The Musical Box: augusti 2013

lördag 31 augusti 2013

The Doobies tio år senare...

DOOBIE BROTHERS – CYCLES – 1989

Fanns det nån enda människa som 1989 lyssnade på Doobie Brothers? Inte efter de där mörka åren The Doobies hade ihop med Michael McDonald, silverräven med soulrösten.

De åren från mitten av 70-talet fram till 1980 ungefär tog knäcken på The Doobies, som egentligen var ett ganska fräckt västkustrockband på sin tid.
Att sen komma och göra en platta tio år efter McDonald med (nästan) originalsättningen i stället verkade ju trots allt som en ganska bra idé.

Problemet var bara att ingen ville lyssna på The Doobies igen. The Doctor gick visserligen upp högt på topplistorna, men det tror jag mer berodde på att det fanns gamla doobies-fans som satt hemma i stugorna och suktade efter livstecken...
Det finns genom åren mängder med rockband som gjort så där, försökt komma tillbaka med sina gamla stil. ZZ top till exempel, som från tuff och kul bluesrock helt plötsligt fick Aerosmith som hjältar och började lira hårdrock.

När de sen försökte lira sin gamla hederliga texasrock igen gick det så klart inte bra. Det lät bara som de försökte göra covers på sina gamla låtar, eller ännu värre, parodi.

Cycles är dock överraskande bra. Det är mer rock på den här plattan än vad Doobie Brothers lyckades åstadkomma på hela senare delen av 70-talet och hela 80-talet.

Dessutom var Tom Johnston tillbaka som sångare. Rätt man på rätt plats! The Doctor är en tripp hela vägen tillbaka till The Captain And Me-plattan och One Chain är så pass bra att den kanske skulle platsat på Stampede. Och då är den bra, alltså!

Den stora skillnaden mot Doobie Brothers tidigare rockplattor är så klart produktionen. Cycles är en slimmad och välproducerad 90-talsprodukt, det går inte att komma ifrån. Det gör att den aldrig riktigt lyfter.

Men kan man ha överseende med det är Cycles faktiskt en rätt sjysst skiva av The Doobies.

Nr: 695/2222

Bild 2 är hämtad från skivans innerfodral.

Michael McDonalds Doobies

DOOBIE BROTHERS – MINUTE BY MINUTE – 1978

Bli inte lurade av omslaget på den här skivan. Det är nämligen ingen Doobie Brothers-platta. Det är en skiva med Michael McDonald, Doobie Brothers är med och kompar i bakgrunden.
1978 och med skivan Minute By Minute var Doobies transformering från från ett ganska bra västkust- och southern rockband till soulpopjazz fullkomligt genomförd. Sångaren Michael McDonald hade tagit över helt och hållet. Eller nästan i alla fall.

Det verkar mest som en eftergift för bandet, men Patrick Simmons sjunger på en del låtar, You Never Change, Sweet Feelin´, Dependin On You och Don´t Stop To Watch The Wheels. Där kan man åtminstone ana hur Doobie Brothers kunde låta på den gamla goda tiden.
Tro nu inte att jag sågar McDonald bara rakt av. Han är en bra soulsångare och kan sitt jobb absolut. Men jag gillar inte vad som hände med Doobie Brothers när han tog över.

Det fanns redan 1978 tillräckligt med såna här band. Poppig radioanpassad souljazz, välkammad och prydligt. Lite Steely Dan, men inte lika bra.

Nåja, en låt till borde jag väl kanske nämna, What A Fool Believes. Inte för att den på något sätt har det allra minsta med Doobie Brothers att göra. Men det är en bra Michael McDonald-låt.

Nr: 702/2222

fredag 30 augusti 2013

Let it bleed, baby

ROLLING STONES – LET IT BLEED - 1969 

You Got The Silver är min favorit av Keith Richards låtar. Möjligtvis för att han här inte sjunger som han höll på att dö efter varje andetag. Och så låter han bli att waila och åka kana mellan tonarterna. Här sjunger han. Raspigt och snorigt.
När vi ändå är inne på Richards kan jag väl nämna hans otäcka gitarrsolo på Monkey Man också. Det måste vara ett av hans allra fetaste och råaste. I alla fall tyckte Ronnie Wood det i nån intervju jag läste för väldigt länge sen. Jag tror jag håller med.

Öhh, jo, den här texten handlar alltså om Let It Bleed, Stones magiska album från 1969. Och har du inte hört den LP.n än, tycker jag du ska leta upp den. Och så ska du vara glad att du fått höra den.

För det här Rolling Stones allra största ögonblick, större än Beggar´s Banquet, större än Aftermath, större än precis allt annat Stones gjort och kommer att göra. Och det trots att de gör country av Honky Tonk Women, kallar den Country Honk och lägger in violiner...Men va tusan, det blir bra ändå.
Men nu är det inte bara för Keith Richards sånginsats, ett elakt gitarriff eller en violin som gör Let It Bleed så enorm.

Här finns också det mörkaste mörker. Gimme Shelter och Midnight Rambler, något mer ödesmättat får man väl leta efter; I´ll stick my knife in your throat baby, and it hurts...

Och trots att resten av låtarna på skivan heter Let It Bleed, You Can´t Always Get What You Want, Love In Vain, Live With Me, som inte någon av dem – utom You Can´t... - hör till Stones allra största hits, påstår jag att Let It Bleed är en lysande rockplatta, en milstolpe i rockens historia och givetvis alldeles nödvändig.

Nr: 900/2222

torsdag 29 augusti 2013

Roy Loney i backspegeln

ROY LONEY & THE PHANTOM MOVERS – CONTENTS UNDER PRESSURE - 1981

Om jag skrivit den här recensionen 1981 skulle jag förmodligen sagt att Contents Under Pressure var ännu en kanonplatta från Roy Loney. Och i synnerhet poängterat det moderna i att börja använda sig av synthar och att produktionen därför känns fräsch och ny. Men det är över 30 år sen...
Roy Loney var den avhoppade Flamin´ Grooviesgitarristen som i slutet av 70-talet och början av 80-talet släppte ett antal idag svårfångade soloalbum. Det är inget snack om det inte var bra grejer.

Första LP:n, Out After Dark från 1979, är i mina ögon en liten klassiker i genren glad-amerikansk-pubrock (om den nu finns). I vilket fall som helst är det en platta jag gärna jämför med brittiska hjältar som Nick Lowe och Dave Edmunds. Contents Under Pressure är den något blekare uppföljaren...
Därmed inte sagt att det är en dålig platta. Det är precis tvärtom. Här kryllar det av skittuffa rockers, gärna med en liten twist. Och absolut med kopplingar till både brittisk new wave och 50-talsrock. Kul lyssning med andra ord!

Men sen kommer vi till det här med syntharna...

Även om Contents Under Pressure har väldigt mycket charm, blir den vid en jämförelse med Out After Dark ganska grådaskig.

Men det hänger alltså inte på att låtarna är sämre på något sätt. Det kan till och med vara så att låtarna på den här plattan sammantaget är lite, lite bättre.

Mina favoriter är den ganska udda saken Different Kind och funkiga Dead Ringer. Men sen var det som sagt det här med ljudbilden och att Loney fick för sig att använda en syntheziser.

Det ihop med 80-talets ”moderna” produktion gjorde det inte alls bättre...sett i backspegeln...

Nr: 443/2222

onsdag 28 augusti 2013

Nyinspelning på samma vägar

NEIL YOUNG – OLD WAYS – 1985

1984 var Geffen Records så missnöjda med Neil Youngs skivor att de stämde honom. Hans skivor var inte tillräckligt kommersiella och alldeles för otillgängliga, menade bolaget.
Vad gjorde den gode Neil då?
Tog han mössan i hand och började skriva låtar som passade bolaget?
Så klart inte!
Vid den tiden var han ute på vägarna och lirade country med International Harvester. Tillsammans med dem gjorde han då en nyinspelning av plattan Old Ways, en skiva som Geffen redan 1982 hade sagt nej till att ge ut. Den här gången blev det ännu mer country...

Men Neil fick countrylegenden Waylon Jennings att hoppa in på de flesta spåren. Kanske var det därför Geffen förlät honom och gav ut skivan ändå.

Jag är inte helt säker på att Neil Young skaffade sig fler fans på grund av Old Ways. Men samtidigt fick han nog en del nya...

Neil Young gör det så klart väldigt läckert. Och Waylon Jennings, och en del andra countryartister som dyker upp på låtarna, blir uthärdliga. Till och med riktigt bra.

The Wayward Wind, en duett med Denise Draper, och låten Misfits, där astronauter i ett rymdskepp via länk följer en av Muhammed Alis matcher, är sköna saker.

Old Ways är kanske inte Neil Youngs bästa. Men det är ingen dålig platta!

Nr: 358/2222

tisdag 27 augusti 2013

Luften gick ur Flash And The Pan

FLASH AND THE PAN – NIGHTS IN FRANCE - 1987

När jag ibland försöker lyssna igenom ett bands hela diskografi kommer jag ofta till ett vägskäl eller vändpunkt.
...då jag antingen tröttnar och inser att ”nu får det vara nog”.
...eller att intresset för vad som ska komma sen bara ökar.
När jag igen lyssnade på Flash And The Pans album Nights in France insåg jag att nu räcker det...
Det finns ett fåtal recensioner på nätet om den här plattan. De jag hittat handlar om CD:n, inte LP:n, och nästan utan undantag hyllas Nights In France.

Det är ingen som helst skillnad på cd-skivan eller vinylplattan, så jag har min egen teori. CD:n med Nights In France är nämligen en liten raritet, den gavs inte ut i särskilt många exemplar och är därmed eftertraktad av samlare. Och det vore ju dumt att såga en cd-skiva man betalat dyra pengar för...

Jag har dock lyssnat på vinylskivan, som går att hitta från 20 spänn och uppåt hos de flesta skivhandlare. Mina möjligheter att säga precis vad jag tycker är därmed inte begränsade...

Så här tycker jag:
Nights In France är definitivt inte nån av Harry Vandas och George Youngs bättre skapelser. Den är rent av lite tråkig och fantasilös.

Här finns inte mycket kvar från debutplattan och uppföljaren Lights In The Night, där de båda farbröderna från Australien verkligen sprudlade av energi och uppfinningsrikedom.

Deras bakgrund i 60-talsgänget Easybeats gjorde säkert sitt och båda de där skivorna är alldeles lysande roliga att lyssna på.

Nights In France är duons sista av de fem de gav ut på 80-talet. Och här verkar luften ha gått ur Flash And The Pan ganska rejält. Visserligen går det att hitta ett och annat trevligt spår, men till och med de är ganska klena. Så nej, nu räcker det...

Nr: 947/2222

måndag 26 augusti 2013

Hemliga Goat

GOAT – WORLD MUSIC – 2012

En internetsajt har placerat hemlighetsfulla Goat i Korpilombolo i Lappland. Men andra mer trovärdiga rykten säger att det här maskprydda bandet håller till i Göteborg.  
I vilket fall som helst är Goat lika hemliga som The Ghost, ett annat maskerat svenskt band vars rykte också växt långt utanför både Lappland och Way Out West-scenerna.

Att de hemliga identiteterna har gjort sitt till för att höja intresset för båda banden är ganska klart. Man kan hävda att maskerna är en bra grej. Alla förutfattade meningar släpps och det blir musiken som står i centrum. Man kan även påstå att mystiken gjort sitt till för att öka spänningen...och skivförsäljningen.

Det är ett välbeprövat recept som använts förr, tänker närmast på Klaatu som på 70-talet fick enorm uppmärksamhet (under en kort period).

Man kan också spekulera i om namnet Goat är någon slags parodi på The Ghost. Eller om likheterna i namnen bara är en tillfällighet. Är det parodi är det ohejdat roligt och väldigt fyndigt.

Jag släpper The Ghost, vars påveutstyrslar aldrig tilltalat mig, och håller mig till Goat vars LP World Music jag upptäckte för inte så länge sen. Det är en fascinerande skiva även för en gammal övervintrande 70-talsrocker. Att mitt exemplar är pressad i blåmelerad vinyl höjer också stämningen.
Goat har nämligen stora delar av sina referenser i 70-talet; Black Sabbath, Led Zep, krautrock...men stannar inte där på något sätt. Afrikansk musik och Jefferson Airplanes psykedelia sätter också en stark prägel på skivan. Någon (jag minns inte vem) myntade i sammanhanget uttrycket ”afro-kraut”, vilket är träffsäkert...

Hur som helst är World Music en hett kryddad anrättning, inrökt och världsvan, hemlig och igenkänd. Den som vill kan säkert dra paralleller till nästan varenda fett gitarriff, från Sabbath, Jorma Kaukonen eller Jimmy Page.

Musiken är suggestivt tilltalande, både isande kylig och varmt innerlig. Inte helt lätt att ta till sig. De första lyssningarna på World Music utkristalliserar egentligen bara hitlåten Run To Your Mama.

Men flera lyssningar ger mycket, mycket mer än så. En jämförelse jag kommer att tänka på är Björks album Post, som har ungefär samma effekt, även om musiken inte ligger helt nära...eller gör den det?

Att nutida rockmusik har svårt att släppa de gamla referenserna är ett faktum. Förmodligen för att det är oerhört svårt, eventuellt omöjligt. Men kanske är det så att Goat hittat en del av lösningen. World Music är ett av de bästa nya svenska album jag hört på flera år.

Nr: 2161/2222

söndag 25 augusti 2013

Bra Middle-of-the-road-pop

HOLLIES – WRITE ON - 1975

Gjordes det nån riktigt bra middle-of-the-road pop i mitten av 70-talet egentligen? Det omedelbara svaret borde vara ett nej! Det säger ju sig själv.
Och gjorde verkligen Hollies nåt enda bra efter 1967 (läs Butterfly)?. Och så får åtminstone jag rysningar av minnet av en skiva som Romany (där Micke Rickfors var sångare i bandet och är den platta som rankas allra, allra lägst av ALLA Hollies-plattor – och de gjorde rätt många...)

Svaret borde alltså rimligen vara NEJ här också. Men det är det inte. 1975 gjorde nämligen Hollies en alldeles lysande liten pop-platta – Write On.

Eller vänta nu. För att verkligen tycka den är bra måste man nog nånstans långt inne gilla den där schlager-popen som var så inne i mitten av 70-talet. Åtminstone lite, lite grand...

Och nu får jag problem. För sån musik är egentligen bannlyst i min samling. Nästan i alla fall...

Om man säger så här i stället. Hollies var som bäst mellan 1964 och 1967, det tror jag nästan alla som följt bandet bara lite grand kan hålla med om. Deras 70-tal var däremot inte lika spännande. Det tror jag många också håller med mig om.

Så om man jämför Write On med precis allt annat Hollies gjort efter 1967, då är Write On riktigt bra. Den är dessutom mycket bättre än all annan liknande popmusik i England från samma tid.

Nu borde jag kanske utveckla varför jag tycker så. Men va sjutton. Om man säger så här då. Write On känns betydligt piggare och lite mer...innovativ. Sen är titelspåret rätt bra dessutom.

Nr: 465/2222

Hollies ryska roulette

HOLLIES – RUSSIAN ROULETTE – 1976

Det finns många som påstår att Hollies hoppade på discotåget med den här skivan. Men nu ska vi sätta in den här LP:n i rätt tid. Russian Roulette släpptes i december 1976. Saturday Night Fever, som var filmen och musiken som fick igång 70-talets discovåg på allvar, hade premiär i december 1977. Så var det med det...
Men man kan inte komma från att Russian Roulette är en av Hollies allra svagaste album någonsin. Det är dessutom ohyggligt mycket disco...

Hollies provade en massa olika stilar på den här plattan, allt från boogie-woogie, till beatpop och disco...jag tror man kan räkna till nio olika musikstilar på de tio låtarna...

Det är av förståeliga skäl inte många som bemödat sig att skriva om den här skivan på nätet, inte ens Allmusic.com har kommenterat den.

Men de få som gjort det drar direkt fram Wiggle That Wotsie, som nog måste sägas vara en riktigt hemsk disco-pop-låt.

Tanken var att den skulle bli LP:ns stora dragnummer, vilket den också blev, men kanske på fel sätt.

Det mest roliga med den låten är att Hollies här låter mer som Bee Gees än vad bröderna Gibb själva gjorde.

Jag kan bara ana varför Hollies gjorde den här plattan. Plattorna de släppt innan hade sålt uselt och förmodligen letade de efter ett nytt sätt att tackla 70-talets skivköpare och gjorde helt enkelt en testskiva...?

Jag kan också tänka mig att det inte var lätt att höra till de gamla popelefanterna 1976, när punk och new wave var på ingång.

Kanske var Russian Roulette ett sätt att visa att de fortfarande var vid liv och minsann vågade hänga på nya trender. Spelade de rent av rysk roulette?

Men bra blev det som sagt inte. Det här är en skiva jag ytterst sällan spelar. Kanske kommer jag aldrig mer att spela den efter det här. Och ändå är Hollies ett av mina favoritband. Och kommer så att förbli.

Nr: 369/2222

lördag 24 augusti 2013

Steve Miller tillbaka till bluesen

STEVE MILLER BAND – LIVING IN THE 20TH CENTURY – 1986

Steve Miller Band var helt ute och borta efter Abracadabra och Italian X-Ray i början av 80-talet. Vem ville höra en gammal blueslegend lira synthpop? Därför är Living In The 20th Century från 1986 en sån där LP som bara gått spårlöst förbi. Men va tusan! Det här är riktigt bra!
Steve Miller gjorde nämligen det enda rätta. Han gick tillbaka till sina rötter i bluesen. Han tittade längre bakåt än The Joker, Fly Like An Eagle och Book Of Dreams, album som för evigt hade placerat honom på den amerikanska popkartan, och drog sig i stället till minnes skivor från 60-talet som Children Of The Future, Sailor och Brave New World.

Det var det bästa han kunde gjort. Living In The 20th Century är väl värd att lyssna på. Lågmäld bluesrock med vindlande psykedeliska inslag och ett och annat blixtrande gitarrsolo av Miller själv. Kanon!
Man nog påstå att det är ett hyllningsalbum till den gamle blueslegenden Jimmy Reed. Fem av låtarna är ursprungligen hans. Här finns också en låt av Willie Dixon och givetvis flera av Steve Millers egna.

Living In The 20th Century är rakt, enkelt och naturligt. En bra bluesplatta helt enkelt!

Nr: 1411/2222

En lätt plastig inramning

STEVE MILLER BAND – ITALIAN X-RAYS - 1984

I mitten av 80-talet var det över för Steve Miller Band. Den långa raden av hitlistelåtar och guldskivor hade tagit slut. Med Italian X-Rays sägs det att han nådde botten på dammen. Det är en LP inte särskilt många har något gott att säga om idag.
Delvis rättar jag in mig i det ledet. Italian X-Rays var inte lätt att lyssna på när den var ny, 1984. Tiden som gått har inte gjort det lättare.

Som de flesta andra på den tiden rättade Steve Miller nämligen också in sig i ledet, lät syntharna ta över, använde till och med trummaskin och mer eller mindre ställde undan sin gitarr.

Lägg sedan till att låtmaterialet jämfört med nästan allt annat han gjort tidigare inte är särskilt starkt. Här finns inte en enda låt som påminner om en hit...nåja, möjligtvis kan man kanske hävda att One In A Million, som är en akustisk liten ballad, skulle kunna var det. Jag tycker det är skivans bästa spår.

