Ett substitut för Led Zeppelin

ROBERT PLANT – THE PRINCIPLE OF MOMENTS - 1983

Det var många år sedan jag spelade The Principle Of Moments. Då, i början av 80-talet, tyckte jag det var en riktigt bra LP. Eller snarare, ett hyfsat substitut för Led Zeppelin. Men jag tröttnade ganska fort på Robert Plant, ex-sångare i världens mest älskade och hyllade hårdrockband.

När jag nu spelar skivan igen råkar jag ut för ungefär samma sak, även om händelseförloppet är betydligt snabbare. Första gången (i nutid) upptäckte jag att jag gillar The Principle Of Moments fortfarande.

Låtar som funkiga Horizontal Department och Big Log, som nog blev något av en hit, har något särskilt. Självklart med kraftiga stänk av Zeppelin, men också lite mer drömskt på något sätt.

Inte melodiöst eller lättsmält, tvärtom. Robert Plant är ju knappast mest känd för att göra låtar med melodi. Men skön lyssning, absolut.

Men redan andra gången jag lägger pickupen på skivan har det hänt något. Det där drömska och lite förföriska har bleknat. Okej, fortfarande rätt sjyssta grejer, men lite alldagligt.

Stämningspop för fullvuxna kanske, det antyds åtminstone i låten In The Mood. Bra musik, lite Led Zep, men inte mycket mer.

Och sen tycker jag allt att produktionen är ganska jobbig. Man hör att det är en 80-talare.

...Nu borde jag kanske berätta om hur det blev när jag spelade skivan en tredje gång...
Det kan jag inte. Jag spelade den nämligen bara två gånger...

Men för den skull kan jag inte påstå att The Principle Of Moments är en dålig skiva.

Nr: 402/2222

Mr Lucky och John Lee Hooker

JOHN LEE HOOKER – MR LUCKY – 1991

Jag hade det på känn redan när jag köpte Mr Lucky...att den skulle bli liggande länge på skivtallriken när den väl hamnat där. Jag fick rätt. Mr Lucky spelar man gärna flera gånger...

...för att få höra Ry Cooder spela gitarr...eller Van Morrison sjunga...eller Keith Richards tillsammans med John Lee Hooker. Eller nån av de andra rockhjältarna som också är på skivan.

John Lee Hooker är en gigantisk bluesman. Det räcker egentligen med bara hans gitarr för att det ska bli fantastisk lyssning. Men på Mr Lucky har han fått med sig ett helt sällskap av gamla blues- och rockgiganter; Albert Collins, Ry Cooder, Van Morrison, Keith Richards, Nick Lowe, Santana, Johnny Winter...

Att det blir ohyggligt är ganska givet. Jag kan inte särskilt mycket om blues, och jag kan ännu mindre om John Lee Hookers diskografi, men den här plattan blev en lyckoträff för mig.

Att få höra Ry Cooder ihop med John Lee Hooker är något extra. Liksom Van Morrison, som vad jag vet sällan ger sig ut på såna här saker, är inget annat än magiskt.

I Cover The Waterfront blev snabbt min favorit. Om det sen är John Lee Hooker som vill kalla sig Mr Lucky då han spelar ihop med det här gänget...eller om det är precis tvärtom, kan man ju alltid diskutera.

Men jag kan nog hävda att varenda spår på Mr Lucky är något alldeles extra. Den här plattan har mycket att erbjuda, oavsett om man gillar blues eller inte.

Nr: 2115/2222

Fantastiska Coney Island Baby

Sent igår nåddes jag av nyheten att Lou Reed avlidit. Det var självklart för mig att ta fram det av hans album som betytt allra mest för mig, Coney Island Baby. Fantastiska underbara Coney Island Baby. Lou Reed kommer alltid att förbli en av mina hjältar. Det är med Coney Island Baby jag vill minnas Lou Reed.

LOU REED – CONEY ISLAND BABY – 1976

Lou Reed träffar knappt en ton rätt. Och det är egentligen bara en samling kärleksballader. Men vilken platta Coney Island Baby är! Den går inte att slita sig från när den väl hamnat på skivtallriken. Lyssna bara på Kicks, sista låten på första sidan. Magiskt!

Coney Island Baby har inget att göra med glamrockiga Transformer eller Sally Can´t Dance eller knappast någon annan av Lou Reeds andra 70-talare heller. Den påminner inte heller om nån bortglömda sida av Velvet Underground.

Det är en LP som visar upp en Lou Reed man knappast trodde fanns...inte efter Heroin, Sweet Jane och Walk On The Wild Side. Många har sagt att detta är Lou Reeds Dylan-album. Och det är nog riktigt, närmare Dylan än så här har Lou Reed aldrig kommit.

Han lyckas, utan att vid ett enda tillfälle imitera eller ens försöka efterlikna. Men jag pratar alltså om själva känslan i musiken, inte direkt om låtarna...även om det finns Dylaninfluenser där också.

För min del är Coney Island Baby Lou Reeds mest kompetenta album någonsin. Jag har svårt att se någon annan av hans plattor vid sidan av den här...inte ens Transformer eller The Blue Mask...eller Magic And Loss och Legendary Hearts. Coney Island Baby står helt för sig själv.

Och det gör den med med en bunt ”vanliga” kärleksballader som vilken schlagerskrivare som helst kunde slängt ihop. Ska en så intelligent och redan på 70-talet legendarisk musiker som Lou Reed göra sådant?

Jo, det kunde han. Och det blev bra. Lyssna på inledningen med Crazy Feeling och Charley´s Girl, fortsättningen med rockiga She´s My Best Friend, fantastiska, cyniska A Gift (där Lou Reed hävdar att han är guds gåva till kvinnan), Oooohhh Baby, Nobody´s Business och Coney Island Baby. Fantastiskt!

Nr: 1664/2222

Oldfields hitliste-pop

MIKE OLDFIELD – ISLANDS – 1987

Jag vet inte om Islands var ett försök av Mike Oldfield att upprepa succén med Moonlight Shadow från 1983. Den där superdiscopop-låten alla kan och där Maggie Reilly sjunger. En sån där låt som alla som var med på 80-talet inte kan ha missat. Den spelades precis överallt.

Islands är en Mike Oldfield-låt där Bonnie Tyler sjunger. Den finns på LP:n med samma namn. Den låter ungefär som Moonlight Shadow. Den är inte bra.

Jag gillade bara Moonlight Shadow så där. Det där med att göra hitlistepop skar sig på något sätt med Tubular Bells och de där andra klassiska Mike Oldfield-skivorna från 1970-talet.

Tyvärr inledde den där låten en knepig period av skitdåliga Mike Oldfield-skivor. Islands från 1987 får väl anses vara ett av de riktiga bottennappen.

Om jag ska vara lite snäll är väl förstasidan, med The Wind Chimes, Part 1 & 2, rätt hyfsad för att vara Oldfields 80-tal.

Där känner man igen lite av hans storhet. Men b-sidan, med Islands och en rad till liknande låtar, är inte roligt alls.

Nr: 1749/2222

Irriterande Hergest Ridge

MIKE OLDFIELD – HERGEST RIDGE – 1974

Hergest Ridge kan vara rätt otrevlig när den sätter den sidan till. Den brukar peta på mig med små spetsiga melodislingor. Hergest Ridge kan vara väldigt irriterande.

Skivan jag talar om är Mike Oldfields uppföljare till Tubular Bells. Den kom året efter, 1974, och skulle vara den där sagolika tvåan som bevisade Mike Oldfields storhet. Nu vet väl de flesta att det aldrig brukar funka.

Det gjorde det inte för Oldfield heller. För Mike Oldfield verkar ha öst ut all sin kreativitet och fantasirikedom över debuten. Det blev inte mycket kvar till Hergest Ridge. Trots att den är uppbyggd på exakt samma sätt, en enda komposition på två LP-sidor.

Trots att Oldfield använder samma formel som på föregångaren. Långa svepande melodislingor, som man aldrig vet hur de ska sluta. Och trots att han fortsätter hämta inspiration från folkmusik, jazz, rock och jag vet inte vad.

Inte för att det är en dålig skiva, Hergest Ridge är så klart bra. Men inte i samma klass som Tubular Bells, nä, nä...

Ändå är det här en skiva som kan få mig att klättra på väggarna. Mest för att det blir så irriterande, och faktiskt jobbigt, att lyssna på.

Och så är den bara där, bakom ryggen, petande mig i njurtrakten med sina beniga små fingrar och ett elakt flin på läpparna.

Nr: 1982/2222

Elton John som etablerad tråkmåns

ELTON JOHN – BLUE MOVES – 1976

Det var med Blue Moves från 1976 Elton John etablerade sig som tråkmåns. Han gjorde det dessutom ordentligt, det är ett dubbelalbum. Ett riktigt tråkigt dubbelalbum.

Här finns faktiskt inte en enda rolig låt. Och den enda av dem som möjligtvis är lite intressant, Sorry Seems to be the Hardest Word, är så nedstämd i moll att...den skulle kunna användas för att söva folk.

Det där var elakt. Det finns säkert dem som hittat någon form av storhet i Blue Moves. Åtminstone gjorde väl Elton John och Bernie Taupin det, som blandade ihop smeten. Men det är nog sant ändå.

Märkligt nog hade Elton John gjort två rätt bra album innan, Captain Fantastic – som är en fantastiskt bra skiva med Elton-mått mätt - och Rock of the Westies – som nog är hans rockigaste någonsin...men inte lika bra.

Förmodligen brände han all sin energi på dem. För Blue Moves har inget av det där, låtarna känns fantasilösa, monotona och mediokra i största allmänhet.
Varför har jag kvar den här skivan?

Nr: 520/2222

Rockiga Rock of the Westies

ELTON JOHN – ROCK OF THE WESTIES – 1975

Det sista album Elton John gjorde innan han föll i koma* var Rock of the Westies 1975. Inte nån av hans bättre dessvärre, men ändå betydligt vassare än de som kom efter. Just då var det självklart att plattan hamnade i min samling.

Konstigt? Men kom nu ihåg att Elton John i mitten av 70-talet inte var samma snubbe som nu för tiden. På den tiden var Elton John fortfarande något - lite, lite - av en rebell. Det låter kanske märkligt, men lite så var det.

Men  Rock of the Westies sågades rätt ordentligt av kritikerna. Det fanns en del att hänga upp sig på. Inte en enda hitlåt och dessutom ganska annorlunda jämfört med hans tidigare album. Den var rockigare. Och inte spelade han piano särskilt mycket heller.

För min del tyckte jag att skivan kändes ”slarvigare” än de tidigare. Som om Elton John och Bernie Taupin smällt ihop låtarna på en eftermiddag och sen spelat in rubbet samma kväll. På fyllan. Men tempot är högre än på många andra Elton-album, och det var bra.

Låtar som Dan Dare, Street Kids och en medley med tre låtar, Yell Help, Wednesdag Night och Ugly spelades rätt mycket i källaren där jag bodde. Island Girl - som kanske blev en mindre hit i alla fall - är fortfarande rätt bra.

Nr: 20/2222

* Blue Moves

Gilmour och Kate Bush

KATE BUSH – THE SENSUAL WORLD - 1989

Det sägs ha varit David Gilmour som en gång i tiden hjälpte Kate Bush att få sitt första skivkontrakt. Han fick höra en demotejp och insåg hennes storhet. Efter det blev han något av hennes mentor.

När hon 1989 spelade in LP:n The Sensual World fanns Gilmour med i bakgrunden på gitarr. Nåja, han är bara med på två av låtarna, Love And Anger samt Rocket´s Tail, men de är naturligtvis bland de bästa spåren på skivan...tycker jag, som ibland (inte alltid) har en viss förkärlek för Gilmours blixtrande gitarrspel.

Men nu är The Sensual World knappast någon Gilmour-platta, hans influenser är trots allt ganska begränsade. Långt innan den här tiden hade Kate Bush utvecklat ett helt eget och mycket originellt uttryck. Det ger hon uttryck för här, även om skivan nog inte går att jämföra med storverken The Dreaming och Hounds Of Love, som var betydligt mer experimentella och vågade.

The Sensual World har dock andra kvaliteter. De keltiska folkmusikinfluenserna är mycket tydliga. Dessutom höjs spänningen ytterligare av att Kate Bush på den här LP:n tog hjälp av bulgariska folkmusiktrion Trio Bulgarka på tre av spåren. Det ger musiken ytterligare en säregen dimension som absolut inte var vanlig i slutet av 80-talet.

Nr: 615/2222

Från Airplane till Starship

JEFFERSON STARSHIP – DRAGON FLY – 1974

Alla skivor Grace Slick och Paul Kantner gjorde efter Jefferson Airplane blev inte bra. Men det här tycker jag är en lysande LP. Det är inget snack vad det handlar om. Dragon Fly är en rockplatta. Det får man klart för sig redan i första låten Ride The Tiger.

Sen fortsätter Slick och Kantner på samma spår och avviker inte från planen. Andra album med Jefferson Airplane från det tidiga 70-talet har ofta en tendens att flumma iväg åt alla möjliga håll, men inte Dragon Fly.

