GRATEFUL DEAD – TERRAPIN STATION - 1977
Jag är ingen av Grateful Deads ”Dead-heads”, vilket nästan känns som en nödvändighet att INTE vara nu när jag ska ge mig på Terrapin Station från 1977.
Jag behöver alltså inte förhålla mig till Gratefuls Deads alla musikaliska svängningar, deras beryktade livekonserter eller märkliga countryintresse i början av 70-talet.
Terrapin Station har nämligen inte mycket att göra med något annat av det Grateful Dead gjort.
Terrapin Station är en skum, märklig och mycket udda platta. Man skulle kanske kunna hävda att det är progressiv rock. Sviten som tar hela b-sidan, Terrapin, tyder på det. Ett symfoniskt flummig rockepos med körer, stråkar och flera andra inslag från klassisk musik.
Man skulle med viss tveksamhet kunna jämföra den med Jethro Tulls Thick As A Brick eller kanske något av Stackridges album, för här finns också en hel del folkmusik, sagor, tomtar och troll.
Låter det för konstigt?
Det är det inte. Terrapin är en njutning. Men om det bara är skruvat eller genialiskt vågar jag inte svara på...
A-sidan är på sitt sätt precis lika mystisk. Jerry Garcia har här gjort laid-back-pop till en dygd och sveper in hela inspelningen i en suddig mjuk dimma.
Av den anledningen kan det vara svårt att uppfatta skiftningarna i de olika spåren. Men Estimated Prophet är en sån där låt som gärna dröjer sig kvar.
Skivans allra skummaste låt är dock Grateful Deads märkliga cover på Martha and The Vandellas Dancin´ In The Streets. Den låten gjorde Bowie och Mick Jagger till en riktig rocker på 80-talet. Jerry Garcia ger den en helt annan dimension.
Nr: 116/2222
Jag är ingen av Grateful Deads ”Dead-heads”, vilket nästan känns som en nödvändighet att INTE vara nu när jag ska ge mig på Terrapin Station från 1977.
Jag behöver alltså inte förhålla mig till Gratefuls Deads alla musikaliska svängningar, deras beryktade livekonserter eller märkliga countryintresse i början av 70-talet.
Terrapin Station har nämligen inte mycket att göra med något annat av det Grateful Dead gjort.
Man skulle med viss tveksamhet kunna jämföra den med Jethro Tulls Thick As A Brick eller kanske något av Stackridges album, för här finns också en hel del folkmusik, sagor, tomtar och troll.
Låter det för konstigt?
Det är det inte. Terrapin är en njutning. Men om det bara är skruvat eller genialiskt vågar jag inte svara på...
Av den anledningen kan det vara svårt att uppfatta skiftningarna i de olika spåren. Men Estimated Prophet är en sån där låt som gärna dröjer sig kvar.
Skivans allra skummaste låt är dock Grateful Deads märkliga cover på Martha and The Vandellas Dancin´ In The Streets. Den låten gjorde Bowie och Mick Jagger till en riktig rocker på 80-talet. Jerry Garcia ger den en helt annan dimension.
Nr: 116/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar