The Musical Box: 2012

måndag 31 december 2012

Årets skivor 2012

Nyårsafton och dags att välja ut de bästa nya skivor som kommit in i samlingen under 2012. Det är både äpplen och päron...mest äpplen faktiskt...
Foto: Elisabeth Assarsson

Det har blivit ganska många nytillskott, diverse göteborgsbesök, skivmässor och Jönköpings lokala skivhandlare har gjort sitt.

Under året har mina samlingar av Yes, Mott The Hoople, Rare Earth och Eloy blivit mer eller mindre fullständiga. Det är jag nöjd med.

Att sen välja ut de tio bästa är en nästan omöjlig uppgift. Efter många om och men har jag kommit fram till en lista, som här presenteras utan inbördes ordning.

Då ska ni veta att jag sållat bort LP-skivor med Zappa, Dylan, Doors, Jane, Eloy, Manfred Mann´s Earth Band, Yes, Jefferson Airplane...och många fler. Det här är årets bästa skivor:

Björk – Post
En riktig läckerbit på rosa vinyl. Post är ett fullständigt fantastiskt album och det vete tusan om det inte var det bästa album som gjordes på hela 90-talet.
Jane – Fire Water Earth & Air
2012 blev året då jag upptäckte tyska krautrockarna Jane på allvar. En fullkomligt briljant platta och en helt galen gitarrist.
Ronny Åström – Den ensamma människan
Vad säger man? Svensk progg när den är som allra, allra bäst. Ronny Åström blev en legend redan när han levde. Svidande politisk kritik och bitsk satir på skånska...och dessutom reggae...
Rare Bird – Rare Bird
Ett tungt muller från två hammondorglar inleder den här LP:n från 1969...och sen blir det bara bättre. Rare Bird gjorde flera sagolikt bra album, men deras debutplatta är nog den bästa ändå.
Os Mutantes – Os Mutantes
Jag visste vad jag köpte, men ändå tog det tid att vänja sig. Brasiliansk progressiv rock med kraftiga inslag av psykedelia. En legendarisk LP från 1968 som jag bara älskar.
Mike Oldfield – Amarok
Afrikanska trummor och hetsiga djungelrytmer. Mitt i detta sitter Mike Oldfield och samplar, vrider om och skruvar till. Effekten blir bedövande.
Frank Zappa – Hot Rats
Ett legendariskt Zappa-album på gränsen till totalt vansinne. En nästan helt instrumental platta med introvert jazzrock men ohygglig att lyssna på.
Culpeper´s Orchard – Culpeper´s Orchard
Dansk progrock från tidigt 70-tal. Här blandas influenser från Tull, Led Zep och Genesis med dansk folkrock.
HP Lovecraft – II
Ett psykedeliskt mästerverk som får Jefferson Airplane att likna ett vanligt popband. Skruvat och underbart, långt utanför alla gränser.
Sugarcubes – Life´s Too Good
Sugarcubes debutplatta satte Island på den internationella rockkartan. Det är skramligt och ofokuserat, rörigt och galet, men fullkomligt sagolikt.






Bubblare
David Bowie – Heros
Ett av Bowies många mästerverk och höjdpunkten på hans berlinperiod. Heroes har påverkat många artister.

Andwella – World´s End
Brittisk folkrock och psykedelia i en härlig mix. En legendarisk LP.

Bob Dylan – Time Out Of Mind
Precis så bra som ryktet säger...och lite bättre ändå. Ett av Dylans många mästerverk...

Manfred Mann´s Earth Band – Solar Fire
En skiva man kan ha mycket roligt ihop med. Rå progressiv rock när den är som bäst.

Kate Bush – The Dreaming
Experimentellt och vågat. Helt enkelt en lysande platta.

Parliament – Chocolate City
Brutal 70-talsfunk från USA:s bästa och roligaste funkgäng.

Doors – Strange Days
En klassiker utan tvekan. Varenda låt är lysande.

Manfred Mann´s Earth Band – Masque
En ganska sen platta med Earth Band och därför överraskande bra. Innovativt nytänkande av ett band man knappast trodde på i slutet av 80-talet.

Mindbenders – A Groovy Kind Of Love
Brittiska beatpop från mitten av 60-talet. Charmigt och oskyldigt, men man förstår varför Mindbenders fortfarande har massor av fans.

Bob Dylan – Blonde On Blonde
Revolutionerande är nog den enda beskrivning som passar här. Ett av Dylans första storverk.

söndag 30 december 2012

Fransk hårdrock...varför inte?

SHAKIN´ STREET – VAMPIRE ROCK – 1978

På 70-talet spelades sällan fransk rockmusik i svensk radio, för att inte säga aldrig. Nej, redan då var det de brittiska och amerikanska banden som dominerade...om det över huvud taget spelades hårdrock i radion alls.
Jag tror det var Kjell Alinge som i programmet Eldorado* vid något tillfälle spelade någon låt med en fransk hårdrockgrupp. Denna exotiska och anmärkningsvärda händelse snackades det om i flera veckor efter.

Det var bara det att ingen kom ihåg vad bandet hette...
- Var det S:t Etienne?
- Nä, det är ju ett fotbollslag**

Jag tror inte att det spelades nån låt med Shakin´ Street heller, som var det första franska hårdrockband jag hörde talas om (som jag visste namnet på). 1978 var det förresten den första LP-skiva med ett franskt band jag över huvud taget fått syn på! Jag köpte så klart skivan, ett sånt tillfälle fick man ju inte missa...
Jag fick så klart fruktansvärt stora problem att sen förklara det stora med Vampire Rock för folk jag försökte få att lyssna på LP:n. Det fanns en viss misstänksamhet...fransk hårdrock, kan det vara nåt att ha...?

Dessutom var det en tjej som sjöng (på engelska). Tjejer i hårdrockband var inte heller särskilt vanligt på den tiden, tro det om du vill...

För det mesta fick jag alltså spela skivan i min ensamhet. Men jag har aldrig ångrat att jag gjorde det där impulsköpet en gång för länge sen. Vampire Rock är fortfarande en frisk fläkt i min lilla samling av 70-talshårdrock. Det är bandets första LP och en ganska stökig sak, nästan lite punkig, men utan tvekan hårdrock.

Albumet lär ha återutgivits på CD för några år sedan, så det går att få tag på. Hittar du den kan jag rekommendera titelspåret Vampire Rock och stonescovern Yesterday´s Papers. Men jag vill nog påstå att denna kultplatta är riktigt, riktigt bra.

Efter den här plattan fick bandet åka över till USA och spela in ytterligare en LP under ledning av Blue Öyster Cult-producenten Sandy Pearlman.

Shakin´ Street lär efter det även ha turnerat med både AC/DC och Black Sabbath. Och sen blev tydligen gitarristen ”värvad” till Manowar...

Men Shakin´ Street ”lever” tydligen fortfarande. Det är inte särskilt många år sedan gruppen gjorde en reunionspelning på Sweden Rockfestivalen.

Nr: 260/2222

* Det kan faktiskt ha varit något helt annat program. Det är snart 40 år sen...begär inte för mycket.
** ...och en storstad i östra Frankrike.

En viss ”rolighetsfaktor”

DONNIE IRIS - BACK ON THE STREETS - 1980

Det går inte att komma från att det finns en viss ”rolighetsfaktor” när det gäller Donnie Iris och hans album Back On The Streets. Men den faktorn är begränsad.

Det är lätt att bli trött på den lite käcka och glada låt-gå-gossen. Skrattet fastnar i halsen och man vet inte om Donnie Iris försöker leka Weird ”Al” Jankovic eller om han är som han är...

Det är väl kul att han verkar ha roligt, men han blir lite tjatig i längden...
Jag vet faktiskt inte varför den här LP:n står kvar i samlingen. Donnie Iris första soloplatta Back On The Streets är ganska alldaglig amerikansk rock för högstadieskolans årliga disco.

Och att han hämtat inspiration från Bruce Springsteen går inte att missa. Eller att han gillar att lira fläskiga pudelrocksgitarriff...

Donnie Iris startade sin gitarrkarriär i bandet Jaggerz i början av 70-talet. Han hoppade sedan in som gitarrist i Wild Cherry, som nog ska räknas till kungligheterna när det gäller One-hit-wonders.

De blev kända för en enda låt; Play That Funky Music...

När det bandets korta, men intensiva, karriär var över gav sig Donnie på en solokarriär. Back On The Streets och några andra mindre kända album blev resultatet av det.

Ah Leah blev en mindre hit 1980. Men skivans bästa spår är Daddy Don´t Live Here Anymore.

Nr: 1612/2222

lördag 29 december 2012

Svart gryning i Uppsala

SVART – GRYNING – 1981

Svart gryning är en bok av Hans Villius som handlar om Dagmar Hagelins försvinnande i Argentina på 70-talet. LP:n Gryning med bandet Svart är något helt annat, även om jag i flera år trodde att bandet hette Svart gryning...

...det var långt innan Villius bok kom ut...som givetvis inte har ett enda dugg med detta synnerligen obskyra uppsalaband att göra.
Obskyrt för att LP:n förmodligen inte trycktes upp i särskilt många exemplar. Och väldigt obskyr eftersom Svart inte kan ha gjort något avtryck alls i den svenska rockhistorien, utom den här bortglömda plattan. Som tydligen spelades in efter att gruppen splittrats.

Man skulle utan större protester kalla musiken för post-punk och snabbt dra paralleller till både Joy Division, Magazine och Television. Det ligger någon slags ödesmättad och dyster stämning över låtarna.

Sångerskan, som jag tror heter Caiza Almén, har en ganska speciell röst som placerar henne någonstans mellan Kajsa Grytt och alla de där popbanden i Klippan. Men det är charmigt.
Man skulle också kunna påstå att Svart nog var ett ganska typiskt svenkt postpunkband. Jag tycker mig känna igen både soundet, attityden och musiken. Skivan är utgiven av svenska skivbolaget Stranded och om jag inte minns helt fel gav detta bolag ut flera svenska grupper i ungefär den här genren.

Tyvärr vet jag inte mycket mer om Svart. Jag kan inte ens redogöra för hur denna märkliga LP hamnade i min samling... Så är det nån som vet mer får ni gärna höra av er.

Nr: 976/2222

Mer jazz än jazzrock

STEELY DAN – AJA - 1977

När man kommer till Steely Dans album Aja sägs det att det handlar helt och hållet om vilja och intresse. Är man inte särskilt intresserad och inte vill att det här ska låta bra, då blir det så.
Då kan man lika väl sälja skivan eller ge bort den. Då blir den aldrig bättre.
Men om man har energin och verkligen önskar att Aja ska vara ännu en riktigt bra Steely Dan-platta, det vill säga att man tillhör beundrarna. Då gäller helt andra förutsättningar.

Det finns nämligen fans som påstår att man måste lyssna på den här LP:n flera gånger...och helst några gånger till. Då ska Aja börja att växa. Då blir den betydligt mer än bara lättsmält radiojazz att spela i bilen, eller en skiva man gärna (och fort) bläddrar förbi.

Då framträder Steely Dans, Walter Brecker och Donald Fagens storhet. Så påstår åtminstone en gammal Steely Dan-fan jag känner ganska nära.
Själv har jag nog inte kommit över det där första steget, eller kanske inte bestämt mig. Jag gillar Steely Dans lite rockigare (och tidigare) plattor bättre än den här.

Aja är för mig mer jazz än jazzrock. Mer dansvänlig jazzpop än avantgarde. Men tydligen stämmer inte det...

Nr: 976/2222

fredag 28 december 2012

Syntetisk pop i överljudstempo

OINGO BOINGO – ONLY A LAD - 1981

Man behöver inte känna sig misslyckad eller bli förtvivlad om man inte hört talas om amerikanska överljudssynthgänget Oingo Boingo.

För det första är det skitjobbigt att lyssna på...
För det andra är det svårt att lista ut om det är parodi eller seriöst...
Och till sist var nog aldrig Oingo Boingo särskilt kommersiellt lagda.
Möjligtvis borde man känna till Danny Elfman, han som gjorde signaturen till The Simpsons och musiken till långfilmen. Det är han som ligger bakom Oingo Boingo.

Oingo Boingo får nog sägas vara ett mycket udda musikaliskt experiment. Man skulle kunna jämföra dem med band som Devo och video-killed-the-radiostar-popgänget Buggles, men inte alls lika mainstream.
Det är pop i överljudstempo, ungefär som Sparks på sin tid, men syntetiskt och väldigt mer oberäknerligt. Oingo Boingo lägger för säkerhets skull också till new wave, ska, metal och jazz i sin musik.

Only A Lad är gruppens första album, en garanterat jobbig upplevelse, där det säkert finns flera bra poplåtar. Det är bara det att jag inte har lyckats lista ut vilka... Här finns dock en synnerligen speciell version av Kinkslåten You Really Got Me.

Nr: 1089/2222

torsdag 27 december 2012

Världen sedd genom ett kalejdoskop

STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – THE HUMAN MENAGERIE - 1974

The Human Menagerie är en skiva jag först blev alldeles, fullständigt, totalt mållös av... Vad är det här för skit? Men sen...vänta nu...det här...det här...det är ju...ja men!...det är ju genialiskt!
The Human Menagerie är första plattan med Steve Harley & Cockney Rebel. Det var inte många förstod den då. I alla fall inte om man ska gå efter antalet sålda album. Ingen publiksuccé med andra ord.

Det var kanske inte så konstigt. Om detta märkliga album är märkligt nu...hur märkligt var det då inte 1974? Men jag drar mig inte för att påstå att detta är Steve Harleys bästa, hans revolutionerande och Cockney Rebels allra viktigaste album.
För det är svårt att hitta något liknande. Särskilt om man letar bland andra album från samma tid. Men det är svårt nu också. The Human Menagerie står liksom vid sidan, det är inte rock, det är inte pop, det är inte glamrock eller nån annan subgenre.

Möjligtvis kan man kalla det progressiv rock, eller med ett lite finare ord...artrock. Men å andra sidan har det ingen som helst betydelse.

Att lyssna på The Human Menagerie är en väldigt annorlunda upplevelse. Här blandas pompös orkestrerad musik med 60-talspop, dekadent vaudevillemusik med rock och en hel del annat odefinierbart.

Allt kryddat med Steve Harleys till synes schizofrena värld, som om han sett världen genom ett kalejdoskop...

Så ta nu och lyssna på skruvade låtar som skumma Hideaway, skruvade Loretta´s Tale, sagolika Sebastian, märkliga pompösa vulgära Death Trip, och försök sen påstå att det inte är spännande.

Nr: 1119/2222

onsdag 26 december 2012

"Halvproggig tidig metal"

BUDGIE – BUDGIE - 1971

Budgies debutalbum från 1971 hamnade nyligen i samlingen. Öh...jo, jag har haft den här skivan förr, när den var ny. Men på den tiden bytte man och sålde skivor så fort man tröttnade på dem. Jag har för mig att jag bytte den mot en samling Mott The Hoople-singlar eller nåt sånt.
Det skulle jag ju med ungefär 35 års distans naturligtvis inte gjort. Det här är en ruggigt bra hårdrockplatta. Men nu är den tillbaka där den hör hemma.

Och för den som inte hört Budgie tidigare kan jag berätta att de på den här skivan låter som en blandning av Black Sabbath och Led Zeppelin. Halvproggig tidig metal, kan man väl säga. Rätt tungt och rått.

Det vete tusan om inte den här plattan är nästan i klass med det Sabbath gjorde i början av 70-talet. Det är till och med så att jag skulle vilja säga att Budgie är bättre. Åtminstone förstaspåret Guts, som om Toni Iommi och Ozzy hört den (vilket de säkert gjorde) borde gjort dem rätt avundsjuka.
Det här med Zeppelininfluenserna är också ganska tydliga. Nästan lite för mycket på sina ställen. Men ganska charmigt och lite tufft.

Det här är en hårdrockplatta att tycka om. Men tänk då på att den kom så tidigt som 1971, och då var inte särskilt många metalriff uppfunna ännu...

Nr: 1404/2222

En vågad debut av Jethro Tull

JETHRO TULL – THIS WAS - 1968

En gång i tiden, för inte så länge sen egentligen, låg det ett litet antikvariat på Smedjegatan i Jönköping. Butiksinnehavaren gillade blues och sålde begagnade LP-skivor. En gång i tiden började Jethro Tull som ett halvhyfsat bluesband. Så det var väl inte så konstigt att jag hittade gruppens första album, This Was, i den butiken.
Jag tycker bäst om Tulls plattor från 70-talet, då gjorde de odödliga saker som Thick as a Brick, Stand Up, Aqualung och Heavy Horses. Men jag gillar Ian Anderson när han lirar blues också.

Inte för att This Was innehåller nån särskilt bra blues. Jag är rätt säker på att om bandet fortsatt på det spåret skulle de hamnat på samma återvändsgata som Chicken Shack och andra såna där bluesrockers.

Jag gillar This Was för att den ändå måste anses vara rätt vågad. Jag menar, för fan vi snackar 1968, då var progrocken knappt ”uppfunnen” och allt skulle låta som Beatles. Men det gör inte det här. Och det är kul. För Ian Anderson är redan här långt ut på kanten.

Jag tycker plattan till vissa delar rent av är lite psykedelisk, lyssna bara på Serenade for a Cuckoo. Det bluesjammet kunde varit hämtat direkt från San Francisco.

Tycker väl i och för sig att Ian kunde nöjt sig med ett sånt jam...så bra är det inte hela vägen, eller...

Men This Was lär ha sålt rätt bra. Jethro Tull hade tydligen redan tidigt skaffat sig rykte om att vara ett ruggigt bra liveband, så det var väl därför.

Mina favoriter är A Song For Jeffrey och My Sunday Feeling. Förklaringen till är kanske att det är låtar som hängt med även under senare år, på samlingsplattor och sånt.

Äh va tusan. Bluesjammen Serenade For a Cuckoo och Cat´s Squirrel är bra de med. Jag ger mej.

Sen var det väl också här Jethro Tull grundade sitt rykte som skogstroll. Det räcker med att kolla på omslaget för att inse det.

Nr: 1380/2222

tisdag 25 december 2012

Lysande countryrock av Doobie Brothers

DOOBIE BROTHERS – STAMPEDE - 1975

Stampede är en ruggigt bra platta. Har du inte hört Doobie Brothers album från 1975 är det dags att göra det nu. Det är en liten läckerbit i svart vinyl. Fräck och väldigt välgjord amerikansk countryrock, americana, rootrock eller vad du vill kalla det.
En sak är säker. När Doobie Brothers snodde gitarristen Jeff ”Skunk” Baxter från Steely Dan blev bandet väldigt mycket bättre. Stampede är musikaliskt sett Doobies absolut bästa album.

Här finns visserligen inga hits som Listen To The Music, Long Train Runnin´ eller Black Water. Men låtarna är så snyggt gjorda att jag bara kan ställa mig upp och applådera. Lyssna till exempel på inledningen med Sweet Maxine, det kunde blivit en singelhit det...men blev det inte.

Eller när Ry Cooder hoppar in på Rainy Day Crosswater Blues och spelar bottleneck så strängarna yr. Det är bra!

Märkligt nog var Stampede en sån där platta man knappast la märke till när den kom. För min del tror jag det handlade om att bandet mer eller mindre lämnade sydstatsrocken bakom sig med den här skivan. Då blev den inte lika intressant...

Tydligen var skivan inte särskilt intressant för andra skivköpare heller. Konstigt nog är detta en av de album med The Doobies som sålt sämst, debutplattan från 1971 oräknad.

Det var också nu Doobie Brothers gjorde sitt stora misstag. När sångaren Tom Johnston blev sjuk plockade de in soulsångaren Michael McDonald, som visserligen varit med i Steey Dan tidigare, men knappast var rätt man för det här gänget.

Om det var därför eller berodde på något annat vet jag inte. Men Doobie Brothers kunde senare aldrig upprepa vad de gjorde på Stampede. I stället gick gruppen under många år allt längre mot soul och pop.

Nr: 694/2222

Funkrockens okrönta mästare

MOTHER´S FINEST – ANOTHER MOTHER FURTHER – 1978

Another Mother Further är 100 procent funkrock. Mother´s Finest album från 1978 är en sanslös eufori i tung brutal funk. Om du inte fick den här skivan i julklapp. Skaffa den på mellandagsrean!
Sångerskan Baby Jean, basisten The Wizzard och Mike Keck på keyboards öser på utan att hämta andan en enda gång. För att inte snacka om hårdrocksgeniet, funkriffmästaren Gary ”Moses Mo” Moore.

Efter sista låten – Hard Rock Lover – som är ett mästerverk av blues, funk, metal och disco (!) - finns inget att tillägga. Mother´s Finest har sopat bana med precis allt. Men det är naturligtvis inte bara den låten som gör den här skivan till en av de största och tyngsta i sin genre – någonsin.

Truth´ll Set You Free, Baby Love och Burning Love är något av det svettigaste som pressats på svart vinyl.

Piece of the Rock, som märkligt nog blev skivans enda stora hit i USA, är också det ett tungt nummer. Det enda spår som inte skrivits av gruppen själv är Mickey´s Monkey - en Holland-Dozier-Holland-låt.

Den gör Mother´s Finest ett lysande nummer av. För min del är Mother´s Finest den hårda funkrockens okrönta mästare.

Nr: 85/2222

måndag 24 december 2012

Överst på önskelistan

Årets julklapp ska tydligen vara hörlurar (!).
Det är bara skitsnack, det fick jag i julklapp redan julen 1974 då jag veckorna innan köpt Black Sabbaths första och farsan inte orkade med Ozzy längre...

Nej, årets julklapp är så klart vinylskivan (!). Men det visste vi ju redan, eller hur? Det har den varit i många år och kommer att vara i många till. Själv får jag dock aldrig några LP-skivor i mina paket. De som eventuellt funderar på att ge mig nåt menar att det är fullständigt omöjligt att köpa nån LP till mig eftersom jag har så många. Jag får önska mig andra grejer i stället.

Som vanligt är det numera en julaftonstradition att citera Torsson här på bloggen just den här dagen. Så i år ser min önskelista ut så här:

Överst på önskelistan stod en bil.
En slitstark sak, som skulle hålla många mil.
Gärna en brandbil, men helst en ambulans.

Julafton kom, med sylta, gröt o gran.
En moster från Kristianstad med klappar, puss o kram.
Aldrig nånsin får jag som jag vill.

Varje jävla jul får jag en gitarr.
En tröttsam, röd, elektrisk Rock'n'Roll gitarr.
Ge mig en brandbil eller en ambulans!
Ge mig en brandbil eller en ambulans.

Med en dum gitarr, så kommer man ju ingenstans.
Jag har fått en gitarr fyra jular i rad.
Om jag fick en bil skulle jag bli glad!

Jag vill inte öppna samma paket, som inte e någon hemlighet.
Ge mig en brandbil, innan jag brinner upp!
Ge mig en brandbil, innan jag brinner upp!
Ge mig en brandbil, innan jag brinner uuuuupp!

Text & musik: Yoggi Yoghurtsson


Låten heter Överst på önskelistan och finns på Torssons legendariska LP En rökare i krysset.

söndag 23 december 2012

Oz Rock – 80-talet

Det här är en sammanställning över mina australiska rockplattor, vilka jag berättat om vid olika tillfällen här på bloggen.
Listan kommer att fyllas på när det tillkommer nya recensioner.

Detta ska absolut inte ses som någon fullständig katalog över australisk rock. Det är bara exempel på diverse olika rockband och musikstilar från Down Under.

Angel City - Darkroom
Australian Rock Compilation

Black Sorrows - Hold On To Me

Church – The Church
Crowded House – Crowded House
Crowded House – Temple Of Low

Easybeats - Holding On
Easybeats - The Best Of
Eurogliders - Groove 

Flash And The Pan – Flash & The Pan
Flash And The Pan - Lights In The Night 
Flash And The Pan - Nights In France
Flash And The Pan - Headlines
Flash And The Pan - Early Morning Wake Up Call
Flash And The Pan - Burning Up The Night

Hoodoo Gurus - Stoneage Romeos
Hoodoo Gurus – Mars Needs Guitars
Hoodoo Gurus – Blow Your Cool
Hoodoo Gurus – Kinky
Hunters & Collectors - Fate

Ian Moss - Matchbox
Icehouse - Primitive Man
INXS – Kick

Jimmy Barnes - Jimmy Barnes
Johnny Diesel & The Injectors - Johnny Diesel & The Injectors
Jo Jo Zep & The Falcons – Jo Jo Zep & The Falcons
Jo Jo Zep & The Falcons – Screaming Targets
Jo Jo Zep & The Falcons - Step Lively 

Lime Spiders – The Cave Comes Alive
Lime Spiders – Volatile
Little River Band - Monsoon 
Lucy DeSoto – Help Me Rhonda, My Boyfriends Back

Mental As Anything - Mouth To Mouth
Midnight Oil - Midnight Oil
Midnight Oil – Head Injuries
Midnight Oil – Place Without A Postcard
Midnight Oil – 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1
Midnight Oil - Red Sails In The Sunset
Midnight Oil – Diesel & Dust
Midnight Oil - Blue Sky Mining Diesel & Dust...del II
Midnigh Oil - Scream In Blue
Midnight Oil - Earth And Sun And Moon
Midnight Oil - Breathe
Moodists – Thirsty´s Calling

Noiseworks – Love Versus Money

Other Ones - Learning To Walk 

Paul Kelly & The Dots - Talk 
Paul Kelly & The Dots – Manila
Paul Kelly & The Coloured Girls – Gossip
Paul Kelly & The Coloured Girls – Under The Sun
Paul Kelly & The Messengers – So Much Water So Close To Home
Paul Kelly & The Messengers – Comedy
Paul Kelly - Wanted Man
Paul Kelly - Deeper Water
Paul Kelly - Words & Music
Paul Kelly - Live May 1992
Paul Kelly - Nothing But A Dream

Rick Springfield - Living In Oz

Sacred Cowboys - Sacred Cowboys
Saints - Live In The Mud Hut
Seekers - The Seekers
Split Enz – Mental Notes
Split Ens – Frenzy
Split Enz - True Colours
Split Enz – Time & Tide
Split Enz - Waiata
Split Enz - Dizrythmia

Tazmanian Devils - Tazmanian Devils
Tazmanian Devils - Broadway Hi-Life
Triffids - Born Sandy Devotional
Triffids - Calenture

Ups & Downs – Sleepless

Zimmermen - Way Too Casual

Lime Spiders giftigare än det mesta

Oz Rock IV – Del 8

Dags att avsluta detta långa australiska kapitel. Och då blir det tunga grejer.

LIME SPIDERS – VOLATILE – 1988

Lime Spiders första LP The Cave Comes Alive var en lysande postpunkplatta full med referenser till både garagerock, new wave och hårdrock. Så förväntningarna på uppföljaren Volatile var så klart stora. Men som alla vet är det inte så lätt.
Nej, Volatile blev en liten besvikelse. Inte för att den på något sätt är dålig. Det är bra australisk hårdrock och Lime Spiders är nog lite mer giftiga än många andra.

Det är tungt och rått, nästan punkigt i låtar som Deaf Dumb And Blind och Strange Kind Of Love. Det finns en rad riktigt vassa rocklåtar där man kan dra paralleller med AC/DC och andra hårdrockande farbröder, men också Clash och Sex Pistols. Rätt svettigt och bra ös med andra ord.
Men som sagt, Volatile är ändå inte riktigt i samma superklass som The Cave Comes Alive. Möjligtvis för att musiken känns lite mer tillrättalagd och anpassad.

Det är svårt att göra en uppföljare. Det har fler än Lime Spiders fått uppleva.

Nr: 1163/2222

Time & Tide - en aha-upplevelse

Oz Rock IV – Del 7

Nya zeeländare som flyttade till Australien, men bättre än det mesta.

SPLIT ENZ – TIME & TIDE - 1982

Time & Tide! Vilket lysande album av Split Enz. Underskattat så klart. Men de som recenserat den på Amazon.com är helt betagna. Där har ALLA gett den högsta betyg, fem stjärnor.

Jag har ännu aldrig hört en enda människa säga ett enda negativt ord om Time & Tide...men det beror å andra sidan kanske på att inte så många har hört den...eller vet om att de gjort det.
Time & Tide är nämligen inte en sån där uppenbar direkt-LP som man så fort man hör första låten vet att man bara älskar.

Nej, det handlar i stället om en aha-upplevelse som kan dröja flera veckor innan man inser att det här är något av det bästa man hört. Såna skivor brukar vara de bästa.

De där snabbverkande plattorna har man ofta en kort men intensiv kärleksaffär med, sen glöms de bort. Men Time & Tide tröttnar man inte på. Och såna skivor finns det inte många av.

Det finns till och med hifi-handlare som berättat att de använder Time & Tide som testskiva, för att den är så varierad och snyggt gjort.
Så här tror jag det är. Split Enz började på 70-talet som ett progressivt rockband på Nya Zeeland. Gruppens första skivor låter lite som Genesis sista år med Peter Gabriel eller Stackridge.

I början av 80-talet halkade de in på synthpop och new wave...och blev världskända för sitt album True Colours, som fortfarande är en av de mest sålda skivorna någonsin i Australien (dit bandet flyttade). Time & Tide kom några år senare.

Här har Split Enz skalat bort lite av de där värsta synthpoptendenserna (som egentligen inte var så allvarliga) och dessutom tagit sig tillbaka till sina proggiga rötter.

Den blandningen - tillsammans med att Split Enz vid den här tiden bara blivit bättre och bättre musiker - gjorde att Time & Tide fick den där precis rätta tonen.

Albumet är ”döösvårt” (som man säger i Jönköping) att hitta på CD. LP:n går dock med lite tur att få tag på. Köp den om du ser den!

Nr: 1816/2222

Polerad garagerock av Hoodoo Gurus

Oz Rock IV – Del 6

Dags för ett gammalt garagerockband att bli vuxna kanske...

HOODOO GURUS – BLOW YOUR COOL - 1987

Jag har precis lyssnat igenom Hoodoo Gurus album Blow Your Cool! Från 1987. Jag kan väl inte direkt säga att jag är besviken. Men jag hade höga förväntningar efter skivan innan, lysande, briljanta, energiska Mars Needs Guitars från 1985. Så blev det inte...
Inte för att det här är en dålig platta, nä nä... Blow Your Cool är bra mycket bättre än mycket annan rock i samma stil från mitten av 80-talet.

Och Hoodoo Gurus blåser på rätt ordentligt på sina ställen. Det finns flera rätt tuffa rockers, som Out That Door, Good Times och Where Nowhere Is. Men det är något som saknas.
Den där blixtrande opolerade energin och vilda halvpunkiga spelglädjen, som fanns på Mars Needs Guitars och Stoneage Romeos verkar inte vara där. Det är inte garagerock längre, det är snygg powerpop.

Någon, någonstans, verkar ha snyggat till och putsat upp de här australiensiska rockhjältarna för att passa in den allmänna mallen av ”bra” 80-talsrock...eller nåt sånt... Blow Your Cool är lite småtråkig...

Nr: 1320/2222

Rockabilly på övervarv

Oz Rock IV – Del 5

Rockabilly med en synthtwist...det här är riktigt udda grejer...

LUCY DeSOTO – HELP ME RHONDA, MY BOYFRIENDS BACK - 1986

Det här är en riktig raritet. Jag tror inte den går att köpa för pengar i det här landet. Frågan är bara vem som skulle vilja betala för den...
Lucy DeSoto är visserligen en rolig tjej och påminner inte så lite om Suzy Quatro. Men den här skivan, Help Me Rhonda, My Boyfriends Back, är lite för märklig för min smak. Rockabilly, synthpop och hårdrock i en enda blandning...allt i ett rasande högt tempo.

Möjligtvis går den här skivan att lyssna på nån enstaka gång...men jag är tveksam till det också.

Jag tycker nämligen inte det är roligt med Stray Cats-komp ihoptrimmat med en trummaskin på övervarv, som i och för sig var allra största mode i mitten av 80-talet.

Tanken var kanske god då, men nu funkar det inte alls. Särskilt inte då det används i nästan varenda låt. Vedervärdigt och nästan perverterat, men förmodligen väldigt kitschigt om du frågar nån annan än mig...
Lucy DeSoto lär dock vara betydligt bättre än så här. Help Me Rhonda är australiskans första skiva. Enligt de som hört andra av hennes album är de rätt bra, stabil rock, lite åt bluesrockhållet och en del country.

Men på 80-talet var Lucy ute och cyklade. Det hjälpte inte ens att förre basisten i Rose Tattoo producerade plattan.

Nr: 1148/2222

lördag 22 december 2012

Mainstream INXS

Oz Rock IV – Del 4

...och så något av det största i rockväg som exporterats från Australien (utan att nödvändigtvis vara mina favoriter).

INXS – Kick - 1987

Kick sägs vara ett av hela 80-talets bästa mainstrem rockalbum. En urladdning och en kraftfull markering från ett av den tidens mest populära rockband, australiska INXS.
LP-skivan gick säkert upp på varenda topplista som fanns. Och hitlåtar från albumet lusade ner singellistorna hur länge som helst, inte minst Need You Tonight och Mystify.

Men de var nog fler när jag tänker efter. Ska man se objektivt det är riktigt att Kick är en verkligen bra skiva. Det finns nog inte en enda dålig låt, allt håller hög kvalitet.

Det är dessutom varierat, INXS river av allt från tuffa stones-rockers och funk till lättköpt danspop. Och gör det dessutom på ett enormt självsäkert sätt.
INXS var dock aldrig ett band för mig. Kicks var den första skiva jag hörde med bandet...och den imponerade inte på mig då. Och gör det inte nu för tiden heller.

För hur man än vänder och vrider på det låter Kick nu för tiden inte särskilt originell eller annorlunda jämförd med mycket annat, både samtida musik och senare. Mainstream var ordet...

Men jag säger inte mot dem som påstår att Kick är ett förbannat bra rockalbum från 80-talet.

Nr: xxx/2222 (utrensad)

Världen behöver mer The Moodists

Oz Rock IV – Del 3

Nu blir det tyngre grejer...rent mentalt menar jag då. Det här är ett dystert gäng.

THE MOODISTS – THIRSTY´S CALLING - 1984

Världen behöver mer The Moodists, sa nån jag känner. Tvärsäker var han. Jag var inte lika övertygad. Men va tusan, det kanske behövs mer av The Moodists? Om man står ut med domedagsprofeter som Joy Division och Television...varför skulle man då inte klara av The Moodists..?
Nu är The Moodists knappast nåt vanligt popband från början av 80-talet. Eller vanligt är nog fel. Då var såna här depressiva, hålögda poeter med en elgitarr något av det som var mest inne.

Det började nog med Television och Marquee Moon...och sen dök de här postpunkbanden upp, det ena skummare än det andra.

The Moodists var ett australiskt band som flyttade till Europa och naturligtvis hamnade i London, där deras skrapiga rock med ylande gitarrer stämda i moll, melankoliska texter och målade ögonbryn togs emot med öppna armar.

Thirsty´s Calling är gruppens första fullängdare...och enda. The Moodists gjorde dessutom ett par mini-album (vilket också var allra högsta mode i början av 80-talet. Varenda band skulle göra minst en sån platta...).

Thirsty´s Calling kräver ett visst mått av tålamod och ett synnerligen mörklagt medvetande. New wave-goth skulle jag kunna tänka mig att kalla musikstilen. Det är nervöst, lättretligt och elakt, men fascinerande att lyssna på. Det är lätt att sugas in i The Moodists kalla, cyniska värld.

Så varför inte. Det är klart det behövs mer The Moodists...

Nr: 1437/2222

Lite för uddlös och vanlig

Oz Rock IV – Del 2

Australisk pubrock får väl duga...

TAZMANIAN DEVILS – BROADWAY HI-LIFE - 1981

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet förtjust i Broadway Hi-Life, den andra och sista plattan med Tazmanian Devils. Man kan förstå varför den blev bandets sista på Warner Brothers i USA, som sen skickade hem dem till Australien igen. Så mycket blev det av den internationella karriären.
Det där är 30 år sedan, men Tazmanian Devils lär hålla på fortfarande och göra ett och annat gig. Men utanför Australien har de sedan dess vad jag vet aldrig kommit.

Broadway Hi-Life är ingen direkt dålig rockplatta. Den är bara lite menlös och uddlös och fantasilös och lite för vanlig. Jag kan faktiskt förstå varför Warner Brothers inte var så där heltända på skivan.

Bandets första platta var betydligt roligare, framför allt lite stökigare och mer dunder. Lite brittisk pubrock, eller kanske J Geils Band.

Men på Broadway Hi-Life har man av någon anledning lagt på en massa synthar och effekter som tagit bort det mesta av det där som möjligtvis skulle kunna påstås vara roligt att höra.

Det gör att skivan inte lyfter vid ett enda tillfälle. Eventuellt skulle den kunna funka som bakgrundsmusik vid något mindre nogräknat tillfälle, tyvärr.

Nr: xxx/2222 (utrensad)