The Musical Box: april 2012

måndag 30 april 2012

10cc:s höjdpunkt

10 CC – THE ORIGINAL SOUNDTRACK - 1975
Jag undrar om nån nu för tiden kan förstå hur JÄVLA stor 10cc:s superhit I´m Not In Love var?

Fan, den jämfördes ju med Bohemian Rhapsody! Och spelades på varenda ställe. I hur många år som helst. Den blev till och med så stor att den gick upp på förstaplatsen på amerikanska listan...(OBS! Ironi...).

I´m Not In Love är fortfarande väldigt bra, upptäckte jag lite förvånat när jag av misstag (nåja) råkade lägga The Original Soundtrack på skivspelaren.

Alltså det där oförglömliga 10cc-albumet från 1975. Deras lysande lilla elaka parodiskiva, deras allra bästa album. 10cc:s tveklösa höjdpunkt.
Hela skivan (nästan) är förresten fortfarande väldigt bra, den också. Egentligen räcker det med att spela första låten, nio minuter långa infernot, experimentet, excellenta, magnifika Une Nuit A Paris.

Vilket annat progressivt rockband som helst hade förmodligen gjort en hel skiva av bara den låten - Jethro Tull kunde förmodligen gjort TVÅ!

Denna lilla miniopera på några minuter har allt från pampig musikalmusik till Edit Piaf, cykelringklockor, fransk accent och jag vet inte vad. Historien om turisten vilse i Paris bordellkvarter är dessutom briljant rolig.
Det räcker så klart inte med den, Blackmail, The Second Sitting Of The Last Supper och fräcka Life Is A Minestrone är också rejält starka nummer.

Om det inte varit för två riktiga skitlåtar, Brand New Day och Flying Junk, skulle jag kunnat ranka The original Soundtrack riktigt högt i min samling.

Men å andra sidan. Vad gör det om inte hela glaset är diskat!

Hoppas du hajat andemeningen med texten: Har du inte den här skivan, SÅ SKAFFA DEN NU!

Nr: 431/2000

söndag 29 april 2012

Supertramp utan Rodger Hodgson

SUPERTRAMP – BROTHER WHERE YOU BOUND - 1985

Jag var en av dem som trodde att Supertramps karriär var över när Rodger Hodgson lämnade bandet efter It´s Raining Again*. Men 1985 kom skivan Brother Where You Bound, en redan då underskattad skiva, men egentligen riktigt, riktigt skön lyssning.

Cannonball blev dock en mindre hit, om det nu finns nån som minns den...
Okej, Brother Where You Bound har väl inte samma lyster och vassa edge som Crime Of The Century eller Crisis! What Crisis?, men Supertramp lyckades trots Hodgsons frånvaro behålla sitt fräscha sound och snygga melodisnickrande.

Möjligtvis kan man väl också hävda att skivan är något mer jazzorienterad än de tidigare albumen. Men det vill jag påstå passade Supertramp alldeles utmärkt 1985.
Det går naturligtvis också att syrligt mena att skivan idag känns lite väl daterad, eftersom flera av låttexterna handlar om kalla kriget. 1985 aktuellt i högsta grad, men nu för tiden något man bara läser om i historieböckerna.

Så är det. Men om man bara förhåller sig till musiken på skivan – då är Brother Where You Bound fortfarande en underhållande Supertramp-platta.

Nr: 1604/2000

Den övre bilden är hämtad från skivans innerkonvolut.

* Hitlåten på LP:n ...Famous Last Words... från 1982 är väl bäst att lägga till...

lördag 28 april 2012

Mellan Lapp-Lisa och Rod Stewart

TAGES – GOOD OLD TAGES - 1969

Den här bedagade skönheten dök helt oväntat upp när jag letade LP-skivor på en loppis. Good Old Tages från 1969 stod inklämd mellan Lapp-Lisa och Bodywishes med Rod Stewart...vilket kanske låter som ett påhitt, men så var det.
Tages var ett av de allra första svenska popbanden på 60-talet och frågar du nån som var med på den tiden dyker nog Miss MacBaren upp.

Nu ska jag inte försöka slå nån på fingrarna med kunskaper jag inte har. Skivor med Tages var när jag växte upp på 70-talet helt hopplöst ute. Man tyckte de var lite töntiga helt enkelt.

Men det tyckte vi om Beatles och Hollies också, så ta inte illa upp, alla gamla fans. Det bara var så.

Hur som helst är Good Old Tages en samlingsplatta med låtar från Tages två sista år, 1967 och 1968. Göteborgarna hade nämligen massor av låtar på Tio i topp de där åren.

En del påstår att det var då Tages var som mest inne på det där med psykedelisk pop. Och det kan nog stämma, även om det kanske är lite mer snygg 60-talspop, svensktopp och (faktiskt) lite folkmusik över låtarna på skivan.

Men nog kan man ana lite Hollies Butterfly-LP och Sgt Pepper över musiken. Inte minst låten Fantasy Island, som är väldigt psykedelisk.

Hur som helst är det kul lyssning. Och lika roligt att få räkna in skivan i samlingen. Särskilt eftersom den är i väldigt bra skick, inte en repa, inte ett knaster.

Good Old Tages lär dessutom vara rätt svår att få tag på. Det gör ju inte saken sämre.

Nr: 1434/2000

fredag 27 april 2012

Tungt, allvarligt och seriöst

RARE BIRD – AS YOUR MIND FLIES BY - 1970

Rare Bird är ett sånt där band som alltid nämns med en viss respekt. Med två organister, basist och trummis – alltså ingen gitarrist – skilde de sig en hel del från de flesta andra progressiva 70-talsband.

Rare Birds album är svåra att komma över idag, men jag fick av en händelse tag på gruppens andra platta, As Your Mind Flies By från 1970.
Och det här är tunga grejer!
Letar du efter lite lättsam och lättsmält underhållning kan du glömma den här skivan. Ett band med råtung orgel, keyboards...och på sina ställen cembalo (!) och kyrkokörer är inget man bara avfärdar med en axelryckning.

Inslagen av klassisk musik är också väldigt påtagliga, lite åt Ekseption-hållet, och kanske tidiga Barclay James Harvest, men råare.

Rare Bird har dessutom en sångare av allra högsta klass. Jag skulle nog kunna tänka mig att jämföra Mark Ashton, som dessutom var trummis, med 70-talets allra bästa hårdrocksvokalister.
Sedan tidigare har jag Rare Birds debutplatta i samlingen, As Your Mind Flies By är gruppens andra album. Jag kan alltså jämföra...

Och då tycker jag så här:
Den här skivan är inte lika rolig. Den är tyngre, allvarligare och väldigt seriös. Debutplattan känns lite mer experimentell och därför mer spännande. Dessutom finns ju Rare Birds förmodligen enda singelhit på den skivan, Sympathy.

Men å andra sidan finns det flera bra grejer på As Your Mind Flies By också. Inte minst tio minuter långa eposet Flight, den är brutal.

Nr: 1613/2000

torsdag 26 april 2012

Heavy psych eller snäll västkustpop?

REDEYE – REDEYE - 1971

Amerikanska Redeye är en rätt trevlig bekantskap. Låten Dadaeleus´ Unfinished Dream borde ha blivit en hit i Kalifornien. Det är väldigt mycket Mama´s & Papa´s över den låten.

Och en liten söt doakör har de i bakgrunden också, som får mig att tänka på Monday Monday.
Det finns förresten flera små sköna låtar på denna platta från 1971. Det här kaliforniengänget visste var de skulle leta efter bra grejer, och de var dessutom på rätt plats.

Mama´s & Papa´s har jag redan nämnt, men lägg också till Flying Burrito Brothers, Poco, Byrds och Eagles. Snygg och trevlig västkustrock med en hel del country.
Och lite psykedelia för all del...

Så hittar du den här skivan – och gillar lite snällare saker – då finns inget att tveka på.
Men snacka om falsk marknadsföring. Skivomslaget säger något helt annat. Själv får jag direkt lite Pretty Things-vibbar och tänker på deras album Savage Eye, en hårdrockklassiker...för en och annan.

Men skivomslaget kanske mer antyder rätt tung psykedelia, heavy psych. Det är nog det där röda ögat...

Och skivbolagets namn – Pentagram – får åtminstone mig att tänka på den råaste metal som går att uppbringa.

Men inte ens i närheten alltså...snäll västkustpop...Det skulle man inte kunna tro...

Nr: 1372/2000

onsdag 25 april 2012

En träig historia...

BLUE - FOOL`S PARTY - 1979

”Daterad” har blivit ett populärt ord. Inte minst bland popexperter med introvert indiepop som specialområde. Där anses allt som kommit ut tidigare än den senaste veckan som ”daterat”.

Men när det gäller Blues album Fool´s Party från 1979 är det inte fel uttryck att använda. Den skivan var ta mej faen ”daterad” innan den hamnade i skivpressarna.
Det är så typisk 70-talspop att hälften kunde räckt. Det går att känna igen sig i varenda takt och ton och det går att hitta kopplingar till det mesta av samtida skvalmusik, New Seekers, Brotherhood of Man och Bellamy Brothers, bara som exempel.

