The Musical Box: juni 2011

torsdag 30 juni 2011

ELO:s DISCO...very

En liten bit här. En liten bit där. Jeff Lynnes känsla för bra pop vittrade sönder bit för bit i slutet av 70-talet. Det började 1977 med Out of the Blue...
Discovery från 1979 är väl inget dåligt ELO-album egentligen. Här finns ju låtar som Confusion och Midnight Blue. Och Don´t Bring Me Down, så klart.

Men jag har lite svårt för den ska erkännas. För de trummorna (synth?) gillar jag inte alls. Men det är ju en trevlig liten popsång i alla fall...CRASH, BOOM, BANG!

Det finns de som på fullt allvar påstår att ELO och Discovery inte har det minsta med disco att göra.

De har fel. (förmodligen blandar de ihop det med synthpop, men det kom in lite senare i Lynnes musikkarriär). För det är väldigt mycket disco på DISCOvery.

Inte på alla låtar, men tillräckligt för att jag ska tycka det är jobbigt. Don´t Bring Me Down inte minst.
Inte för att disco nödvändigtvis behöver vara dåligt. Men när ett band som Electric Light Orchestra, och en snubbe som Jeff Lynne, kastar sig ut handlöst på dansgolvet och blixtrar med tänderna i det ultravioletta ljuset, då blir jag tveksam.

VERY-disco, förlåt, DISCOvery är nödvändig i samlingen egentligen bara för de som gillar Out of the Blue. De som tycker bättre om de tidigare plattorna gnisslar nog med tänderna. Det gör åtminstone jag.

onsdag 29 juni 2011

Pubrock på bruten engelska

Vad sägs om lite fransk pubrock så här i sommarvärmen.
Lite pang-på, rakt och utan snack.
Vad sägs om Little Bob Story?
Ett ganska kul band. Festmusik skulle man väl kunna säga. Inte så där väldigt pretentiöst. Bara trummor, bas, gitarr och sång.

På bruten engelska. Som får mig att tänka på Hurriganes, de där finska rockhjältarna från mitten av 70-talet, om nu nån minns dem.
Little Bob Story är dock aningen bättre. Både vad det gäller musiken och sången.

Jag har egentligen väldigt dålig koll på de här franska rockkungarna. De dök upp ungefär mitt under nya vågen i slutet av 70-talet. Och det går absolut att jämföra dem med pubrockare som Brinsley Schwartz, Rockpile och Mickey Jupp. Men det är lite mer exotiskt, franska rockband är det sällan man stöter på.

Den platta jag har är gruppens debut – High Time från 1976, på franska skivbolaget Arcane. En rätt trevlig liten sak. Little Bob Story blandar egna rockers med en rad välvalda coverlåtar.

Bland annat gör de en ganska udda version på Dylans It´s All Over Now. Skivan är värd att skaffa bara för den låten. Så tror jag inte Dylan själv tänkte sig att den skulle spelas.

Bäst är dock titelspåret – High Time – en av gruppens egna. Little Bob Story kunde göra rätt bra grejer själv också.
Jag kan tänka mig att deras plattor är ganska svåra att få tag på. När de läggs ut på Tradera brukar priserna sticka iväg rätt högt.

Little Bob Story har dock gjort närmare tio album. På senare år har Little Bob själv – jo, han är ganska liten..och rund – fortsatt att ge ut soloalbum. Tyvärr har jag inte hört något av dem.

måndag 27 juni 2011

Junebäcken och Stones

ROLLING STONES - BETWEEN THE BUTTONS (US) - 1967

Det sägs att det var Junebäcken som på medeltiden gav upphov till namnet Jönköping. Den lilla ån rann från höjderna bakom Gräshagen, genom Friaredalen och mynnade ut i Vättern ungefär vid Talavid.

Idag finns inte mycket kvar av den i centrala Jönköping. Nästan hela bäcken är nedgrävd i kulvertar. Det är bara i Friaredalens park ett litet igenvuxet dike rinner förbi fotbollsplanen och påminner om detta historiska vattenflöde.

Som om Jönköping helst ville glömma bort att den fanns.

Det verkar kanske krystat att via en nedgrävd bäck nu kasta sig över Between the Buttons från 1967. Men det är Rolling Stones bortglömda album. Det nämns aldrig.

Det är nästan som det inte existerat. Som om det skulle grävts ner som ett obehagligt minne ur historien för att glömmas bort.

Det är kanske inte så konstigt att LP:n hamnade på undantag. Det är knappast ett typiskt Stones-album och det skiljde sig ganska brutalt från den rockiga föregångaren Aftermath från 1966.

Jagger och Richards hade förmodligen lyssnat en hel del på Ray Davies innan de skrev låtarna. För det låter väldigt mycket Kinks om Between the Buttons. En hel del Dylan också för den delen.

Här finns visserligen två hitlåtar, Let´s Spend the Night Together och Ruby Tuesday (som dock inte var med på den brittiska förstapressen 1967).

Den första är naturligtvis mäktig, men passar inte riktigt. Ruby Tuesday för all del, smälter på något sätt in. För LP:n är full av små udda men väl genomtänkta melodier i samma stil.

Tar man sig tid finns det mer att upptäcka. Connection är en missförstådd liten pärla. Cool, Calm and Rejected är så skruvad att man först inte vet om man ska stänga av eller genomlida.

Väljer man det sista visar det sig att det döljer sig en genial låt bakom. Complicated är en skön Kinks-ripoff och Miss Amanda Jones en svettig liten rocker det kunde skrivas en hel bok om.
Sanningen om den lilla ån är en annan. Jönköpings stad var tvungna att gräva ner den. Den användes fram till förra sekelskiftet, och längre fram också, nämligen flitigt som avträde för avloppen från västra och södra Jönköping, en liten sketå med andra ord.

Det sägs att när vattennivån sjönk luktade det skit i hela Jönköping. Så för så där 75 år sedan grävdes den tacksamt ner.

Between the Buttons borde däremot grävas upp. Den har till skillnad från bäcken inte fått sin rättmätiga plats i historien.

Mer om Rolling Stones:
Rå energi från Stones (Tattoo You)
En underskattad Stones (Black and Blue)
Stones go disco (Some Girls)
Stones mörka sida (Goats Head Soup)

söndag 26 juni 2011

Deep Purple och soul

DEEP PURPLE - STORMBRINGER - 1974

Stormbringer är en bra rocklåt. Fan vet om den inte borde räknas in bland Deep Purples klassiker...eller gör den det kanske? Jag vet inte.

Där är Deep Purple nästan i nivå med vad de gjorde på In Rock och Machine Head, tung, rå och skitig rock. Okej, lite funkigt är det, men det är bra.
Jävligt tråkigt att resten av skivan Stormbringer från 1974 inte alls hänger med. Det är faktiskt en riktig skit-platta. Jag vet egentligen inte varför, men Ritchie Blackmore känns helt off.

Visserligen kör han sina riff som vanligt, men det verkar oinspirerat och uttråkat. Det kan väl påpekas att han lämnade bandet efter det här albumet.
Sen har jag VÄLDIGT svårt för David Coverdale och hans röst. På något sätt passar han inte in i Deep Purple-soundet. Jag menar, Purple var väl inget soul- eller funkband.

Jag tror säkert Coverdale är en utmärkt sångare, men inte i Deep Purple. Så fick jag det sagt. Gillan rules!

Några fler låtar då...
Nää...tror inte det. Men Soldier of Fortune är en otäck ballad.

Mer om Deep Purple:
En rallarsving av Deep Purple (Fireball)
Bolin var inte Blackmore (Come Taste the Band)

lördag 25 juni 2011

En jävligt bra pop-skiva

1989 var ett hyfsat rockår. Inte på långa vägar ett av de bättre, men väldigt bra för att vara 80-talet. Det året kom Bob Dylans Oh Mercy, Full Moon Fever och sanslösa Bleach.

Men var fanns Graham Parkers skiva från det året, Human Soul?
Den försvann någonstans i mängden.
Det är en jävligt bra pop-skiva.
Det är klart. Graham Parker höll knappast till i rampljuset ens då. Han hade efter sitt stora genombrott i slutet av 70-talet stuckit över till New York för att bli skitstor.

Och då blev det naturligtvis ganska tyst om den lille bensinförsäljaren från Londons förorter. Det hjälpte inte med meriter som Squeezing Out Sparks och Stick to Me.

Human Soul är den andra plattan i rad där han får hjälp med produktionen av gamle pubrockhjälten Brinsley Schwartz, den första var The Mona Lisa´s Sister från året innan. Det samarbetet var en kick för Parker, för båda de skivorna är hur bra som helst, om än sorgligt underskattade.

Om nu Mona Lisa-plattan var var avskalad och naken är Human Soul lite av en motsats. Det går inte att undvika att upptäcka att den är lite väl radioanpassad och tillrättalagd. Men det gör inte så mycket.
Human Soul är fullproppad av små tuffa melodier, en mix av brittisk pubrock och power-pop. Förstasidans Little Miss Understanding, My Love´s Strong och Call me Your Doctor är tre höjdare.

B-sidan är faktiskt ännu bättre. Där är tempot högre och Parker river av den ena rockrökaren efter den andra. Daddy´s a Postman till exempel.

Det bästa med den här skivan är att den rätt ofta dyker upp i lågprisbackarna. Graham Parker står inte särskilt högt i kurs hos skivhandlarna. Men han är bra, jag lovar.