Är det nån Starship-LP jag kan tänka mig att spela nu för tiden också – och verkligen gilla den – då är det den här.

Inte minst för att här finns klara spår tillbaka till Jefferson Airplanes psykedelia men också för att den pekar ut vägen för Jefferson Starship och deras framtid.

Nu för tiden har man ju ”facit”...och då blir det ganska roligt. Dragon Fly är utan tvekan bandets övergångsalbum från psykedelia till rock. Ride The Tiger är så klart en av mina favoriter, bara för det ohyggliga drivet.

Sen gillar jag Grace Slicks Be Young You, som har väldigt mycket Airplane över sig. Caroline är också en låt jag gärna spelar igen. Det finns kännare som påstår att det är en av de bästa låtar Jefferson Starship någon gjorde.

Nr: 1106/2222

Lite pojkaktigt busig

BABY GRAND – ANCIENT MEDICINE – 1978

Skivomslaget till Baby Grands album Ancient Medicine är ett sånt där man kommer ihåg. Ett konstverk gjort av grönsaker var ju en fräck idé. Det är också bra mycket bättre än omslaget på gruppens debutplatta från året innan, som var hemskt.

Till den här skivan har Baby Grand också tagit ett steg framåt när det gäller musiken. Den här LP:n är inte lika fladdrig och ofokuserad som sin föregångare.Det är ungefär som att jämföra kiosklitteratur (läs: deckare) med Biggles på nya äventyr...

Låter det dumt?
Men om jag säger att Biggles är mer fantasi...och lite pojkaktigt busig...

Det finns en del (allmusic.com) som menar på att Baby Grands musik påminner om både Toto och Steely Dan. När det gäller Ancient Medicine kan jag nog hålla med om det. Skivan har lite av Totos vältrimmade sound och en del av Steely Dans experimentella jazzrock.

Skillnaden är kanske att Baby Grand inte ritkigt kan leva upp till Totos tekniska kvaliteter och inte har samma känsla för bra jazzrock som Steely Dan.

Ancient Medicine är en skiva man kan leva utan, om man inte hör till Hooters deadheads. Baby Grand splittrades efter den här plattan* och ombildades nämligen sen till Hooters och blev jättestora på 80-talet.

Men om man säger så här. Hittar du Ancient Medicine för 20 kronor i en begagnatback kan den vara värd sitt pris. Hittar du Baby Grands första ska du inte betala mer än en tia.

Nr: 1675/2222

* De släppte en ganska oansenlig live-LP också, men den räknar vi inte.

Powerpop, countryrock och Crazy Love

BASSE WICKMAN – CRAZY LOVE – 1982

Är det här en LP man ska räkna som en halvt bortglömd svensk popskatt? När man bläddrar i diverse begagnatbackar dyker den nästan alltid upp.

Det där förstår jag inte. Det är ju en kanonplatta. Crazy Love räknar jag som en av de allra bästa svenska skivorna i hela min samling. Så bra är den. Och det säger jag trots att det är en 80-talare.

Hmm, upptäckte nu att jag skrivit om andra av Basse Wickmans skivor på ungefär samma tema. Bortglömd...men lysande. Men så är det ju...så jag fortsätter...

Crazy Love har nästan allt. Tuffa, fräcka poplåtar, läckra små ballader och en och annan countryrocklåt. I min popvärld jämför jag Crazy Love med Dwight Twilleys och Phil Seymours bästa album. Knivskarp powerpop med känsla och smak.

Och när det handlar om country får jag vibrationer från musiker som Iain Matthews eller varför inte Byrds. Uttrycket är väldigt slitet, men – det finns inte ett dåligt spår på den här skivan.

Oh Susanne är en låt som finns med på diverse samlingsalbum med Basse Wickman. Men lägg gärna till skitfräcka lilla Right Now och Short Stories, eller varför inte mer ”klassiska” bassenummer som Moonlight Lady, Shining Through The Haze och Fool´s Gold.

Har du inte den här plattan i samlingen är det bara att ge sig ut och leta. Den går som sagt att få billigt. När jag tänker efter tror jag aldrig jag sett Crazy Love på CD.

Men jag antar att den finns på Spotify eller andra liknande sajter. Lyssna där om du tycker en tia är för mycket, det kommer du inte att ångra.

Nr: 1649/2222

Slade in Flame bröt trenden

SLADE – SLADE IN FLAME – 1974

Slade som glamrockhjältar och hitlistestjärnor hade en kort storhetstid, minst sagt. Gruppen slog igenom på allvar 1972 med LP:n Slayed. När Old New Borrowed and Blue kom i början av 1974 var bandet omåttligt populärt. När de senare samma år gav ut Slade in Flame var det över.

Slade in Flame bröt trenden. Det var den första av gruppens skivor på länge som inte gick i topp på försäljningslistorna, den hamnade ”bara” på sjätte plats trots låtar som balladen Far Far Away, How Does it Feel och Standing on the Corner. Skimret hade bleknat.

Nu ska man väl i ärlighetens namn säga att Slade in Flame inte var särskilt briljant. Det var en ganska medioker platta och idén var kanske inte helt genomtänkt. För det är nämligen en soundtrack till en film som ingen sett. Den lever sitt eget liv, som en vandringssägen ungefär...
Jag vet ingen som sett den där filmen, finns det?

En sak kan man konstatera om musiken på Slade in Flame. Det är inte hårdrock. Det är knappast glamrock heller. Det finns faktiskt inte särskilt mycket alls att säga om den här skivan. Förutom att jag har den, och att den står där den står. Och samlar damm. Ändå är det inte något direkt bottennapp av Slade. Den är väl ganska okej...

Nr: 1054/2222

Bamalama i Alabama

PUGH ROGEFELDT – BAMALAMA - 1977

I mitten av 70-talet blev det populärt bland svenska artister att åka till USA och spela in skivor. Pugh Rogefeldt stack till Alabama...

...och som en liten ordlek fick den kommande LP:n heta...Bamalama.

Bamalama är delvis inspelad i Muscle Shoals studio i Alabama och i Hollywood 1976. Resten av låtarna är inspelade i Stockholm och Västerås. Rörigt? Absolut. Det visade sig på skivan också...

Bamalama är ett av Pughs konstigaste album, vid sidan av Hollywoodplattan några år tidigare. Skillnaden är att Bamalama spretar åt alldeles för många håll. Här finns allt från blues och gospel till country, svensk pop och spridda spår av Bolla och rulla. Texterna är både på svenska och engelska. Det blev inte bra...

Möjligtvis kan man hävda att Bamalama är Pughs övergångsalbum från rock till svensk schlagerpop, kopplingarna är ganska klara och med facit i hand kan man här ana var det var på väg. Bara ett år senare var han ju med i Melodifestivalen med låten Nattmara. Sen var det dags för den rosa pop-LP:n Attityder...

Nr: 1043/2222

Bä bä vita lamm

PUGH ROGEFELDT – ON THE ROCKS – 1973

Den här skivan skulle kunna vara tillfällig idétorka och tomgångskörning utan bensin. Pugh Rogefeldt album On The Rocks är ett coveralbum med en samling ganska illa valda låtar, utom i ett fall.

Det handlar då om Bä bä vita lamm, Alice Tegnérs barnvisa, som Pugh här gör till en av de roligaste inspelningar av en sådan låt någonsin, dessutom med delvis ny och ironisk text. Det är inte underligt att den låten blev en av Pughs mest älskade någonsin. Det är också en av mina favoriter.

Resten av LP:n är dock inte alls lika roliga eller intressant. Det är förutsägbart och ganska trist gjorda saker hela vägen. Inte ens i början av 70-talet var det här särskilt ovanliga låtar, That´s Alright, Tutti Frutti, Keep A Knockin´, The Locomotion...

Alla hade redan innan On The Rocks gjorts av massor av av andra artister...och i de flesta fall bättre. Den enda låt, utöver Bä bä vita lamm, jag nu för tiden kan tycka är lite rolig att lyssna på är Pughs tolkning av The Locomotion, som här fått heta Ångmaskinen och täcker halva b-sidan. Den blir ganska stökig på slutet...

Det är kanske inte så underligt att den här LP:n ofta hittas i diverse begagnatbackar och att priset på Tradera sällan sticker iväg över 20 spänn. Men bara för Bä bä vita lamm är det här en platta jag nog tycker bör höra till samlingen ändå.

Nr: 1863/2222

Dwight Twilley tar tid

DWIGHT TWILLEY – WILD DOGS – 1986

Det kanske inte är så märkligt att Dwight Twilley aldrig lyckades. Det tar tid att lyssna in sig på hans skivor. Vid en första lyssning är det lätt att man avfärdar honom som lite tråkig, alldaglig och...tja...trist.

Så är det naturligtvis inte. Men Twilley kräver tid. Hans skivor går inte att ha på i bakgrunden medan man gör något annat. Då svävar låtarna liksom bara förbi utan att lämna några spår efter sig.

Wild Dogs är hans platta från 1986. Och som alltid gör Dwight Twilley lysande musik. Här finns väldigt mycket inspiration från 60-talets brittiska pop, men också från den amerikanska västkusten, surfmusik och pop.

Låten för dagen är utan en blinkning Sexual, skivans allra första spår. En fullkomligt briljant pop-pärla och den starkaste öppning man kan tänka sig. Men inte ens den sitter vid första lyssningen. Dwight Twilley tar som sagt tid på sig.

Tillbakalutade och softade Shooting Star är en annan favorit jag gärna spelar flera gånger. Twilleys darr på stämman och brianwilsonkänsla är läcker.

Baby Girl är tuff och rak, trots sitt märkliga arrangemang med synthar och ylande gitarrer. Det är amerikansk new wave, som inte kunde gjorts bättre. I mitten av 80-talet var universalmedlet för ”bra” musik synthar, digital mastering och andra tekniska finesser, som ofta tog överhanden.

Även Twilley drabbades av den sjukdomen. Men när det gäller Wild Dogs köper jag det ändå. Skivan är trots det väldigt personlig, känslig, stilfullt vacker och framför allt sparsam. Det här är en skiva värd att spela, flera gånger, gärna i rad. Då sitter den.

Nr: 1959/2222

Den nedre bilden är hämtad från skivans innerkonvolut.

Dwight Twilley är ingen hårding

DWIGHT TWILLEY – SCUBA DIVERS – 1983

Dwight Twilley är ingen hårding. Han är den ständigt missförstådde och aldrig erkände rockpoeten och drömmaren, vars texter nästan alltid är olyckliga och sorgsna.

När han på Scuba Divers försöker rocka till det tror jag honom inte. Försöker är rätta ordet, för särskilt tuff blir aldrig Dwight Twilley. Men han ska inte vara tuff. Han både låter och ser alldeles för trevlig och snäll ut för det.

Scuba Divers är hans andra skiva efter uppbrottet från Dwight Twilley Band och samarbetet med Phil Seymour. Den anses inte vara någon av hans bättre. Det är möjligt, men jag gillar den ändå. För givetvis gör han det här bra.

Dwight Twilley lirar pop, amerikansk new wave-pop med mycket Beatleskänsla över låtarna. Ibland vill jag också jämföra honom med Tom Petty. Fast en snällare variant och inte alls så elak och fräck. Scuba Divers är en LP som kan rulla på skivtallriken om och om igen.

Här finns inga låtar som tränger sig på eller kräver uppmärksamhet direkt. Dwight Twilley knackar bara på lite försynt med sin gudabenådade talang.

Inledningsspåret I´m Back Again verkar kanske först lite för allmän och vanlig. Men efter ett par gånger sitter den och då inser man att det här kunde inte Tom Petty själv gjort bättre.

Somebody to Love är vacker och synnerligen närvarande och väldigt, väldigt amerikansk. Fast amerikansk på ett bra sätt, inte överdrivet, svulstigt eller det allra minsta för mycket.

Men min absoluta favorit är ändå sympatiska Falling in Love Again. Bara för att den är så mycket Beatles att man nästan ser John Lennons ande sväva över skivan.

Nr: 1346/2222

Den nedre bilden är hämtad från skivans innerkonvolut.

Triumvirats eget Pompeii

NEW TRIUMVIRAT – POMPEII - 1977

Det finns en slags rangordning inte minst bland progressiva rockalbum. En del anses vara storverk, andra rena skräpet. Att det verkligen förhåller sig så behöver inte alltid vara sanning.

Jag tycker att en del album därför fått oförskyllt dåligt rykte, som till exempel Genesis album A Trick Of The Tail, bandets första utan Peter Gabriel, som trots det är en lysande bra LP.

En annan sån skiva är Triumvirats album Pompeii, som rent allmänt brukar sågas rätt kraftigt eftersom det ständigt jämförs med bandets storverk Spartacus. Och för att bandet här delvis har ny sättning.

Men Pompeii är i likhet med A Trick Of The Tail bättre än sitt rykte. Det är förmodligen inte något av de mest innovativa och nyskapande progressiva rockalbum som gjorts, men det klarar en närmare granskning utan problem. Jag gillar skivan.