Nej, Fool´s Party är inte särskilt kul. Det kanske inte var så konstigt att jag hittade den i en reaback nån gång i början av 80-talet.
Jag köpte den i alla fall. Blue var i början av 70-talet åtminstone lite hyfsade. Gruppens debutalbum från 1973 slog i alla fall an på nån liten sträng. Red Light Song, om nån nu minns den? Jaså, inte.

Blue var ett av Elton Johns projekt under 70-talet. 1977 hade han misslyckats fullständigt med skivan Another Night Time Flight, som han producerade. Fool´s Party var ett sista försök att göra Blue stora.

Men jag tror nog att Lejonkungen själv redan då tröttnat lite på Blue. På den här skivan medverkar Elton John bara i ett par låtar.
För att göra en träig historia kortare. Det hjälper inte ens att Allmusic.com påstår att det finns flera bra melodier på skivan. Det tror jag de skrev av ren artighet.

Vad som hände med Blue efter det här har jag inte en aning om. Känn er inte tvingade att höra av er och berätta.

Nr: 602/2000

tisdag 24 april 2012

Crowded House hade integritet

CROWDED HOUSE – CROWDED HOUSE - 1986

Det jag var mest förvånad över, när det gäller Don´t Dream It´s Over, var att det faktiskt gjordes en och annan bra poplåt ”det sämsta popåret någonsin”, 1986.

Men vem som gjorde den hade jag ingen direkt koll på innan ett gäng australiska grabbar dök här hemma och hälsade på förra sommaren.
Det var Kiel och Nathan som fick mig att spela Crowded House debutplatta från 1986. Den är ju bra!
Som all musik från mitten av 80-talet dryper det visserligen av kladdiga synthar och man blir överväldigad över hur bombastiska arrangemang det gick att göra. Vad det gäller det ligger Crowded House inte långt från kollegorna i England och USA. Det är så klart inte bra!

Men vad som känns rätt skönt är att Crowded House på något sätt ändå bevarat sin integritet. De går faktiskt inte över gränsen allt för mycket.

Okej, det är en ganska smörig skiva för att höra till min samling. Men det där, för oss på andra sidan jorden, ganska säregna oidentifierade australiska rockdraget finns där.

Samma som jag tycker mig hitta hos (min stora australiska hjälte) Paul Kelly, på Midnight Oils tidiga album och band som Black Sorrows och naturligtvis Split Enz. Det är bra!
Inte för att skivan är överproducerad på något sätt, men om det inte varit för produktionen skulle jag nog kunnat kalla den tidlös. Bästa låten är så klart den gamla hiten Don´t Dream It´s Over, men det finns flera bra saker.

Kommer du över den lyssna då lite extra på låtar som Now We´re Getting Somewhere, Something So Strong och That´s What I Call Love. Crowded House gjorde bra pop, trots att de valde ett taskigt år för sin debut.

Orsaken till att dagens text handlar om det här bandet hänger på gårdagens text om Split Enz, där bröderna Tim, och senare också Neil Finn, var med. Neil Finn var också med och startade Crowded House.

Nr: 785/2000

måndag 23 april 2012

Massor av vild energi

SPLIT ENZ – MENTAL NOTES - 1975 (1976)

Split Enz album Mental Notes är en riktigt spretig sak. Här skiftas det vilt från nästan tradjazz till progressiv genesisrock, 60-talspop och Sparks. När skivan var ny ansågs den inte bra.
Så här över 35 år senare är det nåt helt annat. Mental Notes är skitkul!
Split Enz räknas kanske till pionjärerna i australiska rockboomen i slutet av 70-talet. Men de var egentligen från Nya Zeeland och deras första album gavs ut redan 1975, långt innan nån på norra halvklotet fattat att det lirades rock Down under.

Den här skivan, som först spelades in i Australien och sen spelades in i England igen 1976 med Phil Manzanera som producent, eftersom ingen var nöjd med resultatet, gick nog de flesta förbi.
Jag vet inte om det verkligen blev nån större skillnad på de båda inspelningarna eftersom jag inte hört originalet. Men den engelska platta jag kommit över är rolig lyssning.

Split Enz har en massa vild energi och tokmånga fräcka idéer som de försöker få utlopp för. Bara ett par exempel: Från inledningen med jazzpoppiga Late Last Night hoppar Split Enz snabbt över till bombastisk progrock med dundrande piano och helskumma rytmer i Walking Down a Road, för att därefter snabbt byta kläder och ta på sig rollen som folkrockare i nästan helt akustiska Titus.
De påminner på den här skivan faktiskt inte så lite om brittiska Stackridge, som också kunde få för sig att göra precis vad som helst av vad som helst...

Sånt kan naturligtvis vara hur jobbigt som helst att lyssna på. Man vet ju aldrig vad som kan dyka upp...

Men det är på grund av det jag gillar den här skivan. Så jag kan bara rekommendera Split Enz.

Jag bör väl lägga till att Split Enz efter den här skivan gjorde ytterligare tre och fick ett par hits, bland annat My Mistake från 1977.

Nr: 1492/2000

lördag 21 april 2012

Kul för stunden

T REX - THE SLIDER - 1972

The Slider tyckte jag var en ohygglig platta när den kom 1972. T. Rex största och en av glamrockens allra fräckaste album. Tyckte jag, DÅ!

Det är aldrig bra att göra misstaget att lyssna på gamla favoritplattor, det vet jag. Men jag blev av någon anledning lite nyfiken på The Slider igen. Metal Guru, Rock On, Telegram Sam och de där låtarna.

Jag borde naturligtvis aldrig spelat den, utan nöjt mig med minnet.

Nu fattar jag varför ingen snackar om The Slider nu för tiden. Det är egentligen ingen särskilt bra platta. Det är rätt träig, vanlig enkel boogierock, inget annat.

Jämfört med flera andra av Marc Bolans skivor är den faktiskt ganska kass.

Det som gjorde skivan stor för mig 1972 var nog Bolans psykedeliskt hypnotiska röst och de storslagna arrangemangen.

Sen har jag av någon anledning alltid gillat Metal Guru. Kanske bara för att den är lite fånig.

Nu tycker jag så här: The Slider ÄR tråkig! Och lite naivt småkorkad. Men i mitten av 70-talet var den ganska kul.

Nr: 1000/2000

fredag 20 april 2012

Jack Green och Pretty Things

PRETTY THINGS - SAVAGE EYE - 1975

Savage Eye med Pretty Things finns två saker att säga om.
Dels att den är en liten besvikelse. Denna uppföljare till monsterskivan Silk Torpedo - som är en av de bästa glamrockplattor jag hört - är inte särskilt bra.

Pretty Things hittar inte det där äkta soundet, utan hamnar i stället nånstans i närheten av ganska ordinär hårdrock. Det är bara några få låtar på skivan som skulle kunna påstås vara bra.

Det andra – och lite mer spännande – är att skivan gett upphov till bråk mellan Pretty Things och Jack Green, denne gudabenådade men missförstådde låtskrivare och gitarrist, som en kortare tid lirade ihop med May och Tolson i mitten av 70-talet.

Enligt Jack Green är det nämligen han som skrivit flera av låtarna på Savage Eye. Men inte någonstans på skivan finns hans namn med som låtskrivare. Trots flera påstötningar genom åren.

Och troligen har han väl inte fått några royaltiepengar för det heller. Men å andra sidan kan det inte handla om så där hemskt mycket, Savage Eye blev aldrig någon storsäljare...

Vilka låtar det handlar om har jag inte fått grepp på. Men i en intervju för några år sedan hävdar Green att det bland annat gäller Sad Eyes. En soft ballad med bara Jack Green och hans gitarr.
Möjligtvis är det därför jag tycker det är skivans bästa spår. Det är ingen vanlig Pretty Things-låt...utan mer...Jack Green. Och då brukar det bli väldigt bra! Den låten är nog enda anledningen att skaffa skivan.

Bara två låtar, förutom Sad Eyes, förtjänar att nämnas, halvglammiga Under the Volcano och powerballaden It´s Been Too Long. Skulle inte förvåna om nån av dem också är en Jack Green-låt...

Nr: 1582/2000

torsdag 19 april 2012

En annan sida av Rod Stewart

ROD STEWART - A NIGHT ON THE TOWN - 1976

För den som inte kommer ihåg det; Atlantic Crossing blev en jättesuccé för Rod Stewart 1975. Det var med den skivan han etablerade sig på allvar som rockig whiskeysmörsångare och entertainer. Och alla som var med då minns väl hur enormt jävla stor Sailing var.

Nu är ju Rod Stewart inte Rod Stewart för inte. Kan man göra pengar på en sån skiva, kan man säkert göra minst lika mycket på en till.

Så det dröjde inte länge innan A Night On The Town fanns ute på skivdiskarna...
Rätt tänkt av en affärsman...
Men han glömde en sak...
Det här med ”bäst före datum”...

