The Musical Box: 2013

tisdag 31 december 2013

Årets bästa 2013

Ännu ett år av skivsamlade är slut. Under 2013 har det tillkommit 210 LP-skivor till samlingen, samtidigt som samlingen faktiskt blivit mindre. Just nu har jag inte de 2222 skivor som är min övre gräns.
Jag bestämde mig nämligen under året för att bara äga skivor jag verkligen gillar, sånt jag vill lyssna på. Därför har det rensats ganska kraftigt.

Borta är många såna där samvetsskivor, skivor man ”måste” ha bara för att alla andra har det; Dire Straits, Bruce Springsteen, Eagles...

Borta är definitivt många ”bra-att-ha-skivor” som inköpts bara för att ha samlingen komplett med den och den artisten; Doobie Brothers...

Jag har inte nått hela vägen än, jag hittar såna där skivor i samlingen fortfarande. Men planen är att nån gång i framtiden bara ska kunna blunda och sticka in handen var som helst i skivhyllan och den LP jag får tag på vill jag lyssna på. Det ska bara finnas bra skivor där med andra ord.

Under året har jag kommit en bit på vägen mot denna utopi. Här är de tio skivor jag tycker är årets bästa inköp (redovisas utan rangordning, jag gör inga listor).

Frank Zappa – Roxy & Elsewhere
Vilken fantastiskt platta! Kanske det bästa livealbum som spelades in på hela 70-talet. Zappa på sitt bästa humör och Mothers Of Invention i högform. Här finns massor av bra låtar!
Anders F Rönnblom – Våld
F-ets sista vinylplatta på 90-talet som enligt ryktet spelades in på bara två dagar är ett hisnade äventyr för alla Rönnblom-fans. Oväntat vital och fräck, dessutom en LP-skiva som är mycket svår att få tag på nu för tiden.
Goat – World Music
Goat kramar ut det bästa ur 70-talshårdrock och 60-talspsykedelia och lägger till världsmusik och helt egna värderingar. I mitt tycke ett av de allra bästa svenska skivsläppen under 2013.
Good Rats – Tasty
Amerikansk artrock från det tidiga 70-talet. Good Rats var underskattade då och är det givetvis fortfarande. Tasty är ett av deras tidiga album och ett av deras bästa.
Touch – Touch
Från 1969, sägs vara den allra första amerikanska LP:n med progressiv rock. Kan inte riktigt jämföras med de stora brittiska föregångarna, men är hejdlöst rolig att lyssna på. Touch verkar inte ha några som helst gränser...
Tesla – Five Man Acoustical Jam
Amerikansk pudelrock? Nä, inte alls även om Tesla hör till den genren. Det här är en helt akustisk liveinspelning som för mig är överraskande bra. Mycket bra till och med. Det var dessutom en av de allra första unplugged-albumen som släpptes under 90-talet.
Who – Sell Out
En klassiker som håller vad det lovar. Ett av The Whos mästerverk och kanske deras roligaste skiva, inte minst för ”reklaminslagen” mellan låtarna.
Birth Control – Plastic People
Jag tror att tyska Birth Control nådde sin höjdpunkt med den här LP:n. Hårdrock, jazzrock och mycket vågat. Ett riktigt spännande album.
Travel Agency – Travel Agency
Ett eftertraktat samlarobjekt. Amerikansk psykedelia, beatlespop och en elak fuzzgitarr. En kul platta att lyssna på...även om den egentligen kanske inte har särskilt mycket att säga. Kan nog inte räknas till klassikerna, men får vara med för sin obskyritet.
Black Mountain – In The Future
Black Mountain dammade 2008 av storheter som Black Sabbath, Jefferson Airplane, Hawkwind och Zeppelin och fick ihop det riktigt bra. In The Future är faktiskt en förbannat bra progressiv hårdrockplatta.





Bubblare
Frank Zappa – You Are What You Is
Zappas hårdaste platta sägs det och något av en uppföljare till Joe´s Garage-serien och Sheik Yerbouti...men väldigt mycket roligare.

David Bowie – Heathen
Även när Bowie släppte nya skivor på 2000-talet mullrade det i marken. Heathen från 2002 var ännu ett styrkebesked från mästaren själv. En framtida klassiker? Kanske.

Hugh Scott Band – Bryndwr Road
Torsson men ändå inte när Bo Åkerström återupplivade Hugh Scott Band. Den här CD:n (!) är en sagolik resa, från Lund till Nya Zeeland. Ett måste för Torsson-fansen.

David Bowie – The Next Day
Tidernas bästa comeback har det sagts om det här albumet. Efter tio år bröt David Bowie sin tystnad och visade att han fortfarande är en mästare. Här finns influenser från Heroes, Ziggy och nästan hela Bowies karriär.

Jane – Here We Are
Denna tidiga 70-talare är andra albumet från tyska krautrockarna Jane. Inte det mest innovativa kanske, men en LP som pekade ut den väg Jane senare skulle ta, mot progressiv rock, långa vindlade melodislingor och rått gung.

Bob Dylan – Bootleg series Vol 1-3
Gammalt överblivet och tidigare inte publicerat material borde inte vara intressant, men när det gäller Dylan stämmer det så klart inte. Varenda en av de här 52 låtarna, i denna box med fem LP-skivor, är kanonbra.

Steve Miller Band – Number 5
Steve Miller var inte bäst med Fly Like An Eagle. Den här plattan kommer från hans tidigare karriär som psykedelisk bluesrocker. Här med en hel del country också...som tillsammans faktiskt blir fantastiskt bra.

Ruphus – New Born Day
Norsk progrock från det tidiga 70-talet. Inte nog med att den här LP:n är svår att få tag på, den är dessutom riktigt spännande.

Iron Butterfly – In-A-Gadda-Da-Vida
Vad ska man säga? Iron Butterflys klassiker är självklart alldeles lysande, titelspåret ett 17 minuters inferno. Tyvärr den enda riktigt bra plattan Iron Butterfly gjorde.

Crippled Black Phoenix – (Mankind) The Crafty Ape
Ett mastodontiskt konceptalbum från 2011, med influenser från Pink Floyd, Yes, Led Zeppelin...som faktiskt låter ruggigt bra.

måndag 30 december 2013

Besatta av Rolling Stones

CHESTERFIELD KINGS – PSYCHEDELIC SUNRISE – 2008

Chesterfield Kings var ett helt okänt band för mig. Men vem kan motstå en LP som heter Psychedelic Sunrise...?
Trodde inte mycket på den, men när den väl hamnade på skivtallriken blev den kvar där länge. För den som har rötterna i Stones skramliga ljudbild och hellre spelar Jefferson Airplane än hitlistepop är en sån här skiva helt oemotståndlig.

Egentligen är receptet lite för enkelt. Släng in några stonesmoves och en sångare som låter som Mick Jagger, lägg på en skramlig fuzzgitarr och en trummis lika oförutsägbar som Keith Moon. Ös sen på i punktempo...då går åtminstone jag igång...he, he...
Psychedelic Sunrise har allt det där. Chesterfield Kings är dessutom inga nybörjare, de var med redan på 80-talet. Då är det kanske inte så konstigt att Stones och The Who fanns med i bilden.

Ett annat liknande band jag kommer att tänka på är Black Crowes, som dock inte ens hade gått ut småskolan när Chesterfield Kings släppte sina första plattor.

De som kan bandet betydligt bättre än jag (som bara hört den här skivan) hävdar att Chesterfield Kings är besatta och har jagat Rolling Stones-spöket ända från början.

De påstår också att Psychedelic Sunrise är ett av deras allra bästa försök.

Jag kan bara säga att jag gillar skivan. Det är skramlig garagerock. Jag får flashbacks både av Their Satanic Majesties Request, Who´s Next, 13 th Floor Elevators och Ramones. Kul LP!

För den som undrar över årtalet. Albumet släpptes 2007 på CD, vinylskivan kom året efter.

