The Musical Box: mars 2013

söndag 31 mars 2013

Blondies The Hunter

BLONDIE – THE HUNTER - 1982

Vad hade Blondie med 80-talet att göra? Ingenting skulle jag påstå. Inte efter att jag nu hört The Hunter från 1982 igen.
Blondie var ett av 70-talets fräckaste och coolaste new wave-band. Du kommer väl ihåg album som Plastic Letter, Parallel Lines, för att inte glömma debutskivan 1976. The Hunter har ingenting av det.
1982 kom LP.n The Hunter, vilket faktiskt är den enda platta i min samling som är en bildskiva. Jag har fått den. Har aldrig någonsin köpt, eller känt behovet av att köpa en bildskiva.

Jag har nämligen aldrig hajat grejen... Ska man hänga dem på väggen? Är det meningen att man ska lyssna på dem (vilket jag har en vana att göra med mina skivor)? Hur är det tänkt egentligen?
The Hunter har jag emellertid ALDRIG haft hängande uppe på nån vägg. I min vägghylla står skivor som Surrealistic Pillow, Boogie with Canned Heat och Stones. Finns det nån som kan tänka sig The Hunter i det sällskapet...

The Hunter är riktigt usel. Om nu Autoamerican (skivan innan) var ett bottennapp...

Vad är då det här? Lita Ford (kolla Debbies frisyr) möter eurodisco...

Nånstans har jag läst mig till att Blondie gjorde den här plattan bara för att uppfylla ett kontrakt.

Som jag ser det hade det varit bättre för alla om de brutit kontraktet och betalat vad det kostade... Det hade alla tjänat på.

Nr: 1661/2222

Iskallt av Blondie

BLONDIE – AUTOAMERICAN - 1980

Autoamerican var LP:n som skulle ta Blondie in i 80-talet. Och ska man tro det som utspelar sig på skivan är 80-talet iskallt, cyniskt och dödligt tråkigt.
Kanske ville Blondie bli vuxna. Eller så ville de ”utvecklas” i en annan riktning. Kanske hade de lyssnat på ABBA?
Det här med att gå nya vägar brukar sällan funka. Oftast blir det sämre. Så blev det för Blondie också. Autoamerican, som var Blondies femte album och kom ut 1980, har inget med 70-talets läckerheter Plastic Letters eller Parallel Lines att göra.

Det unga, fräcka popbandet Blondie fanns inte längre. Här är de fullvuxna cyniker. Så tyckte jag i alla fall när jag lyssnade på den här skivan.

Efter det relativa misslyckandet med Eat To The Beat hade jag hoppats på en återgång till det tuffa soundet som gjorde Blondie till ett av tiderna största new wave-band. Det blev precis tvärtom.
Det finns säkert en och annan som hittar en viss storhet i den här plattan. Kanske skulle den till och med kunna vara intressant för folk som går igång på eurodisco eller nåt liknande.

Men för mig är Autoamerican ett bottennapp, även om det finns en del rätt sköna låtar på plattan. Rapture, som blev en hit, Here´s Looking At You är också ganska snygg, liksom gamla klassikern The Tide Is High. Men den där iskalla och tråkiga är svårt att tvätta bort.

Nr: 883/2222

lördag 30 mars 2013

Olympiern Rick Wakeman

RICK WAKEMAN – WHITE ROCK – 1976

Musiken på den här LP:n användes till en dokumentärfilm om OS-tävlingarna i Innsbruck 1976. Men man kan också se White Rock som ett av Wakemans många konceptalbum. Det håller den för, det här är ingen bakgrundsmusik.

Det är virtuosen och konstnären Rick Wakeman som skapar sin egen bild av vinter, sport, kamp, tävling (delvis...för nånstans mitt i dyker Montezumas Run upp...sanslöst rolig i sammanhanget, inspirerad av östeuropeisk folkmusik...men vad en gammal aztekisk kung och folkdans har med utförsåkning i Österrike att göra har jag aldrig räknat ut).
Men nu ska man kanske inte blanda ihop Rick Wakeman för mycket med sport, eller tvärtom - idrottsmän/kvinnor med Rick Wakeman...(och här var jag ett tag inne på tanken att raljera lite om idrottsfolkets bristande intresse för kultur...och att troligen inte särskilt många av dem har koll på Rick Wakeman...eller för den delen var Vinter-OS gick 1976...eller i vilket land Innsbruck ligger...och så vidare...men det låter jag bli eftersom det vore att kasta sten i glashus då jag själv är något av atlet...som bowlingspelare i seriesystemets lägsta division...).

White Rock är oavsett det ännu en briljant LP av Wakeman. Den skiljer sig dock en hel del från hans tidigare storverk på 70-talet (The Myths And Legends Of King Arthur, No Earthly Connection och så vidare...).

På flera av dem använde han sig av stora orkestrar och överdådiga arrangemang. White Rock är något helt annat.

Här handlar det egentligen bara om Wakeman, hans keyboards och ett sparsamt trumkomp. Det är ett ovanlig naket Wakeman-album, som dessutom är helt instrumentalt.

The Loser är en av skivans höjdpunkter, inte minst för att Wakeman – som en av få – åtminstone tänkte lite på dem som inte vann några medaljer.

Nr: 278/2222

Magical Mystery Tour

BEATLES – MAGICAL MYSTERY TOUR – 1967

Nån har räknat ut att det finns 13 olika ackord i I´m The Walrus. Dylans Political World, hur många ackord finns det i den? Ett...? Sen är frågan vad som är bäst. Jag gillar båda låtarna. Men att hitta någon mer komplex poplåt än I´m The Walrus kanske kan vara svårt.
När jag ändå är inne på det ämnet. När det gäller Magical Mystery Tour brukar de allra flesta jämföra den med Sgt Pepper. De flesta kommer också fram till svaret...att det är mer av samma. Vilket det är. Men ändå inte.

Och så menar de flesta att Sgt Pepper av den anledningen är mycket, mycket bättre. Vilket är sant...men ändå inte...
...och att Magical Mystery Tour inte var lika ”psykedelisk” som sin föregångare...vilket också var sant...men ändå inte.

Min teori om detta är att Lennon, Harrison och McCartney tyckte sig ha utforskat det psykedeliska området tillräckligt med Sgt Pepper och att de på Magical Mystery Tour var på väg mot sitt vita album.

Men att påstå att I´m The Walrus och Strawberry Fields inte är psykedelia är knappast möjligt. Så Magical Mystery Tour ska nog räknas in i Beatles psykedeliska period ändå.

Ingen blev nog klokare av denna utläggning...inte jag heller. I stället lite historisk formalia...
Magical Mystery Tour kom ut senare samma år som Sgt Pepper, 1967. Men då inte som ett fullängdsalbum, utan som EP. Det var först senare som någon företagsam person fick för sig att lägga till några låtar från filmen, för EP:n var egentligen en soundtrack till rullen med samma namn, och på så sätt blev det en LP.

Och på så sätt blev det också så att folk på den tiden i allmänhet inte ansåg den vara en fullvärdig Beatles-skiva. Vilket den naturligtvis är nu för tiden, delvis med tanke på att EP:n är fruktansvärt svår att få tag på.
Min LP är en återutgivning från 2012, digitalt remastrad, som dessutom innehåller en 24-sidig ”Picture book”. Om den digitala remastern är bättre eller sämre än originalet vågar jag inte svara på. Den 24-sidiga boken är däremot kul.

Nr: 1565/2222

fredag 29 mars 2013

Mardrömmar och livets jävligheter

KINKS – SLEEPWALKER - 1977

Nån som kommer ihåg Kinks LP Sleepwalker? Alla de som på den tiden bodde i skivaffärerna och alltid hängde på disken med hörlurarna tryckta mot öronen borde göra det.

Det fanns hur många som helst av den LP:n. Den reades ut för bara några spänn. Jag köpte den av Ole på Skivor & Band, han i källarn på Sesam.
De flesta jag kände på den tiden köpte den. Men det var färre som verkligen lyssnade på den. För Kinks var inte det hetaste bandet 1977.

Efter en rad rockoperor, konceptalbum och allmänt skumma grejer var Ray Davies och hans brorsa Dave så ute det bara gick. Sleepwalker spelades in på Kinks nya bolag Arista eftersom RCA slängt ut dem...

Ray Davies hade mer eller mindre förbjudits av Arista att göra något mer konceptalbum, så det här är en ”vanlig” rockskiva.

Kinks gick alltså tillbaka till att lira rock och gav upp teatern... I alla fall delvis. Davies kunde naturligtvis inte hålla sig.

Sleepwalker är en temaskiva kan man väl säga, uppbyggt lite löst på tankar om mardrömmar och livets jävlighet i största allmänhet.

Naturligtvis hörde jag till de där få som lirade plattan mer än en gång. Och flera gånger till. Det här är nämligen en bra skiva.

Man kan nog hävda att den blev starten på Kinks ”nya” liv som rockband. Det där som bröt ut på allvar några år senare med Give The People What They Want och State Of Confusion.
Sleepwalker är kanske inte den bästa av de senare. Låtarna är nog lite för allmänna för det. Sen kan säkert nån expert på 50- och 60-talspop gräva fram var Ray Davies egentligen snodde alla idéer ifrån. Jag fixar det inte.

Men det finns starka spår. Inte minst inledningen med Life On The Road och andrasidans ballad Stormy Sky håller mycket hög klass.

Nr: 233/2222

Den nedre bilden är hämtad från skivans innerpåse.

En Elton John-kalkon, eller...

ELTON JOHN – CARIBOU - 1974

Om man inte visste att omslaget till Elton Johns album Caribou var just ett skivomslag, skulle man kunna gissa på en filmaffisch för nån halvtaskig kalkonrulle typ Conan Barbaren...fast med en kortklippt hjälte...eller möjligtvis ett skivomslag för ett svenskt dansband mitten 70-talet...
Omslaget ställer viktiga frågor som kräver svar.
1 – driver han med oss?
2 – eller kom han direkt från distriktsmästerskapen i ”Vem har brallor med högst midja”?
3 - går den här skivan verkligen att lyssna på utan att gapskratta?