Först och främst kan man väl slå fast att det verkligen rör sig om progressiv rock. Låtarna är långa vindlande melodislingor som kan sträcka ut sig i det oändliga, texterna sanslöst kryptiska och dessutom är det ett konceptalbum.

Och som sig bör när det gäller progrock, temat är bombastiskt och pompöst, skivan handlar om Pompeiis fall.
Räcker inte det?
Nej, tydligen inte.

Man kan väl lite ironiskt påstå att den här skivan blev Triumvirats eget Pompeii, början på nedstigandet till dödsriket eller vad man nu vill. Skivan blev aldrig omtyckt av fansen och numera klassas den som ett lågvattenmärke och säljs för en billig peng både hos begagnathandlare och på Internet.
Men pröva. Lyssna på skivan.

Nr: 521/2222

”Har man hört en, har man hört alla”

SHU BI DUA – 10 – 1983

Uppmuntrad av att inga hatmail anlänt eller att nån försökt hacka min blogg efter att jag skrivit om Shu Bi Dua 6, 13 och 78´eren, ger jag mig nu oförfärat på ännu en LP i Shu Bi Duas digra kollektion, 10:an.

Vilket nog får sägas är en skitskiva, om man inte har en viss förkärlek för dansk pop på mellannivå med lite småroliga – och inte ett dugg seriösa – texter. Sånt kan vara ohyggligt påfrestande för en del.

Och det är väl egentligen precis vad Shu Bi Dua 10 är. Om man inte, som jag, har en tendens att vilja plåga mig själv.

För att försäkra mig om att det verkligen är så lyssnar jag nu på skivan en gång till...

Och nja, Det är väl egentligen ingenting särskilt med den här skivan, ”har man hört en Shu Bi Dua-skiva har man hört alla”, var det nån som sa. Och det stämmer nog till viss del.

Även om man med säkerhet kan hävda att Shu Bi Dua årgång 1983, då den här plattan kom ut, är betydligt mer polerade och väloljat än under 70-talet. Men fan vet om de inte var lite roligare i början...

Men det är klart. Vill man ha lite dansk snygg och halvrolig pop, då är Shu Bi Dua 10 en bra skiva.

Nr: 550/2222

Ray Davies Soap Opera

KINKS – SOAP OPERA - 1975

Är det Norman själv som är Starmaker, är han sinnessjuk, eller är det nån slags utomstående kraft som tar över Normans kropp och till och med ”sleeps with his wife”...

Hur det verkligen förhåller sig har jag aldrig räknat ut. Och jag är inte helt säker på att Ray Davies heller hade full koll när hans skrev sin rockopera Soap Opera 1975. Eller så brydde han sig inte om det och överlät allt på lyssnaren. Den konstnärliga friheten, ni vet...

Jo, Soap Opera är ännu ett konceptalbum från Kinks på 70-talet. Men inte alls dålig, trots att det här är det nionde, tionde eller elfte konceptskivan i rad från Ray Davies.

Det är en riktigt bra platta. Betydligt mer rockig än föregångarna Preservation Act 1 & 2. Rolig och underhållande att lyssna på.

Kanske inte lika djup, seriös eller filosofisk som Kinks tidigare 70-talsoperor, men med humor. Det gillar jag.

Everybody´s A Star och Rush Hour Blues är dessutom väldigt bra låtar. Synd bara att Ducks On The Wall är med och sabbar förstasidan. Där är ankkvackandet i början det enda som håller hyfsad kvalitet i mina ögon (öron).

Men det vägs å andra sidan upp av Underneath The Neon Sign som i mina öron (igen) borde vara en av de bättre låtar Ray Davies gjorde under 70-talet. Och sen har Ordinary People en sån där liten retlig melodi som gärna sätter sig.

Starmaker inser i slutet att han så gått upp i Normans personlighet att han inte komma loss från honom, om jag hajat storyn rätt. Så illa är inte mitt förhållande till Soap Opera. Men jag tycker den är rolig att spela...och gör det gärna igen...

Nr: 475/2222

Hippiemusik och tillbaka till naturen

GROWING GRASS – FLYKTFÖRSÖK – 1972

Jag antar att Growing Grass ska räknas in bland de svenska proggbanden på 70-talet, även om det är mer hippieromantik och tillbaka-till-naturen än politiskt orienterade texter.

Jag kan inte påstå att Flyktförsök nu för tiden är någon större musikalisk aha-upplevelse, även om man nog kan hävda att Growing Grass var betydligt bättre musiker än många av de andra gamla proggbanden.

Jordnära svensk folkpop låter som en bra beskrivning tycker jag. Här finns en hel del svensk folkmusik, mycket akustisk gitarr, banjo, mandolin och balalajka.

Lite dylanskt är det på sina ställen och dragningen till hippiemusiken är ganska tydlig den också. Då tänker jag främst på den mer introverta grenen där Marc Bolan* (!) på sin tid faktiskt var en av föregångarna.

Bland kännarna av svensk progg brukar Growing Grass jämföras med Contact...de där med Hon kom över mon...en gammal proggklassiker...ni vet.

Ibland sägs det till och med att Growing Grass är en fortsättning av Contact. Det kan säkert stämma, ett par av bandmedlemmarna kom från den gruppen.

Flyktförsök är Growing Grass andra och sista LP. Den första, som kom ut året innan, blev inte särskilt omtyckt av folket i kollektiven.

Texterna var på engelska och Growing Grass ansågs därmed vara alldeles för kommersialiserade. På Flyktförsök handlar det däremot uteslutande om svenska texter.

Nr: 1235/2222

* Alltså de skivor han gjorde med Tyrannosaurus Rex, långt före glamrockskivor som Electric Warrior och liknande.

Grovt till och med för Zappa

FRANK ZAPPA & THE MOTHERS – FILLMORE EAST JUNE 1971 - 1971

Fillmore East 1971 sägs vara The Grande Finale eller höjdpunkten på Zappas ”epok” med Flo & Eddie, alltså Howard Kaylan och Mark Volman från The Turtles.

Det sägs också vara en tidsperiod då Zappas taktik för att popularisera komplex musik var att plocka in synnerligen ekivoka och perversa inslag, vilket i det här fallet i princip innebär att Flo & Eddie skriker ”sperma” och ”jättekuk” så många gånger som möjligt på så kort tid som möjligt.

Finalen av föreställning blir då de både turtlessångarna sjunger sin gamla slagdänga Happy Together i utbyte mot sexuella tjänster...

Nja, hur roligt är detta då? Inte särskilt, skulle jag vilja säga. Jag vet inte om Zappas ”taktik” gick hem 1971, när den här skivan spelades in. I min mening är det här lite för grovt, övertydligt, för att bli intressant.

Det gick bättre i slutet av samma årtionde med Bobby Brown. Men då hade han den goda smaken att inte ha två skrikhalsar vid sin sida, och var inte så rakt på..

Jag har ingen som helst koll på vad de riktiga zappologerna anser om detta alster. Men Fillmore East, June 1971, tycker jag inte är en särskilt rolig zappa-skiva.

Dels för showen, men också för det ganska dassiga ljudet – för att vara Frank Zappa. Dock håller jag avslutningen med Peaches En Regalia ganska högt.

Men det vet jag inte om det hänger på det som hänt i låtarna innan eller om just den här versionen är bra...

Nr: 942/2222

XTC in i 80-talets popvärld

XTC – ENGLISH SETTLEMENT – 1982

English Settlement har jag numera på vinyl. Men den har funnits i samlingen längre än så. Jag köpte den på CD under en semesterresa i början av 90-talet.

Under bilresan hörde jag Senses Working Overtime på radio och ville höra resten av låtarna på English Settlement också. Insåg att jag förmodligen missat något.

1. Att jag blev förvånad är bara förnamnet. English Settlement har ett lite annorlunda sound jämfört med skivorna innan, Drums And Wires och Black Sea. Men inbilla dig inte att musiken på något sätt är ”lättare”. XTC gick fortfarande sina helt egna vägar 1982.

2. Att XTC med English Settlement tog ett steg framåt i utvecklingen är ingen tvekan om. English Settlement är mer gitarrpop än tidigare. Soundet är majestätiskt men utan att gå över gränsen till bombastiskt.

3. English Settlement en platta jag verkligen gillar. Det var en värdig övergång för XTC in i 80-talets popvärld, utan att på något sätt falla i de vanliga fällorna. Inte ens Senses Working Overtime, som blev en hyfsat stor hit kan beskyllas för det.

4. Gamla XTC-fans har säkert stor behållning av skivan. Visserligen är de riktigt knepiga melodierna ett minne blott. De mer våldsamma inslagen är borta, men överraskningarna är kvar. English Settlement är en alldeles nödvändig LP.

Nr: 2127/2222