Mer om Graham Parker:
Graham Parker kom tillbaka (The Mona Lisa´s Sister)

fredag 24 juni 2011

Ett tråkigt monster

Live Magic är vare sig magisk eller förtrollande. Queens livealbum från 1986, när bandet enligt alla kännare stod på sin topp, är ett tråkigt och forcerat monster.

Jag har aldrig kommit överens med den här plattan. Av flera anledningar.
Vi börjar med låtvalet. Nästan alla låtarna är hämtade från 80-talsskivorna The Game, The Works och A Kind of Magic. Ingen av dem hör till bandets bästa.

Och jag klarar inte av liveversioner på låtar som One Vision, Under Pressure och Radio Ga-Ga. De säger mej ingenting.
Sen – produktionen.
Jag kan inte ens ana hur de tänkte. På denna enkel-LP har det pressats in hela 15 låtar, varav nio på b-sidan. Skivan känns därför forcerad, ihoptryckt och...jag vet inte vad. Det blir inte bra i alla fall.

Bohemian Rhapsody blir till exempel ett snabbjobb på ett par minuter och verkar rivas av mest för att den ska göras.
Det är inte så jag vill ha mina liveskivor. Jag vill ha upplevelsen och känslan. Live Magic har ingenting av det.
Nej, den här plattan är en stor besvikelse, inget snack om det. Det är en skiva som absolut inte känns nödvändig att ha i samlingen.

De två nedre bilderna är hämtade från skivomslaget.

torsdag 23 juni 2011

Några favoriter 26

Dags för lite låtar igen. De här har spelats rätt ofta här hemma den sista tiden.

Hey Hey My My – Neil Young
Ska det rockas så gör Neil Young det på allvar. Från plattan Rust Never Sleeps. Det är skitigt och skraping, men gjort med oerhörd känsla. Hela den skivan är förresten lysande...som nog är en av de bästa plattorna jag har i samlingen.
Sunday Bloody Sunday – U 2
Detta grandiosa och överjästa rockband hör inte till mina favoriter. ENDA undantaget är den här låten. Den är rå och oborstad och så olikt det mesta Bono gjort annars.
It´s Not the Spotlight – Rod Stewart
Roddan ballade ur en hel del med Atlantic Crossing. Det var väl då han på allvar lämnade rocken för smörsång. Det här är också smörigt, men lite finns kvar av Faces skrål och det är rätt bra.

onsdag 22 juni 2011

En visionär och drömmare

ELOY - TIME TO TURN - 1982

Om man ska tro Frank Bornemann i Eloy är han i första hand inte musiker. Han är en visionär och en drömmare.

En medeltida sagoberättare som vid lägerelden berättar skrönor och osannolika fabler för sina storögda lyssnarna.

Eloys album Time to Turn från 1982 blir då precis vad fantasin vill.

En resa genom ett svart hål, en berättelse utan början eller slut, eller bara ett inferno av ljudeffekter, körer, orglar och massiva gitarrsolon.

Time to Turn är ännu en jävulsk eloy-platta som landat i min skivsamling. Det är en av få LP-skivor det går att spela om och om igen.

En skiva där man ständigt hittar nya spännande saker, intressanta små vinklingar, eller bara en ny liten melodislinga, som dyker upp från nästan ingenstans och presenterar sig antingen lite försynt med ett lätt blippande i bakgrunden, eller med ett vrål från en tung synth eller gitarr som skulle kunna riva skinnet blodigt.
Time to Turn är andra skivan av något som från början var tänkt att bli en dubbel. Av någon anledning blev det inte så. I stället släpptes albumet Planets 1981 och Time to Turn året efter.

Just det. Höll på att glömma låtarna. Det finns flera. Through a Somber Galaxy, Time to Turn och End of an Odyssey. Börja där. Resten kommer av sig själv.

Nr: 1934/2222

Mer om Eloy:
Allvarliga tyskar (Performance)
Oförskämt men kul (Silent Cries and Mighty Echoes)
Charmad av Eloy (Ocean)
Påtända tyskar går loss (Inside)
Dawn ska spelas högt (Dawn)

måndag 20 juni 2011

Hatchets storverk, eller...

MOLLY HATCHET - FLIRTIN´ WITH DISASTER - 1979

Flirtin´ With Disaster kom 1979. Den missade jag fullständigt. Då.
Men jag skyller på The Wall, London Calling, Highway to Hell, Rust Never Sleeps, Sheik Yerbouti, In Through the Outdoor och några till.

Vad jag vill ha sagt är att 1979 var ett jävligt bra rockår, så Molly Hatchets storverk liksom bara flög förbi. Flirtin´ With Disaster kom in i min samling betydligt senare, i början av 90-talet faktiskt.
Storverk förresten?
Det är visserligen en bra hårdrockplatta. Och det är fullt ös från första till sista låten. Det kan man inte neka till. Och jag kan nog plocka fram fyra eller fem in-i-helvete-bra låtar.

