The Musical Box: september 2012

söndag 30 september 2012

I väntan på Cousteau

Electro - Del 8

Jean Michel Jarre är säkert något av en guru för många electromusiker. Han överlevde det musikaliskt bistra 80-talet och kom ut på andra sidan med alla sinnen i behåll. På den här skivan tar han lyssnarna med till botten av den djupaste oceanen.

JEAN MICHEL JARRE – WAITING FOR COUSTEAU - 1990

Jacques Cousteau var en fransk vetenskapsman, upptäcktsresande, fotograf och äventyrare. När hans naturfilmer från Söderhavets och Karibiens undervattensvärldar visades i svensk tv på 70-talet satt alla som klistrade. Hans specialbyggda forskningsbåt hette Calypso.

Jean Michel Jarres album Waiting For Cousteau är delvis en hyllning till denne franske legendar, som tillägnas ena sidan av LP:n. Den andra sidan består av tre delar, Calypso 1, 2 och 3.

Däremot är det svårare att på förhand räkna ut vad den här LP:n innehåller. De tre delarna som fått namnet Calypso...är faktiskt calypso. Elektronisk calypso (!) och massor av oljefatstrummor och latinamerikanska rytmer.
Väldigt oväntat, för att inte säga okonventionellt av Jarre. Men skivan fick tack vare det faktiskt en del framgång i radio, där inte minst avsnittet Calypso Part 2 spelades ganska ofta. Det är dock inte någon av mina Jarre-favoriter.

Med hjälp av Cousteaus syrgastub, som han inte uppfann men modifierade på 50-talet, dyker vi sedan över till skivans andra sida där 22 minuter långa Waiting For Cousteau gömmer sig i ett färgsprakande korallrev.

Det är däremot ganska spännande grejer. Originaluppförandet av detta verk lär förresten vara 47 minuter långt.
För den som sett Cousteaus undervattensfilmer är det lätt att förstå vad Jarre är ute efter. Det suggestiva musikstycket blir till en dunkel djupblå undervattensfärd, inledningsvis långt ute på isande djupt vatten med stora blåvalar och märkliga skräckinjagande djuphavsfiskar som sällskap. Musiken är mörk men bubblande lockande och samtidigt ödslig och farlig.

Nu slår det mig att titeln kanske också anspelar på Samuel Becketts surrealistiska roman/teaterpjäs I väntan på Godot, där författarens avsikter genom årens tolkats på mängder av olika sätt, men där det i princip inte händer någonting. Ungefär samma känsla finns i detta musikstycke.

Kanske färdas man i dykarklocka, kanske är man där bara i tanken. Men Jarre lyckas i sin uppsåt, att skapa ett vackert stycke musik som är svårt att förstå men omöjligt att vara oberörd av, precis som Becketts historia.

Waiting For Cousteau, och då menar jag främst b-sidan, är i min mening ett av Jean Michel Jarres starkare album, åtminstone inom konstformen new age.

Nr: 1971/2222

Bilden på Jaques-Yves Cousteau är hämtad från Wikipedia och är fri att använda.

Justice unika sound

Electro - Del 7

En gammal järnvägsbro i stål tar oss över Rhen från Tyskland till Frankrike, där electromusiken lever i högsta grad.

JUSTICE – THE CROSS - 2007

Så har då den nya tidens musik nått mig. Men det är inte någon udda form av doom-metal, som man skulle kunna tro efter att bara sett omslaget. Detta är en dubbel-LP med franska electro-funk-pop-duon Justice, The Cross.
Skivan är dock inte särskilt ny, den gavs ut redan 2007, då Justice blivit ett stort, för att inte säga gigantiskt namn på Internet med låten DANCE.
Och där skulle mitt intresse kunnat ha upphört...
Särskilt eftersom skivan inte är min.

Men lika lite som DANCE är renodlad danspop vill jag påstå att Justice bara gör dansmusik för youtubelyssnarna.

Nej, den här gruppens musik är betydligt mer progressiv rock och electro än mainstream dancepop. Av den anledningen tycker jag därför Justice är intressant. Men jag kan väl utan att skämmas berätta att jag också tycker det här är jobbigt att lyssna på i hög dos.
Justice är nämligen inga instrumentalister i vanlig mening, alla ljud de ”framställer” har processats genom datorer. Detta datoriserade sound är mitt öra inte vant vid, men är trots det rätt spännande. Justice har en vass och ganska originell ton.

Jag vill nog mena att i jämförelse med andra electrokollektiv, och där räknar jag också in franska Daft Punk, har Justice ett tämligen unikt sound.

Om någon frågar mig om jag tror att det här är framtidens progressiva musik, så är jag inte helt säker. Men det är fullt möjligt.

Nr: xxxx/2222

Vindlande synthslingor och märkliga ljudeffekter

Electro - Del 6

När vi ändå stannat till i Tyskland är det väl lika bra att kolla upp det här gänget också...

TANGERINE DREAM – TANGRAM - 1980

Det kan vara svårt att skilja Tangerine Dreams olika album åt...om man inte är expert på de här tyskarnas vindlande synthslingor och märkliga ljudeffekter.

Men Tangram från 1980 är lite, lite annorlunda. Visst är det ett tungt rytmiskt ljudlandskap Edgar Froese och hans kollegor målar upp här också, som på Force Majeur.
Men den här gången har de förmodligen hittat sin inspiration på andra ställen än i sin vanliga betongbunker. Nu har de gått ut i friska luften, ut i naturen, och träffat på både Mike Oldfield och Ian Anderson (förklädd till skogstroll).

Det ger Tangram ett lite annorlunda och rätt spännande sound. Här ligger nog Tangerine Dream närmare Oldfields Tubular Bells, eller ännu mer Ommadawn, än vid något annat tillfälle.

En ambient upplaga av Ommadawn, är ju en rätt intressant tanke (eller inte alls, med tanke på att Oldfields musik redan på 70-talet tenderade att låta mer ambient än den verkligen var...).

Hur som helst är Tangram tack vare det en rolig skiva att lyssna på. Vilket nog också får anses vara ett trendbrott för Tangerine Dream.

Deras musik kan annars knappast betecknas som särskilt ”rolig”. Där ligger beskrivningar som meditativ, introvert och experimentell betydligt närmare.

Vill du ha en lite annorlunda Tangerine Dream-skiva i samlingen, då är Tangram ett bra tips. En liten varning utfärdas. Denna skiva anses av TD:s allra mest hårdhudade supporters inte vara en av deras bästa.
Men det behöver ju varken du eller jag bry oss om.

Nr: 1111/2222

Ett musikaliskt experiment

Electro - Del 5

David Bowie och Brian Eno slog sina kloka huvuden ihop och kom med den här märkliga saken...

DAVID BOWIE – LOW - 1977

Sett i efterhand är David Bowies platta Low logisk. Det är en fortsättning på det han påbörjade på Station To Station 1976. Men när Low var helt ny kom den som en chock.
För att riktigt förstå det exceptionella med skivan måste man nog ha upplevt magin med Ziggy Stardust och Aladdin Sane. Kanske också Bowies ”pittoreska” mellanspel med Young Americans och förbryllande Station To Station.

För 1977 års Low var något helt annat. Ett musikaliskt experiment, elektronisk musik med Kraftwerk som förebild, ett ljudlandskap skapat i en skum studio i Berlin tillsammans med den ambienta musikens guru Brian Eno. 1977 var det långt över gränsen.

Bowie tappade på grund av Low också många av sina fans, särskilt i USA. Men uppenbarligen gav han tusan i det. Kanske anade han något som ingen annan insett.

Trots att Low egentligen inte är en särskilt stark platta, jämförd med senare ambient musik och i synnerhet jämförd med Bowies Heroes från året efter, bröt den okänd mark. Inte minst för nutidens electropop.

Min favorit på skivan är skumma och svårtydda Warszawa, första låten på b-sidan, och den enda där Eno anges som låtskrivare.

Förstasidan är, med en massa års perspektiv, inte dum den heller. Där är Sound And Vision höjdpunkten.

Nr: 1605/2222

lördag 29 september 2012

En häxmästare och synthdomptör

Electro - Del 4

Denna japanska musiker och kompositör tog oss i början av 80-talet med på ett besök i det inre av Asien.

KITARO – SILK ROAD – 1980
KITARO  SILK ROAD II  1980
KITARO – SILK ROAD III  1981

På tal om Kitaro. Skivor med japanska Far East Band har jag letat efter länge, men de är svåra. Mauritz har en stående nere på Record Service, men vill inte sälja...än...
Så i väntan på det får jag nöja mig med Kitaros skivor. Som musikaliskt dock inte har ett enda dugg med Far East Band att göra...
Hmm, jag känner att detta behöver förtydligas. Kitaro började alltså sin musikaliska karriär i Far East Band, som gitarrist. Men det där med progressiv bluesrock hoppade han av ganska tidigt.

Det är som synthdomptör och häxmästare han blivit känd. Han anses vara en av den ambienta musikens allra främsta kompositörer och har sedan 70-talet producerat ett oräkneligt antal album.

Om jag inte tar helt fel var det när tv-dokumentärserien Sidenvägen visades i svensk tv, förmodligen i början av 80-talet, som Kitaro blev ett namn även för svenska lyssnare. Inte minst för ledmotivet till tv-serien.

I min samling finns därför tre av de fyra volymer med LP-skivor som gavs ut i samband med serien, Silk Road, Silk Road II och Silk Road III. Jodå, fyran har jag letat efter, men tydligen är den  svår.

Att ge sig på en beskrivning av Kitaros musik är inte det lättaste. Men det är elektronisk musik uppbyggd av långa oftast vindlande melodislingor.

Här finns så klart stora delar traditionell japansk musik, men även influenser från västerländsk romantisk musik och (faktiskt) rock.

Musiken är behagligt mjuk, fantasieggande och vacker. Det är vad jag vill kalla new age-musik och jag tror den skulle passa alldeles utmärkt att använda vid till exempel avslappningsövningar.