Nej, omslaget till Caribou från 1974 gör mig tveksam. Den bilden är en kalkon. Musiken är lite åt det hållet också...men inte så illa som man skulle kunna tro...det finns en del rätt bra grejer... Caribou är faktiskt ett av Elton Johns mer hyfsade album.

Don´t Let The Sun Go Down On Me är väl en låt som de flesta känner igen. Den blev en singelhit 1974.

Visst är det en i raden av väldigt många Elton John-ballader, men den får nog räknas som en av de bättre.

The Bitch Is Back är också ganska kul. Det är en av de låtar jag fortfarande kan spela från den här skivan. Underliga Solar Prestige A Gammon har också en hel del underhållningsvärde.

Men sen är det roliga nog över. Med något enstaka undantag låter resten ungefär som omslaget ser ut...

Nr: 955/2222

torsdag 28 mars 2013

Zuma – fantastisk men överskattad

NEIL YOUNG – ZUMA – 1975

Jag tvivlar på Neil Young när han påstår om aztekerna att: ”hate was just a legend/And war was never known”. Men å andra sidan kan man ju alltid hävda hans konstnärliga frihet att dikta ihop precis vad som helst...
Jag tvivlar dock inte ett dugg på Cortez The Killer, Neil Youngs lätt drömska azteka-epos, där man hittar textraden.
Den låten ihop med Led Zeppelinska (!) Drive Back är Zumas bästa spår. Ahhh (tänk dig här ungefär samma stön som när Homer Simpson tänker på donuts)...Drive Back...vilket lysande gitarrspel, blixtrande och smutsigt rått.

Om det bara handlat om de två låtarna skulle jag nog räknat Zuma som ett av min samlings starkaste album. Men där platsar den inte riktig, trots att den hyllats av nästan varenda recensent som någonsin hört den, både proffstyckare och bloggare.

Zuma är något överskattad. Trots stämpeln ”prototypen för alla senare Neil Young-skivor”, och med viss rätt även kan sägas vara legendarisk.

Men på Zuma får man precis det man förväntar sig; några snygga akustiska ballader och ett knippe lite tuffare elektriska saker...där flertalet egentligen är lite halvsega.
Och Neil Youngs röst som inte hör till rockvärldens mest kraftfulla.

Det är trots det ett fantastiskt album att lyssna på, det medger jag. Det är en lättillgänglig Neil Young-skiva, kommersiell om man så vill, även om Crazy Horse aldrig någonsin kan kallas ”polerade”.

Men i jämförelse med föregångaren, nattsvarta Tonight´s The Night, var säkert det här en LP som tilltalade fler.

Nr: 1735/2222

onsdag 27 mars 2013

En riktigt äcklig historia

FRANK ZAPPA – ZOOT ALLURES – 1976

The Torture Never Stops är en riktigt äcklig historia som Frank Zappa inte drar sig för att köra ner fingrarna i. Han rör runt och fiskar upp den ena urin- och blodindränkta företeelsen efter den andra. Allt ackompanjerat av en gnyende, ylande, skrikande, vrålande, stönande kvinna.
Låten är en av flera höjdpunkter på denna Zappa-skiva som nog måste betraktas som en av hans mer lättillgängliga album. Det är mer pop än avantgarde- och extremistjazz. Men det är ingen sell-out, nåt sånt gjorde aldrig Frank Zappa, nej, nej, nej...

Jag tror att även en och annan som vanligtvis har svårt för Zappas utsvävningar kan lyssna på den här plattan. Jag jämför den gärna med album som Over-nite Sensation, Apostrophé och liknande. Låtarna är avgränsade och lagom lyssningsbara...till en viss gräns.

För naturligtvis finns här flera blixtrande långa gitarrsolon, inte minst Black Napkin, en liveinspelning från Osaka i Japan.

Ett och annat eeeh...dyker så klart också upp i det ständiga ordflödet av ironiska kommentarer, pornografi och andra otidigheter som Zappa den här gången behagar traktera sina lyssnare med.

Wind Up Workin´In A Gas Station, nio minuter långa The Torture Never Stops, bittra Wonderful Wino och elaka, sarkastiska Disco Boy är skivans höjdare...tillsammans med ett aldrig sinande gnistrande gitarrspel, Friendly Little Fingers inte minst.

Nr: 395/2222

tisdag 26 mars 2013

En Queen-klassiker

QUEEN – SHEER HEART ATTACK - 1974

Rasterna under högstadiet ägnades nästan alltid åt kortspel. Dansk eller svensk skitgubbe. Skolans uppehållsrum blev den plats jag fick höra mycket av den nya musik som ständigt kom under den här tiden.
Jag kommer tydligt ihåg när Queens Sheer Heart Attack spelades för första gången. Vi satt med knektar och triss i nävarna och bara gapade. Något sådant hade åtminstone jag aldrig hört förr.

