Blondie var på sin tid ett riktigt fräckt new wave-band. Plattor som Blondie från 1976, Plastic Letters och Parallel Lines är skivor som kommer att leva länge.
Samtidigt är Blondie en av tidernas största besvikelser. För det är väl knappast någon hemlighet att gruppen hade väldigt svårt att ta steget in i ”vuxenvärlden” och 80-talet. Blondie blev ett av alla europopband, trots att de var amerikaner.
Så här går historien om Debbie Harry och hennes pojkar. Skivorna har tidigare recenserats här på bloggen. Klicka bara på rubriken så kommer du rätt. Blondies senare album, efter återföreningen 1999, har jag dock inte brytt mig om att skaffa...
Blondie (1976)
En ruskigt fräck debut där Blondie blandar mängder av musikstilar sammansmälta i New Yorks underground. Plattan är ruffig och opolerad, men charmigt punkig. Trots det gick den skivköparna nästan spårlöst förbi. Det var inte förrän 1978, efter att Blondie gett ut Parallel Lines som folk började leta efter den här också.
Plastic Letters (1977)
Blondie är på väg att hitta sitt riktiga sound. Plastic Letters är musikaliskt sett Blondes bästa platta någonsin där det tuffa soundet från debuten blandas med det som senare skulle bli bandets framgångsrecept. Mken inte heller Plastic Letters fick nån större uppmärksamhet före 1978...trots superhiten Denis...
Parallel Lines (1978)
Vilket genombrott! Det här är en av tidernas bästa new wave-skivor och förmodligen en av 70-talets bästa popskivor. Lysande snygg på den tiden, med låtar som Heart Of Glass, Picture This och en rad andra läckerheter.
Eat To The Beat (1979)
Blondie försöker upprepa sitt framgångsrecept, men lyckas inte hela vägen. För mycket intryck från europop, disco och ABBA gör den här skivan till en besvikelse för de gamla fansen. Men Blondie skaffade sig nog en del nya supporters med skivan också. Det är snyggt gjort och låten Dreaming går inte att utelämna.
Autoamerican (1980)
Aj, aj, aj, vilket bottennapp. Blondie försöker bli vuxna på riktigt. Men Autoamerican är bara iskall och trist. Rapture blev kanske en hit, men allt det som en gång gjorde Blondie till ett av världens bästa popband är borta här.
The Hunter (1982)
Vill man vara elak kan man väl kalla det här för Blondies självmord. The Hunter är en synnerligen oinspirerad och tråkig skiva, som lär ha spelats in bara för att uppfylla ett kontrakt. De kunde lika gärna låtit bli.
No Exit (1999)
Efter ett antal års bortavaro återförenas gruppen. Singeln Maria blev skivans stora hit. Det här låter nästan som Blondie gjorde på The Hunter...vilket inte är ett särskilt bra betyg. Men No Exit är faktiskt lite bättre. Så pass bra att det fanns dem som hoppades på mera...
The Curse Of Blondie (2003)
Ett försök till att slå sig in på hitlistorna. Det lyckas inte så där jättebra. 25 år efter Parallel Lines var det inte många, utom en del gamla fans, som uppskattade den här skivan. Magic blev en mindre hit, men ska man vara snäll, är den här plattan bara snäppet vassare än The Hunter...
Panic Of Girls (2011)
Har jag inte hört. Men ingen ko på isen. Det lär vara en del euro-disco-pop, lite reggae-disco-pop och sånt. Enligt ryktet ska Panic Of Girls vara något i stil med No Exit och The Curse Of Blondie.
En ruskigt fräck debut där Blondie blandar mängder av musikstilar sammansmälta i New Yorks underground. Plattan är ruffig och opolerad, men charmigt punkig. Trots det gick den skivköparna nästan spårlöst förbi. Det var inte förrän 1978, efter att Blondie gett ut Parallel Lines som folk började leta efter den här också.
Blondie är på väg att hitta sitt riktiga sound. Plastic Letters är musikaliskt sett Blondes bästa platta någonsin där det tuffa soundet från debuten blandas med det som senare skulle bli bandets framgångsrecept. Mken inte heller Plastic Letters fick nån större uppmärksamhet före 1978...trots superhiten Denis...
Vilket genombrott! Det här är en av tidernas bästa new wave-skivor och förmodligen en av 70-talets bästa popskivor. Lysande snygg på den tiden, med låtar som Heart Of Glass, Picture This och en rad andra läckerheter.
Blondie försöker upprepa sitt framgångsrecept, men lyckas inte hela vägen. För mycket intryck från europop, disco och ABBA gör den här skivan till en besvikelse för de gamla fansen. Men Blondie skaffade sig nog en del nya supporters med skivan också. Det är snyggt gjort och låten Dreaming går inte att utelämna.
Aj, aj, aj, vilket bottennapp. Blondie försöker bli vuxna på riktigt. Men Autoamerican är bara iskall och trist. Rapture blev kanske en hit, men allt det som en gång gjorde Blondie till ett av världens bästa popband är borta här.
Vill man vara elak kan man väl kalla det här för Blondies självmord. The Hunter är en synnerligen oinspirerad och tråkig skiva, som lär ha spelats in bara för att uppfylla ett kontrakt. De kunde lika gärna låtit bli.
Efter ett antal års bortavaro återförenas gruppen. Singeln Maria blev skivans stora hit. Det här låter nästan som Blondie gjorde på The Hunter...vilket inte är ett särskilt bra betyg. Men No Exit är faktiskt lite bättre. Så pass bra att det fanns dem som hoppades på mera...
Ett försök till att slå sig in på hitlistorna. Det lyckas inte så där jättebra. 25 år efter Parallel Lines var det inte många, utom en del gamla fans, som uppskattade den här skivan. Magic blev en mindre hit, men ska man vara snäll, är den här plattan bara snäppet vassare än The Hunter...
Har jag inte hört. Men ingen ko på isen. Det lär vara en del euro-disco-pop, lite reggae-disco-pop och sånt. Enligt ryktet ska Panic Of Girls vara något i stil med No Exit och The Curse Of Blondie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar