Det krafsade på dörren

Först trodde jag det var en vilsegången hundvalp eller nåt sånt som krafsade på källardörren, den där kvällen i oktober. Jag försökte kika ut mellan persiennerna men bländades av gatans neonljus och såg inte ett jävla dugg.

Att det faktiskt var Art Garfunkel som stod där i det envetna regnet fattade jag inte förrän han nästan vildsint började nynna på sin senaste superhit (som jag vid det tillfället inte kunde påminna mig namnet på) och till slut också började banka på dörren med något för mig okänt tillhygge (vild gissning – en domkraftsvev).

Eftersom jag hört Fate For Breakfast till leda. Och Bright Eyes (just det, så hette den), kände jag medlidande med den genomvåta figuren där ute och öppnade försiktigt dörren.

Det krulliga håret hade blivit stripigt i regnet och han slank med en lättad suck in i värmen och lämnade våta spår efter sig på linoleumgolvet innan han sjönk ner i ett hörn av den nu mer än lovligt skitiga gröna sammetssoffan.

Att den verkligen var grön visste bara jag, som varit med från början. Den levde sitt eget liv den där hemska möbeln och verkade skifta färg från dag till dag. Nu tonade den lite i blått eller möjligtvis mörkt beige.

Och inte luktade den särskilt gott heller. Det vete tusan vad det bodde för märkliga figurer i den. Ibland rörde sig stoppningen så det sjöng i fjädrarna.

Jag tog fram en flaska ljummen Skåne Akvavit (kvarglömd från den där katastrofala påsksoarén som tog slut innan den började) och hällde upp i det enda glas som fanns, ett tyskt ölglas inköpt i Lüneburg.

Med våldsamt vibrerande näsvingar och ögon blixtrande som pistolskott surplade den luggslitne artisten i sig den kummindoftande råspriten. Sen kröp han upp i soffhörnet och somnade direkt. Jag tror inte ens han hann blinka. Han gnydde som ett barn mellan snarkningarna.

Jag släckte taklampan och gick därifrån. Mest nöjd med att slippa höra fler låtar än den där Bright Eyes.
På morgonen var Art Garfunkel borta. Lika bra det. Regnet fortsatte hela helgen.

Fate For Breakfast kom 1979 och är Art Garfunkels fjärde soloalbum efter uppbrottet från Paul Simon 1970. En ganska medioker platta som aldrig fick några större framgångar. Enda låten som tog sig upp på topplistorna var I Only Have Eyes For You. Bright Eyes blev väl en mindre hit i Sverige.