Redan under introt av Brighton Rock var jag fast. Ljudet från ett tivoli och långt där i bakgrunden Brian Mays distade och ylande gitarr, som bara kom närmare för att sedan övergå i ett sanslöst crescendo innan Freddie Mercurys vassa röst tog över. Och sen Killer Queen, en glamrockklassiker.

Sheer Heart Attack en sån där skiva som både går att älska och hata. Jag kan konstatera att den ändrar karaktär beroende på vilket humör man råkar vara på. För efter de där två första låtarna blir åtminstone jag lite mer tveksam till Queens storhet.

Resten är rörigt, Queen hoppar från jazz i Bring Back That Leroy Brown (som visserligen är sanslöst kul) till psykedelia i In the Lap of The Gods, metal i groteska Now I´m Here och sen vidare till gospel.
Men det var en viktig skiva för Queen. Det var här de hittade sitt eget sound på allvar vill jag påstå. Dessutom blev det helt klart att bandets storhet byggde på två saker, Freddie Mercurys talang och Brian Mays gudabenådade gitarrspel.

Samma vecka jag hörde skivan första gången blev jag ägare till den. Direkt efter skolan hängde jag nere på Skivhallen på Västra Storgatan. Det händer att jag vid något enstaka tillfälle spelar den nu för tiden också.

Nr: 299/2222

Den nedre bilden är hämtad från omslagets baksida.

måndag 25 mars 2013

En kod som måste knäckas

WISHBONE ASH – NEW ENGLAND - 1976

Jag vill att de skivor jag har i samlingen ska kännas personliga. Att de berättar något, påminner, rör upp känslor eller har något annat viktigt att förmedla. Jag får inte den känslan av Wishbone Ashs album New England.
Jag får samma känsla av New England som från många av Camels album i slutet av 70-talet, Rain Dance till exempel. Inte för att de båda banden har särskilt mycket med varandra att göra rent musikaliskt. Men båda är skickliga och gör ibland lysande läckra melodier, de skapar atmosfär...
Förmodligen är det någon kod man måste knäcka. Men New England har funnits i min samling sedan början av 80-talet, och jag har lyssnat på den många gånger. Ändå har jag inte kommit på vad som är skivans storhet.

De där ljudmattorna Wishbone Ash så stilfullt lägger upp säger mig inte särskilt mycket. Inte heller deras erkänt kompetenta gitarrspel. Tyvärr får jag en hel del AOR-vibrationer från den här skivan. Amerikansk radiorock.

Nr: 451/2222

söndag 24 mars 2013

På väg till underjorden

CRIPPLED BLACK PHOENIX – NO SADNESS OR FAREWELL - 2012

Med No Sadness Or Farewell tar Crippled Black Phoenix vägen ner till underjorden. Iskalla vindar blåser. Ett ökenlandskap breder ut sig där döende träd kastar sina mörka skuggor och en blek kall och röd sol får allt att förtvina. En dödsmärkt soldat går längs vägen.
No Sadness Or Farewell är uppföljaren till (Mankind) The Crafty Ape och ännu ett kraftfullt och själfullt ställningstagande från dessa brittiska postprogressiva mörkermän.

Men om (Mankind) The Crafty Ape på något sätt ville förmedla positiva känslor är den här nyare plattan ett steg ännu längre ner mot ett djupt depressivt tillstånd.

Det är synnerligen vågat och modigt gjort. Kollektivet Crippled Black Phoenix bryter på inget sätt nytt land.

Mycket har gjorts förr. Men jag vill hävda att de gör sin grej bra.

Det är delvis nyskapande, men det är också lätt att se rötterna från så skilda storheter som Pink Floyd och Yes till Black Sabbath och Led Zeppelin. Stänk av både U 2 och Joy Division finns också.

No Sadness Or Farewell har en lätt hypnotisk kraft som suger, lockar, piskar, sina lyssnare att inte släppa taget. Det är på ett sätt suggestivt vackert, men också hotfullt, nästan brutalt.

De svaga punkterna är få. Crippled Black Phoenix maniska malande går till slut inte att stå emot.

No Sadness Or Farewell innehåller bara sex låtar och är därmed i CD-världen ”bara” ett mini-album. De 45 minuterna på vinyl är däremot absolut en fullängdare, även om man, när skivan är slut, vill höra mer.

Detta är ännu ett starkt album från Crippled Black Phoenix.

Nr: 1118/2222

Supertramps officiella bootleg

SUPERTRAMP – LIVE 88 – 1988

En och annan bootleg-LP har letat sig in i min samling. Någon med Supertramp har jag dock inte, men Live ´88 är så nära man kan komma.
Några planer på att släppa en liveplatta det året hade inte Supertramp. Däremot var de ute på en lång turné över nästan hela världen, Sydamerika, USA, Kanada och Europa.

För att ha lite koll på hur bandet lät på scenen spelade Rick Davies under turnén in delar av konserterna på en vanlig två-kanals bandspelare, som analyserades i efterhand. De tyckte själva att det blev riktigt bra. Och det resulterade i Live ´88.

Den här liveplattan är ganska svår att hitta nu för tiden....nästan lika svår som en bootleg...
1988 stod inte Supertramp särskilt högt i kurs. Efter att Rodger Hodgson lämnat bandet ett par år tidigare hade gruppen släppt ett par ganska alldagliga jazzrockalbum och blev allt mindre intressanta för den stora publiken.

Att då komma med en liveskiva tyckte nog många var lite onödigt. Det var nog därför inte särskilt många köpte skivan...och den hamnade tämligen omgående i radioskugga.

Men jag kunde naturligtvis inte låta bli när jag hittade den för en tia i det lilla bok- och skivantikvariat som på 80- och 90-talen fanns på Smedjegatan i Jönköping. Ett ganska bra köp när jag nu tänker efter.

Supertramp utan karismatiske låtskrivaren och sångaren Rodger Hodgson var naturligtvis något helt annat än på de tidigare skivorna.

Men man kan inte ta ifrån Rick Davies och de övriga kvarvarande i bandet att de var mycket skickliga musiker.

Även om de på den här plattan blandar friskt mellan gammalt och nytt material saknar jag inte Hodgson ett dugg.

Musiken är elegant, välgjord och sprakande elektrisk. Överraskande nog är också ljudet fantastiskt bra. Särskilt när man vet att det spelades in med en vanlig analog två-kanals bandspelare.

Nr: 874/2222

lördag 23 mars 2013

Steve Millers hybrid

STEVE MILLER BAND – THE JOKER - 1973

I min späda ungdom trodde jag att The Joker var Steve Miller Bands första LP. Men tyckte väl att The Joker skilde sig en hel del från plattorna som kom efter, Fly Like An Eagle och de där.

The Joker är mer blues än rock. Egentligen är det väl bara titelspåret som går i ungefär samma stil som Steve Millers senare hits på 70-talet.
Vad jag inte visste då var att Steve Miller Band gjort en lång rad plattor innan 1973. Bluesrock. Och att The Joker av många av hans gamla fans sågs som ett stort svek. Men att han också fick en hel rad nya fans med denna hybrid.

Jag har inte nån av Steve Millers bluesrockplattor. Men efter att äntligen fått tag i The Joker ska jag nog försöka greppa några av de äldre också. För de bluesrocklåtar han gör här är läckra. Nästan psykedeliska.
På skivan är det väl egentligen bara låten The Joker som går i Millers lite ”modernare” stil, det som senare skulle urarta i Abracadabra. Men här känns det väldigt fräckt och fräscht.

The Joker är inte den bästa skiva Steve Miller Band gjorde på 70-talet. Men den var nog ett vägskäl, både för honom själv och för fansen.

Nr: 1473/2222

En doft av hav och piprök

PROCOL HARUM – A SALTY DOG - 1969

A Salty Dog lyssnar jag inte på allt för ofta. Den liksom suger i sig all energi och luften blir syrefattig och svår att dra ner i lungorna. Det är ungefär som att försöka dricka filmjölk med sugrör.
Nej, Procol Harums lilla mästerverk från 1969 lättar minsann inte upp stämningen. A Salty Dog är väldigt, väldigt seriös. Och jag har svårt för den.

Men jag har hittat storheten i den här skivan. Den finns, för Procol Harum gör det här så oerhört skickligt och genomtänkt. Skivan är helt befriad från 60-talets popdoktriner och fastställda regler.

Låten A Salty Dog är en briljant inledning. Det är nästan så man känner doften av...
hav... 
salt... 
blåstång...
fiskrens...
sjögräs...
diesel...
svett...
och ta mej faen galon och piprök också...
Sen gillar jag Robin Trowers bidrag på skivan, bluesrockern Juicy John Pink, den sticker ut något så våldsamt. Boredom håller inte vad den lovar, det är en riktigt, riktigt bra Procol Harum-låt.

Wreck of the Hesperus är också en favorit. Men skivan är svår. Man måste ge den tid, mycket tid.

Nr: 1924/2222

fredag 22 mars 2013

Good Rats är Grrreat

GOOD RATS – GREAT AMERICAN MUSIC – 1981

Det här är Grrreat! Good Rats är ett alldeles lysande rockband på gränsen mellan hårdrock och artrock. Det är lite småknepigt och trixigt, men det funkar alldeles förbannat bra.
Great American Music, som blev Good Rats sista riktiga album, innan de hängde upp gitarrerna på väggen*, är en rejält kul platta med drag. Det svänger...åt alla möjliga håll.

Good Rats nöjde sig nämligen inte med att snegla på 80-talets ganska likriktade hårdrocksscen. Här finns inslag både från Aerosmith, ZZ Top, pudelrock som Europe, Poison och Motley Crue, men också ganska kraftiga stänk som påminner om allt från Queen och Sparks till Cockney Rebels totala oberäknerlighet.

Det är kul. Och så gillar jag sångaren Peppi Marchellos som har en härlig arrogans och fräckhet i sin röst som är svår att stå emot.

Great American Music anses dock inte vara något av Good Rats starkare album, vilket jag håller med om.

I jämförelse med gruppens 70-talare är detta en ganska blek sak. Men den är ändå tillräckligt bra för att bli spelad flera gånger i rad.

Good Rats fick, som så många andra, aldrig något större erkännande internationellt. Som störst var de på sin hemmaplan, Long Island i USA.

Där har de blivit något av ett kultband, särskilt efter att Good Rats på senare år återförenats för en rad spelningar. Deras LP-skivor är i USA tydligen ganska eftertraktade. På vår sida Atlanten kan man däremot få dem ganska billigt.

LP:n har säkert också ett visst intresse bland Kiss-fansen (om det nu finns såna på riktigt). Gitarristen Bruce Kulick, som var ny i Good Rats inför inspelningen av skivan, hamnade senare under 80-tralet i Kiss.

Nr: 719/2222

* Givetvis har de efter det gjort comeback i ett par omgångar.

torsdag 21 mars 2013

Magna Cartas sagolika musikvärld

MAGNA CARTA – MAGNA CARTA – 1969

Denna lilla raritet har funnits en tid i min samling. Magna Cartas första album är en riktigt svårfångad LP, som brukar gå på ganska mycket de få gånger den finns ute till försäljning.

Jag kan tänka mig att en och annan samlare av brittisk folkrock från det sena 60-talet gett upp jakten på den här LP:n för länge sen. Kanske nån tänker att den inte är värd så mycket energi och så mycket pengar*.
Ledsen om jag nu gör nån besviken...den här skivan är värd varenda krona...och lite till. Det är en sagolik, fantastisk musikvärld Magna Carta målar upp med synnerligen försiktiga och spröda penseldrag.

Musiken gnistrar och sprakar, det bubblar och sjuder. Magna Carta lyckas hitta precis det där rätta och enkla anslaget som får luften att dallra.
Men det är inte för den här LP:n Magna Carta har kommits ihåg av eftervärlden. Det är i stället skivor som kom efter, Seasons (1970) och Songs From Wasties Orchard (1971).

Det var album som etablerade trion Magna Carta som ett av sin tids mest innovativa och spännande progressiva brittiska folkrockband.

Debutskivan är inte lika experimentell, här håller sig Magna Carta kvar på folkrockens sida av staketet. Men de gör det väldigt snyggt. Lyssna till exempel på spår som Times To Change och Daughter Daughter, skivans två första låtar, som är en mycket speciell och vacker inledning på en fantastiskt fin LP.

Nr: 1521/2222

* Mycket och mycket kan ju diskuteras. Jag har sett att den sålts för runt 500 svenska kronor på Ebay vid några tillfällen. Det tycker jag är mycket...

onsdag 20 mars 2013

Var sak har sin tid

Det här blir den sista recension av ett nytt CD-släpp. I framtiden kommer jag enbart att recensera ny musik som släpps på vinyl. Men det blir en snygg CD-avslutning...

DORENA – NUET – 2013

En skiva inspelad i Nacksvings studio i Göteborg går ju inte att låta bli, eller hur? Dorena är ett för mig helt nytt göteborgsband, de uttrycker dock inget samband med de gamla afghanpälsade proggarna. Var sak har sin tid.
Dorena lever i nuet...även om detta är gruppens tredje album. Den här skivan släpptes så sent som den 12 mars i år.
Jag gillar den här plattan. Jag gillar Dorenas image och svala attityd. Det gör absolut inget att detta är en nästan helt instrumental skiva. Jag gillar den ändå.

Om den här plattan dykt upp på vinyl hade jag övervägt att skaffa den. Då hade den hamnat i samma hylla där jag samlat lätt progressiv nytänkande musik.

Jag tänker då närmast på Daniel Lanois luftiga och atmosfäriska musik (men utan steel-gitarr). Dorenas musik är avkopplande och eftertänksam, så jag tänker också på den revolutionerande indipoptjejen Sheila Chandra, Mike Shrieve och annan new age-musik, där jag ser samma lätt frånvarande attityd, som i själva verket är ett extremt närvarande.
Jag misstänker att Dorenas album Nuet förmodligen aldrig kommer att dyka upp på några topplistor. Deras musik kommer bara att spelas av de modigaste radiokanalerna (vilka det nu skulle kunna vara...).

Med detta vill jag ha sagt att Dorena inte är lättsmält mainstream. Vilket är förbannat skönt att konstatera. Jag påstår inte att Dorena har svaret till framtiden. Men jag gillar deras mod att ge ut så här relativt svårsmält musik, skapad i rockmusikens förvirrade efterdyningar.

Dessutom verkar de vara bra musiker och produktionen känns tämligen försiktig och sparsmakad. Det tjänar Nuet på. Jag har en känsla av att jag skulle uppskatta att se Dorena live.

Moody Blues för sent ute

MOODY BLUES – IN SEARCH OF THE LOST CHORD – 1968

I slutet av 60-talet skulle alla band vara psykedeliska, kryptiska och svåråtkomliga. Moody Blues är inget undantag, även om det inte var helt uppenbart på In Search Of The Lost Chord.
Jo, att Moody Blues ville vara mystiska var ganska givet. Det spelas sitar, mumlas en hel indiska mantran, med Legend Of A Mind (Timothy Leary) som huvudnummer. Och texterna är - om man vill vara snäll - svåråtkomliga.

Men Moody Blues var för sent ute, i slutet av 1968 hade redan de allra flesta övergett hippietankarna och free-your-mind-upplevelserna. Därför är In Search Of The Lost Chord så här i efterhand egentligen en ganska pinsam historia för Justin Hayward och hans kollegor.
De lyckas inte alls övertyga mig om att de hade några som helst erfarenheter av psykedeliska tankegångar eller någonsin ens funderat över den process som säkert förekom på sina ställen.

I grund och botten är det inga psykedeliska låtar Moody Blues spelar, det är vanliga poplåtar med effekter och ljud som förmodades passa. Texterna går i precis samma spår.

Men missförstå mig inte nu. In Seach Of The Lost Chord är ingen dålig LP. Det är trots allt en av Moody Blues ”sju stora” och den har fantastiska popkvaliteter. Låtar som Ride My See-Saw, Dr Livingstone I Presume, Voices Of A Mind och Legend Of A Mind (faktiskt!) är bra exempel på Moody Blues kunnande och känsla för bra melodier.

Så det här är – så klart – en alldeles oumbärlig LP för alla de Moody Blues-fans som fortfarande finns där ute. Men som ett exempel på psykedeliska är den inget vidare.

Den LP jag har i min samling är en tysk press som av någon anledning fått en annorlunda omslagsbild. Originalbilden är något mer ”psykedelisk”. Men jag tycker att den skiva jag har har en mer rättvisande omslagsbild.

Nr: 1008/2222

tisdag 19 mars 2013

En svårflörtad skönhet

SAVAGE GRACE – SAVAGE GRACE – 1970

Den här LP:n plockade Mauritz upp på Record Service när jag kom in där. Det här var något för mig, menade han. Och jag höll med. Kunde inte göra annat. Jag hade ju redan skivan...
Savage Grace är något av en okänd storhet. Skivan är från 1970 och knappast en sån där som folk springer benen av sig för. Den går säkert att köpa för en ganska billig peng nu för tiden.

Det var inte många som ville ha skivan i början av 70-talet heller. Savage Grace var aldrig något av de riktigt heta banden, inte ens hemma i Michigan. Men skivan är så klart synnerligen underskattad, en svårflörtad liten skönhet som nog borde fått större uppmärksamhet än den fick.

Savage Grace var från början ett jazzgäng, som hoppade över till rocksidan. Därför är deras musik inte helt lätt att ta till sig.

Det är dock en samling drivna musiker. De växlar elegant mellan tunga rockriff och betydligt mer sofistikerade grejer.

På den här plattan mer eller mindre mosar de All Along The The Watchtower, river sen av en svettig boogie för att därefter glida över i stilsäker jazzrock.

Nu för tiden skulle man säkert kunna hävda att Savage Grace hör till den progressiva genren. Detta är en LP med flera bottnar där det finns mycket spännande att upptäcka. En skiva jag absolut rekommenderar.

Nr: 1528/2222

måndag 18 mars 2013

Begagnat och redan använt

BLOODROCK – PASSAGE – 1972

Vill man snåla med berömmet går det alltid att hävda att Bloodrock snodde allt de kom över när de spelade in Passage 1972. Man kan påstå att det här texasgänget verkar ha lånat från både Jethro Tull och Emerson Lake & Palmer. Och så tråcklade de ihop något alldeles eget...
Man bör nog lägga till att Bloodrock innan detta album var mer ett hårdrockband i ungefär samma fåra som Steppenwolf och Grand Funk Railroad.

Passage är ändå en ganska kul platta. Men med brittiska mått mätt (vid den här tiden) var det nog ganska taffligt och ett ganska uppenbart försök att kopiera band som var bättre.

Men Bloodrock var modiga. Det finns de som påstår att de med den här LP:n var det allra första amerikanska band som gav sig på progressiv rock.

Jag kan inte svära på att det är så, men det är fullt möjligt. Här finns både vindlande moogsynthslingor, tvärflöjt och väl inrökta texter utan någon som helst mening. Sen kan jag tycka att Bloodrocks tidigare album bitvis också var tämligen ”progressiva” för att komma från ett sydstatsgäng.
För min del funkar Passage - som jag nog vill hävda är ett progressiv rockalbum - alldeles utmärkt att lyssna på oavsett. Ibland är det ju rätt kul att sitta och lyssna och under tiden försöka fundera ut var man hört det förut...låter det inte som 21 Century Schizoid Man...i Day & Night...?

