2000-talets Ziggy Stardust

DAVID BOWIE – HEATHEN – 2002

När jag lyssnade på den här LP:n första gången antecknade jag Aladdin Sane lite förstrött i anteckningsblocket. Sen lade jag till Ziggy Stardust och strök under det. Efter det hamnade Hunky Dory, Young Americans och Heroes på samma lista.

Heathen har nämligen lite av allt från Bowies karriär. Som om han lyssnat igenom hela sin skivproduktion och sen plockat det bästa från de bästa.

Men vill man göra det enkelt för sig går det alltid att säga att Heathen är en 2000-talets Ziggy. Stämningen, det mystiska, det psykotiska och mörka finns där.

Jag påstår att Heathen är en tillbakablickande skiva, men utan att för den skull vara ett dugg nostalgisk. Bowie går nämligen inte i fällan att göra samma grej en gång till.

Heathen innehåller så mycket nya vinklar och infall, blixtrande gitarrsolon, och ett modernt rått sound att det gör lyssningen både spännande och förväntansfull inför det nya. Samtidigt som man redan varit där och ler lite igenkännande.

Självklart är varenda låt på skivan bra. Alla har sina egna små egenheter som gör dem värda att lyssna på.

Möjligtvis var det också det som var skivans svaghet när den var ny, det saknas hitlåtar.

Men när man nån gång i framtiden kommer att summera David Bowies gärning är det inte omöjligt att Heathen nämns i samma andetag som Aladdin Sane och kanske till och med Ziggy.

Nr: 894/2222