Exile har åldrats med värdighet

ROLLING STONES - EXILE ON MAIN STREET - 1972

Det är alltid vanskligt att ge sig på klassikerna. Särskilt en platta som Exile On Main Street som med dunder och brak firar 40-årsjubileum och nu – till skillnad från då – hyllats och hyllats och hyllats som ett av tidernas största rockalbum.

Och helt klart är skivan en av Rolling Stones klassiker. Den sista, finns det dem som påstår. Jag tycker så här.

Exile On Main Street var underskattad när den kom. Den är lite överskattad nu, oavsett om man lyssnar på originalpressen eller nån av de svindyra jubileumsutgåvorna.

Skälet till att skivan 1972 kanske underskattades var nog att den är ganska rörig. Den är rent av kaotisk. Men det är nog en del av charmen.

Och hur intressant filmen än är om hur inspelningen gick till, kunde produktionen av skivan nog varit bättre.

Det här kan jag väl få faen för. Detta är en dubbel-LP men jag vågar nog påstå att det kunde räckt med en skiva.

För det första är speltiden bara ungefär 60 minuter och tar man bort utfyllnadslåtar som Sweet Black Angel, I Just Want To See His Face, Soul Survivor och ett par till har man vips EN kanonplatta som 1972 skulle kunnat stå sig rätt bra i en jämförelse med Let It Bleed och Sticky Fingers...Men så blev det ju inte.

Nåja, de där låtarna är så klart inte dåliga, de är helt okej. Det är ju Glimmer Twins.

Efter att ha klagat färdigt på jubilaren byter jag sida och ställer jag mig nu bland den entusiastiska lyssnarskaran. Nån jävla ordning får det väl ändå vara!

Låtar som countryhonksvettiga Sweet Virginia, stentuffa Rip This Joint och Tumbling Dice har åldrats med värdighet.
Keith Richards är grym och jag gillar hans låt Happy.
Och jag gillar alla blues och countryreferenser.

En eller två skivor, Exile On Main Street ÄR en klassiker, inget snack om det!

Nr: 1234/2000