nåt sånt. Vem vet egentligen vad Pink Floyd gjorde i studion?
Det är inte ens musik och borde inte vara underhållande. Men det är det.

Ummagumma består av två delar (skivor). Första delen, som är den minst svåra, är en liveinspelning med fyra låtar. Careful With That Axe, Eugune bör nog nämnas här. Det är en synnerligen snyggt uppbyggd låt, även om det tar några gånger innan det blir uppenbart.

Andra LP:n innehåller ett antal musikstycken gjorda av gruppmedlemmarna var och en för sig. Om de inte ville samarbeta eller om det var något annat vet jag inte. Skivan är i vilket fall som helst märklig.

Och här finns alltså Roger Waters lilla komposition, eller vad man nu vill kalla det, "Several Species of Small Furry Animals Gathered Together in a Cave and Grooving With a Pict”. Jag gillar det namnet.

Egentligen borde det vara helt olyssningsbart. Men det finns något i den där gröna djungeln Waters målar upp. Jag kom på mig själv med att spela den, jag vet inte hur många gånger i rad, för att försöka uppfatta några slags djupare nyanser. Jag kom fram till en enda sak. Det är roligt.

torsdag 5 augusti 2010

Intelligent hårdrock

Under några veckor i mitten av 70-talet var Blue Öyster Cult det största som fanns. Alla skulle ha deras dubbel-live, On Your Feet Or On Your Knees. En platta med mystiska förtecken. Men jag nöjde mig med Secret Treaties, ett studioalbum från året innan, 1974.
Hur ska man förklara hur Blue Öyster Cult låter för någon som aldrig hört dem?
Hårdrock – kanske – men ändå inte. Gitarriffen är lite för snälla och sångaren låter ungefär som han kom från något halvtaskigt amerikanskt folkrockband.
Tuffa och mystiska satanister?
Det var kanske den imagen de ville ha och möjligtvis var det därför de blev så inne. Men nej. Texterna håller inte för det och låttitlarna känns lite för snälla. Deras mörka ballader är inte särskilt mörka eller otäcka. Jag är inte säker på att gruppen visste hur de ville ha det själva.

Blue Öyster Cult startade i slutet av 60-talet på universitetet i Long Island. Tanken var att de skulle spela intelligent hårdrock.
Det tycker väl de flesta band att de gör i och för sig, utom Ozzy. Men Blue Öyster Cult hade belägg för det. Alla i bandet hade pluggat på hyfsat hög nivå och var belästa i litteratur. Flera av dem blev senare musikkritiker. Men om nu musiken blev intelligentare för det vet jag inte.
Secret Treaties var deras tredje studioalbum. Den anses vara deras bästa och var den platta som gjorde att fler än folk på Long Island fick upp ögonen för dem.

Men hur musiken ska beskrivas med ord har jag svårt för. Skum, kanske. Som ett mellanting mellan folkrock, psykedelia och Black Sabbath, ungefär. Så lät i alla fall bandets första stora hitsingel, Career of Evil.
Flaming Telepaths, med ett nästan hypnotiskt piano och melankoliska Astronomy är två andra bra låtar från Secret Treaties. Jag kom på mig själv med att nynna med i Dominance and Submission, en av skivans tyngsta låtar, när jag lyssnade igenom den igen.

Det blev bara en genomlyssning. För det finns rätt många såna där album. De lämnar inga avtryck alls, bara står där i hyllan tills man vid något sällsynt tillfälle blir lite nyfiken igen. On Your Feet Or On Your Knees från 1975 är det ingen risk att jag spelar. Den har jag inte, och tänker inte skaffa. Det beige facket i hyllan är redan fullproppat.

Blue Öyster Cult fick förresten en rätt hyfsad hit 1976 med The Reaper. Den finns på albumet Agents of Fortune.

onsdag 4 augusti 2010

När Status Quo spelade i Kinnarps

Status Quo fortsätter sin sommarturné genom Sverige, men nu går det mot slutet för tältturnén.

Så här har en del av recensionerna låtit så här långt.
Hela Gotland
Dalarnas Tidning
Hallands Posten

Gunnarsö i Oskarshamn är sista spelplats för de gamla hårdrockshjältarna. Oskarshamnsborna lär få vad de hoppas på.



Tidigare artiklar om Status Quo
Status Quo på turné igen
De fortsätter spela rock´n´roll
På ständig turné

tisdag 3 augusti 2010

Några favoriter 15

Kriget mot getingboet på balkongen ser ut att vara vunnet. Men jag fick ta hjälp av Anticimex. 17 bekräftade döda (i hängrännan) samt ett antal anmälda försvunna (men ej saknade). De här låtarna gillar jag just nu:


Billy Porter – Mick Ronson
Ronson är en av glamrockens riktigt stora artister, trots att han bara gjorde ett par egna studioalbum. Han spelade med de stora bittiska glamrockarna på 70-talet; David Bowie, Ian Hunter (Mott the Hoople) med flera och var stilbildande. Billy Porter är hans kanske bästa låt, även om den aldrig gick upp på topplistorna.


Bonzo´s Montreaux – Led Zeppelin
He, he. John Bonhams coolaste bidrag till Led Zep. Egentligen är det ett enda ruggigt fett trumsolo. Men det är snorbra. Finns på underskattade Coda från 1982.








Good Year For the Roses – Elvis Costello
Från Costellos halvsågade countryalbum Almost Blue. Men den gossen kan det här med musik och gör en otroligt vacker countryballad som till och med kan få en gammal hårdrockare att smälta. En av de bättre countrylåtar jag hört.







Kandidat under strecket:
Isn´t a Pity - George Harrison
Från All Things Must Pass - Hur jävla bra är det albumet egentligen?