Så absolut. Den här skivan kan jag rekommendera. Men räkna med att mycket är begagnat och redan använt.

Nr: 1769/2222

söndag 17 mars 2013

En liten pop-pärla

HERMAN´S HERMITS – HOLD ON – 1966

Jag slutar aldrig bli förvånad över att hitta LP-skivor i samlingen jag köpt för länge sedan och knappt kan ha lyssnat på då – och nu upptäcker hur bra de är. En sån är Herman´s Hermits platta Hold On från 1966. En lysande liten pop-pärla.
Det är väl tveksamt om den ska räknas in i bandets ordinarie skivutgivning. I England gavs den bara ut som en EP med sex låtar.

Däremot släpptes den i USA och Kanada som en fullängdare efter att ytterligare några låtar lagts till. Orsaken till det är att Hold On är musik till en amerikansk film som Herman´s Hermits gjorde på uppdrag av filmbolaget.

Jag vet ingenting alls om denna film, jag har aldrig sett den. Det kanske till och med är så att Herman´s Hermits är med själva i filmen...jag vet inte. Men eftersom detta inte är en filmblogg kan jag med gott samvete överlämna detta till andra.

Jag vet däremot att musiken är kanonbra. Herman´s Hermits blev en av amerikanernas stora hjältar när de brittiska banden invaderade USA på 60-talet.

Det fanns det anledning till, Herman´s Hermits gjorde läckra och smarta poplåtar.

På Hold On får de dessutom hjälp av amerikanska låtskrivarduon PF Sloan och Steve Barri, som stod för fyra av de tio spåren.

Den kombinationen blev riktigt lyckad. Hold On kryllar av små läckra popmelodier, titelspåret inte minst. Min favorit är dock gamla music hall-numret Leaning On a Lamp Post, som inte bara är bra gjord utan dessutom rolig.

Hold On är en sån där LP som rätt ofta bruka dyka upp i secondhandaffärerna. Trots sitt lite fantasilösa omslag är den ett väldigt bra köp för alla älskare av 60-talspop.

Nr: 650/2222

Orakade män i ett moln av damm

ENNIO MORRICONE – FOR A FEW DOLLARS MORE – 1968

Det här är klassisk filmmusik i den bemärkelsen att För en handfull dollars är den allra första spagettivästern som spelades in. Filmen, gjord av Sergio Leone, hade premiär 1964 i USA och kom till Sverige 1966.

Clint Eastwood har huvudrollen som ”mannen utan namn”, en hårding som inte är allt för pratglad. ”Snacket” överlåter han till sina revolvrar.
Ennio Morricone gjorde filmmusiken som också den har blivit legendarisk. Den mer eller mindre definierar hela spagettivästerngenren genom sina stämningsskapande effekter av klapprande hästhovar, munspel och ödsliga trumpeter i fjärran.

Man nästan ser det böljande prärielandskapet framför sig, där orakade tystlåtna män driver sin boskap framför sig i ett moln av damm. Musiken fungerar alldeles utmärkt till filmen. Men det är precis lika bra, eller till och med bättre, utan filmen.

Nr: 39/2222

Akustisk gitarr, lite banjo och fiol

BOB DYLAN – PAT GARRETT & BILLY THE KID - 1973

Kan en soundtrackskiva från en så obskyr gammal westernfilm att nästan ingen sett den vara något att ha? Jo, det kan det. När det handlar om Bob Dylans album Pat Garrett & Billy The Kid från 1973.

Om det hade gjorts mer filmmusik som den här, då hade jag tittade på mycket mer film än jag gör.
Jag går inte in på själva filmen eftersom jag inte sett den (heller...jag tittar sällan på film och har inte gått på bio sedan Sagan om ringen...). Den klarar sig säkert ändå. Dylan hade förresten en av huvudrollerna.

Musiken är något helt annat än vilda västern, den är vacker. Trots att det i stort sett bara handlar om akustisk gitarr, lite banjo och fiol. Inte en synth, inte ett enda konstgjort ljud. Allt är äkta. Jag kan på rak arm inte komma på nån annan filmmusik som är lika stark, rent av hänförande.
Och då ska ni veta att det egentligen bara är två låtar (med sång) på hela skivan. Magiska Knockin´ On Heaven´s Door, som faktiskt är magisk på riktigt i Dylans egen tolkning, är en höjdpunkt.

Jag har givetvis hört låten med andra. Eric Claptons reggaeversion gillar jag, men den är inte ens i närheten. Den andra låten – som inte är lika välkänd – heter Billy. Och om jag får bestämma är den nästan ett strå vassare än Knockin´...

Så det gör absolut inget att den kommer tillbaka, två gånger...tre om man räknar med inledningen, Main Title Theme. Och orkar du ta dej igenom hela skivan, lyssna då lite extra på Turkey Chase, ett lysande stycke instrumental musik.

Nr: 1774/2222