The Musical Box: januari 2013

torsdag 31 januari 2013

Det är inte bara depression

BOB DYLAN – TIME OUT OF MIND - 1997

Efter ett album som Time Out Of Mind borde Bob Dylan inte varit i livet. Det är inte vanlig depression, det måste varit något mycket, mycket svårare.
Efter att ha skrivit en text som till Not Dark Yet borde det egentligen inte finnas något annat alternativ för honom än att ta en överdos sömntabletter. Och svärtan i Love Sick är brutal, ”I´m walking through streets that are dead...”.

Jaså? Nu kanske nån tror att det är dags för en sågning av en dylan-platta...ånä...det kommer att bli precis tvärtom. Time Out Of Mind är nämligen ett fantastiskt album. 1997 var det ett av Dylans bästa på många, många år.

Kanske är detta album lika stort som Desire och det är absolut ett par steg bättre än Oh Mercy, som ändå (enligt min mening) ett av Dylans bättre album enligt den nyare tidsräkningen, det vill säga från 80-talet och framåt.

Den här plattan, som är en dubbel på vinyl och en cd med ganska lång speltid, kan ge upphov till flera aha-upplevelser, vilka tillsammans gör detta till det lysande album det är.

Först har vi Dylans röst, som inte är sig lik. Borta är det gnälliga och entoniga.

Här låter han äldre än förr, men sjunger med en pondus och styrka som jag aldrig tidigare hört Dylan göra. Det är bra!

Produktionen är ypperlig. Den här gången har han tagit hjälp av Daniel Lanois som ännu en gång hittat det precis rätta anslaget.

Här finns inga synthar, inga trummaskiner eller andra tekniska finesser. Det är smakfullt enkelt och ligger inte alls långt från de album Dylan gjorde på 60-talet. Det ger atmosfär och är lysande bra!
Sen är det naturligtvis bra låtar. Men inte vad man riktigt skulle kunna förvänta sig. Time Out Of Mind är blues, sorgsen och djupt deprimerad, men innerlig och känslig. Det är inte låtar man bara kan ha på i bakgrunden, de ska lyssnas på.

...och jag har den på vinyl! Vilket inte på något sätt är en självklarhet. När skivan var ny släpptes bara en mycket liten upplaga på LP-skiva, som snabbt blev ett eftertraktat samlarobjekt. Nyligen gavs ytterligare en mindre upplaga igen. Det är en av dem jag fått tag på.

Nr: 501/2222

onsdag 30 januari 2013

Djungeltrummornas eviga dunkade

MIKE OLDFIELD – AMAROK - 1990

På baksidan av Mike Oldfields album Amarok finns en varningstext;

"HEALTH WARNING - This record could be hazardous to the health of cloth-cared nincompoops. If you suffer from this condition, consult your doctor immediately".
Texten är nog inte bara ett skämt. Det finns kanske en undermening också någonstans. För om det inte var med den här skivan Mike Oldfield gick från konstnär till halvt galet missförstått geni, vet jag inte vilken det annars skulle vara.

- Tema Afrika, sa du?
- Jäpp, djungeltrummor ska vi ha, ta alla instrument du hittar...
- Bongotrummor? Timpani? Kalimba?
- Absolut!
- Vad tror du om ett rytande lejon?
- Va? Tja, men det är ju klockrent...ett klockspel ska vi ha också förresten..!
- Panflöjt, flamencogitarr, visselpipa, sitar, ukelele, bouzoki, banjo, telefonsignaler och en steinway-flygel?
- Ja, ja...
- Jag har en eltandborste...
- Lysande, den ska vara med!

Amarok från 1990 är en mycket märklig platta, även för att komma från Mike Oldfield. Det genomgående rytmiska afrikanska temat blandas med en rad oväntade ljudeffekter och instrument.

Det kan tyckas både rörigt och svårt. Men Mike Oldfield är en mästare. Med djungeltrummornas eviga dunkande i bakgrunden blir Amarok en suggestiv och nästan fysiskt påtaglig upptäcktsresa genom ett mystiskt och svårfångat ljudlandskap.

Amarok är inget man bara lyssnar på, det är en helhetsupplevelse, som får bäst effekt med hörlurar och hög volym.

Men man måste vara försiktig. Det döljer sig överraskningar bakom varje hörn. Ljudvolymen är inte konstant behaglig.

Ringande klockor, glas som splittras, rytande vilda djur, en eltandborste... Amarok är ett 60 minuter koncentrerat musikstycke, på två LP-sidor.

För den som kan sin Mike Oldfield ligger albumet egentligen inte alls långt från Ommadawn. Alltså lysande!

Nr: 1181/2222

tisdag 29 januari 2013

Ett musikaliskt geni och gitarrvirtuos

RY COODER – GET RHYTHM - 1987

Hur många album har Ry Cooder gjort?
Jag vet inte...men det är många.
Hur många av dem säger folk är bra, för att inte säga ruggigt bra?
Jag vet inte det heller, jag vet bara att jag inte hört särskilt många av dem...ännu...
Jag har nämligen bara en Ry Cooder-platta i samlingen, Get Rhythm. Jag vet faktiskt inte varför mitt val föll på just den. Det enda jag vet är att den är kanonbra.

Och ändåvilket jag tror mig veta  – är att den inte anses vara en av hans bästa...

Men Get Rhythm är en sån där skiva som snabbt fångar in sin lyssnare och sedan väver in den i ett starkt och elastiskt nät det nästan är omöjligt att ta sig ur. Get Rhythm kräver sin självklara rätt att bli spelad om och om igen...och det blir den.

Jo, det är svårt att låta bli. Med låtar som Elvis gamla All Shook Up, Johnny Cashs Get Rhythm och Chuck Berrys 13 Question Method. Det låter kanske banalt och lite väl enkelt av Ry Cooder att riva av ett antal gamla välbekanta rockers. Men det handlar inte alls om det.
Temat för skivan är rytmer, vilket kanske går att lista ut. Och det just med rytmerna Ry Cooder experimenterar, tänjer ut de på förhand angivna gränserna, vrider och vänder om dem till något helt nytt.

Jag tror till exempel inte att Elvis var i närheten av att ens tänka tanken att All Shook Up kunde låta på det vis som Ry Cooder gör den här. Däremot vet jag att jag bra mycket hellre lyssnar på Cooders tolkning än Elvis.

Ry Cooder är ett musikaliskt geni och en gitarrvirtuos. Han jonglerar med ackorden, leker med rytmerna och vill han få tiden att stå still...så gör han det.

Nr: 726/2222

måndag 28 januari 2013

Os Mutantes utanför alla ramar

OS MUTANTES – OS MUTANTES - 1968

Os Mutantes kan verka svåra, på gränsen till obegripliga, första gångerna man lyssnar på deras album från 1968. Denna brasilianska grupp undersöker den psykedeliska rockens alla möjligheter; ylande fuzzgitarrer, whiskey-a-go-go-beat, Hendrix, elektroniska ljudeffekter, Sgt Pepper, brasilianskt, franskt, samba, bossanova, funk...
Inget går att ta för givet. Ungefär två minuter in på första låten, Panis et circenses, saktar skivan ner och stannar...för att sedan komma igång igen...för att sedan plötsligt avbrytas mitt i låten...bandet tar en kaffepaus*.

Men när man kommit över det där första svåra och knepiga blir Os Mutantes en fantastisk och omskakande upplevelse. Det finns anledning till att detta album anses vara ett av de mest experimentella psykedeliska rockalbum som gjordes på sin tid.

De enda skivor jag kan tänka mig att jämföra med är Pink Floyds tidiga album, Pipers At The Gates Of Dawn och A Saucerful Of Secrets. Men det räcker ändå inte, Os Mutantes går utanför de ramarna också.
Vill du ha en synnerligen kittlande och nervretande musikupplevelsen är det den här LP:n du ska leta efter. Den är precis så bra, annorlunda och spännande som alla säger.

Tidigare har den varit nästan omöjlig att hitta, men för några år sedan släpptes en nypress på 180 grams vinyl (2009). Det är den jag har.

Kultbandet Os Mutantes finns faktiskt fortfarande trots att de upplevde tuffa år på 70-talet i militärdiktaturens Brasilien. De tidiga LP-skivorna fram till cirka 1970 anses vara deras främsta.

Nr: 1158/2222

* Rockhistoriens första kaffepaus. Den andra svarade Jethro Tull för på albumet Warchild, 1974.

söndag 27 januari 2013

Ett gungande krängande skepp av rytmer

Jag fortsätter på ämnet Fleetwood Mac och plockar här fram något betydligt mer upplyftande än Christine McVies soloplatta.

MICK FLEETWOOD – THE VISITOR – 1981

I slutet av 70-talet var Fleetwood Mac större än störst. Lindsey Buckinghams och Stevie Nicks lagom lättsmälta pop var nästan mer än lovligt populär. Albumet Tusk 1979 visade dock att det fanns andra och mer experimentella tankar. Men ingen tänkte väl att bandet skulle våga gå längre än så.
Så när Mick Fleetwwod, bandets grundare och trummis, gav ut sin första solo-LP 1981 visade den upp en helt oväntad sida. Likt Peter Gabriel* året innan tog han nämligen sikte på världsmusik och afrikanska rytmer.

LP:n The Visitor är till stora delar inspelad i Ghana tillsammans med ghananska musiker. Resultet blev fullständigt överrumplande för Fleetwood Mac-fansen.
Kanske var det därför The Visitor aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänade. Kanske betraktades den bara som ett pittoreskt och lite galet infall. Men den här plattan är mycket intressantare än så.

Jag vågar nästan påstå att detta är den allra mest spännande solo-LP någon av Fleetwood Macs medlemmar någonsin gjorde, Peter Green oräknad.

Mick Fleetwood visar förutom de afrikanska inslagen, som nog måste sägas vara förbaskat välgjorda och snygga, en betydligt bredare vision än bara så.

Här finns allt från tidiga Fleetwood Macs blues som via Västafrika tar hela vägen tillbaka till de experimentella och vågade inslagen från Tusk.

The Visitor är en skiva som fler borde spela oftare. Jag rekommenderar detta gungande krängande skepp av rytmer och fräcka melodisligor!

Nr: 759/2222

* Albumet Peter Gabreil III med bland annat låten Biko, 1980.

Ingen elektrisk stjärnglans

CHRISTINE McVIE – CHRISTINE McVIE – 1984

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om den här LP:n. Den borde egentligen vara riktigt, riktigt bra. Både Eric Clapton och Stevie Winwood är med i bakgrunden...bara det borde ju räcka...eller hur...
Men nja, den här skivan spelades in 1984 och Claptons 80-tal hör inte till hans bästa period och Winwood hade nog öst ut all sin kreativitet långt innan dess. Någon elektrisk stjärnglans hittar jag inte.

...och så är det en synnerligen typisk 80-talsproduktion med allt vad det innebär av massiva ljudväggar, synthar och andra pålägg. Inte bra alltså.

Men å andra sidan gillar jag Christine McVie bättre som låtskrivare än Lindsey Buckingham och Stevie Nicks i Fleetwood Mac.

...och så är det ganska kul att Christine McVie faktiskt gav sig på att göra en soloplatta i mitten av 80-talet. Hennes första på nästan 15 år*.

Men å andra sidan höll Buckingham och Nicks på med soloprojekt då också, så helt oväntat var det väl inte.

...och så finns det ett par rätt bra låtar på skivan, eller en (1) om jag ska vara noga; avslutningen med The Smile I Live For.

Men jag har svårt för den här skivan. Nej, du får lyssna själv. För den som gillar Fleetwood Macs 80-tal tror jag den kan vara ganska tillfredsställande. För min del misstänker jag att det här en LP som på sikt riskerar att hamna utanför samlingen.

Nr: 608/2222

* Christine Perfect, 1970

lördag 26 januari 2013

Malande, påträngande och drömskt

CHRISMA – HIBERNATION - 1979 

Det lär finnas en spektakulär och ifrågasatt video från slutet av 90-talet med Chrisma och låten Aurora B. Där visas i bakgrunden Ayrton Sennas dödskrasch i San Marinos Grand Prix 1994 om och om igen.

Att videon kom nästan 20 år efter att låten och LP:n Hibernation spelats in är en annan sak. Jag vet inte vilka reaktioner denna makabra musikvideo fick och varför den gjordes just då. Vi lämnar det ämnet och går över till Chrisma...
...som var en grekisk/italiensk synth och new wave-grupp från slutet av 70-talet. Suggestivt malande musik, påträngande och drömsk. Ganska originellt om jag får säga det.

Chrisma går till exempel inte att jämföra med brittiska synthgrupper från samma tid, Spandau Ballet och liknande. Det är betydligt mer experimentellt och ligger i så fall närmare Kraftwerk och ibland till och med så långt ut som Tangerine Dream.

Mannen bakom Chrisma heter Niko Papathanassiou, som kanske inte är så enormt känd utanför Medelhavsregionen. Hans bror är betydligt mer namnkunnig, Vangelis, den välkände grekiske synth- och elektrogurun från 70- och 80-talen.

Det har spekulerats i om Vangelis medverkar på den här plattan, Hibernation spelades nämligen in i hans studio i Milano.

Även om Chrismas musik har ganska stora likheter med Vangelis, har det aldrig bekräftats.

Trots att Chrisma kanske aldrig blev något av de större namnen är denna skiva ett samlarobjekt för synthfolket. LP:n släpptes i en ganska liten upplaga i Europa, förstapressen dessutom på genomskinlig vinyl.

En viss efterfrågan på senare tid måste det ha varit på albumet, 2007 släppte skivbolaget en mindre upplaga på cd-skiva.

Nr: 1961/2222

Eloys senaste comeback

ELOY – VISIONARY - 2009

Återföreningar och comebackalbum brukar sällan sluta lyckligt. Oftast blir det magplask byggt på allt för höga förväntningar på gamla hippies som inte längre orkar hålla gitarren själva. Eloys comeback efter tolv år (eller nåt sånt där), Visionary från 2009, är ett sådant riskabelt företag.

Nu blev det inte så illa som jag först trodde. Frank Bornemann går listigt nog tillbaka till bandets sound från storhetstiden på 70-talet i stället för de förlorade åren på 80-talet.

