The Musical Box: En märklig mix av psykedelia, blues och soulpop

torsdag 19 december 2013

En märklig mix av psykedelia, blues och soulpop

TERENCE – AN EYE FOR AN EAR – 1969

Den här LP:n får jag inget grepp på. Om det bara vore för första låten – Fool Amid The Traffic – skulle man kunna hävda att det är rätt bra psykedelia. En galen fuzzgitarr som åker hiss mellan tonarterna och en mullrande orgel gör sitt för att höja stämningen och texten är svårtydd...
Men sen ger sig Terence på soul, för att efter det kasta sig ut i ett ljudexperiment – The Emperor - som kunde funkat som bakgrundsljud i nån science-fictionrulle. Sen blir det blues, lite soul, mer fuzzgitarr.

Så där håller det på. Nej, jag hittar inget som helst sammanhang. Förmodligen för att det inte finns något...

Terence, som hette Black i efternamn, var i mitten av 60-talet något av en tonårsstjärna i Kanada. Under några år hade han flera singlar på kanadensiska topplistan.

An Eye For An Ear är dock vad jag vet den enda LP han lämnade efter sig. Men det är som sagt inte hitlistepop. Varför LP:n blev som den blev kan man bara gissa.

Det kan ha varit så att Terence när han äntligen fick chans att spela in en hel LP ville visa på vilken musikalisk bredd han hade. Kanske för att skaka av sig sin image som tonårsidol.

Eller så var det så att han inte brydde sig ett enda dugg om resultatet och spelade in vad som föll honom in.

Eller – vilket jag tror mest på, skivan är ju från 1969 – att han och hans bandpolare var så påtända att de inte hade riktig koll på vad som hamnade på skivan. Kanske satt de i studion och garvade när de blanda psykedeliska gitarrer med filmljud och högst seriös soulpop. De kan ha blandat andra saker också...
Hur det än var med det blev resultatet högst tveksamt. Som psykedelia håller skivan inte. Som ett pop- eller bluesalbum går det inte att räkna den.

Och högst säkert skulle soulfolket bli förbannade redan innan de fått höra första soullåten. Den där fuzzgitarren i första låten är nämligen ganska oförskämd, rent av stötande. Jag tror inte det hjälper att Terence faktiskt har en riktigt bra och kraftfull röst.

Nr: 406/2222

2 kommentarer:

  1. Av din beskrivning att döma låter skivan som en ganska typisk produkt av sin tid. Åren kring 1970 präglades ju av en våldsam experimentlusta inom populärmusiken. Ibland blev det alldeles fantastiskt, och ibland blev det just den typ av märkliga, splittrade, halvt misslyckade experiment som detta verkar vara.

    Lustigt nog upphöjs ju ofta denna typ av plattor från sent 60-tal som "bortglömda mästerverk". Om man läser internationella musikbloggar dyker det nästan varje vecka upp någon udda skiva från sent 60-tal som beskrivs som "a lost psychedelic masterpiece", "fantastic forgotten psych classic" eller liknande. Ofta låter dessa plattor just som det du beskriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, har läst ett par sådana recensioner om den här plattan...

      Radera