Nr: 1315/2222

söndag 29 december 2013

Tysklands svar på Genesis

GROBSCHNITT – MERRY-GO-ROUND – 1979

Grobschnitt verkar ha kul. Det är nästan så jag blir lite avundsjuk. Tänk om man fått vara med när de spelade in den här plattan. Mycket humor, lite galet, lekfullt.
Ändå är det musik i ganska strika former. Grobschnitt kan nog sägas vara Tysklands svar på Genesis, eller möjligtvis Camel, mycket handlar nämligen om atmosfär och långa synthslingor.

Men när jag lyssnar på den här plattan vill jag också dra in Supertramp och deras album Crisis! What Crisis? och Crime Of The Century.
Enklast är kanske att hävda Genesislinjen. Den kopplingen är ganska tydlig. Jag får för mig att det var så här Genesis kunde låtit om Peter Gabriel varit kvar i bandet efter 1975. En jämförelse med Yes skulle man också kunna göra, men med kortare låtar.

Merry-Go-Round anses av progrockkännare dock inte vara något av Grobschnitts direkt starka album. Gruppens skivor från det tidiga 70-talet sägs vara bättre.

En och annan menar emellertid att den här skivan var deras sista riktigt bra...Hmm, det är alltså ingen exakt vetenskap vi pratar om här.

Jag analyserar inte detta på något sätt, utan nöjer mig att Merry-Go-Round är tillräckligt intressant för att få igång min fantasi.

Jag gillar den här plattan. Den är rolig att lyssna på. A.C.Y.M och Coke Train är mina favoriter. Den är definitivt roligare att lyssna på än allt det Genesis gjorde efter Wind & Wuthering.

Nr: 29/2222

lördag 28 december 2013

Mother´s Finest okända debutalbum

MOTHER´S FINEST – MOTHER´S FINEST – 1972

Den här skivan borde aldrig släppts ut. Det ansåg i alla fall Mother´s Finest efter att deras debutalbum från 1972 var klart. Men skivbolaget RCA gjorde det ändå...
Mother´s Finest var missnöjda med hur det till slut blev. När plattan var mer eller mindre klar tyckte RCA nämligen att musiken var alldeles för funkig och rockig. Så i efterhand lades det på både stråkar, klaviatur och körer för att få Mother´s Finest att låta som ett småputtrigt och trevligt soulband.

Det gillade inte bandet alls. Och gör fortfarande inte. De vill inte ens nu för tiden kännas vid skivan, utan hävdar med bestämdhet att deras första LP kom 1976.
Så det här har blivit en liten raritet. Den är svår att få tag på. Men de få som har plattan vet att det här inte alls är så dåligt som Mothers´s Finest själva tycker.

Den är till exempel väldigt mycket bättre än de plattor bandet gjorde från 80-talet och framåt... Men självklart är den inte i klass med debutplattan (?) från 1976* och de skivor som kom närmast efter.
Det RCA gjorde med soundet på skivan är naturligtvis inte särskilt kul. För på sina ställen låter det som Rufus & Chaka Kahn och andra soulgrupper från 70-talet.

Men de har inte lyckats sudda ut alla godbitarna. Mother´s Finest brutalt (!) funkiga soulrock får också sina chanser. Det är de grejerna som är skivans höjdpunkter.

Till exempel i Stephen Stillslåten Love The One Your With, som de i slutet gör till ett inferno av blytunga rytmer. Eller You´ll Like It ”Hear”, som blir en nästan psykedelisk lyssning. Det finns flera såna där alldeles briljanta avsnitt som är obetalbara.

Men för det mesta dränks Wizzards tunga bas, Mike Kecks ylande orgel och Moses Moes fräcka gitarrlicks i en fläskig matta av mainstream-soul.

Om RCA låtit bli det skulle det här varit en skitkul platta.

Nr: 290/2222


* Som också det heter Mother´s Finest och är ett av de allra bästa funkrockalbum som getts ut.

fredag 27 december 2013

”Det är för såna här ögonblick jag köper skivor”

MIDNIGHT OIL – EARTH AND SUN AND MOON – 1993

Jag hade inga förhoppningar när jag köpte Earth And Sun And Moon. Tanken var bara att göra min Midnight Oil-samling något mer komplett.

Men nu kan jag säga en sak. Det är för såna här ögonblick jag fortfarande köper skivor. Earth And Sun And Moon är ett briljant rockalbum, kanske Midnight Oils bästa.
Nja, om det är så vet jag egentligen inte. Deras album från senare delen av 90-talet och 2000-talet har inte nått mig ännu. Det skulle inte förvåna om Peter Garrett överraskat igen. Det får jag återkomma till i så fall.

Min inställning till Midnight Oil i början av 90-talet var minst sagt negativ. Jag tyckte de hade sålt sig med album som Diesel And Dust och absolut med Blue Sky Mining. Då gillade jag skivor som Head Injuries och Place Without A Postcard mycket bättre. Den första av dessa två är förresten en alldeles förbannat bra hårdrockplatta.
Earth And Sun And Moon är lite av en återgång till de skivorna. Borta är de synthiga inslagen och de lättköpta popmelodierna. Skillnaden mot dessa forntidsalbum är dock att det är ett helt annat Midnight Oil som gjort skivan.

Fyllda av självsäkerhet och dessutom övertygade i sin sak. De ger Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna, ett ett starkt stöd, och är engagerade i miljöfrågor. De gjorde de innan också, men här är budskapet kraftfullt.
Suggestiva Bushfire är en låt jag absolut vill nämna. Tungt rockiga Tell Me The Truth är en annan. Men jag vill nog påstå att varenda låt på skivan är riktigt bra.

Albumet finns finns på vinyl, men bara i mycket liten upplaga.

Nr: 207/CD

torsdag 26 december 2013

”Tidernas bästa comebackalbum”

DAVID BOWIE – THE NEXT DAY – 2013

"Tidernas bästa comebackalbum" har det kallats, David Bowies The Next Day. Tio år efter senaste plattan (Reality 2003) kom han tillbaka. Alla trodde det var över, att tidernas största popikon pensionerat sig, att en epok gått i graven. Men Bowie gjorde som han alltid gjort, överraskade.
Det är inte första gången David Bowie gjort så här. När han på 70-talet lämnade Ziggy Stardust för soul. De magiska berlinskivorna Low och Heroes. Let´s Dance och åren som mainstreampopens häxmästare på 80-talet. 1 Outside och industrirock.

Sätter man in The Next Day i ett större sammanhang var det ganska naturligt att det skulle hända något nästa dag också...
Det tog Bowie två hemlighetsfulla år att spela in The Next Day. Det är lätt att ryckas med av alla de lyriska recensionerna, men för mig finns det ingen tvekan. The Next Day är lysande. Det är också en sammanfattning.

Man skulle kunna hävda att det är en nostalgisk retroplatta, tillbaka till Heroes och slutet av 70-talet eftersom omslagsbilden antyder det.

Här finns också kraftfulla spår från Ziggy, från soul och Young Americans, från Let´s Dance. Men ingenting är enkelt när det gäller Bowie, The Next Day har så mycket mer.

Trots de tydliga kopplingarna till det gamla lyckas Bowie av detta skapa något vitalt, fräckt och oberäknerligt. Ett delvis nytt sound, tekniskt fulländat, varierat, motsägelsefullt men ohyggligt lockande.

The Next Day är inte bara en comeback, det är dessutom ett förbannat bra rockalbum.

Nr: 566/2222

onsdag 25 december 2013

Bootleg Series öppnar nya dörrar

BOB DYLAN – BOOTLEG SERIES Vol 1-3 – 1991

Det finns inte en enda musiker i hela världen som inte skulle vara stolt om de gjort en enda av de här låtarna”, var det en recensent som jublade när han skrev om den här boxen. Men han var nog en riktig Dylanfanatiker misstänkte jag, så det gick ju inte att ta på allvar.
Men när jag själv till slut fick tag i den här mycket svåråtkomliga boxen med fem LP-skivor kunde jag inte göra annat än att hålla med. Varenda låt är precis så bra. Och ändå är det låtar Dylan inte tagit med på sina album...

52 låtar på fem skivor är väldigt mycket på en gång. När det dessutom handlar om outtakes, tidigare inte utgivet material och i något enstaka fall ganska risigt ljud, verkar det oöverstigligt, ett monstruöst verk bara för de absolut redan frälsta.
Jag antar att Dylan var först här också, med att ge ut gammalt överblivet material på skiva. När CD-skivan slog igenom med full kraft något år efter 1991 blev det mer eller mindre mer regel än undantag att allt gammalt sparat och ratat från varenda artist – känd eller okänd, intressant eller ointressant – också skulle ges ut. Hur många såna såna här dödstrista saker finns det inte..?

Men det här är undantaget som bekräftar regeln. Det här är en box som även den som bara gillar Dylans musik ”lite sådär” skulle kunna uppskatta. För den kunnige dylanlyssnare öppnar den ännu fler nya dörrar.

Bootleg Series Vol 1-3 (när den gavs ut på CD innehöll boxen tre CD-skivor), spänner över hela 30 år, från 1961 till 1991. Bara ett fåtal av låtarna finns med på andra Dylanskivor.

Boxen har koncentrerats på två perioder, 26 av låtarna är hämtade från åren 1962 och 1963 när Dylan fortfarande ägnade sig åt folkmusik, den andra perioden, representerad av tio låtar, är åren 1979 till 1983, alltså plattor som Slow Train Coming och Infidels.

Den tredje tunga delen handlar om outtakes från Blood On The Tracks och Desire.
Materialet är som sagt gigantiskt, men synnerligen värt att lyssna på. Jag nöjer mig dock med att nämna en enda låt, Blind Willie McTell, som Dylan skrev inför inspelningen av Infidels 1983. Av någon anledning togs den bort från albumet i sista stund.

Låten handlar om den blinde bluesmusikern Willie McTell. Det är oklart varför låten aldrig togs med på skivan, den anses av många vara en av de allra bästa låtar Dylan skrev på hela 80-talet. Den släpptes först när den togs med på det här albumet.

Nr: 1949/2222

tisdag 24 december 2013

En rimfrostig jul med Ian Anderson

JETHRO TULL – THE CHRISTMAS ALBUM – 2003/2008

En julskiva med Jethro Tull? Det borde inte vara möjligt, Ian Anderson är ju själva anti-tesen för jul. Skogstroll och tomtar var ju Tull redan i slutet av 60-talet, men då handlade det ju knappast om nån mysiga jultomtar med vitt skägg utan om elaka små vättar med kolbitar till ögon.
Another Christmas Song var ju ingen julsång, möjligtvis motsatsen till O helga natt. ”Hey Santa, pass us that bottle, will ya?”
Men nu har jag hittat en julskiva också jag kan njuta av på julen. Nu är det slut med Loa Falkmans julhymner och alla såna där samlingsalbum med allsångs- och julsånger. Det är Jethro Tulls A Christmas Album man ska ha. Det är en riktig julskiva.

Även om låtarna här knappast är några julsånger, inte ens de som antyder att de skulle kunna vara det är det (Another Christmas Song). Det är dessutom en skiva som passar lika bra att lyssna på hela året, varför inte i april...eller mitt i ett sommarhett juli.

Men en julskiva är det. För vad Ian Anderson lyckas med, som de flesta andra julskivor inte klarar, är att skapa en stämning, en mjuk skön atmosfär. En sån där rimfrostig julkänsla man alltid drömmer om men nästan aldrig får uppleva.

För ett gammalt Tull-fan kan det så klart inte bli bättre. Soundet är tillbaka till Songs From The Wood och Heavy Horses.

Men även om Martin Barre ibland går loss med gitarren har skivan inget med metaltyngda Crest Of A Knave att göra. Jämför i stället den här skivan med livealbumet A Little Light Music.
Den första av dessa två CD-skivor är en studioinspelning utgivnen 2003. Här finns klassiska Tull-nummer som Ring Out Solstice Bells och Bourée men också ett antal specialskrivna låtar till detta album.

Den andra skivan består av en kyrkokonsert från 2008 inspelad i St Bride´s Chruch i London. En del av låtarna här är hämtade från inspelningen 2003 men också flera mer traditionella julsånger, hymner och diktläsning. Den skivan kanske passar den ortodoxe julskivelyssnaren lite bättre.

God Jul!

Nr: 208/CD

måndag 23 december 2013

”Jazz is not dead, it just smells funny”...

Mitt tredje och sista julklappstips...till pappa...

FRANK ZAPPA - ROXY & ELSEWHERE - 1974

Kanske är detta ett av de bästa livealbum som gjorts. Jag vet att många Zappa-fans skattar den här dubbeln väldigt högt. Jag håller med, Roxy & Elsewhere är fantastisk.
Det var liveplattan som följde upp album som Apostrophé och Over-Nite Sensation, Zappas övergång från jazzfusion till rock. Den som gillar de båda skivorna kommer garanterat att trilla baklänges av Roxy & Elsewhere. Den har allt.
- Massor av bra låtar, det mesta nytt faktiskt trots att det är ett livealbum.
- Zappas blixtrande gitarrsolon.
- Ett Mothers Of Invention som är sagolikt samspelt. Så tajt och med sådan känsla. George Duke, Bruce Fowler, Ruth Underwood...Det finns kännare som påstår att bättre än så här blev aldrig Mothers Of Invention.
- En publik som är med på allt, och då menar jag precis allt.
- Zappa själv på ett strålande humör. Han slänger ur sig det ena berömda citatet efter det andra (se rubrik).
- Chepnis...och som intro - en lång utläggning om monsterfilm från 50-talet.
- En perverterad tango.
- ...samt en professionell strippa (syns i bakgrunden på omslagsbilden).
Okej, mycket har säkert snyggts till i studion efteråt, men vilka livealbum gjordes inte det med? Jag är säker på att Zappa gjorde så med alla sina liveplattor. Men det spelar ingen som helst roll för Roxy & Elsewhere. Närvaron, känslan och rent av hänförelsen finns där.

Nr: 370/2222

söndag 22 december 2013

”...och så klappa jag huvudet på hunden en stund...”

Detta är mitt andra julklappstips. Den får också bli till pappa...

HUGH SCOTT BAND II – BRYNDWR ROAD – 2006

Bryndwr Road är en gata i Christchurh, Nya Zeeland. Där har Bo Åkerström varit, berättar han. I samma historia dyker det upp en rökande amerikan, en skum frisör från Svalbard och en spansk matador (med spegelblankt och kolsvart hår). Och så lagar Åkerström mat och klappar huvudet på hunden en stund (och allt var som vanligt i Lund).
Det går inte att förbereda sig på en sån här skiva. Bryndwr Road är en mycket märklig resa genom Bo Åkerströms ännu märkligare värld av banaliteter. Det är en CD (finns inte på vinyl) man antingen har hejdlöst roligt tillsammans med...eller inte förstår alls.

För min del älskar jag sånt här. Men så har jag ju följt Torsson ända från Klippans centrum via Österbymo till hälsningen från ledighetskommittén 2012.

Hugh Scott Band är inget nytt påhitt. Bandet dök första gången upp 1981 med singeln Vagabond, en inspelning Bo Åkerström gjorde tillsammans med förre jönköpingsbon Magnus Palm under ett av avbrotten i Torssons karriär. Den singeln är numera en raritet.
Idén till Hugh Scott Band II lär ha uppstått under den där resan till Nya Zeeland (där mjölken smakar messmör), under ännu en Torssonpaus.

Eftersom Bo Åkerström är sinnebilden för Torsson, är den här CD:n nästan en torsson-skiva det också. Skillnaden den här gången är att han fick med sig folk från Aston Reymers Rivaler vid inspelningen i stället för Palm. Och att det faktiskt är ett helt album med intryck och inte bara en singel.

För gamla torssonfans är risken stor att Bryndwr Road blir ännu en favoritskiva som de kan terrorisera sin oförstående omgivning med. Det är i alla fall precis vad jag gjort.

Men jag tänker akta mig för den där frisören från Svalbard (han är nog en skojare, han verkar lite oseriös, han gör mig rädd och nervös, han måste ha en skruv lös).

Nr: 14/CD

lördag 21 december 2013

En sängfösare med klass

Här kommer mitt första julklappstips. Den här är till pappa...

JETHRO TULL – NIGHTCAP – 1993

Den här dubbel-CD:n hör till kategorin ”bara-ett-nödvändigt-inköp-när-man-har-precis-allt-med-Tull-men...”. Nightcap är egentligen inget annat än en CD utgiven ungefär 20 år för sent med massor av gammalt tidigare kasserat material.

En typ av utgivning som blev populärt bland skivbolagen på 90-talet. Det borde inte vara särskilt intressant. Men naturligtvis är det jättekul att lyssna på en sån här platta för en gammal tull-fan som jag.
Nightcap består av två cd-skivor (den finns inte på vinyl), varav den första innehåller det digra material som kasserades när Ian Anderson spelade in A Passion Play i början av 70-talet. Den CD:n är fantastiskt spännande.

Om jag inte har helt fel var det så att Tull mer eller mindre var klara med inspelningen av LP:n när Ian bestämde sig för att låtarna inte höll måttet och inspelningen gjordes om...vilket senare utmynnade i mastodontverket A Passion Play, ett av Tulls mest sågade och hatade album. Här får man det Tull aldrig släppte då.
Att han gjorde så är bara att beklaga. Det här materialet är betydligt roligare att lyssna på. Att Jethro Tull var som bäst i början av 70-talet är det ingen tvekan om. Det är spänstigt, fräckt och innovativt.

Att det till stora delar handlar om instrumentala saker gör absolut ingenting. Det är till och med så att min favorit på skivan är nio minuter långa instrumentallåten Critique Oblique.

Den andra CD:n skulle jag däremot kunna hoppa över. Den innehåller låtar/outtakes från åren 1981 till 1991. Varav mycket kommer från det sena 80-talet, den tid när album som Broadsward & The Beast och hemska Under Wraps föddes.

Vad som lättar upp stämningen något är dock en del kvarglömda saker som förmodligen petades från War Child eller kanske Minstrel In The Gallery.

Sen gillar jag skivomslaget. Jodå, Ian bjuder verkligen in till en Nightcap. Han har humor också. För gamla Tull-fans tror jag den här dubbel-CD:n funkar alldeles utmärkt som sängfösare.

Nr: 206/CD

fredag 20 december 2013

Lätt att tycka om Tasty

GOOD RATS – TASTY – 1974

Tasty...? Jodå, Good Rats album från 1974 smakar något alldeles extra. Det är rent av en smaksensation; hårdrock, jazz, artrock. De här amerikanska undergroundrockarna hade hittat sin alldeles egen grej redan i början av 70-talet. Det var bara det att ingen annan än de själva hajade det...
Det känns nästan fattigt att beskriva den här LP:n med bara några ord i en text. Jag känner att den är värd mycket mer än bara det. Det är lätt att tycka om Tasty och en sån där LP man gärna spelar om och om igen.

Jag har egentligen bara en invändning mot den här plattan. Den kan bli lite tjatig att lyssna på när man spelar den för 20:e eller 25:e gången i rad. Samtidigt som man inte kan låta bli...

Jag hittade LP:n i en begagnataffär i Göteborg just precis när jag gett upp hoppet om att någonsin få tag i den. Ren tur. Good Rats sålde aldrig särskilt många skivor ens när de var som störst, så deras tidiga plattor är ganska ovanliga i Sverige. Möjligtvis att de hade en del fans hemma på Long Island, men inte många fler.
De få som kommenterat skivan på Internet är lyriska. Det finns till och med dem som hävdar att Tasty är Good Rats svar på Sgt Pepper. Musiken är välgjord, varierad, intelligent och med mycket humor, så det kan väl jag också hålla med om.

Men att den skulle vara banbrytande på samma sätt som Beatles klassiker går jag nog inte med på, men jag hittar spår av Zappas elaka ironi, smart artrock som Queens The Fairy Feller´s Master Stroke, tung hård 70-talsrock och dessutom en hel del mycket fräcka jazzinfluenser.

Nr: 296/2222

torsdag 19 december 2013

En märklig mix av psykedelia, blues och soulpop

TERENCE – AN EYE FOR AN EAR – 1969

Den här LP:n får jag inget grepp på. Om det bara vore för första låten – Fool Amid The Traffic – skulle man kunna hävda att det är rätt bra psykedelia. En galen fuzzgitarr som åker hiss mellan tonarterna och en mullrande orgel gör sitt för att höja stämningen och texten är svårtydd...
Men sen ger sig Terence på soul, för att efter det kasta sig ut i ett ljudexperiment – The Emperor - som kunde funkat som bakgrundsljud i nån science-fictionrulle. Sen blir det blues, lite soul, mer fuzzgitarr.

Så där håller det på. Nej, jag hittar inget som helst sammanhang. Förmodligen för att det inte finns något...

Terence, som hette Black i efternamn, var i mitten av 60-talet något av en tonårsstjärna i Kanada. Under några år hade han flera singlar på kanadensiska topplistan.

An Eye For An Ear är dock vad jag vet den enda LP han lämnade efter sig. Men det är som sagt inte hitlistepop. Varför LP:n blev som den blev kan man bara gissa.

Det kan ha varit så att Terence när han äntligen fick chans att spela in en hel LP ville visa på vilken musikalisk bredd han hade. Kanske för att skaka av sig sin image som tonårsidol.

Eller så var det så att han inte brydde sig ett enda dugg om resultatet och spelade in vad som föll honom in.

Eller – vilket jag tror mest på, skivan är ju från 1969 – att han och hans bandpolare var så påtända att de inte hade riktig koll på vad som hamnade på skivan. Kanske satt de i studion och garvade när de blanda psykedeliska gitarrer med filmljud och högst seriös soulpop. De kan ha blandat andra saker också...
Hur det än var med det blev resultatet högst tveksamt. Som psykedelia håller skivan inte. Som ett pop- eller bluesalbum går det inte att räkna den.

Och högst säkert skulle soulfolket bli förbannade redan innan de fått höra första soullåten. Den där fuzzgitarren i första låten är nämligen ganska oförskämd, rent av stötande. Jag tror inte det hjälper att Terence faktiskt har en riktigt bra och kraftfull röst.

Nr: 406/2222

onsdag 18 december 2013

Blackbyrds - En naturkraft

BLACKBYRDS – BLACKBYRDS – 1973

Det här är en legendarisk jazzfunk-LP. Det är första plattan Blackbyrds spelade in. Ett band som senare sägs inspirerat stora delar av hiphop-världen. Deras låtar har samplats av både Massive Attack och Ice Cube.
Blackbyrds anses dessutom ha påverkat ett stort antal senare jazzfunkgrupper. De var med andra föregångare i sin genre. Jag kan först varför.

Blackbyrds debutalbum är en fascinerande platta, ett inferno av fräcka rytmer, en uppvisning i bländande teknik och en oförfalskad ärlighet. Att lyssna på den här plattan suger all kraft ur kroppen.
Det finns flera låtar jag gillar på skivan, inte minst inledningen Do It Fluid som blir till en naturkraft som lockar drar och sliter. Den blir ännu bättre på riktigt hög volym.

Och ändå var gruppen egentligen bara ett gäng skolpojkar när de spelade in LP.n. Men under ledning och inspiration av jazzlegenden och trumpetaren Donal Byrd leddes de på rätt väg.

Resultatet står sig än idag och påstås alltså vara något av det bästa som spelats in i genren. Och kan ni tänka er, den här LP:n hittade jag på en loppis.

Nr: 1385/2222