Det vinner Visionary på. De långa vindlande passagerna och melodislingorna är på plats igen. Men det är bara en hyfsad Eloy-platta.

För Visionary går inte att jämföra med ”storverk” som Silent Cries and Mighty Echoes eller Inside. Den känns tillsammans med dem rätt så tam.

Men för tusan. Eloy gör en ny platta. Det är bra. Den är dessutom mycket bättre än flera andra de gjort och Bornemann bryter fortfarande sådär suveränt på tyska.

Så det går inte att låta bli att gilla det här...ändå. En comeback av Eloy trodde jag inte på.

Inte heller att jag skulle hitta albumet på vinyl. Visste inte ens den fanns. Men där stod den, i en back i en av Göteborgs mer välsorterade begagnatbutiker. Nu står den i min hylla.

Nr: 1918/2222

fredag 25 januari 2013

90-talets viktigaste album

BJÖRK – POST - 1994

Marken skakar, fönsterrutor kommer i svängning och jordbävningssäkrade husgrunder spricker i sina fogar. Post är majestätisk, mystisk, fantasifullt färggrann, ohyggligt krävande och kastar sig utan nåd över dina innersta känslor. Björks album Post är kanske, kanske hela 90-talets viktigaste rockalbum.
Jag påstår inte att detta är Björks bästa skiva. Där vill jag nog mena att Debut från 1992 är starkare, inte minst på grund av Human Behavior och en rad andra låtar. Men den här skivan är viktigare.

Det var med Post som Björk satte sitt synnerligen originella sound på allvar, något som därefter försökt kopieras av nästan varenda kvinnlig rockartist på norra halvklotet, även om knappast någon kommit ens i närheten av hennes revolutionerande sätt att använda sin sångröst.
Björk och Sugarcubes hade placerat Island på den internationella rockkartan flera år innan det här albumet. Men det var med sin andra soloplatta Björk blev stor på riktigt.

Märkligt nog är hon en av få artister som uppskattas både av ”kultureliten” och vanligt folk, det märks inte minst på antalet skivor hon sålt genom åren.

Post är så klart ett lysande album. Att den dessutom är tryckt i rosa vinyl gör det hela ännu bättre. Det är en skiva att njuta till, att lida till och att drömma sig bort i. Det är elektropop med en synnerligen märklig björksk twist.

Inledningen med Army Of Me är skakande. Redan där är jag fast. Den råa elektron i Hyper-ballad och jazziga It´s Oh So Quiet är den självklara fortsättningen och efter det faller varenda spår på rätt plats och blir en självklarhet.

Kort sagt en ruggigt bra platta (som givetvis låter väldigt mycket bättre på vinyl än på cd...).

Nr: 426/2222

torsdag 24 januari 2013

Skoningslös och blixtrande humoristisk

PARLIAMENT – CHOCOLATE CITY – 1975

Parliament är inget annat än högoktanig raffinerad funk. Det är fruktansvärt, obarmhärtigt och nervkittlande. George Clinton är skoningslös och har en blixtrande humoristisk underton som gör Chocolate City till mycket underhållande lyssning.
George Clinton tog utan tvekan funken ett steg framåt i utvecklingen med Parliament, uppföljaren till psykedeliafunkgänget Funkadelic. I princip är det samma band, eller kollektiv är nog ett bättre ord.

Man kan nog räkna in närmare 50 musiker i det här sällskapet, som skiftade från LP till LP. Den stora skillnaden är att Parliament är lite råare och mer funk än psykedelia, ibland på gränsen till soul och disco.
För en och annan låter då förmodligen Parliament som ett ytterst tveksamt skivköp. Men det är det absolut inte. George Clinton vet med vem han flörtar, men vet också var rötterna finns.

Parliament är därför ett av de mest spännande och intressanta banden i den här genren någonsin. Troligen blev de stilbildande för många senare grupper, givetvis ihop med Sly Stone och hans familjestenar.

Chocolate City anses dock inte vara något av Parliaments bättre album, vilket jag personligen har svårt att förstå. Möjligtvis hänger det på att skivan inte har några direkt självklara hitlåtar. Men det väger George Clinton upp med att varenda låt på skivan är riktigt starka nummer.

Nr: 1573/2222

onsdag 23 januari 2013

Blonde On Blonde fastställde ordningen

BOB DYLAN – BLONDE ON BLONDE - 1966

Någonstans i det inre av Afrika lever på ena sidan av Kongofloden en arrogant och aggressiv art av chimpanser. En släkting till människan som utan djupare anledning ägnar sin mesta tid åt att slå varandra i huvudet med trägrenar. På andra sidan floden bor bonabonerna, en fredligare chimpansart som lever sitt liv i lugn och ro, delar med sig av allt, mat, kärlek, glädje.
När det gäller Dylans legendariska album Blonde On Blonde paddlar jag till bonabonerna strand och säger: Var så god. Lyssna på den här skivan, den är fantastisk.

Nu räknar jag inte med att nån ska tycka det. Det är en nästan 50 år gammal LP och mossan borde växa i flera lager på den svarta vinylen.

Men låt mig då säga ett par saker. Det här är den allra första dubbel-LP som gavs ut i rockvärlden (den hann precis före Zappas Freak Out). Bara det är stort.

1966 gjordes sällan skivor med längre sammanlagd speltid än 30-35 minuter. Men Bob Dylan hade mycket att säga redan då.

Lyssna bara på spår som Sad Eyed Lady Of The Lowlands och Visions Of Johanna. Det är inte den första elektrifierade folkrockplattan, den hade Dylan gjort året innan – Highway 61 Revisited – men det var Blonde On Blonde som fastställde den nya ordningen.

Det var också med den här skivan Bob Dylan blev större än Jesus. Några månader senare var han nära att stryka med i en motorcykelolycka...undrar vilka krafter som låg bakom det...?
Lyssna sen också på rockiga I Want You och Leopard-skin Pill Box Hat och påstå att Dylan inte lirade rock redan 1966. En recensent påpekade att omslagsbilden var suddig. Han hade räknat ut varför. I mitten av 60-talet rörde sig Dylan så snabbt att omvärlden inte hängde med.

Nr: 2040/2222

tisdag 22 januari 2013

Bowie bakom Iggy Pop

IGGY POP – THE IDIOT - 1977

The Idiot har inte den där omedelbara sensationens lyster. Det är en LP det kan ta tid att lära sig uppskatta. Förutsättningen är att man då har en viss koll på det Iggy Pop höll på med innan, det vill säga The Stooges och hur David Bowie tänkte i slutet av 70-talet.

Det var nämligen han som förmodligen räddade Iggy Pop genom att här producera hans första soloalbum efter de hysteriska åren med The Stooges.
Det är också det som gör The Idiot till det lysande depressiva rockalbum det är. Den där blandningen mellan rå förhistorisk punk och Bowies Berlinsound är mycket spännande. Att sen Iggy Pop själv knappt går att känna igen i sitt uttryck jämfört med tidigare höjer naturligtvis graden av spänning.

The Idiot ansågs 1977 av alla kritiker vara ett alldeles fantastiskt lysande briljant överjävligt rockalbum. Så självklart är detta faktum inte nu för tiden. Då kan skivan tyckas ganska svår och till och med obegriplig för många. Förmodligen hänger det på vilket ljus man ser Iggy Pop i och om man har koll på rockhistorien.
Eftersom jag hör till den ”rätta generationen” när det gäller den här LP:n hyllar jag den naturligtvis också. Den har en inbyggd nerv och dallrande spänning som få kunde upprepa på den tiden och som jag nästan aldrig hört senare heller*.

Sister Midnight, det inledande spåret, är fortfarande min favorit. Men det finns så klart mycket mer att upptäcka. Särskilt för den som bowie-fan, som jag verkligen kan rekommendera den här plattan.

Nr: 1815/2222

* Bowies Heroes oräknad.

måndag 21 januari 2013

Hot Rats – en klassiker

FRANK ZAPPA – HOT RATS - 1969

En bokrecensent vars texter jag ibland läser definierade vid ett tillfälle en klassiker som en bok vi – det vill säga mänskligheten – inte är klar med ännu. Att den fortfarande är aktuell.
Det resonemanget kan man givetvis överföra till vinylskivorna, och jag började genast att lista upp ett antal ”klassiker”, som åtminstone inte jag är färdig med.

Och så kom jag till Frank Zappas album Hot Rats från 1969. Som jag definitivt inte har klarat av ännu...och förmodligen aldrig kommer att göra.

Men är det en klassiker rent allmänt sett? Borde inte mänskligheten vara ”klar” med ett album som i princip enbart består av flummiga och invecklade instrumentala stycken?

Kan en skiva där huvudpersonen – Frank Zappa – själv inte sjunger en enda ton vara en klassiker?

Och när det väl handlar om sång, vilket det bara gör i inledningen av bluesrocksvettiga Willie The Pimp, överlåter han det åt sin polare Captain Beefheart?..sen tar Frank över och levererar ett av de mest bedövande gitarrsolon jag någonsin hört, i minst fem minuter...

13 minuter långa The Gumbo Variations måste också nämnas i sammanhanget. Den är om möjligt ännu starkare.
Men pratar vi klassiker här?
Jo, det måste man nog säga. Det här är en skiva som fortfarande, trots över 40 år på nacken, nämns med respekt.

Och folk lyssnar fortfarande på Hot Rats, hämtar inspiration och njuter av den. Och snackar om...åtminstone folk jag känner...och det trots att det är krävande att lyssna på den här skivan.

Det är inget man bara har på i bakgrunden för nöjes skull. Sen är ju dessutom omslagsbilden en klassiker i sig. Men det är inte Zappas nuna, som en påminnelse om The Ring, sticker upp ur näckrosdammen. Hon heter Christine och var en av Zappas groupies.

Nr: 2052/2222

söndag 20 januari 2013

En LP att trivas ihop med

Det får bli en Kim Larsen till...

KIM LARSEN – FORKLAEDT SOM VOKSEN - 1986

Nu ska vi ha roligt igen. Dags för Kim Larsen och Forklaedt som voksen. Det är den LP som sålts näst mest i Danmark genom tiderna. Det är bara Kim Larsen själv och det album som han gav ut innan den här som är värre, Midt om natten.
Det finns naturligtvis en anledning till att Forklaedt som voksen toppade alla danska listor 1986. Det är helt enkelt en förbannat bra popskiva.

Dessutom finns det massor av humor och värme i den gamle Gasolinsångarens låtar. Det går inte att ha tråkigt, och det går inte att vara oberörd. Kim Larsen har den där sällsynta förmågan att verkligen kunna slå an på de rätta strängarna.
Det gör inte så mycket att Forklaedt som voksen knappast kan räknas som särskilt revolutionerande eller nyskapande. Att Kim Larsen har sina rötter hos Bob Dylan, Beatles och folkmusik går inte att missa.

Detta är en LP att trivas ihop med.
Att ta en öl ihop med.
Att spela när man behöver bli på gott humör.
Att bara lyssna på.

Mina favoritlåtar är så klart Familien skal i skoven, Jutlandia och lilla läckra Fru Sauterne, som är några av Kim Larsens allra bästa låtar och som finns med på varenda samlingsalbum som getts ut. Men jag vill nog påstå att alla låtar på Forklaedt som voksen har sin egen charm.

Nr: 260/2222

Och nu tar vi en paus...

KIM LARSEN – YUMMI YUMMI - 1988

Och nu tar vi en paus från det seriösa och spelar Yummi Yummi med Kim Larsen. Vi tar en pilsner, drar några vitsar, hänger i baren och kollar in brudarna. Och lirar lite rock, garvar och ljuger.
Vad nu då? undrar kanske någon. Yummi Yummi är ju en sån där LP som lätt hamnar långt bak i skivsamlingen. Omslagsbilden, även om det handlar om en avklädd dam, lockar inte att spela skivan.

Man kan köpa den för en tia, eller mindre, på Tradera, och den står i varenda begagnatback ihop med all annan anonym 80-talspop.

Om det nu inte vore för att den är så hejdlöst humoristisk, ironisk och avslappnat skön. Som en kul kväll på krogen med gänget på rockiga Harvey´s bar.

De smukke unge mennesker är skivans feta fläskben. Om jag inte tar helt fel blev den en ganska stor hit.

Av någon anledning kan jag texten nästan utantill...och ja! Det är en allsångstext.

Men Yummi Yummi är mer än så, om man inte ställer kraven högre än att det ska vara kul. Och varför ska man det? Det här är en LP att ha roligt ihop med. Punkt!

Kim Larsen har under sin karriär sålt över fyra miljoner album bara i Danmark. Och hur många människor bor det där? Fem och en halv miljon, ungefär...

Nr: 1414/2222

lördag 19 januari 2013

I de holländska bergen

THE NITS – IN THE DUTCH MOUNTAINS - 1987

Var ligger de holländska bergen?
Nej, i världens plattaste land finns inga berg, även om The Nits på 80-talet försökte övertyga oss om att ett stort bergsmassiv låg någonstans bortom Amsterdams horisont...och om man bara kom lite, lite högre upp skulle man se dem.

In The Dutch Mountains blev 1987 en jättehit i nästan hela Europa. The Nits lite ironiska anslag gick hem.
Lite ironiskt också att The Nits 1987 inte på något sätt var en ny grupp, LP:n In The Dutch Mountains var faktiskt gruppens tionde fullängdare.

Än mer ironiskt att skivan bara spelades in med hjälp av en två-kanals bandspelare och att det var då The Nits blev kända långt bortom de holländska bergen...

Den är fortfarande en lysande liten poplåt,kan jag berätta. The Nits har på den här skivan tagit fasta på det enkla och raka. Gruppens tidigare album hade haft en tendens att bli allt mer tekniska för varje skiva. Tvåkanalsinspelningen av In The Dutch Mountains lär ha varit motreaktionen på det.

Trots det enkla utförandet finns flera bra låtar på den här LP:n, inte minst J.O.S Days, som handlar om fotboll...
The Nits har gjort massor av bra saker, men har egentligen aldrig blivit särskilt välkända utanför sitt hemland, trots att de 2012 gav ut sitt 23:e album.

Hemma i Holland lär de dock alltid varit uppskattade för sin lite halvknepiga artrock med inslag av både jazz och new wavepop. En del har jämfört dem med grupper som XTC och liknande.

