The Musical Box: augusti 2011

onsdag 31 augusti 2011

Dålig tajming av Jeff Lynne

1986 var ett sällsynt dåligt valt år av Jeff Lynne för en comeback. Det tog honom och ELO nämligen tre år att hämta sig efter bottennappet, skitskivan, ELO:s armageddon, Secret Messages.

1986 är ju det absolut värsta/sämsta rockåret genom tiderna. Det året gjordes ta mej faen inte en enda bra rockplatta.
Balance of Power är naturligtvis inte heller särskilt bra, har väl de flesta gissat sig till nu.
Men den är inte helt värdelös. Framför allt är den mil bättre än Secret Messages. Här finns faktiskt flera rätt bra poplåtar. Jeff Lynne tog tid på sig med den här skivan. Och det gav resultat.

Men för att uppskatta den här skivan måste man göra ett par viljemässiga saker.
Först – tänk bort produktionen. Det är NITTONHUNDRAÅTTIOSEX vi snackar om, och då skulle PRECIS ALLT låta LIKAJÄVLADANT.

Tänk som om skivan kommit ut 10 år tidigare och hur det skulle ha låtit då. Då hittar man de där små pophooksen som Jeff Lynne alltid gör så där jättebra.

Sen – tro inte att det här låter som ELO gjorde på den gamla goda tiden. Alltså som på A New World Record, Eldorado eller ens Time.

Den här kom 1986. ELO är inte det samma som tio år tidigare. Jämför i stället med andra skivor från detta hemska rockår.

Gör man detta blir Balance of Power en rätt bra platta. Då går det att lyssna på låtar som Heaven Only Knows, So Serious, Calling America och till och med Endless Lies.

Jeff Lynne kunde det här med bra pop. Men något större avtryck i pophistorien har Balance of Power inte satt.

tisdag 30 augusti 2011

Gabriels revolutionära album

1980 gick Peter Gabriel över gränsen. Hans tredje soloalbum var radikalt, revolutionärt och mycket intelligent.

Det var dessutom långt, långt före sin tid och är vid sidan av Selling England by the Pound det bästa Gabriel gjort.

För det här var musik som inte existerade 1980. Peter Gabriels dataexperiment med ljudeffekter, rytmer och nya harmonier blev nästan en chock. Och det tog tid innan det gick att acceptera den.

Det är ett mörkt och otäckt album, ett psykologiskt test. Peter Gabriel petar med vassa glasbitar på nervändar man inte trodde fanns. Albumet ger ingen som helst avkoppling, det är en sinnessjuk thriller där man bara dras med.
Det kanske låter som jag tar i för mycket, men så var det då. Det finns inte en enda dålig låt på den här LP:n, trots att Gabriel nästan uteslutande använder trummaskiner och processar varenda ljuddetalj genom datorer. Men då ska man komma ihåg att han var en av de första som gjorde det. Då var det nytt och spännande.

Och så lite om låtarna, för det här är riktigt bra grejer.
Inledningsspåret Intruder fick håret att resa sig i nacken direkt. Det är en synnerligen otäck historia som nästan skapar känslan av krälande likmaskar i ruttet kött, samtidigt som Gabriel spelar hartsfiol på dina nervtrådar. Den är våldsam, brutal och chockerande.
Fortsättningen med No Self Control har kraftiga psykopatiska drag och kräver total uppmärksamhet. Family Snapshot höjer om möjligt spänningen ytterligare och tar lyssnaren med på en resa tillbaka till Selling England. Games Without Frontiers, Lead a Normal Life, I Don´t Remember är fascinerande och politiska Biko är en flirt med världsmusik, som för 30 år sedan knappt existerade inom popmusiken.

Det här är ett album man blir nervös och lättretlig av. Men det är en av de absolut bästa skivor jag har i min samling.

OBS! Det är fullständigt meningslöst att lyssna på de här låtarna i mp3-format eller cd. Alldeles för mycket försvinner på vägen. LP-ljudet är så totalt överlägset. Att spela den i mp3-format är dessutom att riskera tinnitus eftersom man gärna vrider upp ljudvolymen för att inte missa något.

måndag 29 augusti 2011

Smoke on the Water

De som fattade grejen redan 1970 blev inte ett dugg överraskade av Machine Head 1972. De visste att Deep Purple var ett ohyggligt hårdrockband.

Smoke on the Water är ju en sån där låt ALLA kan. Och ALLA som någon enda gång hållit i en gitarr har åtminstone försökt att spela den, i alla fall introt.

Det är den låten Deep Purple för alltid kommer att bli ihågkomna. Och det enbart för ett riff som till slut blivit så klichéartat och allmänt att det nu är ett kännetecken, ett visitkort, och själva sinnebilden för hela hårdrocksgenren.

LP:n Machine Head är inte så dum den heller...

Men jag kan väl erkänna att det tog ett tag innan jag lyssnade på hela plattan. Jag, liksom de flesta andra, var så fascinerad av Smoke on the Water att jag glömde bort resten.

Men behöver jag säga att skivan är jävligt bra. Det är snyggt, kristallklart och så jävla välpolerat och genomtänkt. 70-talets hårdrock i sin mest förfinade form.

Inledningen med Highway Star är nästan knäckande och en otäckt klockren rocklåt. Hur många band har inte snott de ideérna?
För att inte tala om Lazy, alla fansens favorit.

Men den är ändå ingenting mot avslutningen med Space Truckin´. Deep Purples allra tyngsta någonsin.

söndag 28 augusti 2011

The Fool Circle

Jag kan tänka mig två orsaker till att Nazareth gjorde The Fool Circle 1980.

1. De VILLE verkligen göra det. De gillade det.
2. De gjorde det på jävelskap. För hur skulle folk tolka att ett av tidernas bästa hårdrockband gjorde mainstream-pop.

Och så finns det en tredje möjlighet också.
De hade drabbats av tillfällig dövhet och sinnesförvirring.
Jag tror mest på första alternativet. De gjorde nämligen ungefär likadant på Malice in Wonderland, skivan som kom innan. Men då trodde i alla fall jag att det var ett lite kul och udda experiment.
Men det var det tydligen inte.

Hur ska jag förklara hur den här skivan låter nu då?
Så här kanske:
”Om man byter ut hela bandet bakom Dan McCafferty mot Lasse Stefanz orkester, då skulle det inte märkas någon skillnad”.

Eller:
Om man spelade de här låtarna på nån dansbandsfestival i Dalarna skulle folk tycka att det var ganska trevligt”:

Eller (och nu tar jag i):
DET LÅTER TA MEJ FAEN SOM HALL & OATES!
Att spela The Fool Circle är för en gammal nazareth-fan ungefär som att peta sig örat med en tops och prova hur långt in i örat man kan komma. Eller som riva av skorpan från ett sår. Man gör det i alla fall, fast det gör ont.

Och en sak till. Det finns en låt på skivan som heter Pop the Silo.
Det var kanske tillfällig sinnesförvirring ändå...

Mer om Nazareth
Nazareth bättre än väntat (2XS)
Nazareth överraskar (No Mean City)
Nazareths bästa (Nazareth)
Rampant är lite ojämn (Rampant)

lördag 27 augusti 2011

Småroliga popmelodier

Den här skivan gillade jag, Klaatus album Hope från 1977. Egentligen var det en rätt fånig och ganska knäpp berättelse Klaatu spelade upp. Om det fanns något som kunde kallats för spacepop så är det väl det här.

Hope är nästan en rockmusikal i miniformat som utspelar sig på den vilt främmande och döende planeten Politzania. Nåja...
Nu för tiden är skivan inte lika bra. Det brukar ju bli så när man får lite distans. Men jag tycker Klaatu ändå gjorde det här rätt snyggt. Det finns flera bra popmelodier, genomtänkta och lite småroliga.

We´re Off You Know, Around the Universe in Eighty Days, So Said the Lighthousekeeer och titelspåret Hope är riktigt bra pop. Lite ELO faktiskt och i låten Madman nästan hårdrock, spacerock då såklart.
Egentligen var det lite märkligt att man började lyssna på ett band som Klaatu. 1977 var ju mitt i punkvågen och den här typen av art-rock var väl mer eller bannlyst. Men det är bara att erkänna. I hemlighet lirade jag pop, men bara sent på nätterna och med hörlurar på.

Mer om Klaatu
Klaatu bättre på vinyl (Klaatu)
Billig och utslätad pop (Endangered Species)
Klaatus bästa album (Sir Army Suit)

fredag 26 augusti 2011

Powerrock med J Geils Band

J GEILS DAND - LOVE STINKS - 1980 

Love Stinks är den första riktigt kommersiella plattan med J Geils Band. Den kom 1980, och även om man måste utfärda en kraftig Gyllene tider-varning* på ett par låtar, är den bra.

J Geils lämnade i slutet av 70-talet den tunga bluesrocken för att lira vanlig ordinär powerrock.
Så på med en massa synthar å sånt.
Och funk-gitarr för jävulen!
Och glöm för helvete inte Magic Dicks munspel!
Låter det kladdigt?
Det är det inte!

Love Stinks är en lysande rock-platta.
Och eftersom jag spelat den nu igen...Den är fortfarande lika bra!
Det finns inte många sådana. De flesta skivor bleknar betänkligt med några år på nacken.

Jag kan tänka mig att de som gillade J Geils tidiga bluesrockers kanske rynkar på näsan åt det här. Men J Geils Band lyckas faktiskt få ihop det hela jävligt snyggt. Inledningen med Just Can´t Wait och Come Back är minst sagt kraftfull och massiv.

Det är faktiskt en ohygglig start, det är skivans två bästa låtar. Men Night Time och Tryin´ Not to Think About it ligger inte långt efter.
Sångaren Peter Wolf är förresten en elak jävel och dessutom hejdlöst rolig. Lyssna bara på Till the Walls Come Tumblin´Down. Bara för den låten är detta en absolut nödvändig skiva.

Så hittar du Love Stinks i nån skivback är det bara att tacka sin lyckliga stjärna och slå till. Köp!

Nr: 305/2222

Mer om J Geils Band
Rå och ärlig bluesrock (Nightmares)


* Just Can´t Wait låter misstänkt likt nån Gessle-låt, men jag orkar inte ta reda på vilken.

torsdag 25 augusti 2011

Gasolins segertåg genom Sverige

Eftersom Sören Berlev och hans Gasshow spelar på Ztyle i Jönköping på lördag kunde jag inte låta bli den här:

1978 var Gasolin det hetaste bandet i Sverige. Den sommarens turné genom Sverige och Norge blev ett segertåg för danskarna.

De spelade för fullsatta hus och en hysteriskt entusiastisk publik som kunde varenda text utantill. En av konserterna visades till och med i Sveriges Television, vilket var oerhört på den tiden.
Den där monsterturnén förevigades på liveplattan Live i Skandinavien som kom ut senare samma år.
Problemet var bara att när skivan väl låg på butikernas skivdiskar, gick rykten att Gasolin på väg att upplösas.

Kim Larsen, Franz Beckerlee, Sören Berlev och Willi Jönsen hade efter flera års interna stridigheter och bråk bestämt sig för att lägga av.
Ryktet stämde. Live i Skandinavien blev Gasolins sista album tillsammans.
Av den anledningen är det naturligtvis en nostalgisk och lite historisk platta att ha i samlingen. För under turnén stod Gasolin på sin topp som liveband.

Låtar som Det bedste til mig og mine venner, This is my life, sanslösa Strengelegen och Hva gör vi nu lille du - som bara gavs ut på singel i början av 70-talet – gör Gasolin så proffsigt och säkert att ingen då kunde ana att de bråkade internt.

Live i Skandinavien brukar rätt ofta dyka upp i begagnatbackarna nu för tiden. Hittar du den, så köp.

Mer om Gasolin
Gasolin 3 som frimärke (Gasolin 3)
Hva gör vi nu lille du (Live Sådan)
Nordisk rockhistoria (Gasolin 1)

onsdag 24 augusti 2011

Brian Eno mitt emellan

BRIAN ENO - TAKING TIGER MOUNTAIN - 1974 

Taking Tiger Mountain sägs vara Brian Enos bästa album. Hans stora genombrott och revolutionerande platta. Det tänker jag inte argumentera med hela världen om.
Men så här tycker jag:
Plattan före, Here Comes the Warm Jets, är bättre. Det är en skitbra glamrockplatta. Men att jämföra den med Taking Tiger Mountain är omöjligt.

Att Tiger-skivan skulle vara Enos bästa ambienta platta vågar jag inte heller gå med på. Skivan kom ju redan 1974. På sina ställen känns nämligen Taking Tiger Mountain lite tjatig.

Det hindrar ju inte att plattan är jävligt bra. Men det är inte glamrock som på Here Comes the Warm Jets. Och det är inte ambient musik heller. Den står någonstans och stampar mittemellan.

Man kan väl säga att Brian Eno började hitta sin stil med den här plattan. Det är nog därför den anses så revolutionerande.

Det är inte heller en sån där skiva man faller direkt för. Det tar ett antal genomlyssningar för att börja förstå hur Eno tänker här.

Förstasidan, med låtar som Burning Airlines... och Back in Judy´s Jungle är faktiskt rätt jobbig att ta sig igenom. Det är först efter The Fat Lady of Limbourg som musiken börjar sitta.
B-sidan känns kanske av den anledningen lättare att ta till sig. Third Uncle är klockren redan från första tonen. Här nånstans hittar Eno vägen i den snåriga djungeln mellan Roxy Music och Pink Floyd.

Put a Straw Under Baby och True Wheel, som kommer direkt efter, är också lysande.
Efter den blir Taking Tiger Mountain oumbärlig.

Men att det skulle vara Enos bästa...
Nja.

Nr: 1607/2222

Mer om Brian Eno
En anledning att ha skivspelare (Here Comes The Warm Jets)
Elegant och dekadent (Roxy Music - For Your Pleasure)

tisdag 23 augusti 2011

Hot Space är ospelbar

QUEEN - HOT SPACE - 1982

Fråga mig inte varför. Men jag har nu lyssnat på Queens album Hot Space från 1982.

Var detta verkligen vad världen behövde?
Var detta nödvändigt?
Att Freddie Mercury skulle försöka ge sig på att låta som Michael Jackson?
Halleluja!
Hot Space är riktigt hemsk.
Inte för musiken som finns på detta album. Den kanske kan anses vara tämligen hyfsad dansmusik. Men för tusan!

Queen var faktiskt ett rockband på 70-talet. Brian May en lysande gitarrist. Och så det här...Hade de käkat små giftiga svampar?

Vänta nu. Säger nu kanske en något mer sansad person bevandrad i Queens historia. Under Pressure är ju med på den här skivan...

På det kan jag bara svara: JAG VET! DEN SUGER!

Nej. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag skiter i om jag får varenda queen-fan efter mig med huggtänderna blottade. Hot Space är ospelbar! Så in i bäng!*

Nr: 1632/2222

* "Så in i bäng" är jönköpingska och har ungefär samma betydelse som "så vida pass"...

måndag 22 augusti 2011

Mike Oldfield i det blå

Det är lättköpta poäng. Men man kan vara elak och säga att omslaget till Five Miles Out är helt rätt. För här är Mike Oldfield högt upp i det blå...och väldigt långt från land.
Delvis är det riktigt tråkiga grejer på den här skivan.
Men den har sina ljuspunkter...som den där där sprickan mellan molnen på skivomslaget.

Vi vänder på skivan direkt och börjar med b-sidan. Jag behöver nämligen tänka över a-sidans långa epos Taurus II lite grand.
Men b-sidan är faktiskt ganska bra, på ett lite spretigt sätt.

Förstaspåret Family Man är väl vad man kan kalla en sell-out av det värre slaget. Men å andra sidan började Oldfield med sånt långt tidigare än 1982, så va fan.

Trots det är Family Man en ganska bra poplåt, som sjungs av Maggie Reilly. Jag kan förstå att Hall & Oates gjorde en cover på den några år senare.

Tretton minuter långa Orabidoo är något helt annat. Det är skivans bästa spår, där Oldfield leker med både toner och rytmer...som han gjorde förr...och som är hans storhet.

Den räddar hela Five Miles Out. Att jag sen har lite svårt för de två sista spåren må vara hänt.
Och nu ett djupt andetag...Taurus II...
Efter ett antal genomlyssningar kan jag fortfarande inte hitta något spännande i den låten, som tar upp hela a-sidan. Sorry, men ibland tvivlar jag på Mike Oldfields geni.

Mer om Mike Oldfield
Oldfield och techno (Platinum)
Moonlight Shadow (Crisis)
Pohjola och Oldfield (The Mathematician´s Air Display)

söndag 21 augusti 2011

Elaka Degüello

Jag gillar Degüello. Kanske inte så mycket för låtarna. Det är egentligen ganska ordinär bluesrock ZZ top lirar här. Och så fattar jag inte varför de gav sig på Elmore James Dust My Broom.

Kanske var det en eftergift för de gamla bluesfansen, men lite träigt blir det allt.
Nej, jag gillar skivan av två andra skäl.
För det första ligger den ganska nära Tejas-soundet. Degüello från 1979 har en hel del av det där ödsliga och spöklika ökensoundet som gjorde Tejas till ZZ tops viktigaste platta.

Tejas är väl enda tillfället man kan påstå att ZZ top gjorde något experimentellt. Det känner jag igen på Degüello också.

Sen gillar jag att ZZ top är så in i helvete cyniska och ironiska. Lyssna bara på Cheap Sunglasses och Fool For Your Stockings. Det är elakt så det förslår. He he.

Mer om ZZ TopTorr och distinkt boogie (Tejas)
En vällagrad roquefort (Tres Hombres)
Besök i gryningen (Fandango)

lördag 20 augusti 2011

Några favoriter 28

Här är några godbitar jag grävt fram ur arkivet.

Right Place, Wrong Time – Dr John
Louisianas egen häxdoktor vrider och vänder på melodierna, kryddar med cayenne och toppar med voodoo. Right Place, Wrong Time är sugande och malande rytmer som inte lämnar någon i fred. Dr Johns skivor är sorgligt bortglömda nu för tiden, men här gömmer sig en musikskatt.
Political World – Bob Dylan
Oh Mercy från 1989 är en av Dylans starkaste plattor på “senare” år. Political World inleder och sätter agendan. Rockig och smart, påträngande och elak. Dylan som han alltid varit.
The Joker – Steve Miller Band
En riktig klassiker, som fortfarande funkar, nånstans på vägen mellan den psykedeliska rocken och Sydstaterna. Steve Miller är fräck och hittade ett sound ingen annan kunnat upprepa.

fredag 19 augusti 2011

Mother´s Finest tog över showen

Mother´s Finest var i slutet av 70-talet ett riktigt tungt funkrockband. De lär dessutom varit fruktansvärt bra live. Det sägs att band som Aerosmith och andra stora aldrig vågade ha Mother´s Finest som förband. De tog över hela showen.

Det finns en liveplatta med ylande Baby Jean Kennedy och hennes band, från 1979. Om det någonstans fångats rå energi på svart vinyl, då är det här.

Mother´s Finest Live är fullt pådrag från första till sista tonen, där Mike Kecks keyboard driver upp, nästan piskar fram, tempot. Moses Moe är en lysande hårdrockgitarrist och The Wizzard en grym basist. Om jag sagt det förr (vilket är ganska troligt), skriver jag under på det nu. Igen!

Baby Love, bandets stora hit från 1977 är naturligtvis en grym inledning, och Mickey´s Monkey nästan plågsam.

The Wizzard stjäl själv hela showen i Watch My Stylin´, den är funkigt tuff. Och i Love Changes ger Baby Jean ett prov på att hon kan det här med soul.

När de river av Fire (nä...inte den...en egen hitlåt), då hajar man varför Aerosmith inte vågade ha dem som förband.
Det här är en jävligt bra liveplatta.
Det är märkligt att Mother´s Finest aldrig blev så där jättestora.

Skivan finns också på CD, men då med lite annat låtval. Bland annat gör Mother´s Finest då sina egna versioner av Jefferson Airplanes Somebody to Love och Steppenwolfs Magic Carpet Ride.

Mer om Mother´s Finest
Rå sydstatsfunk (Mother´s Finest)
Röst som en ylande hund (Another Mother Further)

torsdag 18 augusti 2011

Mer jazzfusion än rock

Ett väldigt gott råd till den som är nyfiken på något bands musik är att: BÖRJA MED DE ÄLDSTA PLATTORNA. De brukar nästan undantagslöst vara mest intressanta.
Det finns massor av exempel. Men det gäller i synnerhet amerikanska Sea Level, Allman Brothers side-kick från mitten av 70-talet.

Gruppens debutalbum från 1977, som bara fick namnet Sea Level, är deras absolut bästa.
Utan att gå händelserna för mycket i förväg – jag ämnar ta upp bandets senare album också – kan jag väl konstatera att bättre, mer spännande och roligare än på förstaplattan blev aldrig Sea Level.

Men först en liten presentation av denna synnerligen udda fågel inom amerikansk southern rock. Sea Level är nämligen inget rockband. Kalla det hellre jazzfusion, med väldigt starka band till inte minst sydstatsrock.

Egentligen var det väl keyboardisten, sångaren och låtskrivaren Chuck Leavell som låg bakom det mesta. Och nu har väl den uppmärksamme insett varför de kallade sig Sea Level...C. Leavell...

Om man så bara har ett litet intresse för det här med musik i marginalen kan det vara värt att investera några spänn i den här LP:n. Men det är inte ofta de dyker upp i skivbackarna nu för tiden.

Om man till äventyrs skulle få tag i den är det bara att tacka högre makter. Det är en klart lysande pärla, mer jazzfusion och experiment än rock, men väldigt rolig att lyssna på.

De två inledande instrumentala Rain In Spain och tuffa, svettiga, stompiga Shake A Leg, räcker som anledning att spela den här plattan flera dygn i rad.
Och så en liten förklaring till det där med Allman Brothers. Sea Level startade som ett litet ”fritidsprojekt” av Gregg Allman och Chuck Leavell. De där båda drog inte riktigt jämnt, så Allman lämnade gruppen.

När Allman Brothers 1976 bestämde sig för att lägga ner (en av alla gångerna) blev det lite mer allvar och Sea Level spelade in sin första platta.

onsdag 17 augusti 2011

Underbarnet Billy Preston

Oj, vilket drag!
Billy Preston, keyboardist hos Beatles i början av 70-talet, kan verkligen lira orgel. Och känsla finns det i massor. Hans platta Wildest Organ in Town från 1966, alltså innan han stötte på beatlesgänget, är sanslös att lyssna på. Om man är på humör för fläskig hammondorgel och gamla rockers vill säga.

In the Midnight Hour, A Hard Day´s Night, I Got You, Satisfaction och The In´Crowd är bara några av de låtar underbarnet från Houston, Texas, river av.
Och jävlar vad det svänger!

Nånstans här hajar jag varför Lennon och McCartney så gärna ville han med honom när de spelade in Let It Be 1970.

Och underbarn var han faktiskt. Billy Preston gav ut sin första LP redan 1963. Då var han bara 17 år! Men redan som tioåring hade han fått spela orgel med gospeldivan Mahalia Jackson.

Den här plattan kom 1966, då var han ungefär 20 år.
Men av någon anledning gillade varken kritikerna eller skivköparna Wildest Organ in Town.

Det var nog för mycket rock, kan jag tänka mig. De skivor Preston gjort innan var lite mer åt det religiösa hållet.
Men skit samma. Det här är en rolig LP.

tisdag 16 augusti 2011

Records är inte snälla

Records är inte snälla. De lämnar dig inte ifred utan petar på dig, sätter ett finger i ögat, bara för att irritera. Records debutalbum från 1979 – Shades in Bed - är skitjobbigt, påträngande och hetsigt. Det är en jävligt bra platta. Här finns massor av bra låtar.
Records var ett av alla de där new wave-banden som dök upp i slutet av 70-talet. Skillnaden mot många andra var att Records hade varit med förr.

Det här är ett band med rötterna i den brittiska pubrocken och med tydliga influenser av både Beatles och andra pophjältar, framför allt Kinks. Records låter ibland nämligen väldigt mycket Ray Davies, men stökigare och mer påfrestande.
Av någon outgrundlig anledning vill jag jämföra Records med Green Day. Inte för att det finns några som helst likheter musikaliskt. Mest för att de bara var lika uppkäftiga.

Med andra ord tar det på nerverna att lyssna på Shades in Bed. Men här finns massor av ruggigt skön new wave-pop. Teenarama är en sån där låt som sätter sig fast och sen kan poppa upp nästan när som helst.

Starry Eyes och All Messed Up and Ready to Go är ungefär likadana. Insomnia är också en sån där liten retlig sak, men skitkul.
Den här dubbeln. För det är en dubbel-LP, nästan i alla fall. Till den första pressningen följde det med en maxi-EP med fyra låtar. Det är den jag har. EP:n är väl sådär, roligast är coverversionerna på stoneslåten Have You Seen Your Mother, Baby och Kinks See My Friends.

När plattan gavs ut i USA blev det däremot bara en enkel-LP, den fick namnet The Records och har en delvis annan låtordning. Av nån anledning har jag den också...

Mer om The Records
Records tuffa powerpop (Crashes)

måndag 15 augusti 2011

Rhinoceros kan funk

RHINOCEROS - SATIN CHICKEN - 1969

Idag följer jag en gammal god kritiker-tradition; att utnämna en skiva nästan ingen hört till det absolut bästa man hört på länge. Det är en bra taktik som skribent. Man är på rätt säker mark.

Sen gör man dessutom ett starkt intryck av att verkligen ha koll på sånt som...just det, ingen hört talas om.
Rhinoceros har jag skrivit om tidigare på den här sajten. Då var det bandets tredje och sista skiva, Better Times Are Coming. Nu har jag lyckats komma över tvåan också, Satin Chicken från 1969.
Den är briljant. DEN OCKSÅ!

Det här är alltså ingen vanlig jävla popskiva. Rhinoceros blandar jazzrock, soul och funk med väldigt mycket psykedelia. De är dessutom mycket skickliga musiker, som behandlar sina instrument som de förtjänar.

Jag kan väl nämna att de som inledning på Satin Chicken lirar ett 30 sekunder långt intro med en Duke Ellington-låt, bara för att visa att de kan. SEN brakar det loss.
Det här med funk kan Rhinoceros. Det blir dessutom ohyggligt bra när bandet har en basist som verkligen SPELAR bas. Det är halva grejen. Komplementen med orgel och en supervass gitarr gör inte saken sämre.

Efter att ha lyssnat på den här skivan framstår funk-legender som Parliament och Sly and the Family Stone som rätt bleka och fantasilösa. Jag tror jag ska göra mig av med de skivorna. Vad ska jag ha dem till nu?

För de som till äventyrs också hört Better Times Are Coming kan jag väl säga att Satin Chicken är ganska mycket flummigare än sin efterföljare. Den är lite coolare och mer avslappnad. Därmed inte sagt att den är tråkigare. Det är Rhinoceros alldeles för bra för.

söndag 14 augusti 2011

Ronnie, Johnny & Donnie

Bröderna Van Zant har satt sin prägel på sydstatsrocken.
Ronnie Van Zant var ju sångare i Lynyrd Skynyrd. Han dog i en flygplanskrasch 1977.
Lillebrorsan Johnny fick ta över.

Och yngsta brorsan Donnie lirar i 38 Special.
Och så har Donnie ett band ihop med Johnny. Ett annat alltså.

Vad gör kusin Jimmie då?
Han har så klart ett southern rock-band han också – Jimmie Van Zant Band.
Rörigt. Men vi skiter i det så länge. Den här texten får handla om 38 Special, eftersom jag har kommit över en av gruppens skivor – Rock & Roll Strategy från 1988.

Inte den allra bästa sydstatsskivan jag har, det är lite för mycket arenarock. Det låter lite för likt Molly Hatchets hemska 80-tal för att jag egentligen ska gilla det här. Men den duger.

38 Special är inga duvungar om nån trodde det, trots att Donnie är minstingen av bröderna Van Zant. Bandet bildades redan i mitten av 1970-talet och gett ut en lång rad album.

Det här är dock det första jag fått tag på. På ryktesvägen har jag hört att de första plattorna ska vara riktigt bra southern rock. De ska jag försöka greppa.
Trots att Rock & Roll Strategy är mer hård rock än southern rock finns det några riktigt bra låtar. Little Sheba och Chattahoochie är rätt gungiga. Men överlägset bäst är Hot´Lanta, där är 38 Special så nära ursprunget de kan komma.

Men inte i närheten av Johnnys Lynyrd Skynyrd.
Släkten är värst.

lördag 13 augusti 2011

Finsk reggae med Jukka Tolonen

Sommar och reggae hör ihop, kom jag på när jag bläddrade bland de skivor som jag sorterat bort från samlingen.

Jag hittade nämligen Absolute Reggae, en samlingsplatta från 1991 med ”reggaeartister” som UB 40, Inner Circle och Bill Lovelady, han med plågan One More Reggae For The Road.

Avbryt mig inte än! Det är inte den plattan jag tänker skriva om nu. Absolute Reggae kan man väl idag mest se som ett tidsdokument från plagiatens 90-tal och ett bevis på att folk inte hade ett dugg bättre musiksmak förr.

Istället tänkte jag ta upp en skiva med Jukka Tolonen, den finske gitarrguden som av många anses vara farsan till all finsk progressiv jazzrock. Han har gjort mängder av plattor genom åren, lite överraskande en del reggae också.
1982 gav han ut albumet In A This Year Time tillsammans med en rad västindiska musiker. I början av 80-talet var det också rätt inne med reggea vill jag minnas.

Bob Marleys låtar spelades överallt, Peter Tosh var i högform och tack vare nya vågen fick nya band som Steel Pulse och Black Uhuru en massa uppmärksamhet. Och sen dök ju hela gänget med skaband upp, Selecter, Specials, Madness...
Och så Jukka Tolonen, som är mer jazzgitarrist än de flesta andra.

Därför är In A This Year Time ett riktigt spännande album. Det är så klart ingen ”hitlistereggae”. Men blandningen av reggaerytmerna och hans jazzgitarr blir lite annorlunda, även om han inte på något sätt – vilket jag nästan hade förväntat mig – går så långt bak som till rootreggae och ursprunget.

Tolonen håller sig till Marleys popanpassade reggae. Men det blir rätt skön lyssning ändå, jazzreggae eller vad man kan kalla det. Bäst är Tolonen när han får köra ett par riktigt fläskiga jazzjam, Jungle Jam och Cool Runnings.

In A This Year Time är ett klart bättre reggaealternativ än Absolute Reggae, om man ska lira reggae i sommarvärmen.

fredag 12 augusti 2011

Mer flum från Marc Bolan

Att påstå att Marc Bolans första skivor var flummiga är ingen överdrift. Det är riktigt utflippad hippie-pop från det sena 60-talet. Väldigt udda och annorlunda jämfört med det mesta annat.

Andra skivan med Tyrannosaurus Tex, Prophets Seers & Sages The Angel Of The Ages från 1968, är inget undantag.
Första plattan med det sagolika namnet My People Were Fair And Had Sky In Their Hair But Now They´re Content To Wear Stars On Their Brows, spelades in av Bolan och hans kompanjon Steve Peregrin Took med bara akustisk gitarr och diverse rytminstrument, kongas och sånt.

Det ryktas att de egentligen ville ha mer instrument, framför allt elgitarr, men inte hade råd med det.

Trots att den plattan – faktiskt – sålde rätt hyfsat, hade de inga pengar till det på den andra skivan heller. Mycket kanske beroende på att den gavs ut bara tre månader efter debuten. Så det blev som det blev.

Att det gick snabbt märks på Prophets. Det är nämligen exakt samma typ av flummiga låtar, obegripliga texter och udda melodier.

Den stora skillnaden är att den känns lite slarvigare...
Lite som att alla låtarna egentligen inte var färdiga.

Men det gör kanske inte så mycket när det gäller en sån här platta. Den lilla skillnaden blir i sammanhanget marginell.

Ändå tycker jag Prophets är rätt kul, i lagom dos vill säga. Det går inte att spela den för många gånger. Då börjar det snurra i skallen.
Ett par exempel. Låten Deboraarobed, där både text och komp delvis spelas baklänges. Det mest roliga med det är kanske att kongas framlänges och baklänges låter precis likadant...

Nåja, vidare till Scenescof Dynasty. En ”låt” där Bolan läser upp en mycket märklig dikt, ackompanjerad enbart av Tooks handklappningar. Det är skumma grejer!