ROY LONEY & THE PHANTOM MOVERS – CONTENTS UNDER PRESSURE - 1981
Om jag skrivit den här recensionen 1981 skulle jag förmodligen sagt att Contents Under Pressure var ännu en kanonplatta från Roy Loney. Och i synnerhet poängterat det moderna i att börja använda sig av synthar och att produktionen därför känns fräsch och ny. Men det är över 30 år sen...
Roy Loney var den avhoppade Flamin´ Grooviesgitarristen som i slutet av 70-talet och början av 80-talet släppte ett antal idag svårfångade soloalbum. Det är inget snack om det inte var bra grejer.
Första LP:n, Out After Dark från 1979, är i mina ögon en liten klassiker i genren glad-amerikansk-pubrock (om den nu finns). I vilket fall som helst är det en platta jag gärna jämför med brittiska hjältar som Nick Lowe och Dave Edmunds. Contents Under Pressure är den något blekare uppföljaren...
Därmed inte sagt att det är en dålig platta. Det är precis tvärtom. Här kryllar det av skittuffa rockers, gärna med en liten twist. Och absolut med kopplingar till både brittisk new wave och 50-talsrock. Kul lyssning med andra ord!
Men sen kommer vi till det här med syntharna...
Även om Contents Under Pressure har väldigt mycket charm, blir den vid en jämförelse med Out After Dark ganska grådaskig.
Men det hänger alltså inte på att låtarna är sämre på något sätt. Det kan till och med vara så att låtarna på den här plattan sammantaget är lite, lite bättre.
Mina favoriter är den ganska udda saken Different Kind och funkiga Dead Ringer. Men sen var det som sagt det här med ljudbilden och att Loney fick för sig att använda en syntheziser.
Det ihop med 80-talets ”moderna” produktion gjorde det inte alls bättre...sett i backspegeln...
Nr: 443/2222
Om jag skrivit den här recensionen 1981 skulle jag förmodligen sagt att Contents Under Pressure var ännu en kanonplatta från Roy Loney. Och i synnerhet poängterat det moderna i att börja använda sig av synthar och att produktionen därför känns fräsch och ny. Men det är över 30 år sen...
Första LP:n, Out After Dark från 1979, är i mina ögon en liten klassiker i genren glad-amerikansk-pubrock (om den nu finns). I vilket fall som helst är det en platta jag gärna jämför med brittiska hjältar som Nick Lowe och Dave Edmunds. Contents Under Pressure är den något blekare uppföljaren...
Men sen kommer vi till det här med syntharna...
Men det hänger alltså inte på att låtarna är sämre på något sätt. Det kan till och med vara så att låtarna på den här plattan sammantaget är lite, lite bättre.
Mina favoriter är den ganska udda saken Different Kind och funkiga Dead Ringer. Men sen var det som sagt det här med ljudbilden och att Loney fick för sig att använda en syntheziser.
Det ihop med 80-talets ”moderna” produktion gjorde det inte alls bättre...sett i backspegeln...
Nr: 443/2222
Just den här Loney-plattan har jag inte hört, men generellt håller jag med dig om att Loneys soloplattor är värda att kolla in. Han har faktiskt fortsatt göra lyssningsvärda skivor ända in på 2000-talet. Visst, det han gör är knappast något nyskapande. Det är samma gamla blandning av traditionell, bluesbaserad rock'n'roll, ett stänk 60-talspop och lite punkattityd. Gubbrock skulle man väl kunna kalla det om man vill vara lite elak. Men gillar man den typen av rockmusik har Roy Loney fortfarande sin charm.
SvaraRadera