Men några djupare avtryck gör den inte. Inte om man hört Molly Hatchets debutplatta från 1978 först. För då lirade Hatchet southern rock, råtungt och med inte så lite hårdrocksinslag. Då låg bandet närmare Lynyrd Skynyrd och Allman Brothers än några andra.
Flirtin´ With Disaster är tvärtom. Här är det hårdrock som gäller, med ganska kraftiga inslag av southern rock. Mer AC/DC än Allman om man säger så. Hängde nån med där?

Nej, hellre debutplattan än den här, även om den är jävligt bra.

Bra låtar: Flirtin´ With Disaster, Whiskey Man och Boogie No More (med ett nästan fyra minuter långt gitarrsolo som förlåter precis allt).

Mer om Molly Hatchet:
Fullt ös från början (No Guts...No Glory)
Bara mainstream hårdrock (Take No Prisoners)
Hell Yeah! (Molly Hatchet)

Den nedre bilden är hämtad från baksidan av skivomslaget.

söndag 19 juni 2011

Jazzigt och småfunkigt med CBB

CLIMAX BLUS BAND - SHINE ON - 1978

På 80-talet köpte jag ibland skivor enligt principen ”Nytt är bättre än gammalt”. Så när jag vid ett tillfälle under de där åren hittade en bunt med begagnade plattor med Climax Blues Band i ett antikvariat på Smedjegatan, valde jag ett par skivor från slutet av 70-talet och början av 80-talet, i stället för de gamla med slitet fodral.
Det var naturligtvis jävligt dumt. Och dummare blev den där principen ju längre in på 80-talet man kom.
Nu för tiden gör jag precis tvärtom. Och betalar till och med ganska dyra pengar för de där gamla slitna.

Det var i alla fall så Shine On med Climax Blues Band hamnade i min samling. En skiva från 1978 som skulle vara en uppföljare till Gold Plated två år innan. Den där LP:n med superlåten Couldn´t Get it Right, om nu nån minns den.

Shine On har naturligtvis ingen sån där superdunderjättelåt. Men jag är inte sådär väldigt missnöjd med den ändå. Det är en skön platta.

Climax Blues Band var ett brittiskt bluesrockband som dök upp ungefär samtidigt som Fleetwood Mac och Chicken Shack i slutet av 60-talet. Men här låter de väldigt amerikanska, på gott och ont.

Det goda är de jazziga och lite halvfunkiga rytmerna och tuffa basgångarna. Det onda är att det oftast lite låter för utsmetat och kladdigt för att bli riktigt bra. Det är lite för svalt och tillbakalutat.
Sån här musik inbillar jag mig skulle passa i bakgrunden på nån lyxig hotellbar, där ingen bryr sig om vad som spelas. Det är inte särskilt ansträngande eller påtagligt med andra ord. Men det behagligt, välgjort och kompetent.

Mer om Climax Blues Band:
Couldn´t Get it Right (Gold Plated)

lördag 18 juni 2011

Time Loves a Hero

LITTLE FEAT - TIME LOVES A HERO - 1977

Time Loves a Hero känns som en ilsken platta. Kanske inte så mycket på grund av musiken. Utan mer av det som hände vid sidan om.
Little Feat var redan 1977 ett kultband. Deras mix av jazz, bluesrock och västkustrock hade något som andra inte var i närheten av.

Men 1977 var inget bra år för Little Feat. Lowell George, som tidigare gjort de flesta låtarna, gillade inte vad som var på gång. Bandet höll på att glida allt längre ut mot renodlad jazzrock och allt längre bort från blues och rock.

Det är därför han bara har med en låt på skivan, Rocket in My Pocket. Visserligen en rätt trevlig sak, men inte nån av hans bästa.

Jag håller med Lowell George. Visst är Little Feat ett ohyggligt bra band, men Time Loves a Hero är lite för jazzig till och med för att vara Little Feat.

Den landar nånstans mellan Weather Report och den halvtaskiga souljazz Doobie Brothers höll på med i slutet av 70-talet.

Visserligen är de små fötterna fan så mycket bättre, men ändå...
Ändå finns det ett par ruggigt starka saker på den här plattan.

Inledningen med tungt funkiga Hi-Roller är lysande. För att inte tala om instrumentala Day at the Dog Races. Där släpper Little Feat allt och öser på.

Men äh, va fan. Time Loves a Hero är ett bra album.

Mer om Little Feat:
En jobbig jävel (Sailin´ Shoes)

fredag 17 juni 2011

Glansen bleknar

JETHRO TULL - BROADSWORD AND THE BEAST - 1982

Broadsword and the Beast är en förrädisk skiva. För här finns flera bra Jethro Tull-låtar, för att vara från 1982 alltså. The Clasp är en tuff rocker i retrostil, Flying Colours är kraftfull, Fallen On Hard Times en snygg episk ballad och vackra Pussy Willow smyger sig på och kryper in under skinnet.

Jag skulle nog kunna påstå att alla låtarna är bra utan att särskilt många protesterar. Broadsword and the Beast ger den rätta stämningen.
Men bara för en stund, för stämningen är konstgjord, det här är inte Jethro Tull.
Det är synthslingor, synthtrummor och syntetiska ljud, en 80-talsplåga. Det glömmer man bort i början, låtarna är ju så bra.

Men elektroniken smyger sig på, gör sig påmind, till slut i varje passage, och blir till slut irriterande och jobbig. Glansen bleknar, Broadsword and the Beast är till slut inget bra tull-album.

Jovisst är den mycket, mycket starkare än föregångaren A och uppföljaren Under Wraps. Men i längden blir den precis lika plågsamt pinsam.

Den som vill höra hur bra de här låtarna kunde varit, kan lyssna på den avskalade liveplattan A Little Light Music. Där finns en alldeles lysande version av Pussy Willow.

torsdag 16 juni 2011

Det susar i säven

MAGNA CARTA - SEASONS - 1970

Ju fler gånger jag spelar Magna Cartas album Seasons, desto mer övertygad blir jag om att det här är en ruggigt bra platta. I början var jag inte särskilt imponerad. Men den växer. Just nu kan jag inte spela något annat.
Nåt sånt trodde jag väl aldrig att jag skulle säga om ett band som låter mer Simon & Garfunkel än vad Paul Simon och Art Garfunkel någonsin gjorde. Det är väldigt snygg och trevlig akustisk gitarrpop med kul små vändningar. Det här har Magna Carta gjort bra!

Skivan kom redan 1970 men har först nu trasslat sig in i min skivsamling. Den tog förresten vägen från England via Los Angeles innan den hamnade här. Rätt märkligt egentligen.

Men jag upptäckte aldrig Magna Carta på 70-talet, då var det lite tuffare grejer som gällde. Skivan gavs ut av Vertigo i England och när bandet skulle lanseras i USA var det Dunhill Records som skulle fixa det. Och skivor utgivna av Dunhill hamnar gärna i min samling. Det mesta det bolaget gav ut var rätt bra.

Psykedelisk pop sägs Magna Carta vara. Men det brukar ju folk säga om varenda skiva som kom ut de där åren, och särskilt om det var Vertigo i England eller Dunhill som gav ut dem.

Så där jättepsykedeliskt är det väl inte. Mer lite lagom snäll pop, förutom i en låt, tredje spåret Give Me No Goodbye. Det är en tuff liten sak och där lirar Magna Carta-gänget till och med sitar.

Men jag skulle nog påstå att det här är mer progressiv pop, om den genren nu finns. Lite som Dando Shaft och de där andra brittiska folkrockbanden på sin tid.

Magna Carta experimenterade lite med formerna. Hela andrasidan på skivan är nämligen en enda lång svit, Seasons. Jag kan tänka mig att de ville göra nåt i stil med Jethro Tulls Thick as a Brick, men akustiskt.
Den där sviten är lite jobbig i början, men efter några lyssningar blir den bättre. Då får jag lite sån där ”Det susar i säven-känsla” och ser den där skogen där Nalle Puh höll till framför mig.
Och då går det ju inte att låta bli att gilla Magna Carta.

Lite trivia: Ett av styckena i Seasons inleds med exakt samma intro som Queen använde i låten Brighton Rock, det där supertuffa tivoli- och tåg-ljudet som gjorde hela den låten. Här hörs det visserligen bara lite svagt i bakgrunden, men nu vet vi vem som var först...Sheer Heart Attack kom ju inte förrän 1974.

onsdag 15 juni 2011

ELOs flygande tefat

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA - OUT OF THE BLUE - 1977

När Out of the Blue kom ut i affärerna var jag bland de första i kön. På den tiden gillade jag ELO mer än vad som var hälsosamt och A New World Record var ju...superbra!
Det fanns förväntningar, alltså.
Även om jag var bland de första som köpte skivan 1977, så var jag nog också en av de första som ställde undan den. För gott.

Trots att det var här ELO:s patenterade flygande tefat dök upp för första gången. Ett nästan lika välkänt varumärke som Stones röda tunga.

ELO:s superpop med smäktande violiner och cello var bra till en viss gräns. Men här gick Jeff Lynne över den gränsen, med råge.

Visst finns det en och annan bra melodi, Turn to Stone, Sweet Talking Woman och rockiga Birmingham Blues till exempel.
Men Lynnes inspiration räckte definitivt inte till en dubbel-LP. Det finns en hel del skräp också, utfyllnad. Då tänker jag närmast på Big Wheels. Är det nån mer än jag som tycker att ELO med den här plattan började bli rätt sliskiga?