1976 års Rod Stewart-album, A Night On The Town, är inget annat än en upprepning av receptet på Atlantic Crossing. Alltså ett gäng snygga rockers och en bunt smörigt raspiga ballader.

Skillnaden var att på Atlantic Crossing fanns det åtminstone en och annan bra låt. Här finns inte en enda.

Så är man inte en fanatisk beundrare av Rod Stewart behöver man inte den här skivan. Den säger ingenting. Det gjorde den inte 1976 heller, kan jag berätta.

Nr: 1394/2000

onsdag 18 april 2012

Santanas Swing Of Delight

CARLOS SANTANA - SWING OF DELIGHT - 1980

I slutet av 70-talet slängde Carlos Santana stora fläskiga köttben till sina fans, album som Marathon och Zebop.

Samtidigt ägnade han sig åt buddism, kallade sig Devadip och lirade sofistikerad jazz med snubbar som John McLaughlin. Betydligt mindre populistiskt och väldigt smalt. Det var Carlos egen njutning.
The Swing Of Delight från 1980 är en av de där soloplattorna. Här samarbetar han främst med keyboardisten och jazzrockgurun Herbie Hancook.

Albumet är nästan helt instrumentalt, men det är minst sagt spännande lyssning, som byggs upp av Hancooks piano och Carlos gitarrimprovisationer.

Vad som möjligtvis kan tyckas lite tråkigt för santanafansen är att Hanccok ibland får ta över för mycket och att Carlos gitarr kommer i bakgrunden till förmån för arrangemangen.

Men helheten blir ändå överväldigande. Det här är jazz med rock- och latinoinfluenser, långa svepande fusionstycken av blixtrande improvisationer, där Santanas gitarr får musiken att välla fram som en våg.

Eller helt tvärtom, får den oroliga skummande vattenytan att helt plötsligt vara stilla och blank som en spegel. Den märkliga känslan av att även tystnad kan vara musik infinner sig.
The Swing Of Delight kräver väldigt mycket av sin lyssnare. Eller så kräver den ingenting. För trots att skivan består av fyra LP-sidor är musiken plötsligt slut. Va, gick det så fort? Var tog tiden vägen?

Nr: 1920/2222

tisdag 17 april 2012

Status Quos sista chock

STATUS QUO - MA KELLYS GREASY SPOON - 1970

Ma Kelly´s Greasy Spoon är förmodligen den allra sista chock Status Quo levererade under hela sin nästan 45 åriga karriär som rockband.

Att inte Status Quo kommit med några ”chocker” på länge låter kanske inte så jättekonstigt. Men Ma Kelly´s tröstlösa ansikte dök upp i skivbackarna redan 1970. Det är bara Status Quos tredje album. Hur många har de gjort efter den, 25?

Då blir det märkligare, för det är över 40 år sen...och nåt mer uppseendeväckande borde väl hänt på alla de åren och skivorna.
Men inte.
För det var med den här plattan Status Quo satte sitt klassiska boogierocksound.
Det sound som de blev superstjärnor med på legendariska album som Piledriver, Quo och Hello.
Det sound som de sedan med monoman envishet fortsatt lira i alla år.
Det sound som Status Quo fortfarande emellanåt sprattlar till med, när Francis Rossi är på humör.

Den här plattan var en chock eftersom Status Quo från början inte alls var ett hårdrockande boogieband. På sina två första plattor hade de lirat psykedelisk pop, inspirerade av storheter som Jefferson Airplane och Hollies Butterfly-LP.

Man kan väl knappast påstå att de var särskilt framgångsrika med det. Gruppens andra album, Spare Parts från 1969, sägs vara en av de brittiska rockplattor det sålts minst av någonsin...

Nu över till Status Quos första riktiga rockplatta, Ma Kelly´s Greasy Spoon, som förresten har en frontbild som är något av det mest deprimerande jag någonsin sett på ett skivomslag.

Man riktigt känner tristessen, och då räcker det egentligen med att se Ma Kelly´s cigarettfimp, städrock och ansikte.

Låtarna på skivan sänker däremot inte stämningen. Förstalåten Spinning Wheel Blues, är en riktigt bra bluesrocklåt, en klassiker så klart, och en blueprint för bandets alla senare hits.

Den var också råkopian för resten av låtarna på skivan. Det gungar på i samma takt hela vägen. Jag nämner bara Junior´s Wailing, en låt snodd från gamla bluesrockarna Steamhammer. Den gillar jag.

Ma Kelly´s Greasy Spoon lär aldrig få plats i något Hall Of Fame. Men lite historisk är den allt...

Nr: 1483/2000

måndag 16 april 2012

Tommy and the Bijoux

MIKE HERON - SMILING MEN WITH BAD REPUTATION - 1971

Nu tänkte jag vi skulle gräva oss ner djupt i det dammiga vinyllagret och putsa av Tommy and the Bijoux.
Jag har alltså ingen skiva med dem. De gjorde aldrig nån.

De gjorde aldrig nån låt heller för den delen. Men de var med och spelade.
På en låt...på en skiva med Mike Heron, som en gång i tiden var med i legendariska skotska bandet Incredible String Band.
Mina skotska rockhjältar heter Nazareth. Men här erkänner jag att Dan McCafferty hade sina musikaliska övermän. Incredible String Band var överjävliga på vad de gjorde.

Det får jag återkomma till vid annat tillfälle, nu ska det alltså handla om Tommy and the Bijoux. Som inte fanns.

Men så kallade sig Pete Townshend och Keith Moon från The Who och Ronnie Lane från Small Faces, när de backade upp Mike Heron på en enda låt, Warm Heart Pastry på hans skiva Smiling Men With Bad Reputation från 1971. Så var det med det.
Det ÄR en Who-låt, det går inte att ta miste på. Det skojiga är att den inte låter som nån annan låt på Herons debutskiva. Där lirar han i stället tämligen märklig musik, en blandning av pop, världsmusik och folkmusik.

Multiinstrumentalisten Mike Heron har bland annat med sig flera indiska musiker, John Cale från Velvet Underground och en rad andra gästartister.

Det gör Smiling Men With Bad Reputation till en mycket spännande upplevelse. Man vet liksom inte vad som väntar. Blir det en indisk raga, skotsk folkmusik...eller rent av en Who-låt...

Har du inte hört den här skivan, och gillar lite annorlunda grejer, tycker jag du ska leta reda på den. Men förvänta dig ingen lättsmält underhållning.

Nr: 1457/2000

söndag 15 april 2012

En häxmästares voodooriter

DR JOHN – GRIS-GRIS - 1968

Gris-Gris kallas den voodooamulett som ska beskydda sin bärare från ont och ge honom tur. I Västafrika anses den skydda kvinnor från att bli med barn.

Gris-Gris är också Dr Johns debutalbum från 1968. Jag trodde det inte först, men skivan är precis så märklig som det sägs. Mystisk, psykedelisk och suggestiv.
Och ta mej faen, efter att ha lyssnat på Gris-Gris är känslan mer att ha varit med om någon slags mörk och hemlighetsfull voodoorit än att ha hört på musik.

Det gör absolut inget att det ex jag har är mer än lovligt knastrig. På något ställe hoppar nålen. Dr Johns gungande, svängande syntes av New Orleans, rhythm´n´ Blues och psykedeliska droger går inte att värja sig mot.
Till slut sitter man där med slutna ögon och är helt inne i trummornas dunkande i märkliga skapelser som I Walk On Guilded Splinters eller Croker Courtbullion, och bara väntar på att Marie Levau ska visa sig i skuggorna.

För att inte glömma sanslösa Gris-Gris Gumbo Ya Ya, Danse Kalinda Ba Doom eller läckra Mama Roux.

Mac Rebennack, som är hans riktiga namn, är en häxmästare. Det måste vara så.

Nr: 1714/2000

lördag 14 april 2012

Eve And The Apple

SHOCKING BLUE - EVE AND THE APPLE - 1972

För några dagar sedan poppade den här skivan upp ur samlingen och ville vara med och leka, Shocking Blues album Eve And The Apple från 1972. Och det fick den så klart. Det är en fantastiskt rolig popskiva.
Inte särskilt nyskapande eller banbrytande. Men kul 70-talspop med ett jäkla driv. Och det kan man inte säga om all pop från det tidiga 70-talet. Det blev ofta lite segt, tänk New Seekers, Hollies och Les Humphreys Singers.

Men Eve And The Apple är rolig lyssning. Här finns inte en enda låt på över tre minuter. Och alla är bra, även om jag inte tror att en enda av dem blev hits.

Har du till exempel hört talas om låten Eve And The Apple, som nog är ett försök att upprepa framgången med Venus (Shocking Blues enda stora internationella hit), eller busiga The Devil And The Angel, eller Rock In The Sea, eller Early In The Morning, eller Broken Hearts där Shocking Blue till och med lirar lite Beethoven?

Nej, jag anade väl det. Holländska Shocking Blue var på sin tid bara hjältar i sitt hemland och kanske lite i Tyskland också.

