The Musical Box: Last Time med soultwist

söndag 14 april 2013

Last Time med soultwist

THE SMITH – A GROUP CALLED SMITH – 1969

Det är naivt och lite tafatt, inte särskilt välspelat och låtvalet är konstigt. Men A Group Called Smith är ändå en väldigt charmig LP.
Den här plattan har du säkert sett när du bläddrat i diverse skivbackar med psykedelia. Den är inte särskilt ovanlig, och sällan är den dyr.

Har du bara en liten svaghet för psykedelisk pop från det sena 60-talet tycker jag du ska slå till. Inte för att den är sådär jättebra. The Smiths första LP har en del brister.

Ljudet är inte det bästa. Men det hänger inte på produktionen som leddes av popgurun Steve Barri. Det var nog helt enkelt så att The Smith vid den här tiden inte var särskilt skickliga musiker. Det skulle bli bättre sen, deras andra platta Minus-Plus är bländande.
Sen handlar det bara om covers, Stones, Argent, Burt Bacharach, Carole King, Smokey Robinson...och så en nästan magisk version av Willie Dixons Just Wanna Make Love To You. Och Smiths version av The Bands The Weight fick vara med i Easy Rider-soundtracken*.

Men vadå covers? I slutet av 60-talet gjorde varenda band så, Stones också. Och The Smith gör det så charmigt naivt och galet att det inte kan bli annat än bra.

Vill du höra en ganska märklig version av Let´s Spend The Night Together är det här skivan du ska lyssna på. Eller Last Time (Stones det också) med en soultwist...

Nr: 1254/2222

* Se Jonas kommentar. The Bands version var med i filmen, på soundtracken var det dock The Smiths låt som var med.

9 kommentarer:

  1. Strängt taget var det bara på soundrackskivan till "Easy rider" som Smiths låt användes (av något slags kontraktsskäl). I själva filmen var det originalversionen med The Band.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okej, det hade jag ingen koll på. Trodde att det var The Smiths låt i filmen också. Ska rätta i texten.

      Radera
    2. Ha, ha, jag är inte vaken än...

      Radera
  2. The Band, som sagt :)

    SvaraRadera
  3. Den här plattan har jag gillat väldigt länge, enkelheten, sköna covers, groovy Hammond B3 och framförallt Gayle McCormick stämma som var en av de bästa i pop facket då det begav sig.

    SvaraRadera
  4. .....och så var det juh det där med Dunhill-etiketten, eller hur Olle....??

    SvaraRadera
  5. Låten "Mojaleskey Ridge" stänker riktig bubble-gum, för att inte tala om låtens slut, dizztad Hammond Leslie eller vad....??

    SvaraRadera