OM Jeff Lynne i stället nöjt sig med en vanlig enkel-LP, då kunde nog Out of the Blue kunnat räknas in bland de stora. Det gör den inte nu. Inte i min samling i alla fall.

måndag 13 juni 2011

Slade nästan seriöst

SLADE - NOBODY´S FOOL - 1976

Jag blir lite imponerad av att ett så bara halvhyfsat glamrockband som Slade kunde göra en så bra skiva så här sent, 1976, ungefär då glamrocken redan dött ut och förpassats till forntiden.

Men Nobody´s Fool är en riktigt bra skiva och högst troligt Slades allra bästa, musikaliskt sett alltså, för räknar man antalet sålda album hamnar den inte särskilt högt, snarare tvärtom.

Äh, fan! Det ÄR Slades bästa album, inget snack om det!

Och ändå har Slade anpassat sig och dragit ner på tempot i nästan alla låtar. Och det är slut med skrikandet och Noddy Holders avgrundsvrål. De där adrenalinkickarna får man vänta förgäves på.

Istället gör de en ganska snygg platta, nästan seriös, även om bilderna på omslaget tyder på något helt annat.
Do the Dirty är en av de rockigare låtarna, men faktiskt välgjord och rent av trevlig. Let´s Call it Quits är en tuff rocker men nästan brittisk folkrock och en av bandets bästa låtar någonsin, vågar jag nog påstå. Balladen In For a Penny är en mycket bra låt, fullt i klass med Everyday och Far Far Away.

Nej, det här är ett bra slade-album som jag fortfarande kan få för mig att spela. Om än inte för ofta.

Det var den här skivan Slade försökte slå sig in på den amerikanska marknaden med. Det gick inte alls. Varför det gick så har jag en alldeles egen teori om.
Om jag inte minns fel jämfördes Slade av någon anledning med Kiss, de sminkade amerikanska nationalhjältarna. Och då kommer Slade där i clownnäsor. Det är nästan så att man skulle kunna tro att de drev med Simmons och grabbarna...i alla fall hoppas jag det...

Mer om Slade:
En kavalkad av glamrockhits (Sladest)
Noddy Holder kunde vråla (Old, New, Borrowed and Blue)
Opolerat och ruffigt (Slayed?)

söndag 12 juni 2011

Ljudet av stekande fläsk

PINK FLOYD - ATOM HEART MOTHER - 1971 

Atom Heart Mother är en knepig skiva. Att vi har svårt att komma överens, detta Pink Floyds märkliga album från 1971 och jag, är knappast ett understatement.

För jag vet inte var jag ska placera den. Den har inget att göra med det Pink Floyd gjorde innan, Ummagumma, och inte heller med Meddle som kom efter. Den står på något sätt helt för sig själv.

Det är inte rock, och det är inte pop, även om ett par låtar på b-sidan kanske skulle kunna tyda på det.
Men visst är det är progressivt så det knakar, och ligger på gränsen till symfonirock och faktiskt klassisk musik. Förstasidans svit – Atom Heart Mother – är nog det närmaste Pink Floyd någonsin kom klassiskt.

Men jag tycker ärligt talat inte det är särskilt bra. Jag har hört bättre.

Atom Heart Mother-sviten tappar jag bort efter bara några minuters lyssning. Början med Father´s Shout och Breast Milky är visserligen klart lyssningsvärda. Men sen sticker det hela iväg och blir lite för knepigt till och med för att vara Pink Floyd.
B-sidan är intressantare. If och Fat Old Sun är utan tvekan väldigt bra poplåtar. Men fan vet om inte Fat Old Sun är en kinks-ripoff...Är detta möjligt?

Alan´s Psychedelic Breakfast är skivans roligaste ögonblick. En stund i alla fall. Efter ett par genomlyssningar inser jag att den nog var roligare att spela in än att lyssna på. Ljudet av stekande fläsk har begränsad rolighetsfaktor.

Nr: 687/2222

Mer om Pink Floyd:
Är detta roligt? (Ummagumma)
Another Brick in the Wall
Pink Floyds anonyma album (Animals)
Det äkta Pink Floyd-soundet (Meddle)

lördag 11 juni 2011

Moonlight Shadow

MIKE OLDFIELD - CRISIS - 1983

Mike Oldfields album Crisis är en sån där platta man rätt ofta hittar i begagnatbackarna i second hand-affärerna. Det var många som köpte den 1983, tack vare en enda låt, Moonlight Shadow.

Det är en sån där skiva ingen vill ha nu för tiden. Det där med 80-talet är inget för samlare. Den går att komma över för bara några spänn.
Det här är en BRA Mike Oldfield-skiva. Den har inget med 80-talets blaserade och tllrättalagda synthpop att göra. Moonlight Shadow är visserligen en sån där låt som finns med på varenda 80-talssamling och är uttjatad nåt så in i bäng. Det gör inget. Det är en väldigt bra poplåt!

Så här nästan 30 år efter kan jag konstatera att Maggie Reilly sjunger fantastiskt bra. Hon har inget gemensamt med andra dåtida kvinnliga popstjärnor, Paula Abdul, Samantha Fox, Sheena Easton och de där. Moonlight Shadow är ett jävligt snyggt gjort jobb av henne.

Låten finns på b-sidan av Crisis. Utan att tänka efter det minsta påstår jag att det är den bästa popsida på en LP Mike Oldfield någonsin gjort*. Alla låtarna här är bra pop. In High Places, där Jon ”Yes” Anderson står för sången, gillar jag lite extra. Taurus 3, är en snygg sak, där Oldfield briljerar på gitarr. Tempoväxlingarna är häftiga.

Förstasidan består av en enda låt, Crisis. Och bara för att den ligger så nära det Oldfield gjorde på 70-talet, Tubular Bells och Hergest Ridge, kan jag inte låta bli att tycka om den. Ibland tycker jag faktiskt den är bättre...om det inte varit för det där med att Oldfield allt för ofta går över gränsen till ambient musik.

Mer om Mike Oldfield:
Mike Oldfield och techno (Platinum)

* Nu är jag ute på hal is. Jag har inte alla Oldfields skivor.

fredag 10 juni 2011

The Moniker vs The Fludd

FLUDD - THE FLUDD - 1971

Jag har inte hört The Monikers debutalbum Maktub ännu. Den finns bara på cd. Spotify har jag inte. Och alternativet att ladda ner den från nån sån där illegal sajt finns inte. Ljudkvaliteten brukar nämligen vara usel.

Jag väntar tills Maktub kommer på vinyl. För det gör den väl snart, eller?

Till den dagen får jag lyssna på The Fludd i stället. Det låter nämligen nästan exakt som Daniel Karlsson. Både sångaren och låtvalet (och då jämför jag med Oh My God!, som är den senaste Karlsson-låten jag hört).
Lite halvpsykedelisk pop med mycket Penny Lane-känsla och ett och annat galet infall. I det här fallet handlar det om kyrkklockor och countryhonk...bland annat.

The Fludd var ett kanadensiskt popband i början av 70-talet. De blev förmodligen bara världskändisar i Toronto. Mest kända blev de faktiskt för att alla lokala popstjärnor nån gång spelat tillsammans med bröderna Brian och Ed Pilling, som låg bakom bandet.

Gruppens enda album, The Fludd från 1971, blev väl knappast så där jättestort utanför Toronto heller. Men det är en ruggigt bra skiva. Kul pop, mycket Beatles...lite Airplane...och en hel del Mama´s & Papas...och så är det så likt han från Norrahammar.
Om jag inte visste vem som gjort låten Turned 21, skulle jag utan att blinka kunna påstå att det är en Moniker-låt. Äh, nästan hela skivan låter som den kom direkt från Norrahammars egen Karlsson. Det kan jag påstå ganska ostraffat!

För jag tror inte The Fludd finns på Spotify. Och jag är osäker på om deras skiva kommit på cd.

torsdag 9 juni 2011

A New World Record

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA - A NEW WORLD RECORD - 1976

A New World Record var ELO:s definitiva och absoluta superstora genombrott. Det album som gjorde dem till en av 80-talets stora.
Det var något nytt. Det var ELO:s definitiva sound. Och framför allt: De slog i USA!
A New World Record från 1976 är otvivelaktigt Electric Light Orchestras största album. Även om detta inte är min favoritskiva med ELO måste jag konstatera:
Bättre än så här blev aldrig ELO. Det finns knappt en dålig låt här.

A New World Record är också en gullegris.
En sliskig sötsak.
Kommersiell och tillrättalagd.

Det får man leva med.

Låt mej konstatera ett par saker till.




1. Låtarna är betydligt kortare än på de tidigare skivorna. Det är bra. Jeff Lynne hade en tendens att bli långtråkig så fort han gick över den där magiska tre-minutersgränsen.
2. Det är ett popalbum. Den som vill lyssna på artrockarna eller progbandet ELO ska hålla sig till de tidigare skivorna.
3. Jeff Lynne gör jävligt bra melodier. Och han kan sin Beatles.

För att nu nämna några låtar: Tightroop, Telephone Line, Livin´ Thing, So Fine. Det är lysande bra pop.
Rockaria då? Den här skivans största singel.

Nja, jämfört med de andra låtarna faller den rätt platt. Lynne leker Chuckberry-wannabe. Visserligen är melodin rätt så ”catchy”, men alldeles för tunn. Sen är texten fånig.

onsdag 8 juni 2011

Klaatu bättre på vinyl

KLAATU - KLAATU - 1976

Klaatus debutalbum från 1976 är ett de album jag har både på vinyl och cd.
Och det här säger jag inte bara av något slags principskäl.

