SVART – GRYNING – 1981
Svart gryning är en bok av Hans Villius som handlar om Dagmar Hagelins försvinnande i Argentina på 70-talet. LP:n Gryning med bandet Svart är något helt annat, även om jag i flera år trodde att bandet hette Svart gryning...
...det var långt innan Villius bok kom ut...som givetvis inte har ett enda dugg med detta synnerligen obskyra uppsalaband att göra.
Obskyrt för att LP:n förmodligen inte trycktes upp i särskilt många exemplar. Och väldigt obskyr eftersom Svart inte kan ha gjort något avtryck alls i den svenska rockhistorien, utom den här bortglömda plattan. Som tydligen spelades in efter att gruppen splittrats.
Man skulle utan större protester kalla musiken för post-punk och snabbt dra paralleller till både Joy Division, Magazine och Television. Det ligger någon slags ödesmättad och dyster stämning över låtarna.
Sångerskan, som jag tror heter Caiza Almén, har en ganska speciell röst som placerar henne någonstans mellan Kajsa Grytt och alla de där popbanden i Klippan. Men det är charmigt.
Man skulle också kunna påstå att Svart nog var ett ganska typiskt svenkt postpunkband. Jag tycker mig känna igen både soundet, attityden och musiken. Skivan är utgiven av svenska skivbolaget Stranded och om jag inte minns helt fel gav detta bolag ut flera svenska grupper i ungefär den här genren.
Tyvärr vet jag inte mycket mer om Svart. Jag kan inte ens redogöra för hur denna märkliga LP hamnade i min samling... Så är det nån som vet mer får ni gärna höra av er.
Nr: 976/2222
Svart gryning är en bok av Hans Villius som handlar om Dagmar Hagelins försvinnande i Argentina på 70-talet. LP:n Gryning med bandet Svart är något helt annat, även om jag i flera år trodde att bandet hette Svart gryning...
...det var långt innan Villius bok kom ut...som givetvis inte har ett enda dugg med detta synnerligen obskyra uppsalaband att göra.
Man skulle utan större protester kalla musiken för post-punk och snabbt dra paralleller till både Joy Division, Magazine och Television. Det ligger någon slags ödesmättad och dyster stämning över låtarna.
Sångerskan, som jag tror heter Caiza Almén, har en ganska speciell röst som placerar henne någonstans mellan Kajsa Grytt och alla de där popbanden i Klippan. Men det är charmigt.
Tyvärr vet jag inte mycket mer om Svart. Jag kan inte ens redogöra för hur denna märkliga LP hamnade i min samling... Så är det nån som vet mer får ni gärna höra av er.
Nr: 976/2222
Jag råkade för några år sedan via Internet komma i kontakt med en amerikansk skivsamlare som jagade just denna LP. Jag vet dock inte om Svart har något slags internationell kultstatus bland folk som gillar obskyr post-punk, eller om denne amerikan bara var en exceptionell skivsamlar-nörd.
SvaraRaderaNär du häromdagen skrev om amerikanska Oingo Boingo skrev jag i en kommentar att mycket av det tidiga 80-talets alternativ- och experimentrock idag känns totalt olyssningsbar. Detta gäller i extremt hög grad de svenska band som tillhörde postpunk-scenen.
Visserligen har jag aldrig hört Svart-plattan, men bara omslaget, gruppnamnet och titeln får mig att placera bandet i samma genre som t.ex. de band som gav ut plattor på Lund-baserade bolaget Heartwork (TT Reuter, Blago Bung o. dyl.). Och den genren inom svensk rock har verligen inte åldrats med behag. I början/mitten av 80-talet kunde man möjligen, med mycket god vilja, försöka intala sig att de där banden hade något som gjorde dem "spännande" och "intressanta". Om man lyssnar på eländet idag inser man att det är bland den mest olyssningsbara pretentiösa smörja som gjorts.
Jag har inte hört särskilt många av de banden du nämner, men jag anar att det rör sig om ungefär samma typ av band och musik.
SvaraRaderaOch det är nog alldeles sant att inte allt, inte ens på den tiden, var särskilt bra. Så Svart ska nog räknas in bland de där obskyra banden som det kan vara kul att ha en platta med bara för att de är...obskyra.