Smiths storhet

Är The Smiths ett överskattat fenomen?
Kanske.
Det är hyfsat bra pop. Lite mainstream kanske.
Och ibland räcker det.
Ibland krävs det något annat.
Ibland handlar det om tidpunkt.

Egentligen var det inget nytt The Smiths kom med på 80-talet. De ”uppfann” inga nya grejer direkt. Inte som Led Zeppelin eller Beatles och Stones. Att påstå att The Smiths är tidernas största rockband är som att bygga ett hus med en grund av frigolit och måla den grå, i stället för att använda riktig betong.

Och gör jag en jämförelse med andra samtida band, som till exempel Depeche Mode och såna där, tycker jag inte att Smiths på något sätt skulle vara mer intressant musikaliskt sett.

Smiths storhet handlar om något annat. Jag tror det hänger på tidpunkten. För Smiths dök upp vid precis rätt tillfälle, när punken och nya vågen var över. Morriseys och Johnny Marrs ”intellektuella”, melankoliska och lätt deprimerande pop passade nog perfekt för de 15-åringar som i början av 80-talet drabbats av posttraumatisk stress efter att ha hajat att de missat precis allt.

Vad Smiths möjligtvis hade för dessa ungdomar, och som kanske blev orsaken till den kultstatus gruppen nu fått, är att musiken säkert kan påstås ha någon form själ eller mening för dem.

Och säga vad man vill om mitten av 80-talet, men då gjordes det inte mycket musik med innehåll. Eller snarare, det gjordes ingen sån musik alls.

Jag har bara en LP med The Smiths, The World Won´t Listen. En samlingsskiva med singlar och b-sidor från mitten av 80-talet. En skiva som troligen är mest intressant för fansen, då flera av låtarna inte finns/fanns utgivna på LP, utan bara på singel. För egen del tycker jag inte det är särskilt spännande.

The Smiths är för mig ett bland alla andra.
Som gjorde precis som de flesta.
Lirade pop.

Nr: 1059/2000