Den som kommer ihåg tv-serien kommer säkert också att påminna sig om musiken om de får höra de här skivorna. Och då kanske drar sig till minnes bilder av kamelkaravaner på väg genom Gobiöknen, bortglömda buddistiska tempel, mongoliska gravhögar och arabiska basarer.

Nr: 529/2222 (Silk Road), 1628/2222 (Silk Road II), 534/2222 (Silk Road III)

En oldfieldsk lättviktare

Electro - Del 3

Självklart får det bli en avstickare hem till Mike Oldfield för att ta reda på vad hann höll på med i början av 80-talet. En sak är säker...han designade inte snygga skivkonvolut...

MIKE OLDFIELD – QE2 - 1980

Mike Oldfield klämde 1980 in QE2 mellan Platinum och Five Miles Out. De två är några av de bättre Oldfield-skivorna i min samling, och givetvis inte lätta att konkurrera med.
Det lyckas QE2 inte heller med. Det är en ganska alldaglig skiva, lagom som bakgrundslyssning.
Visst är QE2 snyggt gjord. Mike Oldfield kan det här med att bygga upp effektfulla ljudväggar. Men det är en musikalisk lättviktare. Framför allt känns den lite fantasilös jämfört med många av hans andra skivor.

Förstasidans tio minuter långa Taurus 1 vill jag inte kalla ospelbar, även om det ligger nära till hands.

Välgjort så klart, men nog går det på tomgång alltid och är precis lika tråkig som skivomslaget.
Efter en sådan start kan det bara bli bättre, tror man...

Och jag gillar visserligen de feta djungeltrummorna i Conflict, men när Oldfield sen väljer att göra en cover på ABBA:s Arrival får jag nog. Den var småtråkig redan med Björn och Benny, och Oldfield tillför inget nytt alls.

Nej, QE2 får nog stå där den står, inklämd mellan Platinum och Five Miles Out.

Nr: 1316/2222

Brian Eno kompromissar aldrig

Electro - Del 2

Resan fortsätter med en avstickare till Centralamerika för att kolla in vad Brian Eno skulle ha de där grodorna till...

BRIAN ENO – AMBIENT 4 - 1982

Jag gav mig lite optimistiskt på Brian Enos album Ambient 4 – On Land, en skiva från 1982. Ett synnerligen märklig musikalbum. Eller musik förresten, ljud, effekter eller möjligtvis soundtracksekvenser skulle jag vilja kalla det. Det är en gränsfråga.
Inte för jag kan särskilt mycket om ambient musik, alltså elektronisk musik, framtagen med hjälp av till exempel synthar, den har fram till nu - för min del - levt ett alldeles eget liv.

Eno har nog gjort 50 eller 60 album. Jag har bara hört kanske en femtedel av dem. Men de brukar alltid vara spännande. Jag kommer särskilt ihåg den där plattan han gjorde ihop med Robert Fripp någon gång i början av 70-talet, No Pussyfooting. Jag vet fortfarande inte om det är skräp eller genialt.

Trollkarlen och illusionisten Eno experimenterar och testar hela tiden nya gränser. Ljuden plockas ner i sina minsta beståndsdelar och sätt ihop igen till något nytt och annorlunda.

De åtta delarna på On Land är naturligtvis bakgrundsmusik och skulle nog funka alldeles utmärkt för avslappning. Två saker gillar jag särskilt; grodorna inspelade i Honduras och de lågfrekventa basljuden i Lantern Marsh.

Det här har så klart inget med rockmusik att göra. Inte det minsta. Men jag gillar Enos kompromisslösa ställningstagande och fullständiga ignorerande av trender. Han går sin egen väg. Och det är rock.

Nr: 920/2222

Jarres syntetiska ljudlandskap

Electro - Del 1

Denna elektroniska resa börjar med att från mossens närmaste granne, Axamo flygplats, tar vi flyget till Paris och flygplatsen Charles de Gaulle. Därifrån blir det 50 minuter med buss till Champs Élysées, där Jean Michel Jarre en gång spelade för över en miljon människor...

JEAN MICHEL JARRE – EQUINOXE - 1978

Equinoxe är Jean Michel Jarres uppföljare till dundersuccén Oxygene, som 1977 ansågs vara en av de mest banbrytande LP-skivorna någonsin inom elektronica. Equinoxe följer därför inte oväntat i samma spår med långa svepande synthslingor, ljudeffekter som stundtals skapar en fantasieggande atmosfär.
Liksom sin föregångare består Equinoxe av ett antal delar döpta till 1,2,3 och så vidare. Vilket kan tyckas vara lite fantasilöst...sammanlagt består skivan av åtta avsnitt eller stycken.

Och precis som Oxygene är dessa delar uppbyggda på egentligen en enda melodislinga där de olika styckena är variationer på denna. Vilket man också kan tycka är brist på fantasi...
Men fantasilös är det sista den här skivan är. Det går inte att komma ifrån att Equinoxe har sina poänger och är både suggestiv och påträngande.

Förstasidan, som i mitt tycke är den bästa, blir till en resa genom en mörk och mystisk fantasivärld, där Jarres syntetiska och datoriserade ljudlandskap ständigt flyter ut, försvinner bort för att senare komma tillbaka i en ny skepnad. Det påminner ganska mycket om flera av Tangerine Dreams skapelser och nutida Boards Of Canada.
B-sidan är däremot något annat. Den är mer ett nöjesfält med musettedragspel, positivhalare, chokladhjul, skäggiga damer och lurendrejare. Trots sitt innehåll dock inte lika intressant att lyssna på, kanske för att den är mer förutsägbar och generell.

För den som inte är insatt i fransmannen Jean Michel Jarres musik måste jag väl berätta att han var en av de första som skapade sin musik enbart med synthar och datorer.

Idag får det nog betraktas som primitivt, men 1977 var det naturligtvis helt nytt och banbrytande.

Sen några ord om ljudet på skivan. Detta är den tredje (!) Equinoxe-skivan jag har hemma. Tidigare har jag haft en tysk pressning, en jugoslavisk (!) och nu en brittisk.

Orsaken till att jag bytt är det förvånansvärt dåliga kvaliteten på ljudet. Den engelska är inte ett dugg bättre.

Nr: 584/2222

Storslagen natur, vingliga gungflyn och stinkande dypölar

Strax väster om Jönköping ligger naturskyddsområdet Dumme mosse. Storslagen natur med fridlysta växter och djur, en milsvid mosse med gungflyn och ett och annat stinkande dyhål.
Ungefär som när jag nu tänker ge mig på en hel helg med elektronisk musik. Detta, liksom natur, är inte något specialområde för mig. Men jag kan uppskatta det storslagna och vackra, samtidigt som det finns vingliga gungflyn och en och annan dypöl även i elektromusiken.

De kommande två dagarna ämnar jag botanisera både bland pionjärer, stilbildare och det som gäller nu för tiden. För den geografiintresserade blir det en resa både genom Gobiöknen, Berlins asfaltdjungel, över Champs Elyseés till den djupblå havsbottnen utanför de karibiska öarna. Men resan börjar alltså här, på Dumme mosse utanför Jönköping.

Jarres syntetiska ljudlandskap (Jean Michel Jarre - Equinoxe)
Brian Eno kompromissar aldrig (Brian Eno - Ambient 4)
En oldfieldsk lättviktare (Mike Oldfield - QE2)
En häxmästare och synthdomptör (Kitaro - Silk Road)
Ett musikaliskt experiment (David Bowie - Low)
Vindlande synthslingor och märkliga ljudeffekter (Tangerine Dream - Tangram)
Justice unika sound (Justice - The Cross)
I väntan på Cousteau (Jean Michel Jarre - Waiting For Cousteau)

fredag 28 september 2012

Ett rockalbum för dansgolven

ROBERT PLANT – SHAKEN´N´STIRRED - 1985

Shaken´n´Stirred är en platta äkta Led Zep-fans skulle kunna få nervöst depressiva anfall av. För om Led Zeppelin fortsatt in på 80-talet kunde det ha varit så bandet kunde ha låtit...
Men nu kan de tacka någon lycklig stjärna att det här bara är ett oskyldigt och tämligen icke uppmärksammat soloalbum med Robert Plant.
Shaken´n´Stirred har nämligen precis allt det där som förväntades av en "bra" rockplatta i mitten av 80-talet.
Först och främst skulle musiken gärna gå att dansa till.

De flesta rockstjärnor drömde på den tiden om att deras låtar skulle spelas på diskoteken och Robert Plant var inget undantag. Shaken´n´Stirred är alltså ett rockalbum anpassat för dansgolven.

För det andra var det på 80-talet nästan ett krav att banden skulle använda sig av trummaskiner. Det gör Robert Plant här. Tänk er John Bonham ersatt av en maskin...Så är det på Shaken´n´Stirred. Detta kommenterar jag inte mer...
Lägg sen till en gitarrist som det redan 1985 gick 24 av på ett dussin. För på den tiden var det inne att låta precis som alla andra.

För säkerhets skull lägger vi sen till en absolut fånig, för att inte säga löjlig, bakgrundssångerska och tjejkör. Då har vi fått ihop Shaken´n´Stirred. Det är så den här skivan låter.

Och nu kanske det för enkelhetens skull vore lämpligt att avsluta den här texten...om inte...

...det faktiskt var så att på den tiden gillade jag den här skivan.

Kanske var det för att Shaken´n´Stirred låter väldigt mycket roligare än Robert Plants två tidigare soloalbum, Pictures At Eleven, 1982, och The Principle Of Moments, 1983. Jämfört med dem är Shaken´n´Stirred ett väldigt stort steg framåt.

För hur jag än vänder och vrider på den här lilla svarta vinylen kan jag inte komma från att det finns flera hyfsat bra poplåtar här. Danspop eller inte så var Little By Little en favorit då, och jag kan faktiskt spela den nu för tiden också...med en viss behållning.

Allt är alltså inte svart eller vitt. Men ett tips är att INTE börja med den här skivan om du planerar att ta dig igenom Robert Plants och Led Zeppelins hela kollektion.

Nr: 519/2222

torsdag 27 september 2012

Psychobillyns ljudterrorister

CRAMPS – STAY SICK - 1990

Cramps kan vara rätt påfrestande. Deras vildsinta psychobillypunk kan i hög dos bli ganska jobbig. Men det går inte att komma ifrån att dessa amerikanska undergroundrockers, med legenden Lux Interior i spetsen, på 80-talet blev stilbildande.
Pschobilly "fanns" vad jag kommer ihåg inte i slutet på 70-talet. Men när new wave- och punkbanden experimenterade som mest i slutet av det årtiondet var det nån som kom på att mixa punk med rockabilly och skramlig 60-talsrock. Det påstås att det var Cramps som gjorde det.

Om det verkligen var så är inte jag helt övertygad om. Men de var utan tvekan tidiga och ett av de första band som lyckades få sin helt galna musik pressad på vinyl.

Innan psychobilly blev ett begrepp jämfördes nog Cramps mest med Ramones, Dictators, Tubes och andra amerikanska punkband.

De flesta var överens om att Cramps var värre. Ljudterrorister, har jag för mig att nån indignerad svensk recensent kallade dem.

För min del blev intresset begränsat. Helt enkelt för att jag tyckte Cramps lät ganska illa. Och att deras ständiga anspelningar på sex och droger kändes lite uttjatade redan i mitten av 80-talet.

Det ämnet hade ju behandlats ingående redan på 70-talet, inte minst av Zappa och New York Dolls.

Enda Cramps-skivan i min samling är Stay Sick från 1990. En skiva från slutet av bandets karriär. Den anses tydligen inte vara någon av deras bättre, inte tillräckligt sjuk, som jag förstår det.

Trots det tycker jag att låten God Damn Rock´n´Roll - som är en parodi på Bob Segers Old Time Rock And Roll – är riktigt kul att spela nu för tiden också.

Mama Oo Pow Pow kan med all rätt kallas smaklös – nästan i klass med Zappas Dinah Moe Humm.

Nr: 925/2222

onsdag 26 september 2012

Allt går igen...

LYRES – ON FYRE - 1984

Allt går igen. Gamla bortglömda musikgenrer dammas allt som oftast av och betraktas sen under en kort period som det allra senaste och fräckaste som någonsin gjorts. Hur många gånger har till exempel inte 60-talet kommit tillbaka...
Äh, du kan ta nästan vilken musikgenre som helst. De dyker upp igen, som en påminnelse om bortglömda synder och pinsamheter. Men också för att det helt enkelt var bra.

I mitten av 80-talet, förmodligen på grund av nya vågen, kom 60-talsrocken tillbaka (för vilken gång i ordningen vet jag inte, men troligen var det en av de första 60-talsvågerna). Det blev en ny vår för band som Kinks, Stones och så klart Beatles. Självklart dök det också upp en massa nya band.

Jag åkte dit stenhårt på The Lyres, ett amerikanskt garageband som förmodligen suttit hemma i sin källare och repat Ray Davies-ackord nätterna igenom i flera år. Och troligen också spelat Stooges gamla plattor på högsta volym mer än en gång.

Bandets debutplatta från 1984 – On Fyre – är en alldeles briljant popskiva. Åtminstone för mig, som har Kinks som mina stora 60-talshjältar.

Lyres hade inte bara rätt klädsel (vilket blir allt viktigare för varje gång en musikstil kommer tillbaka), de kunde sina saker. Och för att förstärka kinks-kopplingen har Lyres med två Ray Davies-covers på skivan, Tired Of Waiting (for you) och Love Me Till The Sun Shines.

Något som lite osökt för mig att tänka på Mando Diao och den där plattan de spelade in ihop med Ray Davies för nåt år sen, som jag verkligen gillar (vad var det jag sa...allt går igen).

Har du bara en liten känsla för amerikansk garagerock då är On Fyre ett album du borde ha i samlingen. Lyres är så klart väldigt mycket mer än två kinkscovers. Det är helt enkelt bra 60-talsrock från 80-talet!

Nr: 1559/2222

tisdag 25 september 2012

Englands svar på Allman Brothers

VINEGAR JOE – ROCK´N ROLL GYPSIES - 1972

Vinegar Joe har sagts vara Englands svar på Allman Brothers. Man skulle också kunna hävda att gruppen var en språngbräda för Robert Palmer och Elkie Brooks karriärer.

Med viss rätt skulle man också kunna påstå att Vinegar Joe aldrig blev något annat än en parentes i rockhistorien...
För min del lutar jag mest åt den sistnämnda teorin. Vinegar Joe känns knappast som ett särskilt spännande band. Det är ganska ordinär brittisk rock med en liten, liten touch av amerikansk sydstatsrock. Men glöm det där med Allman Brothers...

Albumet Rock´n Roll Gypsies från 1972, som var gruppens andra platta på kort tid, är inte dåligt på något sätt. Det är bara det att skivan är lite uddlös. Jag hittar inga såna där låtar som fastnar på allvar.
Visserligen presenterar bandet en rad rätt tuffa rockers, det är rätt bra tryck i inledningen med So Long och Charlie´s Horse. Elkie Brooks sång i balladen Rock & Roll Gypsies är inte heller dum.
Men nej, det tänder aldrig till. Inte ens i gamla Jerry Lee Lewis låten Whole Lotta Shakin´ Goin On.

Möjligtvis får Vinegar Joe till det i Hendrix-covern Angel, där Elkie Brooks gör en lysande sånginsats, men på något sätt blir det ändå lite för svalt.

Men som sagt. Robert Palmer gjorde efter Vinegar Joe en framgångsrik solokarriär som blue-eyed-soul-sångare och Elkie Brooks skapade sig ett namn som singer/songwriter.

Så Vinegar Joe har nog sin plats i historien ändå, även om det är i form av en parentes...

Nr: 1412/2222

måndag 24 september 2012

Made In Sweden - Världsklass

MADE IN SWEDEN – WHERE DO WE BEGIN- 1976

De finns de som menar att Made In Swedens platta Where Do We Begin är ett måste i varje skivsamling. Efter att nu ha lyssnat på den igen, efter ungefär 30 års träda, håller jag med.

Detta är en skiva man nog bör ha i samlingen. Åtminstone om man är det minsta intresserad av svensk jazzrock.
Eller vadå svensk? Om detta verkligen är så mycket Made In Sweden vet jag inte. 1976 bestod bandet av Jojje Wadenius på gitarr och Tommy Körberg, sång. Det är de två svenskarna i bandet. Men de är å andra sidan världsklass.

På skivan kompletteras de av polske jazzpianisten Wlodek Gulgowski och de finska jazzrockveteranerna Pekka Pohjola, bas, och Vesa Aaltonen på trummor. De snubbarna är världsklass de också.

Och det är bara att konstatera att Where Do We Begin är så proffsigt gjord och musikerna så tajta att det nästan är otäckt.
Därmed borde LP:n Where Do We Begin också vara världsklass, eller hur?
Och det är den så klart. Varenda spår på den här skivan är värt att lyssna på många, många gånger.

Jag har egentligen bara en invändning. Det är nästan för bra!
Det är så snyggt och välgjort att känslan på något sätt ändå blir ganska sval. Det blir på något sätt för kliniskt rent och snyggt.

Jojje Wadenius gitarr förtrollar och Pohjolas bas får håret att resa sig på armarna. Men det där kommer bort lite grand på vägen...

Nr: 1195/2222

söndag 23 september 2012

Juicy Lucy var före sin tid

JUICY LUCY – JUICY LUCY - 1969

Man kanske skulle kunna hävda att Juicy Lucy var före sin tid. Det var inte många band som hade samma sound när de släppte sitt debutalbum 1969, snabb, rå, blixtrande bluesrock. 

Det var nog inte förrän i slutet av 70-talet, med band som George Thorogood & The Destroyers och Omar & The Howlers, som den på allvar fick en mer allmän acceptans.
Det är kanske därför skivor med Juicy Lucy idag är synnerligen eftertraktade av samlare. Många anser att deras första album, med deras största hit någonsin Who Do You Love, är den överlägset bästa skivan.

Det är den jag har. Men jag kan inte vare sig bekräfta eller för neka påståendet att detta var gruppens höjdpunkt, då jag ännu inte kommit över någon mer av gruppens album.
Men en sak vet jag! Det här får golvet att gunga...från första till sista spåret.
Och självklart är detta ruggigt bra bluesrock, för att inte säga brutal. Juicy Lucy verkar inte dra sig för någonting. Bo Diddleys Who Do You Love är så klart en höjdare, men det finns många smaskigheter att gotta ner sig i för folk som gillar den här musiken.
Att mitt exemplar av skivan är tämligen slitet - det knastrar mellan låtarna. Och det finns till och med en repa - gör inte så mycket. Den här skivan inbjuder till att spelas på hög volym. Och det är oftast vad som händer – då hör man inte det där retliga knastret...Att det sen är Vertigos swirl-etikett gör det inte sämre.
Sen måste jag bara nämna skivomslaget. En del tycker säkert det är smaklöst snaskigt. Men andra bara älskar det.

Juicy Lucy gjorde efter den här skivan ytterligare en rad album i början av 70-talet. Genom åren har gruppen återförenats flera gånger, senast 2009.

Nr: 1811/2222

Flying Burrito Brothers upprör ingen

FLYING BURRITO BROTHERS – AIRBORNE - 1975

Det är skillnad på folk och folk. Jag såg en bild på Doobie Brothers från 1975 där de stiger på sitt eget jetplan. Det var på den tiden de var inne, nu för tiden får de väl cykla...

Flying Burrito Brothers däremot hoppar in i ett enmotorigt litet flygplan på omslaget till sitt album Airborne. De blev aldrig lika stora som kusinerna i Doobies och 1975 hade de sin storhetstid bakom sig.
Musikaliskt ska man nog inte jämföra Flying Burrito Brothers med Doobie Brothers. De ligger betydligt närmare band som Eagles och Poco. Lätt och luftig västkustpop som inte upprör någon alls. Trevligt och snällt och lite country.

Men det är nog inte för sin musik burritobröderna blivit mest kända. Det är i stället för att ha ”fostrat” musiker som Gram Parsons och Chris Hillman.

Parsons kallas ofta ”The father of country-rock” och spelade sen med fan och alla (Dylan inkluderad) och Chris Hillman lirade ju (bland annat) i Byrds.

Ingen av de båda fanns med när Airborne spelades in 1976. Bara ett par av originalmedlemmarna fanns kvar.

Och ska man vara ärlig är den här skivan inget att bli upprörd över. Det finns inga låtar man direkt kan hänga upp sig på. Men det finns heller ingenting att bli irriterad över.

Det roligaste är kanske att Stevie Wonder är med som gästartist när bandet gör hans låt She´s a Sailor.

Nr: xxx/2222 (skivan har nu rensats ut från samlingen)

lördag 22 september 2012

Nästan för snyggt av Mink DeVille

MINK DEVILLE – COUP DE GRACE - 1981

Jag skulle nog vilja säga att Coup de Grace är en briljant platta. Willy DeVille är ohyggligt bra här och det finns massor av låtar som man bara kan uttrycka sig på ett sätt om – fantastiskt!
Här finns en direkt linje till svart rå amerikansk soul, men också från Mink DeVilles rötter i rocken och asfaltdjungeln i New York. Det är snyggt gjort.

Love & Emotions är en låt många säkert känner igen, en läcker soulrockballad som vad jag kommer ihåg blev en ganska stor hit. Just Give Me One Good Reason och Teardrops Must Fall är också såna där låtar som man inte glömmer bort i första taget.

Men min absoluta favorit är rockiga Maybe Tomorrow. Den är sagolikt bra och som jag ser det en av Willy DeVilles allra bästa rocklåtar någonsin.
Men, för det finns ett stort sådant när det gäller den här skivan.

Coup de Grace är nästan lite för snygg. Den är lite för välputsad och trevlig. Med perspektivet från "början av 80-talet" var den alldeles för snäll för att komma från ett band som Mink DeVille.

Men okej. Bandet var nytt. Skivbolaget också ett annat. Och det var 1981.
Här går visserligen Willy DeVille minst ett par steg mot vanlig mainstreamrock. Men jag köper det ändå, bara för att det är Mink DeVille.

Nr: 250/2222

Bolan och Zinc Alloy

T REX – ZINC ALLOY AND THE HIDDEN STARS OF TOMORROW - 1974

När Marc Bolan kände sig nöjd med sin karriär skulle han byta namn på sin grupp till Zinc Alloy och försvinna från de stora scenerna. Så sa han i alla fall till den brittiska pressen.
Efter superplattan Tanx, 1973, infann sig kanske det där.

För Bolan bytte 1974 ut sina musiker och ändrade inriktning. Skivan efter fick namnet Zinc Alloy And The Hidden Stars Of Tomorrow.

Nu är det inte den skivan jag har. Zinc Alloy hör till T Rex lite svårare plattor att få tag på.

I stället har jag kommit över en upplaga som 1983 gavs ut av Bolans fanklubb. Enda skillnaden är omslagsbilden, låtarna är desamma.

Men att upprepa succén med Tanx lyckades inte. Zinc Alloy vill jag nog räkna in bland Bolans sämre album.
Detta trots att han hyrde in supergitarristen Jack Green (som är denna bloggs särskilda gitarrhusgud), som tillåts blixtra till emellanåt, men det hjälper inte särskilt mycket. Låtarna är överlag ganska svaga.

Till exempel försöker Bolan sig på funk (!), kanske för att en gång för alla försöka övertyga den amerikanska marknaden. Och då blev det som det blir.

Bolan hade troligen en idé om att Zinc Alloy skulle bli något slags konceptalbum. Men den tanken verkar ha runnit ut i sanden. Låtarna kan knappast anses ha någon större gemensam nämnare.

Det roligaste med dem är de märkliga namnen, Painless Persuation And The Meathawk Immaculate, The Leopards (featuring Gardinia And The Mighty Slugs), Interstellar Soul och andra helskumma grejer.

Nr: 39/2222

fredag 21 september 2012

Hård rock med en twist

BABE RUTH – FIRST BASE - 1972

First Base är en fascinerade platta. Ryktena om Babe Ruths debutalbum från 1972 får nog sägas vara sanna. Det är spännande, utmanande och fräckt.
Babe Ruth tänjer på gränserna och har en udda sångerska, Jennie Haan, som verkligen är tålamodsprövande, men samtidigt så sylvass och annorlunda att hennes röst inte går att motstå. Hon påminner inte så lite om Anna Meek i Catapilla, och stundtals också om Mariska Veres i Shocking Blue.

Babe Ruth har dock inte särskilt mycket med jazzexperimentella Catapilla eller Shocking Blues holländska psykedelia att göra.

Visserligen har bandet inga som helst svårigheter att glida mellan hårdrock, jazz, folkrock, spansk flamenco (!) och förmodligen ett antal genrer till, men de har en betydligt ruffigare charm. De hamnar i min värld nånstans mellan experimentell progressiv rock och hård rock med en twist.

Även om den här plattan hyllas av nästan alla som hört den tänker jag sticka ut hakan och påstå att First Base inte är min favoritskiva med Babe Ruth.

Jag tycker Amar Caballero, bandets andra album, är roligare att lyssna på (vilket jag lär utveckla vid ett annat tillfälle).

Kanske hänger det på att jag inte har kommit överens med The Mexican, som blev en stor publikfavorit. Inte heller blir jag särskilt knäsvag när Babe Ruth ger sig på Zappas King Kong, även om Alan Shacklocks gitarrspel är brutalt.

För min del är skivans bästa spår tungt gungande Wells Fargo och coola The Runaways.

Babe Ruth kommer förresten från Hatfield i England. En plats som fostrat många rockhjältar, Stevie Winwood, Eric Clapton och ett helt gäng till...

Till skillnad från de gossarna lyckades Babe Ruth av nån anledning aldrig slå igenom ordentligt i sitt hemland. Däremot blev de stora på allvar i Kanada och USA.

Nr: 2031/2222

torsdag 20 september 2012

Öl, jeansväst och cowboyhatt

OMAR & THE HOWLERS – WALL OF PRIDE - 1988

Det sägs att Omar Kent Dykes är en trevlig kille, som nöjer sig med att göra sitt jobb och trivs med det. Bilden av Omar & The Howlers är dock en annan. En skittuff texasrocker, med boots, skägg och definitivt ser det ut som han har kopplingar till den undre världen.
The Howlers musik ger heller inte något annat intryck. Stenhård, ruffig bluesrock med rejält gung. Omar & The Howlers håller till i samma kvarter som 70-talets ZZ Top, George Thorogood & The Destroyers och säkert många andra också.

Svettig och stånkande bluesrock som passar bäst ihop med en back öl, den gamla utslitna jeansvästen och cowboyhatten.

Wall Of Pride och låten Rattlesnake Shake var en av de första låtar med Omar & The Howlers som nådde mig. Året var 1988. För Omar Kent Dykes handlade det dock inte om någon debutplatta, detta var hans fjärde fullängdare.
Det var med andra ord ett vältrimmat och rutinerat band som uppenbarade sig. Omar var nog ett par klasser bättre än George Thorogood och en och annan drömde sig säkert tillbaka till ZZ Top-album som Tres Hombres och Fandango.

Rattlesnake Shake spelades rätt vildsint på festerna under de där åren, om jag inte minns fel.

Men nu för tiden har Omar & The Howlers-hysterin gått över. Wall Of Pride spelar jag väldigt sällan. Skivan är fortfarande rolig, men det kan bli lite tjatigt...oavsett om Omar är en skurk eller väldigt trevlig kille.

Nr: 777/2222

onsdag 19 september 2012

Fleetwood Macs Mark III:a

FLEETWOOD MAC – FLEETWOOD MAC - 1975

Fleetwood Macs album från 1975 är en av de senare Fleetwood Mac-skivorna jag kommer bäst överens med. Därmed inte sagt att den skulle vara gruppens bästa, eller ens näst bästa.

Det är bara det att jag gillar den bättre än superskivan Rumours från 1977. Och tycker nästan lika bra om den som Tusk från 1979.
Det här var alltså en revolutionerande LP för Fleetwood Mac. Det var gruppens första med Lindsey Buckingham och hans flickvän Stevie Nicks i bandet.

Det var också Fleetwood Macs första platta med deras nya trevliga vardagsrumspopsound som gjorde dem till en av världens största popgrupper någonsin.

Det finns faktiskt många som tror att det här var Fleetwood Macs ALLRA första platta, men trummisen Mick Fleetwood och hans olika sällskap hade innan den här skivan trasslat sig igenom allt från rufflig bluesrock på 60-talet, via progressiv folkrock och pop i början av 70-talet.

Upphovsmännen bakom den här skivan är alltså Fleetwood Macs Mark III-upplaga, som musikaliskt inte har mycket med gruppens tidiga år att göra.

Orsaken till att jag gillar den här skivan bättre än Rumours har två anledningar. Först och främst hade nog Fleetwood Mac 1975 inte hittat sin riktiga plattform.

Skivan känns trots allt lite tvetydig, det finns ändå en del kvar av det gamla. Och jag gillar den mixen av gamla och nya Fleetwood Mac.

Sen tycker jag om att gruppens musik här inte är så perfekt lättsmält slimmad som på Rumours. Skivan är lite, lite ruffigare. Lite spetsigare. Och det tycker jag om.

Nr: 298/2222