Never mind the bollocks

Dags att damma av några garderobsunkna punkskivor från 70-talet. Det blir röj, stök och total kalabalik. Ilska, glädje, våld och ett och annat gitarriff.

En del av plattorna jag ska berätta om i helgen är i ganska dåligt skick, det knastrar och hoppar. De har fått vara med om mycket. De flesta har dock klarat sig bra, mest beroende på att de inte var så bra...

Nu för tiden handlar punk för min del mest om nostalgi. Det här är inga LP-skivor jag normalt spelar idag. Nu har jag gjort det igen bara för att kunna berätta om dem. Det var kul.

Men jag tror det handlade mer om en påminnelse om tidsandan i slutet av 70-talet än om bra musik. Men punken var i alla fall ärlig, åtminstone de första åren.

Den här sidan kommer under helgen att uppdateras med länkar till de olika artiklarna.

Argast av dem alla (Stiff Little Fingers - Inflammable Material)
Clash blev förrädare (Clash - Give ´em Enogh Rope)
Powerpop i punktempo (Flys - Waikiki Beach Refugees)
Enkelt, rakt och ofelbart (Dictators - Bloodbrothers)
Spelglädje, röj och ett budskap (Undertones - Undertones)
Fransk punk med Costellokänsla (Gilles Tandy - La Colere Monte)
Cut The Crap! (Clash - Cut The Crap)
Gladpunk på franska (Plastic Bertrand - An I)
Artpunk från Östtyskland (Nina Hagen Band - Nina Hagen Band)
1977 förändrades världen (Sex Pistols - Never Mind The Bollocks)