Att kalla Shocking Blue för ett av sin tids mest underskattade band känns som en utsliten klyscha. Hur många såna band finns det inte?

Men att de inte fick den uppmärksamhet de förtjänade är nog sant. De var betydligt bättre och mer varierade än låten Venus, som är det enda gruppen är ihågkommen för idag.

Från början var bandet helt inne på psykedelisk rock och ville nog gärna jämföra sig med Jefferson Airplane. Det verkar de ha släppt på den här skivan.

Det är mer ”Top-Of-The-Pops-pop” och faktiskt lite glamrock. Nästan lite Ziggy över skivan på sina ställen.
Idag inte det mest innovativa kanske, men kul att lyssna på. Det garanterar jag.

LP:n Eve And The Apple är förresten en andrautgåva av LP:n Attila från samma år. Attila finns utgiven på CD, däremot inte Eve And The Apple, men det kanske inte spelar nån roll, det är egentligen nästan* samma skiva, men utgiven av två olika bolag, Pink Elephant respektive Polydor.

Nr: 610/2000

* En låt är utbytt.

torsdag 12 april 2012

Exile har åldrats med värdighet

ROLLING STONES - EXILE ON MAIN STREET - 1972

Det är alltid vanskligt att ge sig på klassikerna. Särskilt en platta som Exile On Main Street som med dunder och brak firar 40-årsjubileum och nu – till skillnad från då – hyllats och hyllats och hyllats som ett av tidernas största rockalbum.

Och helt klart är skivan en av Rolling Stones klassiker. Den sista, finns det dem som påstår. Jag tycker så här.

Exile On Main Street var underskattad när den kom. Den är lite överskattad nu, oavsett om man lyssnar på originalpressen eller nån av de svindyra jubileumsutgåvorna.

Skälet till att skivan 1972 kanske underskattades var nog att den är ganska rörig. Den är rent av kaotisk. Men det är nog en del av charmen.

Och hur intressant filmen än är om hur inspelningen gick till, kunde produktionen av skivan nog varit bättre.
Det här kan jag väl få faen för. Detta är en dubbel-LP men jag vågar nog påstå att det kunde räckt med en skiva.

För det första är speltiden bara ungefär 60 minuter och tar man bort utfyllnadslåtar som Sweet Black Angel, I Just Want To See His Face, Soul Survivor och ett par till har man vips EN kanonplatta som 1972 skulle kunnat stå sig rätt bra i en jämförelse med Let It Bleed och Sticky Fingers...Men så blev det ju inte.

Nåja, de där låtarna är så klart inte dåliga, de är helt okej. Det är ju Glimmer Twins.
Efter att ha klagat färdigt på jubilaren byter jag sida och ställer jag mig nu bland den entusiastiska lyssnarskaran. Nån jävla ordning får det väl ändå vara!

Låtar som countryhonksvettiga Sweet Virginia, stentuffa Rip This Joint och Tumbling Dice har åldrats med värdighet.
Keith Richards är grym och jag gillar hans låt Happy.
Och jag gillar alla blues och countryreferenser.

En eller två skivor, Exile On Main Street ÄR en klassiker, inget snack om det!

Nr: 1234/2000

onsdag 11 april 2012

Stentunga riff, skitigt och opolerat. Inget mer...

SIR LORD BALTIMORE - KINGDOM COME -1970

Jisses, vilka tunga grejer. Sir Lord Baltimores album Kingdom Come är något så spännande som en metalplatta från 1970, en tid då metal inte fanns och hårdrock bara var en baby med tummen i munnen.

1970 hade ju knappt någon mer än Ozzy hört talas om Black Sabbath.
Då var det nästan ingen som visste vad hårdrock – och absolut inte heavy metal* – var för något. Det fanns inte...
Men jag tror inte New York-bandet Sir Lord Baltimore hade en aning om att de inte visste vad de höll på med.

De ville nog bara göra sin grej, på sitt eget sätt. Som Blue Cheer. Från första låten är den här skivan så råtung och vild att man får huvudvärk, på riktigt!
Bandets sångare åker hiss mellan tonarterna och avrättar precis allt det som kallas melodiös rock. Grunden är så klart blues (och kanske psykedelia), men det handlar mest om stentunga gitarriff - skitigt och opolerat – en vilt hackande trummis och denne våghals till sångare.
Skivan är hur jobbig som helst att lyssna på.

Låter det som jag tar i för mycket?
Nää. Jag trodde också det där bara var snack innan jag hört Kingdom Come. Men nu när jag fått tag på skivan inser jag att det inte är så.

Sir Lord Baltimore är definitivt inte det bästa jag hört. Men ett band från den här tiden - med så mycket vild och galen energi - har jag inte hört innan.

Ryktena stämmer. Kingdom Come är brutal.
Eller så var den det...

För genast vill jag lägga till följande:
Jämfört med dagens metalband är förmodligen Sir Lord Baltimore en lätt västanfläkt. Nutida musiker är troligen också bättre på att hantera sina instrument...

Sir Lord Baltimores LP Kingdom Come från 1970 borde dock räknas som en av klassikerna.
Möjligtvis borde man kunna räkna Sir Lord Baltimore som föregångare inom stoner-rocken, i så fall 20 år innan storheter som Kyuss och Fu Manchu.

Nr: 740/2000

* Om jag inte tar alldeles fel var det Steppenwolf som myntade uttrycket "heavy metal", i en textrad i den klassiska låten Born to be Wild från 1968.

tisdag 10 april 2012

Willie Niles comeback

WILLIE NILE - PLACES I HAVE NEVER BEEN - 1991

När Willie Nile gjorde comeback 1991 med Places I Have Never Been, trodde man knappt det var sant. Samma energi, respektlösa rock´n roll och glödande texter som förr.

Places I Have Never Been hamrade fast att Willie Nile var en bland de stora amerikanska rockartisterna. Vassa låtar som Café Memphis och Children of Paradise fick allt annat att låta meningslöst.

Förmodligen låg det en hel del uppdämd ilska bakom skivan. Willie Nile gjorde debut redan 1980 och släppte då på kort tid två LP-skivor. Men ett kontraktsbråk med Arista satte stopp för den fortsatta karriären.

Det dröjde tio år innan hans tredje platta kunde ges ut, nu på Columbia. Men vilken platta det blev. Den står allra längst fram i min samling...fortfarande.

För att göra det klart en gång för alla, som inte fått höra Willie Nile. Den här killen är bra. Gatsmart New York-rock med inte så lite kraftiga stänk av både Dylan och Springsteen (om det nu är nån merit).

Han har inte gjort särskilt många plattor, men de som finns är små guldkorn. Jag lovar!
Det dröjde åtta år innan uppföljaren till Places kom, Beautiful Wreck of the World, 1999. Willie Nile har på senare år kommit ut med flera skivor, Streets of New York 2006 och 2009 släppte han albumet Houses of a Thousand Guitars. Men ingen av dem ens i närheten av Places I Have Never Been.

2010 års The Innocent Ones har jag faktiskt inte hört. Finns den på vinyl?

Nr: 1161/2000

Den övre bilden är hämtad från skivomslaget.

måndag 9 april 2012

”En viss sövande effekt”

SAILOR - HIDEAWAY - 1978

Idag blir det pausmusik. Alltså sån musik man kan spela under tiden man väljer ut en ny skiva att lägga på skivtallriken...
Kanske i pausen mellan Procol Harums bistra melodier och en gammal stökig Yes-platta...??
Kanske är det till och med musik som skulle kunna användas i den där korta pausen mellan låtarna på vinylskivor. Jag menar, där knastrar det ju bara ändå.

Så varför skulle det inte kunna komma in lite pausmusik med Sailor i stället. Bara en tanke alltså...
Men nä...det där tar jag tillbaka. De där knastriga uppehållen behövs nog, åtminstone av oss som ännu inte är allt för skadade av att vara uppkopplade och ”på” precis hela tiden.

Möjligtvis skulle det kunna göra nytta på nån av Springsteens prylar, för att väcka lyssnarna...Men varför spela Tunnel Of Love?

Nä nu vet jag. Sailors album Hideaway passar helt perfekt att köra efter en livekonsert. Då när man vill att folk i god ordning ska lämna lokalen, lugnt och stilla.

Spelar man den här skivan i högtalarna är det ingen risk för kravaller eller upplopp. Då troppar nog folk av lätt sömngångaraktigt, till och med efter en adrenalinpumpad tillställning då nåt obskyrt thrashmetalband öst på med åtta extranummer.

Fan, nu blev det inte mycket plats över för Hideaway, Sailors album från 1978. Men det var ett av bandets sista innan det splittrades 1980. Och skivan lär inte gå till historien, det är jag helt övertygad om.

Möjligtvis finns det väl nån som kan hävda att Give Me Shakespeare var en bra låt. Den kanske till och med blev en mindre hit, vad vet jag?

Och att Stay The Night var nästan lika bra. Men det där med sockersöt trallpop inramad av snygga synthslingor, dragspel och klockspel har en viss sövande effekt. Pausmusik...

Nr: 386/2000