The Musical Box: Helt hopplöst och alldeles fantastiskt

måndag 29 april 2013

Helt hopplöst och alldeles fantastiskt

STRIPES – THE STRIPES – 1980

Ahh, det är så här jag vill ha mina blondie-plattor. Tufft, elakt, fräckt, stökigt och spretigt. Men The Stripes är inte Blondie, eller ens förlagan till nåt brittiskt indiepopband från 2000-talet.

Här snackar vi Tyskland, tidigt 80-tal. En okänd grupp för mig tills helt nyligen. Det roligaste som hänt i skivväg på länge. Det är sällan såna här oemotståndliga plattor dyker upp.
De musikaliska kvaliteterna kan säkert ifrågasättas, men den här plattan är sanslöst rolig, helt hopplös och alldeles fantastisk. Jag kan inte avgöra om det här verkligen är bra, jag är alldeles för lättpåverkad.

Men just nu tycker jag att The Stripes är minst lika spännande som Blondie var på 70-talet. Och då menar jag skivor som debutplattan och Plastic Letters från året efter.

Den stora skillnade mellan Tysklands Debbie Harry, Nena Kerner, och hennes boyband jämfört med sina amerikanska förlagor är att det här gänget inte är alls så välpolerat. Kalla det oskyldigare om du vill det; ”My new stereo-o-o/and radio-o-o...”
Jo, jag kan till och med gå så långt att jag tar upp Poly Styrenes X-Ray Spex i sammanhanget...vilket egentligen inte har någon betydelse alls, för ”hey, I´m sitting in the dark, waiting like a shark”.

The Stripes klarar sig nämligen hur bra som helst själva, även om de varken var ensamma eller först i genren, tuffa brudar framför snygga pojkar.

Tjejen i bandet är förresten den Nena. Just hon är det! Hon lämnade efter den här plattan pojkarna åt sitt öde och flög själv vidare med 99 Luftballons...

Men till skillnad från Tysklands största new wave-stjärna genom tiderna är LP-skivor med The Stripes jättesvåra att få tag på.

Nr: 1616/2222

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar