The Musical Box: april 2013

tisdag 30 april 2013

Svårfångad österrikisk discodrottning

GILLA - I LIKE SOME COOL ROCK´N ´ROLL – 1980

Gilla upptäcktes i mitten av 70-talet av Frank Farian, mannen bakom Boney M. Det här är henns tredje album. Och jag utfärdar en varning direkt, det här är riktig rå-disco, eurodisco i dess mest utstuderade form.

Att Gilla poserar med en hårdrockgitarr på baksidan av skivan var bara falsk marknadsföring. Nåt sånt existerar inte.
Men till skillnad från det mycket annat i eurogenren låter I Like Some Cool Rock´n´roll riktigt bra. Då menar jag främst ljudmässigt.

Det finns säkert många som gillar musikformen också, men för min del är det något jag får inta i mycket små doser för att uppskatta...nog om det...jag är ute på hal is...

Men äldste sonen, som är utbildad musikproducent och kan sånt här med bra produktioner och mixar, hävdar att ljudet på den här plattan absolut kan jämföras med Quincy Jones skivor och det sound Bruce Swedien åstadkom med Michael Jacksonalbum som Bad och Thriller.

Och det håller jag med om. Soundet är kristallklart. Och visst går det att dra direkta kopplingar till Michael Jackson och Quincy Jones även om de inte hade det minsta med Gillas musik att göra.

En annan koppling som också är solklar är givetvis Boney M, glöm inte att Frank Farian var inblandad. Men det är för det skitsnygga Jackson-ljudet skivan finns i min samling.
Att sedan denna LP med denna österrikiska discodrottning är en riktigt svårfångad raritet gör ju inte saken sämre. Att hitta den här LP:n för under 500 spänn är omöjligt.

Orsaken är att hennes skivbolag Hansa International aldrig släppte albumet på CD. Förutom vinylpressen finns det bara en rysk bootlegkopia på CD från 1995, som även den är svår att få tag på.

Nr: 28/2222

måndag 29 april 2013

Helt hopplöst och alldeles fantastiskt

STRIPES – THE STRIPES – 1980

Ahh, det är så här jag vill ha mina blondie-plattor. Tufft, elakt, fräckt, stökigt och spretigt. Men The Stripes är inte Blondie, eller ens förlagan till nåt brittiskt indiepopband från 2000-talet.

Här snackar vi Tyskland, tidigt 80-tal. En okänd grupp för mig tills helt nyligen. Det roligaste som hänt i skivväg på länge. Det är sällan såna här oemotståndliga plattor dyker upp.
De musikaliska kvaliteterna kan säkert ifrågasättas, men den här plattan är sanslöst rolig, helt hopplös och alldeles fantastisk. Jag kan inte avgöra om det här verkligen är bra, jag är alldeles för lättpåverkad.

Men just nu tycker jag att The Stripes är minst lika spännande som Blondie var på 70-talet. Och då menar jag skivor som debutplattan och Plastic Letters från året efter.

Den stora skillnade mellan Tysklands Debbie Harry, Nena Kerner, och hennes boyband jämfört med sina amerikanska förlagor är att det här gänget inte är alls så välpolerat. Kalla det oskyldigare om du vill det; ”My new stereo-o-o/and radio-o-o...”
Jo, jag kan till och med gå så långt att jag tar upp Poly Styrenes X-Ray Spex i sammanhanget...vilket egentligen inte har någon betydelse alls, för ”hey, I´m sitting in the dark, waiting like a shark”.

The Stripes klarar sig nämligen hur bra som helst själva, även om de varken var ensamma eller först i genren, tuffa brudar framför snygga pojkar.

Tjejen i bandet är förresten den Nena. Just hon är det! Hon lämnade efter den här plattan pojkarna åt sitt öde och flög själv vidare med 99 Luftballons...

Men till skillnad från Tysklands största new wave-stjärna genom tiderna är LP-skivor med The Stripes jättesvåra att få tag på.

Nr: 1616/2222

söndag 28 april 2013

Teknik, underhållning, fart och spänning

Svenska hjältar – Del 10

TORSSON – EN RÖKARE I KRYSSET – 1984
TORSSON - LINGONPLOCKNING - 1989 

Jag tror det var med En rökare i krysset Torsson blev folkkära. Skivan innan, Att kunna men inte vilja, var egentligen alldeles för obskyr och konstig för att fler än bara några få skulle uppskatta den. En rökare i krysset var däremot både publikfriande och lättillgånglig.
När folk nu för tiden får för sig att citera Bo Åkerströms texter handlar det nästan alltid om låtar som Öresundstwist, Volleyboll-Molly, Storskiftet, Blodomloppet eller Bröderna Holm (där en av jägarna såg ut som om nånting i näsan var till besvär...).

Den LP jag har i min samling är förmodligen en promotion-platta. Jag har för mig att jag fick den direkt från Klippan via nån kompis som kände nån eller nåt liknande. I vilket fall som helst ligger skivans pressrelease med i skivomslaget:

"En skiva som bjuder på Teknik, Underhållning, Fart och Spänning!
”...Torssons musik är liksom debut-LP:n ”Att kunna men inte vilja” präglad av såväl landsort som småstad, den här gången dock med en viss dragning åt handel och sjöfart”, skriver Svenska Popfabriken med den underfundiga humor som alltid fanns med.

