The Musical Box: november 2010

tisdag 30 november 2010

När Pugh lirade på gylf


Den ende jag vet som spelat på gylf är Pugh Rogefeldt. Han gör det i låten På festplatsen, på liveskivan Ett steg till. Den kom redan 1975...och ännu har jag inte hört någon som kopierat Pugh när det gäller det.

Men det är inte han som sjunger i låten. För det gäller nog att vara koncentrerad när man spelar på ett så avancerat instrument. Ett enda litet ryck åt fel håll kan ju få otäcka konsekvenser...

På skivan spelar han förresten kazoo också. Men det är kanske inte lika originellt...och inte lika vanskligt.

Ett steg till var den första svenska skiva jag köpte. Det var min första dubbel också för den delen. Och min första liveskiva.

Den plattan är välspelad. För den är bra.
Då var den enorm.

För Pugh var en svensk pionjär. Det fanns inte så många bra svenska rockers på den tiden som gjorde sina egna grejer. Och de som eventuellt fanns lirade progg eller så knepig musik att inte ens de själva förstod den. Men Pughs skivor var annorlunda.

Ett steg till är inspelad under en turné han gjorde tillsammans med Ola Magnell och Janne Lucas Persson. På den tiden hette hans kompband Rainrock. Och det blev hur bra som helst.

Bara inledningen är knäckande med tre akustiska låtar, Små lätta moln, Vandrar i ett regn med Ola och sen Hog farm...och sen Ola igen med Påtalåten. Bättre kan det inte bli.
Svenska klassiker allihop, tycker jag i alla fall.

Men Ett steg till är bättre än så. Bara ett par exempel: Finns det lite stolthet kvar finns det också hopp om bättring, Flickornas Laban, Långt ute på lande.

Sa jag att den var välspelad?
För det här är ett av mina repigare och knastrigare album. Det är skit samma, den går att spela nu för tiden också.

Pugh kommer till Jönköping i mars...men det har varit en del turer.

Den sista bilden är en pressbild hämtad från Pugh Rogefeldts hemsida.

söndag 28 november 2010

Snyggt gjort Selling England

Konserten med Selling England blev bättre än jag trodde. En sak kom jag på. Jag lyssnar hellre på den här musiken live, av ett band som gör det bra – och det gjorde Selling England – än spelar mina gamla genesis-skivor. Det handlar nog om helhetsupplevelsen, kan man tänka.

Här är setlistan från konserten, så som jag minns den. Men helt säker är jag inte.

Watcher of the Skies
Första låten från Foxtrot satt som en smäck. En bra start.

The Lamb Lies Down on Broadway
Inte vad jag hade väntat mig, men en lysande fortsättning.

Lilywhite Lilith
Selling England rivstartar. The Lamb-låtarna funkar väldigt bra live kan jag konstatera.

Den här missade jag...
Fan, jag kan inte tyda mina anteckningar gjorda i mörkret. Och minns inte riktigt heller. Men det var en låt från The Lamb, möjligtvis Back in N.Y.C.

Counting Out Time
En av mina favoriter från förr. Bra live också.

Carpet Crawlers
Naturligtvis skitbra.

In the Cage
Det här är nog den bästa låten från The Lamb, som dessutom är överjävlig live. Till och med senare upplagan av Genesis gjorde den här rätt bra. (Three Sides Live)

Dancing Out With the Moonlit Knight
En höjdpunkt, förmodligen hela konsertens bästa låt. Men så är det den bästa låt Genesis någonsin gjorde.

I Know What I Like
Självklar fortsättning, nästan lika bra...

Firth of Fifth
Klockrent, vilken skulle det annars kunnat vara. Den tredje i rad från Selling England by the Pound.

The Cinema Show
Lång och ganska svår att greppa, men den funkar här.

Horizons (tror jag)
Akustiskt gitarr och inledningen till...

Supper´s Ready
Snygg och elegant avslutning som sitter där den ska och ger publiken det den vill ha.

Märklig upplevelse 1: cd-spelaren i bilen har pajat, den klarar inte av kylan. Jag kan just nu inte byta cd-skiva i spelaren. Så jag tvingades lyssna på Status Quos In Search of the Fourth Chord både på dit och hemvägen. En mycket märklig kontrast...

Märklig upplevelse 2: Genesis-fansen börjar bli gråhåriga. Fast det är kanske inte så konstigt...



lördag 27 november 2010

Gabriels skuggvärld

Selling England-uppladdningen fortsätter. Så är det dags för den sista av Genesis stora.

The Lamb Lies Down on Broadway är inte vacker. Det är en grym berättelse, lika kall som en vind från den arktiska tundran. Sarkastisk och teknokratisk, svart och plågsam. Det är Genesis rockopera från 1974.

Påverkad av hallucinogena droger glider den plågade lösdrivaren Rael runt i Peter Gabriels overkliga skuggvärld. En historia utan egentlig början eller slut. Men den innehåller både citat av berömda poeter till anspelningar på grekisk mytologi.

Genesis använder sig dessutom av alla musikaliska trick man kan tänka sig. Tony Banks synthar blir för en gångs skull effektfulla och passar in i sammanhanget. The Lamb Lies Down on Broadway kan nästan jämföras med Pink Floyds The Wall, inte minst i hur effekterna byggs upp, för att sedan sluta i en katastrof.

Att leta efter en röd tråd i The Lamb Lies Down on Broadway är meningslöst. Den finns där, men är otydlig och vindlande.
Men varför leta? Albumet är spännande och det finns mycket att upptäcka. Carpet Crawlers, Counting Out Time, Cukoo Cocoon och The Grand Parade of Lifeless Packaging är den här dubbel-LP:ns höjdpunkter.

The Lamb Lies Down on Broadway bör nog räknas in bland Genesis ”stora”, Nursery Cryme, Foxtrot och Selling England by the Pound. Det var den sista genesisplatta där Peter Gabriel medverkade. Han lämnade bandet för en solokarriär, betydligt mer lyckad än för Genesis.

fredag 26 november 2010

Romantisk och storslagen

Konsert med Selling England inbokad till på lördag. Ett tributeband från Västerås som lirar Genesis låtar från det tidiga 70-talet. Det vill jag inte missa. Uppladdningen är påbörjad...och jag kastar mig över ett av Genesis mästerverk direkt.

Foxtrot är inte den där självklara partyskivan, tvärtom. Men när man börjar gräva sig ner i den brittiska 70-tals-proggen hamnar man till slut där.
Foxtrot är ett av Genesis riktigt stora album. Och det är precis så där bra som man förväntar sig. Men det är inte på något sätt givet. Foxtrot kräver en hel del.

Det är i det tidiga 70-talet Genesis och Peter Gabriel stod som allra högst. Albumet kom 1972 och följer samma recept som genombrottet 1971 med Nursery Cryme. Ett antal långa riktiga maratonlåtar.
På Foxtrot finns Genesis allra längsta; Supper´s Ready, som tar upp nästan hela b-sidan. En låt som nog kan tänkas är Gabriels syn på jordens undergång, en av låtens sju delar heter dessutom Apocalypse in 9/8.

Hela sviten är värd att lyssna på. De sju delarna i Supper´s Ready är tillsammans en vindlande berättelse och musiksaga, där Gabriel verkligen vill berätta något. Det är vackert, nästan romantiskt, seriöst och storslaget. Det kanske låter pretentiöst, men är både imponerande och dessutom roligt.
Watcher of the Skies och Get ´em Out By Friday är mina två favoritlåtar från förstasidan. Okej, det är långa stycken, som ibland kanske nästan känns tråkiga. Men bortser man från låtarnas längd är Foxtrot bländande.

torsdag 25 november 2010

Hiatt gör bra grejer

Jag har alltid haft en viss förkärlek för John Hiatt. Så till den milda grad att jag nästan utan att tänka alltid påstår att det är bra grejer han gör.

Förmodligen beror det på att han nån gång i slutet av 70-talet kom fram ungefär samtidigt med hjältar som Elvis Costello, Graham Parker och alla de där andra elaka och supertuffa brittiska grabbarna.
Fast Hiatt är ju amerikan förstås. Och så lirar han nästan countryrock. Ibland så illa att jag någon gång fått för mig att jämföra honom med John Mellencamp. Och det kan inte vara roligt att ha i sitt CV.

Stolen Moments från 1990 var ett sånt där impulsköp. Reptilhjärnan slog bara till och sen stod plötsligt skivjäveln där på golvet framför skivspelaren och bara väntade på att bli spelad.