Det finns också en och annan som hävdar att The Nits kom från fel land. Om de varit britter eller amerikaner kunde de blivit en av sin tids största grupper, säger de. Kanske var det så att de holländska bergen trots allt var för höga att ta sig över...

Nr: 227/2222

Allt var inte bättre förr

CRABBY APPLETON – CRABBY APPLETON - 1970

Det lär nu vara vetenskapligt bevisat att popmusiken var bättre förr. Men det är ingen regel på den här bloggen att hävda det, även om det ibland kan vara frestande.
Amerikanska Crabby Appleton är ett sånt exempel, där det är helt omöjligt att påstå att de skulle vara särskilt spännande. Sanningen är att det är ett tämligen ordinärt rockband från det tidiga 70-talet som inte riktigt uppfattat vad det handlade om.

Bandets debutplatta från 1970 är en sån där LP det är oerhört svårt att skriva om eftersom det egentligen inte finns några klara linjer alls. Det är lite folkrock, lite gladpop, givetvis en dos psykedelia och några enstaka försök att tuffa till sig.

Det enda lite märkliga är att detta amerikanska band kunde låta så engelska...trots att gruppen mer eller mindre kom till på en bar på Sunset Strip i Hollywood.

Okej, det är kanske lite kuriosa att ha den här plattan ändå. Crabby Appleton fick nämligen en hyfsat stor hit 1970 med låten Go Back, som finns på den här skivan. Men roligare än så är inte den här LP:n.

Nr: 1967/2222

fredag 18 januari 2013

Neurotisk, skruvad och fräck

SUGARCUBES – LIFE´S TOO GOOD – 1988

Det är stökigt och rörigt, ofokuserat och skramligt, det är fullständigt meningslöst, men vackert och helt fantastiskt. Det är Sugarcubes debutplatta, Björks första album*.
Förbered dig på en intensiv upplevelse om du lägger den här LP:n på skivtallriken. Sugarcubes och Björk var kanske inte helt på det klara med vad de ville göra 1988, men det är det som är charmen med den här inspelningen.

Det är rock and roll och electronica, synthpop och artrock. Det är Einars islandsengelska och Björks magiska röst. Life´s Too Good är naiv och fräck på samma gång, full av överraskningar och så fullständigt befriad från precis alla konventioner att man inte kan bli annat än lycklig. Det här är en rolig rockplatta! Neurotisk och skruvad, men sagolik.
Vad som är lite märkligt är att Sugarcubes efter den här LP:n aldrig mer lyckades åstadkomma något liknande. Björk gjorde det som soloartist - självklart, men aldrig Sugarcubes.

Det finns tio låtar på Life´s Too Good och åtta av dem är lysande bra...och de två övriga är nästan lika starka. Mörka och magiska Coldsweat är ett favoritspår, liksom Deus där Björk och Einar sjunger duett.

Inte undra på att den här LP:n satte Sugarcubes på den internationella rockkartan.

Nr: 916/2222

* Tydligen spelade Björk in ett coveralbum som 11-åring 1977, men det räknar vi inte här.

torsdag 17 januari 2013

På gränsen mellan hårdrock och psykedelia

BLUE ÖYSTER CULT – BLUE ÖYSTER CULT - 1972

Ohyfsad och rent av vulgär!

Det är vad jag tycker om Blue Öyster Cults fantastiska debutplatta från 1972. Det är en LP med en väldigt charmig demokassettkänsla. Men det är smart, inte alls taffligt. Blue Öyster Cult visste vad de gjorde redan på den tiden.
Många har jämfört den här LP:n med Black Sabbaths första skivor. Glöm det, Ozzy och Iommi är inte i närheten av Blue Öyster Cult.

Likheten i (främst) Cities On Flame With Rock And Roll ligger kanske i att det handlar om tunga gitarriff och en opolerad stil, men det är nog bara en tillfällighet.

BÖC har mer gemensamt med Doors och Jefferson Airplanes svarta psykedelia än de där slynglarna från Birmingham. Det är ett lysande intelligent hårdrockband som utnyttjar vad som krävs för att de ska nå dit de vill.
Möjligtvis skulle man också kunna jämföra den här plattan med Led Zeppelins tidiga album, trots att Led Zep nog byggde sin musik mer på blues än den här amerikanska gruppen.

Budgie är ett annat gammalt hårdrockband jag kommer att tänka på. Där finns nog fler gemensamma nämnare.

Det kan vara som det vill med det. Blue Öyster Cults debutplatta är i vilket fall som helst fantastiskt rolig lyssning, vare sig det handlar om stenhårda tunga riff, medeltidsballader eller nästan folkrock.

Dåliga låtar finns inte här, möjligtvis är Workshop Of The Telescopes och I´m On The Lamb But I Ain´t No Sheep lite tjatiga, men resten är bra. Favorit: Then Came The Last Days Of May.

Nr: 1421/2222

onsdag 16 januari 2013

Kritikerna hade fel om Starz

STARZ – COLISEUM ROCK - 1978

Det sägs att Starz aldrig någonsin fick bra recensioner. Alla kritiker verkade avsky dem. Och de var säkert lätta att inte tycka om i slutet av 70-talet. Då var det punk, new wave och möjligtvis Bruce Springsteen som gällde. Inte dammig hårdrock, på gränsen till powerpop.
Jag är ledsen om jag nu gör någon gammal musikkritiker upprörd. Men de hade fel. Starz är riktigt bra. Eller så här. Det beror lite på hur man lyssnar på deras album.

Förväntar man sig att Starz ska låta som ett gammalt hårdrockband, som Aerosmith eller AC/DC, då kan jag förstå om inte alla gillade dem. Där når Starz inte upp till bergets högsta topp. Möjligtvis för att de inte har tillräckligt bra låtmaterial.

Men jämför man dem i stället med amerikanska powerrockband som Foreigner, REO Speedwagon och Journey, då snackar vi andra saker.

Jämfört med dem är Starz väldigt mycket roligare att höra. Jag går till och med så långt att jag påstår att de är ett av de bästa amerikanska powerrockbanden jag hört.

De hade idéer som ingen av de tidigare nämnda ens var i närheten att tänka. Coliseum Rock fick liksom alla Starz tidigare album dålig kritik.

Men den är absolut värd att lyssna på. Mina favoritlåtar är Take Me, Don´t Stop Now och poppiga Outfit och skramliga innovativa Coliseum Rock.

Nr: 1385/2222

tisdag 15 januari 2013

Udda men mycket humor

GOOD RATS – BIRTH COMES TO US ALL – 1978

Oj, oj, ännu en kanonplatta jag inte spelat på väldigt länge. Good Rats är ju ett lysande hårdrockband med känsla för det lite udda och dessutom med massor av humor.
Birth Comes To Us All är en sån där platta man hela tiden upptäcker små spännande saker på. Det spelar nästan ingen roll hur många gånger man spelar den, den går inte att tröttna på.

Good Rats har dock en lite knepig stil som säkert avskräcker en och annan. Förmodligen var det därför de aldrig lyckades utanför Long Island i USA.

Där är de däremot stora hjältar fortfarande. Deras skivor är eftertraktade av amerikanska samlare, både på vinyl och CD. Här i Sverige går dock deras album att få tag på nästan oförskämt billigt. Hur mycket jag betalade för mitt exemplar tänker jag inte berätta, men inte var det mycket...
Good Rats kom aldrig längre än att få vara förband till de stora, Aerosmith, AC/DC och såna där. Att de var värda mer uppmärksamhet är Birth Comes To Us All ett bevis för.

Den sägs vara en av bandets mer kommersiella album och anses egentligen inte höra till deras bästa. Men för mig räcker den. Den här skivan gillar jag. Favoritspåren är stenhårt rockiga Cherry River, humoristiska Juvenile Song och Gino.

Nr: 848/2222

måndag 14 januari 2013

I spillrorna efter Lynyrd Skynyrd

ROSSINGTON-COLLINS BAND – ANYTIME ANYPLACE ANYWHERE – 1980

Rossington-Collins Band var en av de grupper som bokstavligt talat kravlade fram ur spillrorna efter Lynyrd Skynyrds flygplanskrasch 1979. Man kan med bestämdhet säga att den här konstellationen av gamla LS-medlemmar var en av de bästa. Tyvärr blev det bara två album, där Anytime Anyplace Anywhere är den första.
Nu är Rossington-Collins Band knappast något för den ortodoxe sydstatsrockern. Det är mer hård rock än southern rock, ungefär samma väg som Molly Hatchet tog i mitten av 80-talet, men mycket mer raffinerat och intressant.

Anytime Anyplace Anywhere är en riktigt, riktigt bra hårdrockplatta, med mycket kraftiga inslag av sydstatsrock.
Det mest spännande med gruppen är dock att de tog det då kontroversiella beslutet att använda sig av en kvinnlig sångare.

Jag vet inte om Rossington-Collins Band var först med det, men jag kan inte påminna mig om några liknande sydstatsskivor gjorda före 1980. Enda jämförelsen jag hittar är Little Feats album Ain´t Had Enough Fun, men den är å andra sidan 15 år yngre.

Dessutom gör Dale Krantz ett förbannat bra jobb som sångerska, hon påminner inte så lite om Janis Joplin när hon tar i som allra mest.

Detta tillsammans med rutinerade Gary Rossington och Allen Collins gör den här plattan till en riktig höjdare, som jag absolut rekommenderar.

Andra recensioner nämner låten Prime Time som skivans bästa spår, men enligt min mening är det fler än bara den. Jag skulle nog kunna påstå att varenda låt är bra.

Nr: 2054/2222