Vi får också förklaringen till varför det dröjt fyra år innan Torssons skiva nummer två spelats in; ”utlandsvistelser, doktorsdisputationer samt allmänt fortbildande inom gruppen...” Under sommaren 1983 återförenades dock gruppen (Bo Åkerström och Christer Lundahl) smärtfritt, förnyade med Kiddie Manzini på trummor och Dan Persson på bas...”.


En rökare i krysset var så klart värd att vänta på, även om man i början av 80-talet inte visste att man väntade på den. Jag och många andra trodde nog det var slut med Torsson redan efter första plattan.

Det var ju så det gick till med många av de där banden, de dök upp från ingenstans och försvann lika fort. Men Torsson levde vidare.

Och det med besked. En rökare krysset framstår än i dag som en svensk rockklassiker.

Nr: 460/2222

Lingonplockning
...var det Kalle och Kristina ägnade sig åt på baksidan av legendariska singeln Son av ayatollah. Den låten är förmodligen lika legendarisk den också...

Detta blev också namnet på den CD-utgåva som släpptes 1989 av En rökare i krysset.

Låtarna på LP:n hade då kompletterats med Son av ayatollah, Lingonplockning samt med Lena Green, en torssonklassiker det också, som tidigare bara dykt upp på (legendariska) samlingsskivan En flugskit i kosmos.

För en samlare av Torsson-skivor är nog Lingonplockning en tämligen onödig sak, om man nu inte måste ha sin samling så komplett att det nästan blir fånigt.

Men för den som inte har Son av ayatollah-singeln, som är ganska svår att hitta, eller inte har En flugskit i kosmos, som även den är svår att få tag på nu för tiden, är Lingonplockning så klart ett alternativ.

Nr: 126/CD

The Sinners Original Sin

Svenska hjältar – Del 9

SINNERS – THE ORIGINAL SIN – 1986

Det är skramligt och stökigt. Det smattrar i högtalarna och Sven Köhlers sångröst skär som ett rakblad genom trä och betong. Det är respektlöst, det är skitkul.
The Original Sin är The Sinners första platta. En mini-LP med åtta låtar som gavs ut av Swamp Records i Toulouse i Frankrike. Inte i Sverige. Den riktiga debutplattan skulle komma först ett år senare, From The Heart Down.

Fransoserna hade efter en Sinnersturné i mitten av 80-talet spärrat upp öronen för lundabandets vilda och energiladdade rock. Då hade The Sinners än så länge bara släppt ett antal mindre framgångsrika singlar i Sverige och var knappast särskilt välkända.

Men i Frankrike blev det annat. Och resultatet blev den här charmiga och stökiga lilla mini-LP:n. Det är bara att tacka och ta emot.

Jag hittade skivan i Klasses skivkällare. Då kände jag inte ens till den. Köpte den på ren känsla. Jag tror inte Klasse hade koll heller, jag fick den oförskämt billigt.

Efter det, när jag lagt ut den bland ”nyinköpta” på bloggen, har jag fått flera anbud från folk som vill köpa den av mig. Då fattade jag.

Och jag har erbjudits bra betalt. Men icke. The Original Sin är inte till salu.

Det är både svensk rockhistoria och en samling lysande rocklåtar; Hotshot, Echoes, Won´t Be Back...och en sanslös version av Suspicious Minds.
Det har sagts att The Sinners var hela 90-talets bästa rockband i Sverige. Det hävdar bland annat Bo Åkerström i Torsson. Sinners var också bäst i Lund. Det har Åkerström också sagt. Men så lirar ju Sinnersgitarristen Michael Sellers numera med Torsson.

Jag vill lägga till en sak. The Sinners var Sveriges bästa band redan 1986. Men det visste inte vi. Det visste de däremot i Frankrike.

Nr: 1140/2222

Vilka snea figurer...

Svenska hjältar – Del 8

PEPS BLODSBAND – DROPPEN URHOLKAR STENEN - 1976

Droppen urholkar stenen anses av en del nätskribenter vara Peps Perssons bästa album. Bara bra låtar, bra texter, snyggt och maffigt ljud. Och så är ju bilden på skivomslaget så läcker.
Om detta verkligen är Peps bästa platta kan inte jag avgöra. Men om jag säger så här. Det är ett förbannat bra svenskt reggaealbum. Varför blev jag terrorist? är grym. Den låten är faktiskt i en klass för sig. Har du inte hört den är det bara att ge sig ut och leta reda på något samlingsalbum med Peps.

Droppen urholkar stenen lär du nämligen inte hitta i första taget, om du inte har tur i nån second hand-butik. LP-skivan är (så klart) utgången sedan länge. Och det är CD-skivan också...
För att reta reggaenerverna lite ytterligare kan jag ju berätta att Peps på den här skivan gör två skitsnygga covers. Bob Marleys Small Axe blir i hans skånska tappning Liden såg.

Peter Toshs Mark Of The Beast har han gjort om till Vilddjurets tecken (Snea figurer), som förresten också är grym. Där är jag också helt säker på att de går att hitta på vilket Greatest Hits-album som helst med Peps.

En blueslåt hittar jag i låtlistan. De roliga e slut, en cover det också. Ja, sen är ju resten av låtarna givetvis också bra, skånsk rootreggae. Men det behövde jag väl egentligen inte skriva?

Nr: 478/2222

Sveriges första glamrockband

Svenska hjältar – Del 7

TEARS – ROCKY-T – 1975

Tears är Sveriges första glamrockband. De var modiga. Tears utmanade den svenska proggen. Vem kunde tänka sig att någon skulle våga sminka sig och ha glittrande paljetter när Barn av vår tid regerade?
Men Tears från Katrineholm tog efter Bowies Ziggy Stardust, Marc Bolan, Sweet och Mott The Hoople och blev Sveriges första glamrockband. Den här plattan – Rocky-T – är deras bästa LP.

Det är gruppens andra platta och här finns God Save The 45, som låg på topplistorna i flera veckor. Men här gömmer sig också ruffiga Rocky-T, en låt som för alltid etsat in sig i mitt minne.

Jag gillade Nationalteatern och Nynningen. Men jag gillade Tears också. De var så fel att det blev rätt och deras utsvängda jeans och platåboots fick folk att kippa efter andan.
Många tvivlade på Tears storhet. Ett band från Katrineholm kunde väl inte utmana Ziggy? Och för all del inte Sweet...och deras LP Desolation Boulevard.

Och det kunde de inte...vad det gällde Ziggy, så klart. David Bowies skapelse står sig även nu för tiden som en av de stora rockikonerna.

Och inte vad det gäller Bolan heller... Men Sweet...? Lätt!

Tears och Rocky-T är en LP jag mycket hellre spelar än någon av Sweets plattor nu för tiden. Det är till och med en av de svenska rockplattor från mitten av 70-talet jag allra helst spelar. Särskilt när det behövs lite nostalgi.
Tears gjorde sammanlagt tre eller fyra album, splittrades och blev senare The Radio. Men jag har hört att Tears fortfarande återuppstår med ojämna mellanrum.

Nr: 1705/2222

Progg, pop eller experiment

Svenska hjältar – Del 6

PUGH ROGEFELDT – HOLLYWOOD - 1972

Hur ska man ska förhålla sig till Pugh Rogefeldts Hollywood? Det är en skum skiva, minst sagt. Möjligtvis skulle den kunna vara ett exempel på svensk progg från det tidiga 70-talet. Åtminstone om man ser till musiken.

Det experimenteras nämligen friskt med både jazz, blues och folkmusik. Men texterna är knappast politiska. De är flummiga...psykedeliska skulle man nog sagt om skivan spelats in på andra sidan Atlanten.
Det blir att leta efter en annan vinkel. Folkrock skulle det kunna vara. Det finns mycket folkmusik i låtarna, både i musik och text. Dessutom har Pugh satt musik till ett par Berthold Brecht-dikter, som blir de mycket märkliga låtarna Hollywood och Klosettvisa. Nä, fan vet.

Idag skulle man möjligtvis kunna kalla det indiepop, för det är väldigt udda och väldigt smalt.

Bara några låtar har ”överlevt”, Visan om Bo och möjligtvis Jag är en liten pojke kanske en och annan känner igen nu för tiden.

Jag hade faktiskt glömt att den här skivan fanns i samlingen. Trots att jag nu kört igenom den ett antal gånger har jag inte blivit ett dugg klokare. Så är det ibland.

Nr: 1232/2222

lördag 27 april 2013

Lågmäld och känslosam pop

Svenska hjältar – Del 5

BASSE WICKMAN – CHANGES – 1973

Jag trodde aldrig att jag skulle hitta den här plattan. Basse Wickmans första. Den LP ”utan vilken Basse haft ett riktigt arbete idag” som det skrivs på hans hemsida. Det är en skiva man aldrig ser ute till försäljning. Jag har till exempel aldrig hittat den på Tradera, Music Stack eller Discogs.
Om han som sålde den till mig, en handlare på skivmässan i Huskvarna, hade känt till hur länge jag letat skulle han nog begärt mer än de ynka 40 spänn jag betalade. Jag kunde lagt upp betydligt mer...

Basse Wickmans musik är lite av en gåta. Av någon anledning nämns han nästan aldrig när stora svenska rockmusiker från 70-talet kommer på tal. Kanske är det för att han var så långt före sin tid att ingen insåg det då...och nästan igen har gjort det ännu...

Och risken att nån gör det i framtiden är inte särskilt stor heller. Basse Wickmans musik inbjuder inte till de stora gesterna. Det är lågmäld och känslofylld popmusik. Behaglig att lyssna på, men knappast sådant som radiofolket kan tänka sig att spela.
Det handlar förresten om countryrock, om jag inte sagt det. Jag kan tänka mig att influenserna till den här plattan kommer från gossar som Gram Parsons, Stephen Stills och David Crosby. Det tycker jag mig känna igen, men säker kan man så klart aldrig vara...

Nu för tiden är detta en tämligen bortglömd platta. Möjligtvis kommer dock en och annan ihåg låten I Wanna Change My Life, en countryesque allsångsballad. Den hör dock inte till mina favoriter på skivan. Det finns flera andra som jag tycker är starkare.

Har du skivan stående hemma tycker jag du ska spela den igen. Har du den inte får du nog börja leta nu...

Nr: 1303/2222

Sånt här kan inte hända

Svenska hjältar – Del 4

CREEPS – NOW DIG THIS! - 1988

London, New York, San Francisco och Älmhult. Nej, sånt kan egentligen inte hända. Det kan inte helt plötsligt dyka upp ett rockband från Älmhult i södra Småland och låta som de aldrig gjort annat än hängt på klubbar i San Francisco och lyssnat på storheter som Jefferson Airplane, Steppenwolf och Iron Butterfly. Finns det ens en rondell i Älmhult?
Älmhult ligger ju inte ens vid E4:an. Men ändå är det här Creeps har sitt ursprung. I slutet av 80-talet var dem det roligaste som fanns i den svenska popvärlden. Och det inte bara för att deras låtar fick vara med i komediserien S-m-a-s-h.

Now Dig This är andra plattan från Creeps. Den första heter Enjoy The Creeps (jag har den inte, jag borde ha den, har hört att den ska vara bättre...).

Now Dig This hamnade inte i min samling förrän LP:n Blue Tomato 1990 blev en av de mest spelade svenska rockskivorna, inte minst på grund av Ooh...I Like It. Det är The Creeps mest kända platta. Men Now Dig This gillar jag bättre.
Inte minst för det synnerligen oblyga och fräcka soundet. Hur det letade sig hela vägen till Älmhult vet jag inte, men jag här hittar jag både Steppenwolfs brutala charm, Iron Butterflys stenade och råa orgelriff och Rolling Stones fräcka sound, soul och funk.

Creeps lyckades på något sätt förena detta och pressa ner det på svart vinyl. De bevisade att psykedelisk rock funkade i slutet av 80-talet också. Now Dig This tål av den anledningen fortfarande att spelas, även om The Creeps sedan många, många år inte längre finns.

Jag är barnsligt förtjust i Hans Ingemanssons sagolikt fläskiga orgelspel. Sånt gjordes annars bara i Kalifornien av betydligt större band än Creeps.

Och jag har ännu inte upphört att förvånas av Robert Jelineks känsla för bra poplåtar. Det här är svensk rockhistoria, från Älmhult i Småland. Ska finnas i varje svensk skivsamling.

Nr: 652/2222

"Jag köpte ett par stövlar med broderade skaft"

Svenska hjältar – Del 3

ULF LUNDELL – VARGMÅNE – 1975

Vargmåne är definitivt en svensk rockklassiker. Mycket har sagts och skrivits om denna platta. Mycket har diskuterats, citerats och deklamerats. Jo, det här är en ohyggligt stark LP. Det tror jag nästan ingen som var med på den tiden säger emot.
Jag hörde till alla dem som älskade den här skivan. Det kanske låter patetiskt. Men jag får fortfarande rysningar av Lundells kolsvarta socialrealism i Bente, skivans bästa, vackraste, sorgligaste och otäckaste spår. På den tiden var det ingen svensk musiker som kunde, vågade, ville skildra den världen...utom Ulf Lundell.

Tuffa rockers som Stockholms City, Jag går på promenaden och givetvis Sextiosju (som alla kunde utantill...och skanderades både när det passade och inte), gör den här LP:n lockande nu för tiden också.

Men de mer poetiska inslagen, Då kommer jag och värmer dej, bisarra Jesse James möter kärleken och vackra Nu har jag förpackat min längtan gör Vargmåne till Ulf Lundells oöverträffade mästerverk.

Redan på LP:n efter, Törst, började svamlet och det ständiga ordflödet som gjorde att jag till sist tappade både koncentrationen och intresset.

Men 1975 var Ulf Lundell en svensk rockhjälte. Det är det ingen diskussion om.

Visste du att Ulf Lundell först inte fick skivan utgiven. Både Silence och MNW sa nej. EMI och Harvest sa till sist ja. Och drog en riktig vinstlott, LP:n sålde guld efter att Lundells debutroman Jack släppts.

Och visste du att Går på promenaden egentligen är en John Mayall-låt, Walking On Sunset.

Och visste du att Vargmåne kallas fullmånen i januari. Den gavs det namnet av indianerna som under den kallaste delen av vintern hörde vargarna yla utanför tälten.

Eller så var det Jesse James...
"Jag köpte ett par stövlar med broderade skaft, de dyraste och tuffaste som jag nånsin haft..." 

Nr: 44/2222

Demians dråpliga historier

Svenska hjältar – Del 2

LARS DEMIAN – PANK – 1990

Det är en samling dråpliga historier Lars Demian berättar på Pank. Om hur han hamnar i himlen och får träffa både farfar och Lennon...men vill tillbaka. Om alkohols bittra verkningar och att det går att tjäna pengar bara man har lite stake...
I grunden är det allvarliga saker, och jag tror nog att budskapet går fram. Men Lars Demian har en sällsynt förmåga att berätta så det blir både roligt och tänkvärt.

Pank, som är Lars Demians första album, är en riktig bra svensk LP i genren singer/somgwriters, även om kännare av Demian påstår att den egentligen inte var särskilt lyckad jämförd med senare album.

Det där vet jag inte så mycket om. Vad jag däremot vet är att jag gillar att lyssna på Pank, gärna på hög volym. Och när Demian är som bäst ställer jag honom bredvid mina skivor med Anders F Rönnblom. Så bra är han!
Jag har för mig att låten Alkohol blev en mindre hit på sin tid. Den är fortfarande lysande bra. Egentligen tror jag att varenda låt på skivan förtjänar en djupare analys, Lars Demians sånger är mångtydiga och känns viktiga.

Men det tänker inte jag ge mig på, det har andra redan gjort. För min del tänker jag bara spela skivan och jag gillar det jag hör.

Nr: 717/2222

En elektrisk spänning

Svenska hjältar – Del 1

EBBA GRÖN – EBBA GRÖN - 1982

När gamla punkband spelar in rockballader är de inte punkare längre. Det var det som hände med Ebba Grön 1982. Redan året innan, på Kärlek & Uppror, hade de visat att de hade mer att komma med än bara två ackord. På bandets tredje och sista självbetitlade LP tar de det definitiva steget. Det är här låten Die Mauer finns.
Die Mauer har idag ett nästan mytomspunnet rykte. Den handlar om omöjlig kärlek, om splittrade familjer, våld och Berlinmurens politiska vansinne. Die Mauer blev på sin tid en gigantisk hitlåt och är nog en av få låtar gjorda av punkband som blivit till allsång (på Skansen).

Ebba Grön var redan på Kärlek & Uppror på väg bort från punken. Deras tredje LP är det sista steget mot new wave, powerrock och nästan artrock. Jag kan inte låta bli att jämföra den här plattan med Boomtown Rats album The Fine Art Of Surfacing, där det irländska bandet gjorde ungefär samma vägval.

Ska man analysera det lite djupare hänger detta förmodligen på att organisten Stry Terrarie* var ny i bandet inför inspelningen av skivan. Hans närvaro ger låtarna en lite annan och större dimension än tidigare.

Skivan blir än mer intressant på grund av det förhållandet. Det uppstår en elektrisk spänning mellan Ebba Gröns punkigt rebelliska texter och musiken. Något som absolut är till skivans fördel.

Så jag vill nog påstå att Ebba Gröns sista album är det bästa de någonsin gjorde.

Nr: 292/2222

* Kriminella Gitarrer, Garboshock.

Svenska hjältar

Nu har jag laddat för en helg med svenska rockhjältar, skivor som etsat sig fast och sitter kvar trots att det gått mängder med år, Pugh, Peps, Ebba Grön och Torsson...och flera till.
Men tro nu inte att det finns nån ambition att skapa någon slags tio-i-topp-lista över de bästa LP-skivor som getts ut i Sverige. Så är det inte alls. Det handlar bara om en bunt LP-skivor och bra svensk rockmusik, svenska hjältar.

Tyvärr insåg jag alldeles för sent att det bara kommer att handla om killar, inte en enda kvinnlig artist har jag fått med. Det har dock inte skett med någon som helst tanke, det bara blev så. Vid något annat tillfälle får jag väl rätta till det.

Svenska hjältar känns dock som ett av mina roligaste temaämnen på länge. Det trodde jag inte när jag satte igång och listade vilka LP-skivor jag ville ha med. Men ju fler av de här gamla skivorna jag lyssnade på ju roligare blev det...

Bilden har jag tagit själv och är hämtad från en konsert med Torsson i Eklundens folkpark på Visingsö för ett par år sedan. Och du kan väl redan nu gissa att Tomas Holst och Bo Åkerström hör till några av de hjältar som ska vara med i helgen.

Den här sidan kommer att uppdateras under helgen med länkar till de olika artiklarna.

En elektrisk spänning (Ebba Grön - Ebba Grön)
Demians dråpliga historier (Lars Demian - Pank)
Jag köpte ett par stövlar (Ulf Lundell - Vargmåne)
Sånt här kan inte hända (Creeps - Now Dig This)
Lågmäld och känslosam pop (Basse Wickman - Changes)
Progg, pop eller experiment (Pugh Rogefeldt - Hollywood)
Sveriges första glamrockband (Tears - Rocky-T)
Vilka snea figurer (Peps Blodsband - Droppen urholkar stenen)
Sinners Original Sin (Sinners - The Original Sin)
Teknik, underhållning, fart och spänning (Torsson - En rökare i krysset)

fredag 26 april 2013

En missbrukare av banjo och fiol

JOHN FOGERTY – BLUE RIDGE RANGERS - 1973

När det var slut med Creedence Clearwater Revival blev det en jobbig tid för John Fogerty. Några egna bra låtar fick han inte ihop. Och dessutom blev han missbrukare av både banjo och fiol... en gammal rocker med vildvuxet helskägg.
Hans vägval blev något oväntat. John Fogertys första soloplatta efter CCR, Blue Ridge Rangers från 1973, är en renodlad countryplatta med tolv mer eller mindre obskyra och bortglömda countrylåtar.

Det är massor av banjo. Och väldigt mycket fiol. Det där med att lita gitarr verkar han nästan ha glömt bort. Dessutom blandar han in en hel del gospel...

Rent allmänt har jag ganska svårt för country, särskilt när den blir lite för jordnära och smäktande, när det blir för mycket fiol och banjo för min smak. Precis sån är den här skivan.

Samtidigt uppskattar jag så klart bra gjord musik. Det är därför jag har skivan i min samling. Av någon anledning hittar John Fogerty exakt rätt med sina låtar. Hank Williams gamla Jambalaya till exempel. Den gör han lysande bra.

Sen tycker jag det var väldigt modigt av honom. För vem hade att han skulle göra något annat än att fortsätta i samma framgångsrika spår som CCR?

Jämfört till exempel med Byrds album Sweethearts Of The Rodeo - som ärligt talat inte är särskilt rolig – är Blue Ridge Rangers ändå hyfsad underhållning...om man klarar av att hantera en fullt utvecklad banjomissbrukare vill säga...

Den skiva jag har är förresten en ganska tidig utgåva. På de första pressningarna skrevs aldrig John Fogertys namn ut på skivomslaget, utan bara Blue Ridge Rangers. Hans namn lades till senare eftersom ingen fattade vem det var som gjort skivan. 

Nr: 1158/2222

torsdag 25 april 2013

UFO i yttre rymden

UFO – FLYING - 1971

Om det nu skulle finnas några tvivel angående UFO och spacerock. Just det. UFO, de med Doctor Doctor, Rock Bottom och Lights Out. De var i början av 70-talet helt inne på spacerock. De var gigantiskt stora i både Japan och Tyskland.
Det var med plattan UFO 2 - Flying från 1971 som UFO blev ett spacerockband på allvar. Det hade testat på det innan, på debutskivan tidigare samma år, men den blev inte särskilt lyckad.

Men UFO 2 – Flying – är spacerock. Moog och grabbarna bättrade här på sitt sound rätt ordentligt jämfört med ettan, som var ganska taffligt. Framför allt visste de vad de gjorde. Och varför. På UFO 1 lät det mest som vanlig boogierock, lite segt och fantasilöst även om låtarna var lååånga redan då.

Men tvåan är bra. Silver Bird är till och med en jävligt bra spacerocklåt. Nästan så jag tycker det är lite synd att UFO efter den här skivan lämnade det flummiga området och gav sig på metal i stället. Men man kan inte få allt.

När Michael Schenker dök upp i sättningen blev ju UFO rätt bra som hårdrockband också. Men den här skivan är alltså från innan hans tid, när Mike Bolton var leadgitarrist.

Flying är ett ljudexperiment, där UFO verkligen testar gränserna. Man ska komma ihåg att 1971 var inte spacerock så där allmänt accepterat. Det var nästan så att folk blev förbannade om man lirade sån här musik.

Det var lite för mycket av ljudmattor och långa gitarrsolon och märkliga sekvenser av ljud som studsar mellan högtalarna. Det krävdes tålamod och genuint intresse för att palla med UFO då.

Det gör det nog nu för tiden också. Det behövs nog en viss tillvänjning för att palla det här.

Men lyssnar man ett par gånger på den här skivan har den effekten att liksom äta sig in och fastna. Då hänger man med i Boltons långa gitarrsolon och de där melodislingorna som nästan planlöst svävar förbi.

Då kan Flying bli ett litet äventyr. B-sidans 26 minuter långa Flying är monoton, men suggestiv. 18 minutersspåret Star Storm på förstasidan har nästan samma effekt, men är kanske lite för kort...

Nr: 1561/2222

tisdag 23 april 2013

Iron Butterfly pekade ut riktningen

IRON BUTTERFLY – IN-A-GADDA-DA-VIDA – 1968

Jag är inte säker på att Iron Butterfly visste vad de gjorde när de spelade in In-a-gadda-da-vida. Förmodligen stenade och alldeles för unga för att fatta. Men de pekade ju faktiskt ut riktningen för all framtida acid-rock och hårdrock.
In-a-gadda-da-vida är ett 17 minuter långt jam. Låten är svårlyssnad idag, det medges. Svår för en del att förstå. Jag har testat den på yngre kollegor, som med förvånad min till slut inser att det faktiskt är rockmusik.

”Brukar du spela den här ofta” var den senaste kommentaren...och så fick jag en konstig blick som förvarnade om telefonsamtal till sjukvården och tvångströja.

In-a-gadda-da-vida är kanske galen. Men vad den inte är, så är det meningslös. Det enda meningslösa är att låten i framtiden troligen bara kommer att bli ihågkommen för sina klassiska rockriff.

Det är hela den psykedeliska erans fetaste riff! Men i min värld, med tvångströja eller inte, förtjänar Iron Butterfly och In-a-gadda-da-vida mer respekt än så.
Sen är det ganska klart att låten In-a-gadda-da-vida var det största Iron Butterfly någonsin åstadkom, allt före och allt efter inräknat. Allt annat på den här LP:n också, förresten.

Men glöm det där med ”hårdrockens urfäder” och allt vad Iron Butterfly kallats. När man säger det handlar det utan undantag om...ja, ni vet vad. Men det är psykedelia, tung, fläskig och syrekrävande. Det är inget snack om saken, In-a-gadda-da-vida är en klassiker.

Nr: 812/2222

måndag 22 april 2013

Vill du höra mer?

LARS HOLLMER – VILL DU HÖRA MER? - 1982

Lars Hollmer representerar en musikvärld jag inte alltid är helt bekväm med, svensk progressiv musik. Musik som inte på något sätt är enkel att ta till sig, som kräver mycket av sin lyssnare.
Vill du höra mer? är ingen LP man blir färdig med på bara ett par genomlyssningar. Här finns ingen snabbfix eller mall för att hitta rätt. Vägen till Lars Hollmers märkliga musikvärld har inga genvägar. Vill, eller orkar, man inte sätta sig ner och lyssna får man vackert stå kvar utanför.

Musiken är en både exotisk och högst osannolik blandning; vaudevillemusik, countryhysteri, barnskrik, ångest, österländska rytmer, humor, svensk folkmusik...som tillsammans, med Lars Hollmers hjälp, till slut får ett sammanhang.

Vill du höra mer? anses av folk betydligt mer insatta än jag vara ett av Hollmers mästerverk. Han var mannen bakom Samla Mammas Manna.

Detta är hans andra album efter uppbrottet från denna legendariska svenska grupp eller mer noga Zamla Mammaz manna som de kallade sig mellan 1977 och 1980.

”Jaha, jag tror jag ska ta och spela lite gitarr...”. Lars Hollmer avled för några år sedan, han spelade klaviatur och dragspel men beskrivs som ett musikaliskt geni och verkade kunna hantera fler instrument än så. Musiken är både lekfull och fri, kanske improviserad, vilket gör att jag gärna drar paralleller med Frank Zappa.
Vill du ha en annorlunda, men krävande, musikupplevelse, är Vill du höra mer? förmodligen något för dig. För egen del trodde jag inte det skulle vara så. Men jag ändrade mig...

Nr: 456/2222

söndag 21 april 2013

Inget avtryck i en skivsamlarsjäl

ULF LUNDELL – UTANFÖR MURARNA – 1989

Efter Det Goda livet* och Evangeline** bestämde jag mig. Aldrig mer en skiva med Ulf Lundell...men så fort Utanför murarna dök upp var jag där ändå...
Skjut mig med din lyckopil spelade jag nog massor av gånger. Hade den på kassett i bilen. Och om jag missade att trycka igång kassettspelaren så spelades den i radio...

Men utöver det är mitt minne av Utanför murarna tämligen vagt. Det är inget album som satt några djupare avtryck i min skivsamlarsjäl... Kanske borde jag göra mig av med den? Varför ha en LP (dubbel-LP dessutom) stående som man nästan aldrig lyssnar på? Jag vet inte...
Men säga vad man vill. Utanför murarna är i alla fall en varierad skiva. Lundell ger sig på alla möjliga musikstilar; från jazz (!) och blues till country och pop. Jodå, han kom utanför murarna...

Förteckningen över medverkande artister är dessutom imponerande; Plura, Mauro Scocco, Irma Schultz, Jalle från Wilmer X...

Ska nån låt för utom ”Lyckopilen” nämnas är det i så fall Kärleken förde oss samman, som sägs blivit populär vid bröllop. Ännu en sån där folkkär sak alltså...men på ett bra sätt. Att Dagge Lundqvist tog över produktionen från Lasse Lindbom innebär i mina öron ingen större förändring.

Det var en och samma feta ljudbild som regerade på den tiden. Nu för tiden låter det ganska tråkigt, även det på den tiden givetvis lät förbannat bra.

Trots det är Utanför murarna den sista Lundell-platta jag någonsin köpt. Ett kvalfyllt avsked kan tänkas, då jag så långt hade samlat på mig alla hans vinylskivor.

Men så svårt blev det inte. 1989 var ett av de sista åren för vinylen innan CD-skivan tog över.

Därför kunde jag med ganska gott samvete låta bli att fortsätta samla...för vem tusan är intresserad av att ha musik på en CD-skiva...?

Nr: 707/2222

* Album från 1987. Har det inte kvar...gjorde innan det flera försök att skriva om den här på bloggen, men misslyckades...det blev bara ordbajseri, det gick inte bara.
** Lundells frireligiösa album från 1988. Såld...

Den vassa eggen

ULF LUNDELL – DEN VASSA EGGEN - 1985

Det finns ingen annan skiva än Den vassa eggen som visar tydligare på hur mitt intresse för Ulf Lundells musik sett ut efter Öppna Landskap*. Jag har ägt skivan sen den var ny, köpte den säkert en av de första dagarna. Men jag har sällan spelat den.
Och det som slår mig nu (efter att den fått stå ospelad i säkert 15 år) är...Bruce Springsteen. Ulf Lundell låter här precis som en svensk The Boss, melodier, arrangemang, till och med hans frasering...väldigt nära Springsteen.

Det var jag inte beredd på. Men å andra sidan är det ju ganska självklart så här i efterhand. 1985 var det ju The Boss som regerade.

Och möjligtvis är det så att min springsteenkoppling beror på den onyanserade 80-talstekniken som användes vid inspelningen, som nu för tiden gör att nästan allt från den tiden låter ungefär likadant...

Men! Den vassa eggen har hyllats. Det har till och med skrivits en bok om den här LP:n, av journalisten Håkan Lahger.

Albumet nämns med stor respekt av Lundells fans. Och Den vassa eggen fick högsta betyg i pressen när den var ny.

Jag ska inte ta ifrån nån lyckan på något sätt. Det lilla jag hört nu är synnerligen kompetent och välgjort. Det är en både ilsken och introvert skiva, sägs vara synnerligen påverkad av både alkohol och den skilsmässa Lundell då gick igenom.

Det kan vara därför Den vassa eggen är känslomässigt svår att ta sig igenom. Men kanske är det precis så man vill att musik ska vara, att den ska beröra, på ett behagligt sätt eller på något annat. I så fall lyckades Lundell.
Det som jag personligen ser som mest positivt är dock att Lundell med Den vassa eggen på något sätt lyckades tvätta bort lite av den fadda smaken från Kär och galen och de två introverta uppföljarna till den, Sweethearts och 12 sånger. Men för den skull kommer aldrig Den vassa eggen att bli nån av mina favoritskivor.

Nr: 517/2222

* Kär och galen, 1982.

lördag 20 april 2013

Gordon...men ingen Peter

GORDON WALLER - ...AND GORDON – 1972

De som har koll på brittiska folkrockduon Peter & Gordon nickade nog menande när den här plattan kom ut. ”Vad var det vi sa, han har ju alltid gillat country den där Gordon”. Och så är det. ...And Gordon är en countryplatta, inspelad i USA.
Varför den heter ...And Gordon behöver jag väl knappast säga något om...men jag tror inte att Waller gillade att stå utan sin vapendragare Peter Asher, de hade ju hängt ihop sedan början av 60-talet.

Gordon Waller avled för ett par år sedan. Strax innan sin död gav han ut två soloalbum; Gordon Waller Plays The Beatles (2007) och Rebel Rider (2008). Förutom dem är ...And Gordon den enda soloplatta han någonsin släppte.

Nästan allt annat gjorde han ihop med Peter Asher. Så visst är den här LP:n intressant, både för samlare av Peter & Gordons skivor och av obskyr country.
Några större framgångar fick inte ...And Gordon. Det är en LP som redan i början av 70-talet passerade obemärkt förbi. Möjligtvis för att storhetstiden för Peter & Gordon var över.

Möjligtvis också för att musiken inte är särskilt uppseendeväckande. Det handlar om tämligen lågmäld countrypop med en lätt anstrykning (så klart) av brittisk folkmusik. Lite udda. De flesta låtarna är Gordon Wallers egna, men han lånade också material från Thomas Jefferson Kaye och Loudon Wainwright III.

Nr: 1096/2222

En seans med Smokestack Lightning

MIKE HARRISON – SMOKESTACK LIGHTNING – 1972

Mike Harrison är en ruggigt vass rocksångare. Men hans storhet har kommit i skymundan, trots att han under slutet av 60-talet var sångare i Spooky Tooth och hade en kortare solokarriär.

Under många år var därför Harrison borta från scenerna, jobbade som lagerarbetare nånstans i Kanada. När han försökte sig på en comeback i slutet av 90-talet var det givetvis dömt att misslyckas.
Smokestack Lightning är hans andra soloplatta. Det är kanske inte en helt nödvändig LP i en skivsamling, Spooky Tooth-fansen menar att han var bättre då han hade bandet bakom sig, men jag gillar skivan. Det är en riktigt skön och avslappnad bluesrock-LP att lyssna på.

Mike Harrison har letat upp en rad fräcka låtar som han gör till sina helt egna. Howlin´ Wolfs Smokestack Lightning, som här blir en nästan 13 minuter lång seans, är självklart en höjdpunkt.
Men han skakade också liv i ett par av Jimmy Stevens (en bloggfavorit, dock icke omnämnd än så länge) gamla låtar, Paid My Dues och Tears. Dem gillar jag.

Han fick dessutom den briljanta idén att ge sig på Joe Tex-låten Wanna Be Free, där det inte minst handlar om en sanslöst fräck gitarr.

Brittiska 60-talsgänget Spooky Tooth har jag, än så länge, inga skivor med, så för mig är det svårt att jämföra. Men fram till dess duger den här plattan väldigt bra. Jag tror dessvärre den är ganska svår att få tag på nu för tiden.

Nr: 23/2222