Men jag stirrade ilsket tillbaka och lyckades faktiskt ignorera Stolen Moments så länge att det började samlas damm på det glansiga skivomslaget. Då flinade jag lite för mig själv. Skadeglädje är ju den enda sanna glädjen.

Men till slut gav jag så klart upp.
Och som vanligt kan jag konstatera. John Hiatt gör skön musik. Stolen Moments är ännu en bra platta.

Bring Back Your Love to Me blev tydligen någon slags hit. Den hör inte till mina favoriter. Men låten Stolen Moments. Det är bra grejer det!

onsdag 24 november 2010

Charmad av Eloy

ELOY - OCEAN - 1977 

Det finns nog dem som gärna sågar Eloys album Ocean från 1977 rakt av. De kanske tycker det är lite för pretentiöst, för tråkigt och bara för mycket.

En del påstår säkert också att det inte är särskilt spännande att koka ihop någon slags mytologisk historia om Atlantis uppgång och fall. Och att det inte är något nytt heller för den delen.

Sen finns det nog en och annan som redan under inledningsspåret, Poseidon´s Creation, börjar gäspa och menar på att musiken inte varierar sig på hela första LP-sidan.

Sen finns det en hel del som tycker att Ocean är en ruggigt bra eloy-platta. Dem håller jag med. De vet vad de snackar om!

För jag gillar Ocean. Eloy är på något sätt charmiga, Frank Bornemanns tyska accent är givetvis en anledning, men också bandets ohejdade och oblyga kopierande av Pink Floyd. Det gör de faktiskt bra.

För nog är det progressivt, jag kan på rak arm inte komma på något annat samtida band, förutom Waters och grabbarna, som gjorde något liknande...bättre...då...
Att välja ut en eller ett par enskilda låtar är svårt. Men jag gillar det bombastiska slutorden i Atlantis Agony.

Ocean är en skiva jag spelar med stort nöje.
Pretentiöst och fantasilöst.
Skitsnack!

Nr: 1905/2222

tisdag 23 november 2010

Motors i fel ordning

MOTORS - 1 - 1977

Ordningen blev liksom fel för min del när det gäller The Motors. Första plattan jag hörde var gruppens andra – Approved By. Ganska kul och trevlig brittisk pop och så hade de den där superhiten Airport.

Andra plattan jag fick tag i var Motors första, som enkelt nog bara heter 1. Jag skaffade den eftersom jag gillade deras andra. Det var nog 1979, plattan kom 1977.
Men den har inte mycket med Approved By att göra, förutom att det är samma snubbar som lirar. För här spelar Motors rock. Skramligt och bullrigt med rötterna i det sena 60-talets bluesrock.

Stundtals inte alls långt från Status Quo, i vissa sekvenser alltså. FÖR MOTORS LÄT INTE ALLS SOM STATUS, bara ibland och i en del låtar. Tro inte något annat.

Jag blev nog lite besviken. Så den här skivan hade jag faktiskt lite svårt att lyssna på. Ett tag tålde jag den inte ens.

Nu för tiden är vårt förhållande bättre. Jag kan plocka fram den och lyssna på den någon gång emellanåt med ett litet garv. För den är kul. Andy McMaster och Nick Garvey (från Ducks Deluxe) och Bram Tchaikovsky öser på så det dånar, mitt i punkvågen ska sägas.

MEN DET ÄR INTE PUNK HELLER. Bara ganska kul och lite slarvig rock.
Bra låtar: Dancing the Night Away och Bring in the Morning Light.

Nr: 1547/2222

måndag 22 november 2010

The Moniker i Melodifestivalen

Daniel Karlsson uttagen i Melodifestivalen. Jättekul, en norrahammarspojk med förflutet både som fotbollspelare i NIK:s division fem-lag och i jönköpingsgruppen Liptone.

Jag hittade några av mina gamla bilder från Hovstocksfestivalen 1997 där Liptone, med Kalle Martindahl och Daniel Karlsson, gjorde en av sina och Hovstocks bästa spelningar någonsin. Då var det över tusen personer i publiken, vilket var nytt publikrekord med råge.
Men det är klart, vad är det mot Melodifestivalen (läs "en bal på slottet").

Bildkvaliteten är dock inte den allra bästa...


En intervju med Liptone från 1997 hittar du här.








söndag 21 november 2010

En hal gammal brottare

JETHRO TULL - ROOTS TO BRANCHES - 1995

Roots To Branches är ett album jag har svårt att komma överens med. Som två gamla brottare har vi cirklat runt varandra otaliga gånger och försökt koppla grepp.

Men varje gång jag tror jag har den fast, har den slunkit ur nävarna, hal som en ål.
Jag gillar inte Roots To Branches.

Jag tror det hänger på titelspåret, låten Roots To Branches är en ganska träig och långtråkig tull-rocker, men ändå är det den låten som brukar finnas med på alla samlingsalbum som ges ut.
Slutsatsen borde då bli att de andra låtarna på plattan är sämre.
Men det stämmer inte.


För tar man sig tid och verkligen lyssnar är skivan Roots To Branches inte så dum. Det finns flera sköna låtar. Valley är ett bra exempel. Visserligen en ganska ordinär tull-låt, men spännande och inte så lite ”back-to-the-roots”. Stuck in the August Rain och Beside Myself är också låtar jag kommer ganska bra överens med, ibland.

Men för det mesta blir jag bara irriterad. Kanske är det för att Ians flöjt får väldigt stort utrymme, lite för mycket för att det ska vara kul.

Eller så hänger det på det österländska temat. Jag klarar inte de tonerna riktigt.

Jag får väl erkänna att Roots To Branches egentligen är en rätt bra tull-platta. Men för mig känns den stressad, ansträngd och överambitiös. Jag räknar den inte som något av mina bättre tull-album.

OBS! Detta är något så ovanligt som en cd-recension. Roots to Branches finns vad jag vet inte på LP.

fredag 19 november 2010

Poster, Poster på väggen där

Det ser ut som jag har en liten serie på gång, om band som en gång i tiden lirade på Hovstock. Här ett reportage om jönköpingsbandet Poster, publicerat i en mindre lokaltidning för ungefär 10-12 år sedan. Poster lirade på Hovstock både 1997 och 1998 om jag inte minns helt fel.
- Det skulle vara kul att bli skitrik och leva rövare, skrattar Mats Ohlander, sångare i Poster.
- Men vi är nog för snälla för det. Vi skulle väl städa efter oss på hotellrummen istället.
Poster är rockbandet som vill uppåt. Bildade för bara drygt ett år sedan, har de redan hunnit ge ut två demotaper och mer är på gång.

- Vi gör många låtar, berättar gitarristen Janne Lundgren. Målet är att göra tre nya i månaden. Demotaperna skickar vi sen ut till skivbolag och arrangörer.
- Ett skivkontrakt vore kul, men det är inte det viktigaste. Det roligaste är att få komma ut och spela.

Repar i källarlokal
Posters replokal ligger i källaren av gamla yllefabriken i Taberg. En svindlande brant stentrappa leder ner till deras två små rum. Det större utrymmet är fullt av förstärkare, högtalare och instrument. I det lilla fikarummet finns en nedsutten soffa, ett litet bord och några pinnstolar. Det luktar fränt av cigarettrök och en omisskännlig stank av avlopp.
- Vi hade en vattenläcka här i höstas, urskuldar sig trummisen Fredrik Ringwall. Det luktar fortfarande, och i två månader stod vi utan lokal medan det gjordes i ordning.

En stadsbo
De övriga två medlemmarna i bandet heter Daniel Ström, bas och Peter Björkman, gitarr. De kommer alla från Tabergsdalen, utom Janne som bor i stan. Även om gruppen är ny är de inga nybörjare, alla har varit med i andra grupper tidigare. Mats, som är äldst med sina 27 år, sjöng tidigare med Meat Box, Danne Ström lirade med X-it och så vidare. Än så länge har de bara gjort tre livespelningar, senast på Café Gränden inför en gles publik. Men deras första spelning var tuff. De fick gå upp som sista band på förra sommarens Hovstocksfestival, efter flickidolerna Liptone. Då var det nästan 1000 personer i publiken.
- Det var svettigt, minns Janne. Jag var grymt nervös och hade mardrömmar hela veckan innan. Men efter de första ackorden släppte det. Hovstock har varit vår bästa spelning hittills. Dessutom var det bra publik.
Har legat lågt
De har medvetet legat lågt med spelningar i Jönköping, och de har tackat nej till flera erbjudanden. De tänker inte spela mycket i stan i framtiden heller, även om det just nu finns många ställen att uppträda på.
- Vi har kommit fram till att det inte ger så mycket att spela här, säger Fredrik. Det är så lite folk som kommer och tittar.
- Jag vet inte om det är jönköpingspubliken som är kräsen. Men det är väldigt svårt att få några reaktioner över huvud taget. Man vet inte om man gjort en bra eller dålig spelning, och det är så jävla tråkigt.
- Dessutom tröttnar folk på oss om vi spelar för ofta, fortsätter han.
Musiken de spelar vill de själva kalla skrammelpop, med influenser från amerikanska Posies, Smashing Pumpkins med flera. Men all musik och texterna har de skrivit själva. Låtförslagen kommer oftast från de båda gitarristerna, och sedan jobbar de ihop låtarna i studion.
Ljudet för dåligt
- Helt klar är det pop i alla fall, säger Fredrik lite svävande.
Även om låtarna på den senaste demon var lyckade, blev ljudkvaliteten inte den bästa.
- Nej, ljudet var alldeles för dåligt, erkänner Danne. Vi ville ha ut den snabbt och testade att spela in själva, men det fungerade inte. Nästa demo gör vi i en riktig studio.

Vad hände sen? Om det är nån som vet hör gärna av er och berätta!

torsdag 18 november 2010

En anledningen att ha skivspelare

Here Come the Warm Jets från 1974 är Brian Enos första riktiga soloplatta och skulle kunna vara den enda anledningen att över huvud taget äga en skivspelare. Det här spännande och innovativt, smart och nytänkande samtidigt som Eno hittar inspiration i allt från 60-talspop till psykedelia.

Här finns rätt mycket Roxy Music, vilket inte är så konstigt. Alla gruppens medlemmar – utom Bryan Ferry – finns med någonstans på skivan*. Dessutom är det en hel del Bowies Aladdin Sane eller till och med Ziggy Stardust.

Så har den ibland också kallats för banbrytande och den bästa glamrockskiva som någonsin gjorts (men det är flera om budet, kan man väl konstatera).
Men Here Come the Warm Jets är knappast glamrock och det är definitivt inte den experimentella ambienta musik man är van vid ska komma från Eno.
Däremot är det är futuristiskt och en skiva där man vid varje genomlyssning hittar nya prylar.

Den är stökig och rörig, men samtidigt mild och mjuk som en sommarfläkt. Lyssnar man på den igen blir den ironisk och elak – Baby´s on fire, better throw her in the water. (vilken förresten är en överjävligt bra låt).

Konstigt att man ska äga en LP i nästan 20 år utan att upptäcka dess storhet. Men så är fallet med den här. Det var först för några dagar sen jag tog mig tid att verkligen lyssna. Och nu kan jag inte spela något annat. För Brian Eno har en osviklig känsla för det här med bra pop.

* Brian Eno spelade med Roxy Music på gruppens två första plattor i början av 70-talet.

tisdag 16 november 2010

Slarvigt men säkert*

Tom Petty håller alltid hög kvalitet. Men You´re Gonna Get It från 1978 verkar slarvig och stökig.
Jag vill dock gärna tro att det var själva tanken med LP:n.

Den kom ut när punk och new wave var som störst. Då skulle det det vara ruffigt, enkelt och...slarvigt.
Så jag brukar jämföra den här med Clashs, Sex Pistols eller Elvis Costellos plattor från samma tid.
Men den skulle å andra sidan lika gärna kunna vara ett snabbjobb på väg mellan några gig, bara för att få en uppföljare klar till debutalbumet från 1976, som var en succé.
Vad vet jag?

Jag gillar den i alla fall. You´re Gonna Get It är en tuff och spretig liten rock-LP. Petty öser på från första till sista tonen och trycket är punkinspirerat högt. Det gillar jag.
Ett par kul låtar dyker upp direkt.

Inledningsspåret – I Need To Know – är såklart sylvass. Det är en briljant rocker på sitt alldeles eget sätt.
Men min absoluta favorit är Too Much Ain´t Enough. En rasande boogie som inte går att hålla borta.

Det finns inga dåliga petty-album.


* ”Slarvigt men säkert” är också namnet på en Grus i dojjan-LP från 1975. Den har inget med den här texten att göra, även om jag av någon anledning råkar ha den också.

söndag 14 november 2010

Klaatus bästa album

Sir Army Suit är Klaatus tredje album. Inte för att det är något större konstnärligt verk. Det är ganska ordinär och enkel pop med inspiration säkert hämtad från den brittiska 60-talsmusiken. Men det är Klaatus allra bästa platta. Den enda som blev bra, till och med.

Anonyma Klaatu sålde skivor på spekulationerna om det möjligen var Beatles som låg bakom gruppen. Och så gjorde de ganska obskyr och faktiskt lite progressiv pop. Alltid med rymdtema. Halvkul, men inte mer.

Men på Sir Army Suit släppte de allt det där. Gruppmedlemmarna presenterades här på skivomslaget - så var Beatles-magin bruten - och så droppade de det där med rymden. Det var bra rent musikaliskt. Däremot inte för skivförsäljningen...som dalade.

Naturligtvis så orättvist det kan bli. Sir Army Suit är en väl avvägd platta med en rad små pop-pärlor. Låtar som A Routine Day och Juicy Lucy är riktigt bra poplåtar med solklar beatleskoppling.

B-sidans Tokeymor Field är minst lika bra. Skivans enda jobbiga låt är Mister Manson, Klaatus egen anklagelseakt mot Charles Manson. Där går det helt över styr.

fredag 12 november 2010

En förbannat bra Roxy Music-platta

Stranded från 1973 är den första Roxy Music-skivan där inte Brian Eno är med. Han hoppade av efter de två första. Så med alla taskiga erfarenheter jag har av Bryan Ferry kändes det inte som någon tveksamhet. Den här kunde ju inte vara bättre än till exempel For Your Pleasure, eller?
Men där lurade jag mig själv. Stranded är en förbannat bra Roxy Music-skiva. Fan vet om det inte är den bästa...och den sista som är värd att ha. För här har Ferry ännu inte börjat kladda runt i disco-synth-glamourpop-svängen. Det är tydligen ingen självskriven lag att Roxy Music bara gjorde kass musik efter Enos avhopp.

Visst är Stranded dekadent och stilmedvetet elitistisk, men jag måste säga att det är snyggt gjort. Det är bara skit att just den platta jag råkar ha är så sönderspelad och knastrig att den är hopplös att lyssna på. Jag köpte den väldigt begagnad.

Men mellan alla irriterande biljud går det inte att låta bli att tycka om låtar som A Song For Europe och Mother of Pearl, som faktiskt är fantastiskt bra rocklåtar. Eller varför inte Psalm, som nog är en psalm egentligen, men blir något helt annat här. Amazona är också ett märkligt stycke musik, som det tar tid att lyssna in sig på.

Det här är ingen sån där sprudlande liten popskiva. Den ligger närmare Bowies Hunky Dory och Diamonds Dogs än glittrig glamrock. Den är bra.

torsdag 11 november 2010

Ursäkt till Us

Peter Gabriels album Us från 1992 lyssnade jag aldrig på. Eller så här. Jag lyssnade på Steam, insåg att den gick precis i samma stil som katastrofen So (den där otäcka skivan med Sledgehammer), och ställde undan den.

Och blev lite förbannad för att jag köpt en Gabriel-platta till, en dubbel-LP till råga på allt.
Det är 18 år sen, jävlar vad tiden går.
Nu tänker jag passa på att be Us om ursäkt för den taskiga behandlingen. Det är en bra skiva. En av Gabriels bättre. Jag har spelat hela skivan nu.

Så här gick det till.

Us var en av de sista LP-skivor jag skaffade på 90-talet. Jag köpte den snorbilligt av Ole på Skivor & Band eftersom en musch som beställt LP:n inte hämtat ut den. Det var ett av de första album som först kom ut på CD och sedan gavs ut på vinyl i liten upplaga.

Alla låtarna fick inte plats på en LP, därför blev det en dubbel, en gles visserligen, på en sida är det bara två låtar, Steam och Only Us. Det var den sidan jag lyssnade på 1992.

När jag för några dagar sedan plockade fram skivan igen insåg jag att jag aldrig spelat den andra skivan. Och att ha en ospelad skiva går ju inte. Så den hamnade på skivtallriken fortare än man kan säga Selling England.

Och.

Jag kan väl säga så här. Us kom ut sex år efter So och visst finns det en hel del likheter. Det är ungefär samma typ av pop. Men Gabriel är fan så mycket bättre på Us. Låtarna är betydligt starkare och framför allt har han hittat tillbaka till sitt experimenterande med nya sound och rytmer, även om han inte är i närheten av det han gjorde på det tidiga 80-talet.

Men det gör Us till en riktigt spännande platta. Digging in the Dirt och Come Talk to Me är mina favoriter just nu. Men det finns säkert mer att upptäcka.

Att göra ett sånt fynd i sin egen skivsamling är inte det sämsta. Och den är ju för faen som ny.

onsdag 10 november 2010

En av de stora

När jag första gången hörde Clash och London Calling fick det mig att inse att det här var något gjort av en främmande ras. Det var mer aggressivt än något annat och de bankade skiten ur instrumenten.

Inga långa trumsolon eller fåniga synthar. Inga kaliforniska egotripper, eller progressivt och experimentellt och ingen låt längre än tre minuter av tillfällig lycka.

Joe Strummers ögon var som brinnande gaslågor och London Calling genuin smärta. Det var texter om livet i Londons förorter med raskravaller, hopplöshet och fattigdom. Guns of Brixton, Lost in the Supermarket och otäcka Jimmy Jazz.

Innan London Calling hade Clash släppt två punkplattor. Men det här är knappast punk, det handlar mer om rak och kompromisslös rock.

Clashmedlemmarna kunde till skillnad från många andra punkband hantera sina instrument. Det visar sig på efterföljaren Sandinista, där Clash tar steget hela vägen och blandar flera olika musikstilar.

Clash blev inte långlivat, det splittrades 1986. Men bandets sanslösa musik lever kvar och är fortfarande en förebild för många nya musiker och grupper. London Calling är en av de stora.

måndag 8 november 2010

Invisible Touch. Varför?

Jag tycker väl någonstans att Phil Collins kunde hållit sig till sina soloskivor med sånt här. Invisible Touch är inget annat än radioanpassat skräp. Mainstreampop i dess mest förfinade och välanpassade form. En billig kopia av precis vad som helst.

Visserligen hade Genesis lämnat den progressiva rocken bakom sig för länge sedan när den här plattan kom 1986. Men det här var att gå för långt. För vad har det här med Genesis att göra? Och varför alla dessa synthar?

Ska man vara helt ärlig är detta dock rätt hyfsad synthpop. Invisible Touch gjorde dessutom spillrorna av Genesis, Tony Banks, Mike Rutherford och Phil Collins hur stora som helst.

Ett par av låtarna kan jag till och med tänka mig att nämna; Land of Confusion och Tonight Tonight Tonight. Men de är inget för mig. Jag vill inte höra Genesis göra blek soul, gospelpop och seg, seg, sega kärleksballader.

Och att ens tänka tanken att koppla ihop det här med bandet som gjorde storheter som Selling England By the Pound, Foxtrot och The Lamb Lies Down on Broadway är ett hån.

Det går bra att kräkas nu.

söndag 7 november 2010

Genesis kom ut ur garderoben

1983 kom Tony Banks, Mike Rutherford och Phil Collins ut ur garderoben.
Genesis var inte längre ett progrockband. Genesis lirade pop. Vanlig sketen synthpop, vilket alla egentligen redan visste. Ingen ville bara säga det högt.

På albumet Genesis från 1983 har de kastat alla progrockambitioner, experimentella synthslingor och introverta melodier åt sidan. Genesis överraskade genom att göra en helt vanlig popskiva.

De överraskade också genom att göra det bra. Jag går så långt att jag faktiskt vill kalla albumet en liten pop-pärla i 80-talets mainstreamflod av billig synthpop. Plattan är full av små bra melodier och kul låtar.

Okej, kvaliteten är kanske inte den bästa på allt, men Genesis gör det här fan så mycket bättre än många andra band vid den här tiden.

Sen kan man ju alltid fundera på hur mycket av musiken som är gjord på ”riktigt”. Jag tror inte att de vid ett enda tillfälle använde sig av riktiga gitarrer, där fick nog Tony Banks synthar ta över. Och det vete tusan om Phil Collins ens höll ett par trumpinnar under inspelningen. Det luktar nämligen väldigt mycket trum-maskin.

Men det skiter jag i just nu. Lycklig bara över att Genesis gjorde ett bra album på 80-talet. Illegal Alien är gungig hitlistepop, Mama en utmärkt poplåt. That´s All och Silver Rainbow får det också att kittla lite extra.

Ett bra jobb av Genesis helt enkelt – det bästa sen A Trick of the Tail – Tyvärr det sista.

lördag 6 november 2010

Några favoriter 19

Det var ett tag sedan sist. Här är några av mina favoritlåtar just nu.

These Boots are Made for Walking – Nancy Sinatra
En riktigt skön poplåt från mitten av 60-talet, när den brittiska invasionen gick som en tsunami över USA. Sinatra-dottern har dessutom en cool röst. En låt som gärna sitter I skallen länge.

I Can´t Stand It – Jack Green
B-sidan på singeln Murder från 1980 är minst lika bra som förstalåten. Pretty Things-gitarristen spottar ur sig orden som de vore ormgift. En av de rockigaste låtarna på Humanesque där Jack Green lirar gitarr som en gud. Svettigt.

Who Are You – Who
Townshends tunga rockepos skakar om rejält och Daltreys röst skär genom plåt. Det finns inte ett rockband idag som skulle våga göra, eller få göra, en sån här låt. Åtta minuter inferno.

fredag 5 november 2010

Ett riktigt garageband

(UPPDATERAD) Jag har genom åren en skrivit om mängder av lovande jönköpingsband. So Divine dök upp nån gång i slutet av 90-talet. Så här skrev jag i en mindre lokaltidning inför Hovstocksfestivalen 1998.

So Divine är ett riktigt garageband. Eller började i alla fall sin karriär som ett sådant.
- De första åren höll vi till i ett garage på Grästorp, berättar basisten Pelle Dahl med ett leende, det låg vägg i vägg med grannens vardagsrum. Men han sa aldrig något.
Redan i femtonårsåldern började grabbarna i So Divine att spela ihop. Ingen av dem kunde ta ett enda ackord i början, och ingen av dem hade ens satt sin fot i kommunala musikskolan. Men de lade ner oändligt många timmar i replokalen och numera hör de till ett av Jönköpings tyngsta och bästa hårdrockband.

- Vi börjde spela ihop redan när vi gick på högstadiet, berättar Pelle. Ett tag repade vi varenda dag, bara för att det var så kul. Det blev roligare och roligare ju mer man lärde sig.
I början av karriären kallade de sig först för Kilakee, och senare Incognito. För ett par år sedan bytte de namn till So Divine.

- Det är ett bra namn, menar Pelle, och det låter mer heavymetal än hårdrock om det.
Men So Divine spelar tung och svängig hårdrock. Inspirerade av band som Black Sabbath, Slayer och Tool.
- Det är det där riktiga gunget man vill känna, förklarar Pelle. Man får ut så mycket av det.

Det är en stil som definitivt går hem hos publiken, för det kommer alltid mycket folk till deras spelningar.
- Vår första spelning gjorde vi som förband på Kulturhuset, berättar Pelle med ett skratt. När vi spelade var det fullt av folk framför scenen, men när huvudbandet gick på gick publiken därifrån.

Bandet består av Pelle Dahl, sång, Mattias Athlei, sång och gitarr, Jon Martinsson, gitarr och Magnus Jacobsson, trummor. Alla fyra är 21 år gamla, och alla kommer från bostadsområdet Grästorp i Jönköping.
So Divine lever som de lär. Här gäller svart läder, nitar och långt hår.

- Jo, hårlängden har betydelse, menar Pelle. Det känns liksom goare att spela, och så ser det coolt ut.
På fredagskvällen är det dags för dem att för andra året i rad gå upp på Hovstocks stora scen.
- Det är underbart att stå där uppe, säger Pelle, då släpper man allt. Jag längtar efter att få spela på Hovstock. Det är sommarens höjdpunkt.