Men jag tror mycket av den negativa kritik skivan fått genom åren beror på att den ställts enbart i relation till Steve Millers ”hitlistealbum” från 1973 och framåt. Det är lätt att man gör det. Och då stämmer det nog.

Men för den som har Steve Millers gamla album Sailor i klart minne har Italian X-Rays en del att ge.

Kanske var det så att Steve Miller försökte återskapa något av den LP:ns drömska och psykedeliska sound. Likheterna med hans gamla mästerverk finns.

Av den anledningen kan jag faktiskt lyssna på Italian X-Rays nu för tiden också. Skillnaden är dock två saker. Låtmaterialet är inte alls lika bra och den lätt plastigt synthiga inramningen.

Nr: 751/2222

fredag 23 augusti 2013

Varierat och välvårdat stökigt

WIGWAM – NUCLEAR NIGHTCLUB – 1975

Det finns kännare som menar att man ska vara försiktig när det gäller finska proghjältarna Wigwam. En del skivor sägs vara fantastiska, andra usla. Förklaringen är att före 1975 var Pekka Pohjola med i gruppen. Efter det handlar det om delvis annat folk.
Nuclear Nightclub hör till de senare, alltså med ”annat folk” bakom instrumenten. Och trots att jag på flera ställen läst recensioner som sågat den här plattan i små svarta vinylbitar och sen eldat upp dem över en gasolgrill, tycker jag den är riktigt skön att lyssna på.

Men det kanske beror på att jag varken har eller har hört nån av Wigwam-plattorna med Pohjola i sättningen...
Först ska det konstateras att Wigwam hör till de riktigt stora inom nordisk progressiv rock. Deras tidiga 70-talsinspelningar är nästan mytomspunna. Men hur det låter kan jag som sagt inte svara på...

Däremot har jag koll på Nuclear Nightclub, där Wigwam gärna kan jämföras med storheter som Ekseption med en lätt anstrykning av både Jethro Tull, Kaipa och traditionell hård rock.
En kraftfull tung hammondorgel i förgrunden står för det mesta, från grovjobbet i källaren till finliret med små läcka melodislingor, en polerad men halvfräck (jazz)gitarr och en sångare som i sina stunder påminner om Frank Bornemann i Eloy.

Så jag förstår inte riktigt kritiken mot detta album. Det är varierat, komplext, välvårdat stökigt och roligt att lyssna på. Och en LP jag absolut kan rekommendera.

Nr: 203/2222

torsdag 22 augusti 2013

Jag har tjackat en zebra

OLA MAGNELL - STRAGGEL OCH STRUL - 1979

Straggel och strul är en av Ola Magnells LP-skivor som aldrig släppts på CD. Varför förstår jag inte. Det här måste vara en av hans bästa skivor. Men om det är nån tröst gavs den ut på kassett*...
Damen i svart, skivans första spår, är ett litet mästerverk.

Och damen i svart med den livlösa munnen
blev synlig igen och min flyktväg var stängd.
Jag slängde mig ner i den torrlagda brunnen
och skrek som en skogsbrand och grät som ett regn

Har du inte den här LP:n har du verkligen missat nåt. Jag kommer inte ihåg vad recensenterna tyckte på den tiden. Jag vet inte vad Ola själv tyckte.

Det här är min högst personliga uppfattning, men när jag hör den här plattan nu igen tror jag att alla Magnells tre tidigare skivor** egentligen var uppladdning inför Straggel och strul.

Aldrig har han varit så skärpt, så säker i sin analys...och så kryptisk. Metaforerna haglar på Magnells karaktäristiska vis och man sitter där både helt oförstående och med ett gapskratt.
Aldrig tidigare har musiken heller varit bättre. Och på den här LP:n handlar det bara om Ola Magnells eget material, åtta nya låtar och en nyinspelning av Sångerna vrenskas från debutalbumet Påtalåtar.

Titelspåret Straggel och strul har jag (givetvis) också fallit för:

Jag har tjackat en zebra
jag har slaktat min häst
och vill inte längre gå på lokal eller fest
Jag har krossat min katarr och slösat bort min talang
och jag har stött mig med varenda existerande falang 

Finns det några oklarheter i det? Nä, tänkte väl det...

Nä, och jag ser inga som helt oklarheter vad det gäller hela LP:n heller. Alla de nio spåren är kanon, med Damen i svart, Straggel och strul och elva minuter långa eposet Hos kuratorn som höjdpunkter.

Nr: 121/2222

* Något så ovanligt som en dubbelkassett med Höstkänning på ena sidan och Straggel och strul på den andra. Jag har faktiskt aldrig sett den, bara hört talas om den.
** Påtalåtar (1974), Nya perspektiv (1975), Höstkänning (1977).

onsdag 21 augusti 2013

Lekfullt av Ian Anderson

JETHRO TULL – HEAVY HORSES - 1978

Det här är en av mina absoluta favoritplattor med Jethro Tull. En rolig, smart och lite annorlunda skiva. Kanske är det en av gruppens allra bästa.
I vilket fall som helst är låten Heavy Horses en av Tulls främsta någonsin. Den går i samma stil som Aqualung och är nästan lika bra. Här är Ian Anderson inte så seriös som vanligt, nästan lekfull, och Barres vassa gitarr gör låten magisk.

Heavy Horses är en av Tulls två folk-prog-rockskivor, tillsammans med Songs From the Wood från 1977. En period jag gillar.

Heavy Horses är utan tvekan den bästa av de två skivorna. Det är en varm skiva, stundtals komplicerad och svår, men humoristisk och charmig.

Det finns flera låtar jag inte kan låta bli att nämna. Rover är en höjdare som framkallar rysningar. Ian Anderson leker också med barnkammarrim och sagor som för tankarna till Det susar i säven och Nalle Puh i låtar som And the Mouse Police Never Sleeps och One Brown Mouse. Fåniga kanske, men det går inte att låta bli att tycka om dem.

Moth går i nästan samma stil, men är en annorlunda låt för att vara Tull, mjuk och snäll men ändå effektfull. Heavy Horses är ett riktigt bra Tull-album. Ett av de sista stora.

Nr: 1911/2222

tisdag 20 augusti 2013

Ingen Heavy metal thunder

JOHN KAY – FORGOTTEN SONGS & UNSUNG HEROES – 1972

Ingen ”heavy metal thunder” eller blytunga gitarriff. John Kays första soloalbum har inte mycket med Steppenwolf att göra. Men det är en riktigt bra LP, och säkert både överraskande och irriterande för steppenwolf-fansen.
1972 hade John Kay (för första gången) tröttnat på Steppenwolf och Born To Be Wild. Han upplöste gruppen och gav sig ut på sitt första soloäventyr.

Men vår tysk-kanadensiske hårdrockslegend hade inga som helst planer på att följa upp Steppenwolfs något opolerade och ruffiga sound. Forgotten Songs & Unsung Heroes är något så annorlunda som country, blues och västkustrock, amerikansk rootrock. Flera av låtarna är dessutom covers.

Jag kan tänka mig att Steppenwolfs fans blev både förvånade och besvikna. Det var nog ingen som väntat sig det. Kanske är det också därför den här LP:n passerat genom rockhistorien nästan helt utan uppmärksamhet.

Den förtjänade så klart ett mycket bättre öde än så, tycker åtminstone jag. Det är skön platta att lyssna på.

John Kays lite raspiga och opolerade röst funkar förvånansvärt bra ihop med låtar av Hank Williams och Hank Snow. En av skivans läckraste spår är Hank Williams You Win Again.

Dessutom gillar jag när John Kay lirar svettig blues i Walkin´ Blues, en Robert Johnson-klassiker.

...och Steppenwolf-fansen får faktiskt också lite att bita i. De fyra John Kay-låtar som finns med har så klart lite Steppenwolf över sig.

Nr: 1543/2222

måndag 19 augusti 2013

Din barndom ska aldrig dö

ANDERS F RÖNNBLOM – DIN BARNDOM SKA ALDRIG DÖ - 1971

Jag var knappt elva år när Anders F Rönnblom gjorde sin första LP, Din barndom ska aldrig dö...vilket borde vara den perfekta ingången till en lätt nostalgisk text om Rolf med kopparormen i fickan och allt det där...
Men nej, så blir det inte. Min relation till den här LP:n är nämligen ganska liten. Jag visste faktiskt inte att den fanns förrän långt in på 80-talet. Det var å andra sidan kanske inte så konstigt.

När jag i slutet av 70-talet bläddrade i Anders F-facken i skivaffärerna, som var ett av den tidens stora nöjen, dök den aldrig upp. Det var inga skivaffärer som hade den hemma.

Så vågar jag kalla den Anders F Rönnbloms glömda album? Det är ju annars ett rätt populärt uttryck för diverse märkliga skivalster, som i vissa fall aldrig borde sett dagens ljus...och andra som definitivt borde gjort det...men bara glömdes bort.
Din barndom ska aldrig dö hör till den sistnämnda kategorin. Den är utan tvekan ganska intressant på sitt lite naiva sätt där man inte riktigt vet om F-et har siktat in sig på barnvisor, eller om det samhällskritik och ironi.

På sina ställen anar man nämligen både Vietnamkrigets bomber och ett socialt ansvar. På andra ställen handlar det om kopparormar och potatisgrisar...men det kanske är just det som är det charmiga?

Nåja, det där finns väl ingen anledning att spekulera om nu, skivan är ju trots allt över 40 år och räknas knappast till någon milstolpe i svensk vispop, progg eller nån annan genre heller.

Men för alla sanna F-heads är den så klart alldeles oumbärlig, med all rätt. Den visar ju vägen mot både Ramlösa kvarn och Gotlands måsar.