Men det är väldigt mycket behagligare att lyssna på vinylskivan än på cd:n.
Klaatu mår inte bra i det komprimerade cd-formatet.
Nu för tiden är det svårt att förstå varför en platta som Klaatus debutalbum blev så populärt. Det var nog det där med att folk trodde det var Beatles...

Men Klaatu låter inte som Beatles. Och jag tror inte Klaatu vid något enda tillfälle hade tankar på att ens försöka låta som Lennon och grabbarna. Möjligtvis skulle man i ett svagsint ögonblick kunna hävda att Sub-Rosa Subway är väldigt mycket McCartney, men inte mer.

Klaatus första platta är egentligen en synnerligen märklig blandning av olika musikstilar, allt från brittisk 60-talspop till psykedelia och experimentell prog. Allt inbakat i något slags märkligt och lite fånigt rymdtema.
Det sju minuter långa inledningsspåret Calling Occupants of Interplanetary Crafts är en av dem som blir jättebra på vinylskivan. För det första är det rätt modigt att lägga en så lång och invecklad låt så tidigt på skivan. Men den känns också spännande, nästan lite sofistikerad och ganska rolig. När man spelar den på CD känns den däremot bara platt och tråkig.

Anus of Uranus, vilket nog är en av de låttitlar som framkallat mest garv, är också klart lyssningsbar, liksom Sub-Rosa Subway och True Life Hero.
Men då är det vinylen jag menar. De låtarna på CD:n är inte alls lika bra.

Mer om Klaatu:
Billig och utslätad pop (Endangered Species)
Klaatus bästa album (Sir Army Suit)

måndag 6 juni 2011

Snabbguide Genesis

Genesis gick från nyskapande föregångare på 70-talet till plågsam muzak på 90-talet. En process som tog nästan 30 år. Idag finns väl ingen sann genesis-fanatiker som vill att bandet ska ge ut någon ytterligare skiva. Inte efter Calling All Stations, 1997.

Genesis var ett av den brittiska progrockens mest spännande och innovativa grupper. Men det slutade som ett enda stort mollackord. Hur kunde det gå så illa?

Jag har den senaste tiden lyssnat på alla skivorna , från 1969 till 1997.
Med utstuderad envishet och en vilja av stål har jag även tragglat mig igenom skivorna från 80-talet, vilket jag förväntar mig någon slags tapperhetsmedalj för.

Här är en snabbguide genom Genesis vindlande och vingliga historia. Det finns recensioner om alla skivorna, gå bara vidare via länkarna.

En debut i det tysta...
From Genesis to Revelation (1969)

Det första trevande försöket av Peter Gabriel och hans polare, som inte anses särskilt bra. Men det är en rätt hyfsad popskiva som visar en sak: det här bandet har talang.
Och så ändrar vi inriktning...
Trespass (1970)

Efter floppen med debuten byter bandet inriktning och börjar lira progressiv rock. Det går hem. Trespass är en riktigt bra prog-platta, för att vara en förstaskiva.
Genesis står som högst...
Nursery Cryme (1971)
Foxtrot (1972)
Selling England by the Pound (1973)
Genesis Live (1973)
The Lamb Lies Down on Broadway (1974)

Gitarristen Anthony Phillips bytt mot Steve Hackett och John Mayhem mot Phil Collins på trummor. En elektrisk sättning under ledning av Gabriel som funkar. De här fem skivorna är Genesis absoluta höjdpunkt. Det här är fruktansvärt bra skivor. Högoktanig progrock som för alltid är inetsade i rockens historia.
Avhopp, bråk och interna strider...
A Trick of the Tail (1976)
Wind & Wuthering (1977)
Seconds Out – Live (1977)

Efter The Lamb hoppar Peter Gabriel av...Men Genesis ser till en början ut att klara sig bra. A Trick of the Tail är en rasande comeback. Men utan konstnärlig ledare och inre stridigheter gör till slut att bandet tappar fokus. När Steve Hackett hoppar av efter Wind & Wuthering är det början till slutet.

Vart är det på väg nu då?
And Then There Were Three (1979)
Duke (1980)
Abacab (1981)
Three Sides Live (1982)






Tremannabandet Genesis, Banks, Rutherford, Collins, irrar runt i ingenmansland mellan progg och synt.
Det här är en rad slätstrukna album som inte förtjänar uppmärksamhet alls.

Aha, det är synthpop som gäller...
Genesis (1983)
Invisblie Touch (1986)
We Can´t Dance (1991)

Genesis tar det definitiva steget och blir ett renodlat popband. Till en början ser det lovande ut. Men när Phil Collins idéer börjar ta över för mycket går det utför...på allvar.

Och så gick skeppet till botten...
Calling All Stations (1997)

När också Collins hoppar blir det nådastöten. Tony Banks och Mike Rutherford gör ett försök att hitta tillbaka till rötterna. Det blir en av de största katastroferna i musikhistorien.