The Musical Box: 2011

lördag 31 december 2011

Årets skivor 2011

Årets sista dag och ännu en gångs att summera årets bästa skivor, alltså plattor som hamnat i min samling under 2011.

Det har inte varit ett lätt jobb att välja ut dem den här gången. Det har nämligen blivit en hel del nytt. Inte minst beroende på Sveriges Radios skivloppis i Jönköping i våras, Klasses källaraffär på Torpa, Record Service, Tradera och skivmässorna i Huskvarna. Ett par besök i Göteborg ökade också på samlingen rätt ordentligt.
Men samtidigt har jag av utrymmesskäl rensat ut lika många, så antalet skivor i samlingen är konstant, 2000. Mer ska det inte bli.

Efter många kval och en hel del tankemöda får jag nog säga att de här tio plattorna blev mina bästa inköp 2011, utan inbördes ordning.

Ozark Mountain Daredevils – Men From Earth
En chansning som gick hem med råge. Intelligent och rolig countryrock från amerikanska mellanvästern. Bättre än Eagles, Poco och Flying Burrito Brothers tillsammans.
Inköpt för bara en tia på Erikshjälpen.

Azteca – Azteca
Sanslöst rolig latinorock med Santanakänningar. En ganska ”svår” platta som det var riktigt kul att få tag på.

Rare Earth – Ma
Det var Mauritz på Record Service som introducerade mig för det här bandet i början av året. Nu har jag de flesta av deras skivor. Rare Earth gjorde i början av sin karriär ruggigt svänging funk. Ma är en av de bästa plattorna.
Recension kommer.

Rhinoceros – Rhinoceros
En funkskiva till. Rhinoceros blev aldrig några superstjärnor, men det är är riktigt bra av ett gäng mycket skickliga musiker. Rhinoceros gjorde tre album i slutet av 60-talet. Det här är den första och den bästa.
Recension kommer.

Victor Brady – Brown Rain
Heavy psychedelia på oljefat kompat av en busig gitarr och rå bas. En både svårfångad och svårlyssnad skiva, men alldeles lysande...

Open Road – Windy Daze
Årets kap, utan tvekan. 60-tals psykedelia, folk, rock och pop, som är hur charmigt som helst. En briljant platta, tvekar jag inte att påstå.

Grass Roots – Feelings
Också ett sånt där lite oväntat kap. Man tror kanske Grass Roots är ett rätt tråkigt soul-funk-rock-gäng, men det är helt fel. Lysande 60-talspop med stänk av både psykedelia och folkrock.

Neil Young – Rust Never Sleeps
Hade han inte den? Nää, det hade jag inte!
Detta är dock en ”återvändare” som hittat hem igen. Förstår inte varför jag gjorde mig av med den en gång i tiden.
Recension kommer.

Grapefruit – Around Grapefruit
Lysande 60-talspop av storebrorsan till Malcolm och Angus Young, George Alexander. Det här har dock inget med AC/DC att göra, utan är snygg och läcker beatlesinspirerad pop.

Little Feat – Waiting For Columbus
En ruggigt bra liveplatta som länge saknats i samling. Det här är Little Feat när de är som allra bäst. Rekommenderas!
Recension kommer.








Bubblare
Hollies/Butterfly – en klassiker
Murasaki/Starship – japansk Deep Purple-influerad hårdrock från det tidiga 70-talet. Grymt!
David Crosby/If I Could Only Remember My Name – fan, han är ju bra den lille plufsige...
Willie Nile/Willie Nile – sålde cd:n och skaffade skivan på riktigt. Ett bra val så klart.
Rare Earth/In Concert – Ett måste!

fredag 30 december 2011

För lite Björk...och för mycket Einar

Bara för att det är konstigt behöver ju musik inte nödvändigtvis vara bra. Jag har väldigt svårt för isländska Sugarcubes och deras LP Here Today, Tomorrow Next Week, en skiva från 1989, som jag kom över på konstiga vägar...för att fortsätta på samma spår.
Jag fick den från en säljare i Holland, som jag beställde lite skivor av. Den här skickade han med utöver det vi kommit överens om...han tyckte den var för konstig...

Och om det nån gång gjorts musik för dårhus, då ligger den Sugarcubes-plattan bra till. För ungefär så låter det, som den spelats in på en sluten avdelning, men tjatigare.

Det där tjatet biter inte på mig idag. Men det krävs helt klart en väldig massa tålamod för att orka med Björk i vissa lägen. Det här är ett av dem.
Jag får väl erkänna att jag trots en rad genomspelningar inte fastnat för en enda låt. Jag har svårt att skilja dem åt. En har jag hittat, Regina, andra spåret på första sidan. Problemet är bara att jag inte vet varför.

Kanske bara för Björks säregna röst, som är om möjligt ännu vassare här.
Möjligtvis kan jag också tycka att det på skivan är lite för mycket Einar (på sång) och för lite av Björk.

Nej, det här är inte den skarpaste kniven i lådan från Sugarcubes. Jag vill minnas att debutplattan, Life´s Too Good, var vassare. Tyvärr har jag inte den kvar, så jag kan inte jämföra.

Nr: 1489/2000

torsdag 29 december 2011

Min första Kinks-skiva

Det finns två sorters människor.
(A) såna som knappt aldrig hört talas om The Kinks och (B) De som tycker Kinks är ett av världens tio bästa band genom alla tider...eller till och med det allra största.
Det finns säkert en del däremellan, men de är lätt räknade.
I det här fallet velar inte jag, vinglar inte på mållinjen eller tvekar att hoppa.
Kinks är stora...Om inte störst av 60-talets alla band.

Jag var alldeles för ung för att komma ihåg Kinks första skivor. De dök ju upp redan i början av 60-talet, 1964 gav de ut sin första skiva. Jag fick lära känna dem senare, genom diverse samlingsskivor och en och annan storebrorsa eller syrra till kompisar.

Face To Face var den första kinksplatta jag hörde. Det var så sent som 1974 eller nåt sånt. Det är fortfarande en av mina stora aha-upplevelser...Sunny Afternoon...

Den första kinksskiva jag skaffade var en samlingsplatta, Well Respected Kinks från 1966. En av många som fanns redan då.

Det där med Greatest Hits-skivor fullkomligt exploderade när cd-skivan kom och de tappade sitt värde. Men på den tiden, 70-talet, kunde man fortfarande lyssna på en samlingsskiva utan att skämmas.

Well Respected Kinks har inte med låtar som Lola, Waterloo Sunset och Dead End Street, de kom senare. Men det som finns med är lysande bra. Ray Davies låtskrivande var stort, om inte störst, redan i mitten av 60-talet.

You Really Got Me, All Day And All Of The Night, Till The End Of The Day, Set Me Free och Where Have All The Good Times Gone. Behöver jag säga mer...

Kinks tidiga plattor ska man som samlare helst ha på Pyes legendariska etikett. Den här LP:n har jag dock på Marble Arch, som jag tror var något slags lågbudgetmärke.

Men vad gör det. Well Respected Kinks är precis lika bra ändå!

Nr: 1341/2000

Och så en vinylnyhet från BBC.

onsdag 28 december 2011

The Human Condition Line-up

Den här skivan fick jag av grabbarna på Record Service. Ett Canned Heat-album från 1978, Human Condition. Inte en av de där man vanligen brukar stöta på.

Den är från en tid när Canned Heat led helvetets alla kval, bytte skivbolag och bandmedlemmar med både jämna och ojämna mellanrum.
Så en bra tumregel när det gäller Canned Heat efter 1970, när sångaren Alan Wilson dog mystiskt, är att inte lita på att det är bra bara för att det står Canned Heat på skivomslaget. Kvaliteten skiftade med bandmedlemmarna...

1978 års line-up brukar kallades ”Human Condition Line-up”, efter den här plattan. Vad den här sättningen gjorde utöver skivan var inte särskilt mycket, förutom en omtalad konsert i San Francisco och att på nytt splittras...

Human Condition är däremot en ganska stabil sak. Den är riktigt bra. Det har så klart inte mycket med Alan Wilsons Canned Heat att göra.

På den tiden var gruppen mer eller mindre en renodlad bluesgrupp. Här är det mer bluesrock, rak, enkel och kristallklar boogie. En skön skiva att spela med andra ord.

Inledningen med Strut My Stuff är inte alls dum. Sen är Open Up Your Backdoor också riktigt bra. Men det finns flera kanonlåtar på den här plattan.

Human Condition är förresten utgiven av det lite udda skivbolaget Takoma, som åtminstone inte jag sett särskilt mycket av tidigare.

Det ska väl också läggas till att skivan, trots bra kvalitet, inte blev nån större framgång.

Om det var därför bandet splittrades igen vet jag inte. Däremot vet jag vad den efterkommande sättningen av Canned Heat brukar kallas, Burger Brothers. Detta på grund av att Bob Hite och nye medlemmen Michael ”Hollywood Fats” Mann var rejält överviktiga.

Nr: 1238/2000

tisdag 27 december 2011

Gringo Starr´s All Stars

Hört talas om Gringo Starr´s All Stars?
Nej, nej, inte Ringo...Gringo...

De spelade in ett album 1994 i Abbey Roads studio, på bara 14 dagar.
18 skitfräcka låtar, varav tolv hamnade på bandets enda platta. Kul lite ruffig rock, lite som Rolling Stones i slutet av 70-talet, med allsångstendenser och en skränig kör i bakgrunden.
Men det är kanske inte så konstigt om Gringo Starr´s gått de flesta förbi. Skivbolaget gillade - med all rätt - inte namnet och fick dem att byta till Ian Hunter´s Dirty Laundry.

Jäpp, helt rätt. Ian Hunter den gamle glamrockaren. Med sig i studion hade han den norske keyboardisten och kompisen Casino Steel, ex-basisten i Sex Pistols Glen Matlock och så lite löst folk från UK Subs och en del andra obskyra brittiska halvpunkband.

Dirty Laundry är alltså ingen Ian Hunter-platta om nån trodde det. Tre av låtarna är hans, resten gjorde bandet tillsammans.
Men resultatet blev lysande!

Okej, det är kanske inte någon djupdykning i musikalisk briljans och bländande hantering av instrument. Men skivan är så laddad med energi att det riktigt bubblar av spelglädje om den.

Det är roligt att höra de här låtarna. Ett band i total frihet, utan några som helst ambitioner och press utifrån.

Och faktiskt – för gamla Mott the Hoople-fans finns det all anledning att leta rätt på skivan. Musiken påminner stundtals inte så lite om Motts tidiga år innan de slog igenom.

Det är ta mej faen lite country också*...men det kanske mest beror på Casino Steel, han gillade ju sånt...
Nej, den här skivan tycker jag om. Trots att det är en CD...

Jo du läste rätt, jag har en del cd-skivor också. Den här plattan har vad jag vet aldrig getts ut på vinyl.

Nr: 216


* Mott the Hoople gjorde i sin desperation en countryplatta 1971, Wildlife...aj, aj, aj...

måndag 26 december 2011

Skivor att skämmas över

Anders på Record Service frågade mig strax före jul om det finns några skivor i min samling jag verkligen skäms över, som jag inte vill ska komma fram att jag har.
Lite oförberedd svarade jag efter en stunds tvekan att det möjligtvis i så fall skulle kunna vara en platta med George Clinton från mitten av 80-talet, han den där funksnubben ni vet. Det är lite för mycket disco.

Sen var jag ju bara tvungen att spela den skivan när jag kom hem. Och efter en stunds funderande kom jag fram till att den ändå är rätt bra. Och att jag definitivt inte skäms för att ha den.
Sen funderade jag på om det finns några andra i den den kategorin...

Det gör det så klart, men det är inte många kvar. Då ska ni veta att jag de senaste två åren rensat ut ungefär 1000 skivor ur samlingen, som jag sedan sålt eller terroriserat second-handbutikerna i Jönköping med.

Emellanåt dyker det upp nån av mina ”gamlingar” när jag bläddrar i deras skivbackar. Då bara ler jag för mig själv och skakar på huvudet...Hur faen kunde jag vara så korkad att jag köpte dem? Jag saknar dem inte.
Vad man eventuellt skulle kunna räkna in i skämmar-kategorin - bland de som finns kvar - är kanske Anna Books ABC-platta från 1987...
Men det gör jag inte. Det inköpet kan jag stå för. Mest beroende på att bowlinggänget jag spelar med använder hennes låt som uppvärmning innan matcherna...laget heter ABC.

Sen har jag en ytterst märklig skiva med Richard Harris, skådisen som spelade Dumbledore i de första Harry Potter-filmerna. En talskiva (nästan) där han läser sina egna dikter...
Men det är å andra sidan en Dunhill-platta, en etikett jag samlar på. Så nej, den klarar sig också...

A Flock Of Seagulls kanske? De var inte roliga att ha att göra med. Var de inte hårfrisörer eller nåt sånt innan de gav sig in i musikbranschen...

Chicago X kanske...If You Leave Me Now...

Hmm, det lär säkert dyka upp fler. Jag har inte 100-procentig koll på skivsamlingen hela tiden och ibland tittar det fram skivor jag inte visste om att jag ägde...eller har förträngt...

söndag 25 december 2011

Whistling Down The Wire

Juldag och nu behövs det avkoppling. Då föreslår jag den här skivan, Whistling Down The Wire med David Crosby och Graham Nash.

Det är en platta jag verkligen gillar. Men jag har sällan stött på nån annan som haft särskilt mycket positivt att säga om den.

Och kanske är det inte den allra bästa platta som kommit ut från Crosby Stills Nash & Young-kollektivet på 70-talet.
I det här fallet alltså bara Crosby och Nash.
Och jag som brukar ha svårt för David Crosby...
Å andra sidan ligger Graham Nash väldigt bra till...men det är inte mycket Hollies-Nash över skivan. Det är mer den där lille fete Crosby och hans änglaröst...

Kanske är det för att jag haft skivan väldigt länge. Det här var den allra första CSN&Y-platta jag skaffade. Nån gång i mitten av 70-talet, vilket måste ha varit ungefär när den kom ut...1976.

Kanske är det för att den är så sanslöst flummig.
Att gå in på en diskussion om de här gossarna höll sig till vanliga cigaretter, eller blandade tobaken med nåt annat kan vara farligt. Det skulle kunna kallas förtal.

Men i vilket fall LÅTER det som de rökt på med både det ena och andra. Resten får man väl låta vara osagt...

När jag lyssnar på den här skivan får jag för mig att låtarna kommit till lite bara av en händelse. Nån har suttit och klinkat på en gitarr och sen har det bara blivit nåt.

Hör till exempel på Taken At All eller Foolish Man, som varken har någon början eller nåt slut. Men sköna låtar är det.

Sen finns det så klart flera riktigt starka melodier här också. Spotlight och Mutiny är mina favoriter. Men det brukar skifta.

Nr: 384/2000

lördag 24 december 2011

Julsaga med Rolf ren

TORSSON - ROLF REN - 1988

Dags för Karl-Bertil Jonsson, Bosse Larsson, Kan du vissla Johanna och Kalles jul på tv.
För egen del ska jag av traditionella skäl - sedan 1988 - spela min enda julsingel, Rolf ren.

Borde inte han höra till julens hjältar han också?
Rolf ren är låten som inte får fattas på en riktig julafton, eller på en blandjul-cd heller för den delen.
Låten gavs ut som singel 1988 och var vad jag vet aldrig med på nån av Torssons LP-skivor.

Jag har dock för mig att den togs med på cd-utgåvan av En svensk tiger. På baksidan av singeln ligger den instrumentala låten Jaguarfarmen.

Dessutom, fiffigt nog, kunde man ge bort skivan i julklapp, etiketten var förtryckt.

Jag gav naturligtvis inte bort min...

Här är hela texten:
God Jul!

Jag heter Rolf o e en ren, för mig e julen svår.
Min högsta önskan e nåt som jag säkert inte får.
Jag har en dröm som aldrig kommer att bli verklighet.
Jag e för liten för o köra Tomtens julpaket.


Jag vill bli Tomtens ren, jag vill bli Tomtens ren.
Jag tror jag skulle passa bra för jag har starka ben.
I Japan o Brasilien, från Dallas till Aten.
Så längtar alla barnen efter Tomtens julklappsren.


Min pappa valdes ut till att bli Tomtens ren en gång.
Han säger att det var för att han tog så långa språng.
Tusen renar prövades tills åttio blev kvar.
Tie slädar skulle dras av åtta renar var.

Dom samlades på Nordpolen, i Tomtens trädgårdsland,
och fick vänta medan julklapparna lastades för hand.
Tomten bjöd på glögg och varsin tallrik risgrynsgröt.
Min pappa fick en mandel som omkring i fatet flöt.


Jag vill bli Tomtens ren, jag vill bli Tomtens ren.
Jag tror jag skulle passa bra för jag har starka ben.
I Japan o Brasilien, från Dallas till Aten.
Så längtar alla barnen efter Tomtens julklappsren.


Det kom ett brev med posten, me'ns jag sjöng på denna sång.
O nu ska ni veta, det e någonting på gång.
Tomtens lille pojke ska få följa med i år.
Sen kan ni nog gissa vad som mer i brevet står:


Jag får bli julklappsren, jag får bli julklappsren.
Dom ville ha en liten en som tomtepojkens ren.
Det gjorde ingenting att jag e lite klen,
för nu får jag ju ändå bli Tomtens julklappsren.


Jag ska bli julklappsren, jag ska bli julklappsren.
Jag vet ju att jag passar bra, för jag har starka ben.
I Japan o Brasilien, från Dallas till Aten.
Så längtar alla barnen efter Tomtens julklappsren.

Text och musik av Åkerström/Dalén

fredag 23 december 2011

Rushs första fantasy

Caress Of Steel kommer jag väldigt bra överens med. Vi trivs tillsammans. Jag gillar det lite ruffiga och aggressiva 70-talssoundet och Alex Lifesons skrapiga gitarr.
Det här är ett av Rushs tidiga album, skivan kom redan 1975. Det tredje i ordningen för att vara noga.
Alltså en av de där rushplattorna som ultrafansen ibland säger sig ha lite svårt för. Det är nämligen mer hårdrock än progressiv hård rock.

Men egentligen är väl den här skivan Rushs första allvarliga försök att lira progressivt. Det är ett konceptalbum (så klart), och låtarna är låånga...
Hela b-sidan består av sviten Fountain Of Lamneth och på förstasidan finns 14 minuterseposet The Necromancer. Men det behöver man inte bry sig särskilt mycket om.

Liksom Tulls Thick Of A Brick (och de flesta andra i samma genre) är sviterna uppdelade i flera fristående stycken. Man måste vara rätt uppmärksam för att uppfatta att det egentligen är en och samma låt...

När jag tänker efter måste man nog gilla fantasy för att uppskatta Caress Of Steel på allvar. Storyn verkar hämtad ur nån sån där billig fantasy- eller SF-roman som finns att köpa i pocketupplaga i Pressbyrån. Skitdåligt och pretentiöst...underhållningsvärde – lågt...

Men vänta nu!
Det betyder ju inte att skivan är kass. Tvärtom.
Det är som sagt mer hårdrock än hård progressiv rock.
Och Alex Lifeson är en jävel på gitarr.

Och jag gillar bandets aggressiva attityd. De har kanske inte kvar den där tokvilda blicken i ögonen från debutplattan. Men det räcker.

Helt säkert anses den här plattan knappast vara nån av Rushs bättre album. Men det skiter jag i. Jag spelar den ändå...ibland.

För mig - som fortfarande kommer ihåg när ettan gavs ut - är Rush ett jävligt bra hårdrockband.

Nr: 1764/2000

torsdag 22 december 2011

Charmigt och naivt

Brain Capers kunde blivit Mott The Hooples sista album.
Skivan var visserligen MYCKET bättre än de plattor de gjort innan.
Men det finns nog ingen som kan påstå att den är särskilt bra.
Möjligtvis finns det väl en och annan som hävdar att Death May Be Your Santa Claus och dylan-imitationen Sweet Angeline är rätt sjyssta grejer.

Åtminstone om man gillar Mick Ralphs småskitiga gitarrsound och att Ian Hunter hade Bob Dylan som hjälte och förebild.

Brain Capers skulle blivit slutet för Ian Hunter och hans band om inte David Bowie ”upptäckt” dem och gjort om dem till 70-talets största glamrockhjältar.

Han gav ju dem inte minst låten All The Young Dudes. Så Mott överlevde...och lite till...

Men Brain Capers från 1971 har absolut inget med Motts senare skivframgångar att göra. Ändå är det en rolig skiva att ha.

Jag till och med spelar den ibland. Vilket kanske låter lite märkligt.

Plattan är stökig och ofokuserad.
Och ljudet är inte det bästa.
Och det finns en del riktiga bottennapp.
Och Sweet Angeline gjorde Mott The Hoople betydligt bättre senare*...

Jag kan faktiskt inte förklara varför jag gillar Brain Capers. Det finns ju inte mycket som talar för den.

Kanske handlar det om nostalgi...
För att den är charmig och lite naiv kanske...
Eller för att jag har den på den ”riktiga” Island-etiketten...

* På liveskivan från 1974.

Nr: 1738/2000

onsdag 21 december 2011

En knepig jävel

För att gilla George Clintons album Some Of My Best Jokes Are Friends, måste man nog komma väldigt bra överens med snubbar som Sly Stone och de där galningarna i Funkadelic och Parliament.

De som gjorde solglasögon, paljetter och dreads till lika nödvändiga attribut bland funkmusiker som nitar och läder för pudelrockarna.

Jag har svårt för de där lirarna. Det är lite för mycket teater för min del...och för mycket disco.
Some Of My Best Jokes Are Friends är en knepig jävel. För att verkligen uppskatta skivan måste man nog också tycka att elektropop och synth är bland det bästa som finns.

Av nån anledning fick George Clinton 1985 för sig att ”hänga på” utvecklingen och massakrera låtarna med synthar och förvisa bas och gitarr till mellanregistret.
Det gillar inte jag!

Ändå (!) tycker jag Some Of My Best Jokes Are Friends är en rätt fräck platta. Jag kan bara erkänna att George Clinton kan sina moves och vet vilka knappar han ska trycka på.

Han gör det bra, även om jag tror att det skulle låtit bättre utan all elektronik.

Dessutom finns det en hel del humor, och faktiskt – ett rätt tufft politiskt budskap – på skivan. Clinton tar trots sitt något glittriga yttre ställning, utan några mellanlägen.

Av den anledningen blir Some Of My Best Jokes Are Friends en helt okej platta.

Bästa låtar: Bodyguard och Bangladesh, båda på b-sidan.

Nr: 1142/2000

tisdag 20 december 2011

Valet mellan Eagles och Smokie

Har nån mer än jag varit med om att vara på väg att lägga på en LP på skivspelaren, och när man står där med skivan i handen upptäcker att det redan ligger en Eagles-platta där...som spelar för fullt?
Eagles dunder-LP Hotel California kom till Jönköpings skivaffärer samma dag 1976 som Smokies Greatest Hits. Jag minns det fortfarande. Jag köpte Eagles, en kompis Smokie.
Jag valde så klart rätt.

Hotel California var då en ohygglig skiva, som spelades precis överallt, när-som-helst-och-var-som- helst. Men gärna varvat med lite Smokie emellanåt...Who the fuck is Alice?*

På den tiden fanns det automatiska skivspelare. När sista låten på LP:n var spelad lyftes pick-upen upp av sig själv, gick tillbaka i startläge och började om från första spåret igen.

Jag tror knappt det finns såna spelare nu för tiden, de flesta har väl gått sönder för länge sen. Men se upp för dem!

Det där gjorde nämligen att skivan Hotel California blev mer eller mindre sönderspelad på bara några veckor.

Det blev inte ett dugg bättre av att låten Hotel California lirades i radio minst ett par gånger i timmen...Nä, där överdrev jag nog lite. Men ett par gånger om dan kanske...

LP:n Hotel California är dock betydligt mer än bara LÅTEN Hotel California. Eagles superhit pratar jag inte mer om här, jag är såå trött på den. Mer om den kan du läsa här: Mexican Reggae blev Hotel California.

De övriga låtarna, som nästan ingen kommer ihåg att de finns på skivan, alltså; New Kid In Town, Life In The Fast Lane, Wasted Time och flera till, är naturligtvis jättebra.
HELA skivan är bra. Det är ju Eagles. Och de gjorde aldrig nån skit!
Och därmed är vi framme vid mitt lilla problem med Eagles hela skivproduktion.

Som alltid när det gäller de här herrarna blir det lite för snyggt och prydligt. Man vet precis vad man får. En-två, kanske tre hitlåtar som låter ungefär som allt annat Eagles gjort tidigare, och dessutom ett antal välproducerade trevliga låtar som inte väcker anstöt hos någon eller river upp de allra minsta känslor...utom att man börjar gäspa...och till slut inte ens märker att man spelar deras skivor...

* Textraden ”Who the fuck is Alice” var inte med på originalet vad jag kommer ihåg. Jag har inte gjort några djupare efterforskningar, men tror det lagts till i en senare version.

måndag 19 december 2011

Status Quo i repris

Säg ärligt nu.
Är det inte så att Status Quos album 1+9+8+2 är en baklängesinspelning av låtarna på Hello?
Eller möjligtvis Blue For You eller On The Level...jag vet inte.

Fy fan vad elakt sagt. Jag tar tillbaka precis allt och ber om ursäkt. Så kan man inte skriva om 70-talets fräckaste boogierockband.

Nä. Så enkelspåriga var inte Status Quo, även om en och annan elak jävel på den tiden hävdade att de bara kunde tre ackord.

Jag har faktiskt frågat Francis Rossi om det*.
Då blev han förbannad...

Men...
Men...
Vid den här tiden, början av 80-talet alltså, hade Status Quo börjat upprepa sig på allvar.

Jag som ändå gillar Status Quo har faktiskt lite svårt att skilja både skivor och låtar från den här tiden åt. Under hela 80-talet marscherade deras album förbi som några slags skuggade dimfigurer en efter en.

Så fort en försvann i mörkret kom det en ny och då var minnet av den innan redan borta. Och sen kom det en till. Så där höll det på.
LP:n 1+9+8+2 en av de där skuggorna. Jag märkte inte mycket av den.

Utom möjligtvis låtarna Dear John och I Love Rock And Roll.
Inte för att den sistnämda är det minsta bra.

Äh, jag spelar sällan den här skivan.

Nr: 1452/2000

* Jag gjorde en intervju med honom inför Status Quos spelning i Jönköping hösten 2008.

söndag 18 december 2011

Mystiska Wings

Det finns de som blivit alldeles kallsvettiga när de kommit över den här skivan med gruppen Wings.
Fan, är det en tidig McCartney? En bortglömd Wings-platta!

En 60-talare! En amerikansk platta.
Och så ökar nervdallret ännu mer när de upptäcker att namnen på gruppmedlemmarna inte finns med någonstans på skivomslaget. Bara en bild...
Men nu har det här Wings inget med Paul McCartney och hans Wings på 70-talet att göra.
Det är en amerikansk folkrockgrupp som gjorde en enda platta – den här.

Utgiven av Dunhill 1968, som i mitten av 60-talet blivit lite av föregångare när det gäller folkrock. Steve Barri, som producerat, var redan då något av en legend.

Trots det är detta ingen särskilt bra platta. Wings lär ha varit väldigt bra live, och fick på sin tid öppna för storheter som Big Brother and the Holding Company och såna där. De fick ganska tidigt ett gott rykte och efter flera års turnerande ansågs Wings som ett av de bättre västkustbanden, sägs det.

Men det där har man inte lyckats fånga på skivan. Det är visserligen en ganska trevlig liten pop-platta, men inte mycket mer. Visst finns det en och annan skön melodi...men de glider liksom bara förbi.

Det där ska, enligt universalsajten Allmusic.com bero på att Wings medlemmar inte kom överens om hur det skulle låta när de väl fick spela in en skiva. När Steve Barri dessutom kom med andra ideér blev det väl kaos.
Och så enades man till slut om någon slags gyllene medelväg..som inte blev något annan än medel.
De var förresten inte överens om namnet Wings heller. Så det fanns fler anledningar till bråk.
En som gillade namnet var som sagt däremot Paul McCartney. Han snodde det några år senare.

Efter att ha lusläst Allmusics information om bandet kan man också skingra oklarheterna om vilka de var. Wings bestod av folk från Spanky & Our Gang och Serendipity Singers, som också höll till i folkrocksvängen.

Man vet aldrig när sådana här kunskaper kan komma till användning...

Nr: 1522/2000

lördag 17 december 2011

Eloy fel ute

ELOY - METROMANIA - 1984

Hm, det här var en besvikelse, Eloys album Metromania från 1984. Jag hade ju nånstans hört att Eloy hade en svacka på 80-talet. Men det var lite värre än jag trodde.
Det var kul när jag hittade den i en begagnataffär på Andra Långgatan i Göteborg. Men inte alls lika kul när jag spelade den.

Eloy har alltid haft en tendens att planka, men här är de fel ute tycker jag. Metromania låter som om Frank Bornemann en längre tid suttit begravd med hörlurarna i ett av 80-talets större snedsteg, symfonisk hårdrock representerad av band som Asia, Journey och vissa årgångar av Yes.

Jämfört med gruppens 70-talare och tidiga 80-talare är det här inte bra.

Eftersom jag gillar Eloy nästan helt utan förbehåll har jag trots allt hittat några ljuspunkter på Metromania.
- Frank Bornemanns tyskengelska – igen.
- De långa berättande och nästan filosofiska texterna är desamma. Att de inte funkar ihop med plastrock är naturligtvis en helt annan sak.

Nr: 1825/2222

fredag 16 december 2011

Tarkus – en rocksymfoni...eller nåt sånt...

EMERSON LAKE AND PALMER - TARKUS - 1971

Emerson Lake & Palmers Tarkus borde inte funka.
Kolla här:
1. Det är någon slags rockopera, nja, bara nästan...rocksymfoni är kanske ett bättre ord, som handlar om ett bältdjursstridsvagn (!) som växer fram ur ett ägg. Och sen ger sig ut och krigar mot en massa andra fantasydjur...
Sånt kan man ju bara få se i tecknade barnprogram nu för tiden...

2. Och nog faen är det pompöst och bombastiskt så det räcker. Både vad det gäller texter och musik. Här går det att bli dränkt i floder av skumma synthsolon och en massa andra trix ELP har för sig. Men andra ord, detta är progressiv rock på riktigt.

Men – det fungerar!
Jag gillar den här skivan. Nästan så jag inte kan få nog av den. Tarkus går att spela om och om igen. Och den blir nästan bättre för varje gång...

Nej, där tog jag i, det erkänner jag. Tarkus är bra. Det räcker med det!
För Keith Emerson dundrar på bakom synthen och Greg Lakes gitarr liksom bara smyger med i bakgrunden. Och Carl Palmer...ja, han liksom bara är där. Precis där han ska. Musiken på plattan är väldigt snyggt gjord.

Fan vet om detta inte är den bästa ELP-platta jag hört. Det är nog bara ettan, debuten, som jag tycker är lika stark.

Nr: 1479/2222

torsdag 15 december 2011

Recordservice - Ny skivaffär i Jönköping

Om ni undrar var Mauritz Påg tog vägen - han med den lilla skivaffären i en källare vid Friaredalen - kan ni andas ut nu.
Han bommade ju igen sin butik i oktober och sen har det varit tyst.
Men nu är han på gång igen. På lördag, 17/12, blir det nypremiär i helt nya lokaler på Björngatan 10 på Torpa. Bara två kvarter från den gamla affären. Men betydligt bättre.

Butiken ligger till att börja med i gatuplanet, är väldigt mycket rymligare och dessutom helt nyrenoverad.
Och skylt har han skaffat.
Och en kompanjon, Anders Sahlsten.
Och nytt namn på affären - Recordservice.

Du kan kolla mer på Mauritz nystartade blogg: Recordservice

Det första varnande skalvet

Denis blev 1977 den första hiten för Blondie. Då hade Debbie Harry och hennes pojkband ännu inte blivit megastjärnor. Men de var på väg och låten var det första varnande skalvet...
Plastic Letters, gruppens andra album, är precis vad man kan tänka sig. En blandning av det ruffiga soundet från debutplattan året innan och en känsla av att något höll på att hända. Att Blondie var på väg mot Parallel Lines, 1978 års kanske bästa och fräckaste popskiva.

En sak är också helt klar. På första skivan kändes nästan Debbie Harry som Blondies svaga punkt. Hennes sång höll inte hela vägen. Här är hon mycket, mycket bättre.
För egen del tyckte jag på den tiden att låtarna på debutplattan var starkare. Men efter att ha varit ägare – och spelare av skivan – i över 30 år har jag ändrat mej lite. Låtarna på Plastic Letter är inte sämre. Det är bara att det tar lite längre tid att komma på deras storhet.

Denis, som är en cover, är inte min favorit nu för tiden. Det var den väl förr kan jag säga.
Men nu gillar jag låtar som Presence Dear, I´m On E och Detroit 442 betydligt bättre.

Och sett så här i backspegeln kan jag väl konstatera att Plastic Letters var Blondies viktigaste skiva, sett till musiken. Det var här de satte sitt sound, det som skulle blomma ut på Parallel Lines året efter.

onsdag 14 december 2011

”Join the young conservatives”

Den här skivan var rolig att spela igen, State Of Confusion med Kinks. Det är inte alltid lika kul att plocka fram de där gamla favoriterna...
Men den här höll. State Of Confusion är fortfarande bra!
Det kan man inte säga om Kinks rent allmänt på 80-talet, då gjorde de inte särskilt mycket som är värt att uppmärksamma igen. Men den här skivan kom 1982. Då hade Ray Davies toppat formen...

Vi kan väl börja med Young Conservatives. Inte för att det är skivans bästa låt, utan för jag tycker den är aktuell, så här 30 år senare...

Så här går nämligen några av textraderna:
Revolution used to be cool
But now it's out of fashion...
It's time to join the young conservatives...

(För att haja det här måste man ha koll på att Ray Davies brukade väva in politisk satir i sina texter och var en samhällskritiker av stora mått)

Den borgerliga majoriteten i Jönköpings kommun tycker 2012 nämligen inte det är okej att ungdomar ska behöva utsättas för så hemska saker som det Kulturhuset på Tändsticksområdet står för.

Det historielösa budskapet är väl: lägg ner, eller, Rättning i ledet!...”join the young conservatives”...

Lite ironiskt (i den här texten) är väl då att State Of Confusion kom ut 1982...samma år som den berömda Brandstationsockupationen i Jönköping.

Och vi får väl se. Med en sådan politik kanske vi kan förvänta oss en ny reaktion.

Nu tillbaka till skivan. För det finns en del riktigt bra låtar här. Come Dancing inte minst. Som kanske var Kinks allra sista riktigt stora hit.

Visserligen inte i klass med nån av deras 60-talare, men på 80-talet höll den minsann. En hel del nostalgi också kan man tänka.

Sen gillar jag Don´t Forget To Dance, stökiga Definitive Maybe och märkliga Cliches Of The World (B- Movie).

En sak vill jag lägga till. State Of Confusion är väldigt synthig. Men all heder åt herr Davies som höll det på en snygg nivå och inte lockades med i den allmänna synthhysterin som rådde på 80-talet.

2012 tar sig hysterin uttryck på annat sätt...

Nr: 1685/2000