När jag väl ”upptäckte” Din barndom ska aldrig dö hamnade den i min samling nästan omgående. Men om jag ska vara riktigt ärlig inköptes den då mest för att göra samlingen av Anders F-skivor komplett.

Nu när jag lyssnat på skivan igen, mer ingående än någonsin tidigare, uppskattar jag den betydligt mer.

Nr: 608/2222

söndag 18 augusti 2013

Black Crowes visste vad de hade

Southern Rock - Del 16

BLACK CROWES – SHAKE YOUR MONEY MAKER – 1990

Redan med Hard To Handle stod det klart hur Black Crowes tänkt sig det. Svettig mullrande rock and roll. Stökig stonesrock med ett ohyggligt driv. Black Crowes satte ner fötterna i den svarta myllan i de amerikanska sydstaterna och talade om att Allman Brothers och Lynyrd Skynryd var hjältar.
Black Crowes är kaxiga. Musiken är kaxig. Attityden är kaxig. Och det var kaxigt att inte lägga Hard To Handle som första låt på förstasidan. Den kommer på b-sidan. Black Crowes visste vad de hade.
Okej då, Shake Your Money Maker är ”bara” hård rock som Black Crowes lärt av de bästa, Stones inte minst. Men de imiterar inte något annat band, utan hittar sin helt egen väg. Bandets sydstatsinfluenser är också solklara, Allman Brothers inte minst.

Jämfört med andra arvtagare till de stora southern rock-banden - Georgia Satellites tänker jag närmast på - känns Black Crowes mer gediget och originellt.

Därför blir också Shake Your Money Maker väldigt charmig och synnerligen rolig att lyssna på. Att Hard To Handle är en gammal cover - en Otis Redding-låt – gör ingenting.

Nr: 2128/2222

Naturbarn med härligt driv

Southern Rock - Del 15

Detta ruffiga band från Atlanta tog över på 80-talet när Allmans och Lynyrd Skynyrd sviktade. Men deras historia blev kort.

GEORGIA SATELLITES – OPEN ALL NIGHT – 1988

Georgia Satellites var en av arvtagarna till de gamla southern rock-banden. Som de flesta andra på 80-talet handlade det dock mer om ”vanlig” hårdrock än sydstatsrock. Men rötterna fanns där, och kopplingen till Rolling Stones, Faces, Chuck Berry och Jerry Lee Lewis var också tveklös.
Open All Night är Georgia Satellites andra album. Gruppens debutplatta två år tidigare hade blivit en stor succé och meningen var att den här skulle bli den storartade uppföljaren.

Men av någon anledning blev det inte så. På den korta tiden mellan skivorna hade folk hunnit glömma bort vilka Georgia Satellites var. Open All Night blev rätt omgående en rea- och cut out-skiva.
Open All Night är mer hårdrock än southern rock, men det hindrar ju inte att den är rolig att lyssna på. Georgia Satellites är naturbarn och har ett härligt fläskigt driv.

Låtar som Sheila, Open All Night och covern Whole Lotta Shakin´ Goin´ On är rak rock utan krångligheter. Låtar att häva en pilsner till.

Har man inga större krav på avancerade saker är Open All Night en platta att ha i samlingen. Inte minst för att Georgia Satellites har den oväntade fräckheten att göra en cover på Ringo Starrs Don´t Pass Me By (!).

Nr: xxx/2222 (i ingenmansland – just nu utrensad ur samlingen, men jag har börjat tveka...)

Svettig sydstatsboogie, ylande gitarrer

Southern Rock - Del 14

Jodå, Vertical Smiles blev utbytt...mot den här, Blackfoots första platta. Vilken skillnad!

BLACKFOOT – NO RESERVATIONS – 1975

Svettig sydstatsrock, ylande gitarrer och tung rå boogie. Blackfoots första LP är ett riktigt bra southern rock-album. Inte överväldigande som Allman Brothers eller Lynyrd Skynyrd, men ändå en sån där platta man gärna lyssnar på flera gånger. Särskilt gillar jag I Stand Alone...mycket Allman Brothers där, mycket...
Men det var inte med den här LP:n Blackfoot blev stora rockhjältar. Det hände först några år senare när de allt mer gick över till hård rock...med inslag av sydstatrock.

Album som Strikes från 1979, Tomcattin´ och Marauder från de två åren efter anses vara deras största insatser i rockhistorien.

Jag har inget av dem i samlingen, till och med No Reservations är ganska ”ny” (för mig alltså). Och jag tror jag för tillfället nöjer mig med den.

Har ett klart minne av att jag gillade Molly Hatchets tidiga southern rockalbum...men att deras något senare hårdrockplattor inte var något för mig.

Kan tänka mig att Blackfoot gick samma väg, eller hade trampat upp den stigen redan innan.

Jag plockar några låtar till. Inledningen med Railroad Man är inte dum alls, tungt gung och mycket gitarr. Take A Train på b-sidan är också en adrenalinhöjare.

Jag tror jag kan rekommendera den här LP:n.

Nr: 2146/2222

Misslyckat av Blackfoot

Southern Rock - Del 13

BLACKFOOT – VERTICAL SMILES – 1983

Med den goda föresatsen att vidga mina kunskaper om sydstatsrock från 80-talet inhandlades denna Blackfoot-LP. Att det blev just Vertical Smiles var en tillfällighet, jag snodde bara åt mig första bästa i Blackfoot-facket i Klasses källare. Att det stod flera ex av den skivan där och att det var den överlägset billigaste tänkte jag inte på...då...
Det var inget bra köp...
Det vet jag efter att ha spelat den ett antal gånger (för att försöka hitta något förlåtande).

Blackfoot gjorde i slutet av 70-talet en rad hyllade album. Deras blandning av hårdrock och southern rock gjorde att de värvade fans från båda lägren. Blackfoots liveuppträdanden ska också ha varit något extra. Men så var det den lilla detaljen med stora hits...

För att få ordning på det snodde de åt sig Ken Hensley, keyboardist i Uriah Heep, för att få ett ”modernare” sound. Så kickade de sin gitarrist Charlie Hargrett som de tyckte var för gammalmodig... Resultatet blev Vertical Smiles...och det blev inte bra.

Vertical Smiles är en av de mer anonyma hårdrockplattor jag hört. Famntasilös standardiserad 80-talsrock, av sydstatrock finns knappt ett spår.

Jag borde givetvis anat oråd redan när jag läste låtlistan på baksidan, att göra en cover på Peter Ceteras Living In The Limelight låter inte som ett bra alternativ för ett stentufft southern rock-band.

Att de inleder LP:n med Nazareths Morning Dew är inte ett dugg förlåtande.

Nä, Vertical Smiles är ingen värdig representant för sydstatsrock ens på 80-talet. Men jag gjorde i alla fall ett försök.

När du läser det här har skivan redan lämnat Norrahammar. Den är utbytt...

Nr: xxx/2222 (ingår inte i samlingen)

Dickey Betts egen sanning

Southern Rock - Del 12

DICKEY BETTS & GREAT SOUTHERN – ATLANTA´S BURNING DOWN - 1978

En sak är säker. Dickey Betts fick aldrig några utmärkelser som mest nyskapande, eller mest innovativ för sitt album Atlanta´s Burning Down från 1978. Det året var det punk och new wave som gällde. Absolut inte southern rock.
Den här plattan är inget annat än en rejäl dos med svettig amerikansk sydstatsrock. Precis som den ska vara, som Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd i början av 70-talet.

Den gamle Allman-gitarristen pumpar på med sin gitarr och presenterar den ena efter den andra låten med klassisk stadig, rejäl och pålitlig southern rock.

En sak till är också säker. Atlanta´s Burning Down är bra grejer. Här fuskas det inte, här är det Betts fylliga gitarrsound som gäller. En sanslöst skön skiva att lyssna på, om man är på rätt humör...

Är sinnesstämningen precis tvärtom, blir den här LP:n en ganska tradig upprepning av gamla vedertagna sanningar, sagda för länge sen...av Allman Brothers...

Men vid rätt tillfälle är Atlanta´s Burning Down en lysande skiva att lyssna på...

Kanske en dag när solen är på väg ner på andra sidan kullen, myggorna surrar, den heta värmen från ännu en sommardag lägger sig till ro och sommarens blommor doftar bedövande.

Nr: 154/2222

Arenarock av 38 Special

Southern Rock - Del 11

38 SPECIAL – STRENGTH IN NUMBERS – 1986

Donnie van Zant är den yngste av de beryktade bröderna Van Zant. Storebror Ronnie var sångare i Lynyrd Skynyrd och förolyckades i den där flygplanskraschen. Yngsta brorsan Johnnie tog över och fick fart på Lynyrd Skynyrd igen. Mellanbrorsan Donnie hade däremot ett eget band, 38 Special.
38 Special sägs ha gjort en rad rätt hyfsade southern rock-plattor i början av sin karriär. Strength In Numbers från 1986, som är bandets åttonde album, har dock inte särskilt mycket sydstatsrock i sig.

Här handlar det i stället om typisk hård 80-talsrock, arenarock; Journey, REO Speedwagon, Foreigner...till och med Toto.

Tempot är högt och gitarriffen står som spön i backen. Men det är väldigt välpolerat och snyggt anrättat. Alldeles för trevligt och radiomässigt för att jag ska gilla det här.

Nej, Strength In Numbers är ingen LP jag kan rekommendera till folk som gillar southern rock. Det finns det nämligen inte mycket av.

De som har en viss känsla för AOR skulle dock förmodligen komma ganska bra överens med skivan.

Felet är bara att det inte finns några riktigt bra låtar att hänga upp sig på (jo, jag vet att Like No Other Night blev en mindre hit).

Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen)