The Musical Box: Open Road och Windy Daze

lördag 15 oktober 2011

Open Road och Windy Daze

Herrejävlar! Var har Open Road och deras album Windy Daze varit hela mitt liv! Skivan kom 1971 och jag har inte hört den förrän nu.
Och varför har jag aldrig hört talas om detta briljanta lilla brittiska popband förrän 40 år för sent!
De senaste dagarna har jag bara lyssnat på Windy Daze. För när jag väl började gick det inte att sluta. Så jag tänkte att jag skulle få ett stopp på det nu när jag väl skriver om skivan.

Men jag är definitivt inte säker på att det går vägen. Jag hittar hela tiden nya grejer på Windy Daze som jag bara måste lyssna på.

Det konstiga är att sångaren i Open Road påminner mej om Sveriges äldste tonåring, Håkan Hellström.
Och så spricker rösten när han går upp i falsett. När Hellström gör så brukar jag ha rätt svårt för det. Men här är det skillnad.

Varför är lite svårt att förklara. För det är ingen trallpop som sätter sig direkt, eller nåt annat sånt där uppenbart. Vid en första lyssning känns skivan ganska svår och otillgänglig. Men den tar sig, som sagt...

Jag hittar influenser från Donovan, men även Rolling Stones verkar ha varit en av förebilderna, för att inte tala om...Peter Gabriel kanske.

Rätt proggigt alltså, nästan lite Canterbury på sina ställen.
Låter det inte spännande?

Ta bara den där feta orgeln som dyker upp lite här och var. Eller en jazzig elgitarr som smyger sig in emellanåt, eller varför inte...en ohyggligt charmig stämsång till akustisk gitarr, lite falskt men ändå...eller när sångaren ”Candy” John Carr i låten She´s My Sister låter nästan som Mick Jagger gör i Midnight Rambler (men på Mystic Woman sjunger han som om han vore lillebrorsa till Neil Young).
Open Roads enda album kom ut 1971, och på den tiden var man tvungen att ha en sångare som kunde sjunga, utom om man hette Bob Dylan och redan var större än Jesus.

Så det hjälpte inte ett dugg att ett par av grabbarna i Open Road varit med och kompat bakom Donovan, det blev bara en LP för deras del.

Det är just för den där Donovan-prylen den här skivan är rätt eftertraktad bland samlare, har jag läst mej till. Dessutom gav inte det lilla obskyra skivbolaget Greenwich Gramophone Company ut den i särskilt många exemplar. En dyring med andra ord. Som ska stå bland mina rariteter (när jag blir färdig med den...).

2 kommentarer:

  1. Som vanligt när jag läser om en sån här udda, bortglömd platta undrar jag: Vart tog dessa musiker vägen sen? Fortsatte deras karriärer inom musiken? Vad gör de idag? Och hur ser de på denna platta nu?

    SvaraRadera
  2. Tyvärr verkar inte alltid kommentarfunktionen på bloggen funka som den ska.
    Det kom ett mail i stället, eller snarare två. Som jag lägger ut här:

    (Hej Olle!
    Jag försökte kommentera på din blogg men lyckades nog inte...
    Basse Wickman,
    Stockholm)

    Aah... Windy Daze av och med OPEN ROAD. Ett sorgligt underskattat och,
    i det närmaste, bortglömt album. Candy John Carr hade förstås spelat med
    Donovan på scen och på skivor, inkl. på Donovan´s Open Road.
    Mike Thomson hade f ö också spelat på den skivan. Barry Husband kom från
    Warm Sounds (45or på Deram och Immediate) och Simon Lanzon och
    han gjorde en LP tillsammans efter detta. Open Road fortsatte ett tag till.
    Det finns t ex en 45a på Greenwich med Clive/Robin Sarstedt i laguppställningen.
    Candy John Carr lär bo i New York och skriver/spelar fortfarande av och till.
    En underbar samling sånger! Och mittuppslaget... bara en sådan sak.

    Cheers,
    Basse Wickman

    PS Det går att betälla denna skiva som “made-on-demand” CD från
    Chapter One Records i England (vilka äger mastern). Tyvärr med
    ett betydligt enklare omslag än det på LP-skivan. DS

    Och så det andra mailet:

    Några extra (nördiga?) tillägg till nedanstående (ovanstående, reds anm):
    Candy John Carr var också med i Warm Sounds;
    På deras 45a på Immediate (Sticks and Stones).
    Barry Husband hette f ö Barry Younghusband då.
    Den första bandversionen, som repeterade med Donovan på
    Isle of Skye, innehöll MacMacLeod. Samme Mac som lärde
    Donovan fingerpicking runt 1964 (och som senare var i Sverige där
    han gjorde en solo 45a på Gazell och spelade med Jack Downing &
    The Other Side med mycket mera... ). Detta var innan Donovan´s Open Road LP.
    När Donovan ångrade sig, bildade dom bandet, Soft Cloud, med Mick Softley som
    var en, minst sagt, märklig figur...(Mick S gjorde ett album på EMI, tre på CBS och
    en 45a på Immediate). När detta snabbt sprack (enl. uppgift p g a Mick
    Softleys sätt...) återvände Candy John Carr till Donovan med sin kamrat
    Mike Thomson. Efter release av Donovan´s Open Road,
    och repetitioner i Grekland, ångrade sig Donovan igen...
    Därefter;
    Windy Daze LPn.
    Open Road 45an på Greenwich heter f ö Swamp Fever/Lost and Found, bägge titlarna
    av Candy John Carr.

    Jag tackar Basse för detta. Mycket intressant att få veta lite mer om Open Road och vad som hände sen.

    Om det inte funkar att kommentera, maila mig gärna på: olof.assarsson@gmail.com (ska försöka lägga adressen på nåt mer synligt ställe på bloggen också).

    SvaraRadera