The Musical Box: januari 2014

fredag 31 januari 2014

Graham Parker och hans gitarr

GRAHAM PARKER – LIVE ALONE IN AMERICA – 1989

Året innan Tesla (enligt fansen) var först med att ge ut ett unplugged-album gjorde Graham Parker det. Men 1989 var innan unplugged blev ett begrepp, så Parker kallade kort och gott sin liveplatta Live Alone. Och eftersom konserten spelades in i USA lade han för säkerhets skull till In America...Live Alone In America.
Graham Parker var redan då en gammal new wave-hjälte. Han hade rötterna i den brittiska pubrocken. Därför är det inte konstigt att han är så bekväm i rollen med bara sig själv och en gitarr på scenen.

Live Alone är i sin enkelhet ett riktigt skönt livealbum att lyssna på, där Graham Parker hämtar låtar både från sin tidiga karriär hemma i England och från senare skivor. Han får till en läcker blandning av gammalt och nytt material som är mycket tilltalande.
En låt vars storhet jag upptäckte här var Three Martini Lunch, som vad jag vet inte finns på någon av hans studioalbum. Men för min del – som fortfarande har Parkers magiska 70-talsalbum i klart minne – blir de akustiska versionerna av gamla skönheter som Howlin´ Wind-klassikerna White Honey och Back To Schooldays de starkaste intrycken.

Allra roligast är kanske ändå när han ger sig på You Can´t Be To Strong från Squeezing Out Sparks. Och så blir jag förvånad över hur pass bra dessa gamla rockers ändå funkar trots att de är nedmonterade till bara gitarr och sångröst.

Nr: 411/2222

torsdag 30 januari 2014

Little Feats mambo

LITTLE FEAT – REPRESENTING THE MAMBO – 1990

Det fanns en hel del kreativitet kvar i Little Feat även i slutet av 80-talet, trots att det då var tio år sedan Lowell George dött i hjärtattack. Det insåg jag när Representing The Mambo lite oväntat dök upp 1990.
Då var Little Feat nästan helt bortglömt. Att de gjort en alldeles lysande comebackplatta något år innan – Let It Roll – hade bara de trognaste fansen koll på. Jag visste ingenting förrän jag hörde Rad Gumbo i radion...

Representing The Mambo var en LP jag verkligen gillade. Jag tyckte Little Feat hittade en väl avvägd men ganska snårig väg genom sydstatsrock, cajun, Steel Dan-jazz och Michael McDonald-soul. Och mambo också, så klart. Rockiga Texas Twister och osande heta Rad Gumbo var mina favoriter då. Funkiga Woman In Love och smäckra jazzlåten The Ingenue tycker jag bäst om nu.

Men lite förvånad blev jag allt när jag för några dagar sedan läste ett par gamla recensioner om skivan. Kritikerna gillade den tydligen inte. Ett snabbjobb bara för att följa upp Let It Roll, för mycket synthar och dåliga texter...ungefär så lät det.

Det där med syntharna kan jag väl hålla med om. Men 1990 hade det där grandiosa soundet en nästan förförisk effekt på de flesta...mig också. Nu för tiden är den inte riktigt lika het, men ändå inte smaklös...

Nr: 813/2222

onsdag 29 januari 2014

”Typiskt brittiskt” av italienska PFM

PREMIATA FORNERIA MARCONI – CHOCOLATE KINGS – 1975

Namnet på den här plattan kan tyckas lite fånigt...chokladkungarna. Men jag misstänker att det är en ironisk kommentar till den amerikanska livsstilen som det här italienska progrockbandet var ganska kritiskt till. Den här plattan spelades in i USA och nånstans har jag läst att de innan inspelningen tvingades PFM antingen ändra i texterna eller skriva om dem helt.
Det är en överraskande bra LP. Premiata Forneria Marconi, eller PFM som de vanligtvis brukar kallas, har en osviklig känsla för melodier som de också ger uttryck för. Jag drar mig inte för att jämföra den här LP:n med Genesis konceptmästerverk The Lamb Lies Down On Broadway eller Emerson Lake & Palmer, så bra är den.

Lite förvånande att musiken är så förhållandevis ”typisk brittisk”, men det är bara en tanke... Om jag inte alls känt till bandet hade jag nog knappast gissat att de var italienare.
Jag hade egentligen inget större hopp om att ha hittat något storverk när skivan dök upp i en begagnatback. PFM anses av kännarna i mitten av 70-talet passerat sin topp, tidigare album som till exempel Photos Of Ghosts nämns med betydligt större respekt.

Men nog håller Chocolate Kings för mig. Särskilt gillar jag inledning med de två första låtarna; From Under och Harlequin. B-sidans Out Of The Roundabout är också en riktig läckerbit.

Sammanlagt finns det fem spår på skivan. De övriga två håller dock inte lika hög klass. Men man kan inte få allt...

Nr: 2069/2222

tisdag 28 januari 2014

Jethro Tulls felande länk

JETHRO TULL – BENEFIT – 1970

Benefit är Jethro Tulls tredje album, den kom 1970, mellan Stand Up och Aqualung, Jethro Tulls tidiga mästerverk. Men Benefit har inte mycket av den glansen. Man skulle nog kunna påstå att den är Jethro Tulls felande länk, ett lite tråkigt mellanspel...

Jag saknar det där naturliga fantasiflödet, de oväntade vändningarna och spännande ideérna. Benefit är lite för allvarlig, alldeles för seriös och därför tråkig.

Nästan som om Ian Anderson vill predika, men inte har något direkt vettigt att säga.

Kanske tycker jag så eftersom det inte går att låta bli jämförelser med Stand Up (skivan innan) och Aqualung (den efter). Det går knappast, det var unika skivor, Aqualung dessutom Tulls stora, stora genombrott.

Men om man låter bli det är Benefit faktiskt inte alls så himla dålig. Då är det en riktigt hyfsad progrockskiva, om man väljer ut godbitarna.

Skivans första spår till exempel. With You There To Help Me låter som ett psykedeliskt experiment, ett deprimerande epos, mörkt men ändå positivt, om nu nån hängde med där. Och Nothing Is Easy är ju faktiskt en av mina absoluta tull-favoriter.

Så här då. Jag tror Ian Anderson led av prestationsångest. Därför är Benefit som den är.

Nr: 1295/2222

måndag 27 januari 2014

En upprättelse för Bob Welch

FLEETWOOD MAC – MYSTERY TO ME – 1973

Utan att darra för mycket på rösten vågar jag nog utnämna den här LP:n till Fleetwood Macs bästa album perioden mellan Peter Green och Lindsey Buckingham. Musiken har både en lätt beslöjad skönhet och en vild otämjd uppsyn.
Ett mångtydigt album som jag påstår också är en upprättelse för Bob Welch. Hans tid i Fleetwood Mac har i efterhand setts som bandets svagaste period*. Men Mystery To Me är hans album. Det är hans låtar som får albumet att lyfta. Lätt psykotiska Hypnotized och ruffiga The City lägger jag fram som bevis.

Men som med alla Fleetwood Macs album i början av 70-talet är det en ganska spretig skiva. Welch står för sex låtar, de lite tyngre sakerna, som skiljer ganska ordentligt från övriga, främst Christine McVies låtar. Där handlar det mer om rakryggad slimmad pop, om än på gränsen till experimentell.
Mystery To Me blev en storsäljare 1973, men som med de flesta andra av Fleetwood Macs album före Lindsey Buckingham och Stevie Nicks saknas de där riktigt stora hitlåtarna.

Kanske var det därför skivan gick mig nästan spårlöst förbi på den tiden. Det är först på senare år jag haft både tid och intresse att gräva i FM:s mycket omfattande diskografi. Nu kan jag konstatera att Mystery To Me är något av ett övergångsalbum. Det visar både bakåt till Greens bluesrock och pekar ut det håll Fleetwood Mac skulle nå senare med Rumours i mitten av 70-talet.

Men att av den anledningen utnämna MTM till en brytpunkt för Fleetwood Mac kan jag inte. Inte minst för att gruppen året efter gjorde ett ganska djupt bottennapp med LP:n Heroes Are Hard To Find, Bob Welchs sista.

Fleetwood Macs historia går inte att beskriva på något enkelt sätt. Nästan varenda platta i början av 70-talet pekade ut nya riktningar...beroende på att gruppmedlemmar byttes ut och inre stridigheter. Men den som är intresserad av Fleetwood Mac före Buckingham/Nicks borde absolut kolla in den här plattan.

Nr: 420/2222

* Bob Welch accepterade aldrig som ”riktig” medlem av Fleetwood Mac trots att det var han som under några kaotiska år var den som lyckades hålla bandet flytande. När gruppen invaldes i rockens Hall of fame fick han ingen inbjudan till festen...

söndag 26 januari 2014

Antingen eller med Of Montreal

OF MONTREAL – ALDHILS ARBORETUM – 2002

Jennifer Louise är en fantatisk liten poplåt. Beatlespop, britpop, hänförande...men genomträngande och stundtals skärande...så låter det när Of Montreal ligger bakom. Amerikansk indiepop från det tidiga 2000-talet.
Jag vet faktiskt inte varför jag fastnade för deras album Aldhils Arboretum, det ska enligt profftyckarna inte vara något av deras bästa.

Förmodligen var det bara för låten Jennifer Louise, som jag hörde i bilradion och sen inte kunde släppa. När jag hittade CD:n och såg att låten var med kunde jag inte låta bli.
Ett ganska bra köp tycker jag nog. Of Montreal är knappast mainstreampop, de har en ganska vass edge och sångaren är mycket speciell i sitt uttryck. Jag misstänker att det är ett sånt där band man antingen älskar eller avskyr.

Att hitta nåt mellanläge är svårt. Det är svart eller vitt, upp eller ner. Det är svårt att inte ha nån åsikt om Of Montreals musik.

Jennifer Louise tycker jag är skivans bästa spår. Aldhils Arboretum spretar annars åt alla möjliga håll.

Det är både vackert och välgjort, men samtidigt påfrestande och irriterande. Svart eller vitt...

Nr: 194/CD

lördag 25 januari 2014

Ett försök att hänga med

GOLDEN EARRING – GRAB IT FOR A SECOND - 1978

Golden Earring dundrade igenom 1973 med Radar Love och albumet Moontan. Ett av tidernas bästa progressiva rockalbum, om du frågar mej.
Det var några år sen...men de här holländska rockhjältarna lever faktiskt fortfarande och sprattlar emellanåt till med en ny platta. Så sent som 2006 (vad jag vet) kom deras senaste.

Gruppen bildades redan 1961, har haft samma sättning sedan 1970 och bör därmed räknas in i kategorin ”världens äldsta nu levande rockband”, ihop med Stones och några få till.

Kanske skulle man lite elakt också kunna kalla dem ”världens äldsta nu levande One-hit wonder”. För lika stora som 1973 och Radar Love blev aldrig Golden Earring igen, även om de gjorde massor med försök.

Den här skivan, Grab It For A Second från 1978, är ett i raden. Golden Earrings trettonde album! Sammanlagt har de fram till i dag har de släppt 24 studioalbum och dessutom minst sju liveplattor.

Även om det där är imponerande har jag lite svårt för Grab It For A Second. För det första lämnade Golden Earring den progressiva rocken ganska snart efter Moontan och tassade ut på gungflyn som new wave, funk och vanlig hederlig treackords hårdrock.

Den här plattan är någon slags blandning av allt det där. Kanske var det ett försök att hänga med i tiden, kanske var det en mindre sell-out, för här finns ett par låtar som en fotbollspublik skulle kunna ta upp och sjunga som allsång. Lite oumpa-oumpa med andra ord.

Så särskilt bra blir det inte, får jag väl erkänna. Möjligtvis skulle man kunna påstå att titelspåret är en liten fläkt från ”den gamla goda tiden”, men inte mycket mer.

Nr: 1241/2222

fredag 24 januari 2014

Roger Waters domedagsstämning

ROGER WATERS – AMUSED TO DEATH – 1992

Melodiöst? Inte för ett ögonblick, det är inte Roger Waters grej alls. Melodilöst snarare. Men effektfullt. Massor av ljudeffekter, det är Roger Waters grej det.
Amused to death? Tja, varför inte. Musiken är grandios och uppblåst. Och påminner inte så lite om The Wall. Waters vet hur man gör för att återanvända gamla beprövade framgångsrecept. Den här gången går det faktiskt hem. Amused To Death vill jag nog påstå är ett av hans bättre verk efter 1978...kanske det bästa.

Amused To Death är definitivt klart starkare än tidigare soloalbum med Waters. Inte så avskalad som The Pros och absolut ingen misshandel med synthar och 80-talseffekter som Radio K.A.O.S.

Men det är inget positivt budskap han har att komma med (den här gången heller) ”What God wants, God gets, God help us all”...samtidigt som det är den låt/sekvens på skivan som ger det största intrycket. Möjligtvis var det ett försök att återupprepa något av Another Brick In The Wall-hysterin, som dock inte går riktigt hem.
Men vad Waters gör så förbannat bra är att han med hjälp av kraftfulla effekter skapar stämningar, atmosfär. Hans filosofiska funderingar i texterna hjälper till att bygga upp en lätt desillusinerad domedagsstämning.

Som helhet, väldigt bra gjort. Men problemet, som alltid när det gäller Waters soloalbum, är att det i längden blir lite tråkigt att lyssna på.

Jodå, albumet finns på vinyl. Men eftersom det är en 92:a, eftertraktad dessutom, är den synnerligen svår att få tag på...och svindyr. Jag nöjer mig tillfälligt med denna CD.

Nr: 24/CD

torsdag 23 januari 2014

Föregångaren till Gentle Giant

SIMON DUPREE & THE BIG SOUND – AMEN – 1982

Amen är en riktigt trevlig popskiva. Det är ingen originalplatta med detta halvt legendariska 60-talspopband utan en samlingsskiva från det tidiga 80-talet. Skivor med Simon Dupree & The Big Sound är förtvivlat svåra att hitta så jag har fått nöja mig med den här.
Jodå, The Big Sound har en viss legendarstatus i en del kretsar. Detta för att de – tro det om du vill – var embryot till Gentle Giant, ett av den progressiva rockens mest originella och experimentella band på 70-talet.

Det kan man inte ana när man hör Amen, det är 60-talspop. Kanske är det så att Simon Duprees popskivor ska placeras i samma fack som Genesis ”okända” debutplatta From Genesis To Revelation, David Bowies tidiga singlar och liknande saker.
Simon Dupree & The Big Sound från Portsmouth i södra England inspirerades inte minst av Beatles, men lyckades aldrig lika bra som sina liverpoolkollegor.

De kämpade och slet, gav ut ett mindre berömt album (Without Reservations, 1967) och en trave lika illa berömda singlar, men fick aldrig det där riktigt stora erkännandet. Det är så klart lite synd. Låtarna på Amen, där melodier från original-LP:n och de bästa singlarna samlats, är charmig beatpop.

Lite psykedelia kan jag också ana, det dyker på ställen upp både fuzzgitarr och mellotron. Det är en LP man kan lyssna flera gånger på utan att tröttna. 1969 tröttnade däremot bandet på att aldrig komma nån vart och upplöstes därmed.

Fortsättningen blev alltså Gentle Giant som de tre Simon Dupree-bröderna Ray, Phil och Derek Shulman var med och startade. Men det är en helt annan historia...

Nr: 1663/2222

onsdag 22 januari 2014

Den ultimata rockoperan

THE WHO – QUADROPHENIA – 1973

Ha, det trodde du kanske inte! Men det perfekta konceptalbumet finns. Den ultimata rockoperan, den enda rockoperan värd namnet, Pete Townshends Quadrophenia.
Till skillnad mot det mesta annat i genren är detta ingen uppblåst, utdragen och krystad historia. Här finns ingen utfyllnad med långa oförklarliga sekvenser. Det handlar inte heller om ljudeffekter, som Pink Floyds The Wall.

Quadrophenia är högst närvarande från första låten I Am The Sea till avslutningen fyra LP-sidor senare med Love Reign O´er Me. Det är genomarbetat och genomtänkt, historien är delvis sann, delvis psykedeliskt galen.

Musiken är briljant nästan hela vägen (jag skulle vilja påstå att varenda låt är bra, men det skulle vara lögn. Nån enstaka låt på b-sidan och någon av de sista luktar faktiskt lite utfyllnad, men resten är magisk rockhistoria).
Quadrophenia är ett verk av en enda man, Pete Townshend. För detta ska hans stjärna för evigt lysa på rockmusikens egen himmel. Vi förlåter honom genast för diverse suspekta saker han gjorde efter det. Allt annat han gjorde efter 1973 har överskuggats av Quadrophenia.

På tal om Townshend är det förresten inte så mycket gitarr här som man skulle kunna tro. Nä, han fortsatte på den inslagna vägen från Who´s Next (skivan innan, som också den är rockhistoria) och arbetade mer med synthar och andra instrument, till och med orkesterarrangemang. Men här spelar det ingen roll vilka instrument som används, det handlar om den känsla musiken förmedlar.
The Who radar upp den ena fantastiska låten efter den andra, The Real Me, Quadrophenia, The Punk And The Godfather, Bell Boy, Doctor Jimmy. Men kronan på verket är 5:15 där trummisen, galningen Keith Moon är rent av magisk. Lyssna också på Townshends stenhårda gitarriff i The Real Me.

Denna dubbel-LP fick jag tag i 1980 på en så märklig skivköparplats som den årliga motormässan i Jönköping. I dånet från oräknerliga V8-motorer gjorde jag ett av mina bästa skivköp någonsin.
Detta album låg sedan till grund för filmen med samma namn som kom 1979. Den ska inte förväxlas med soundtracken till filmen, som också finns på vinyl. Den återkommer jag till vid annat tillfälle.

Nr: 144/2222

tisdag 21 januari 2014

Quos sista riktiga klassiker

STATUS QUO – ON THE LEVEL – 1975

Jag tror man kan påstå att On The Level är Status Quos sista klassiker. Den sista LP de gjorde med det där riktigt ruffiga boogierocksoundet. På skivan efter, Blue For You*, var det ett betydligt mer polerat Status Quo som presenterade sig.
Här finns dessutom Down Down, som på något sätt sammanfattar hela essensen av Status Quo. Adrenalinspumpande, råtung boogie.

Saken blir inte sämre av att LP-versionen av låten är över fem minuter lång, singeln – som naturligtvis var en jättehit – är bara drygt tre minuter. Om jag får bestämma är LP-versionen av Down Down brutalt mycket roligare.
On The Level är så klart inte bara en singelhit, man gjorde inte skivor så på den tiden. Nej, Status Quo vräker ur sig den ena stentuffa hårdrocklåten efter den andra, nästan varenda en hit.

Det börjar med Little Lady, som är en inledning med respekt, fortsätter med Most Of The Time, Over And Done...och slutar med Chuck Berrys Bye Bye Johnny. Bara 39 minuter, men det räcker för att övertyga mig.
 
Men jag påstår inte på något sätt att On The Level är Status Quos bästa av klassikerna. Nej, där håller jag Quo högre, och oftast också både Piledriver och Hello.

Men att On The Level är en av Quos allra bästa album finns det inga som helst tvivel om.

Bevis för detta: försök hitta skivan begagnad i bra skick...Alla som har den...eller har haft den...har spelat den...mycket...

Nr: 966/2222

* ...som kanske borde räknas till klassikerna också...jag kan inte bestämma mig...

måndag 20 januari 2014

Amazing Blondel tillbaka till medeltiden

AMAZING BLONDEL – ENGLAND – 1972

Jag kan inte säga att jag är överdrivet imponerad av Amazing Blondel. Idén är visserligen intressant, att använda sig av medeltida instrument som krumhorn, luta och liknande, stämsång och medeltida melodier.
En ganska smal nisch inom den progressiva folkrocken där jag närmast kommer att tänka på ett annat brittiskt band, Gryphon.
Gryphons musik gillar jag, men Amazing Blondel når inte fram till mig alls på samma sätt. Deras musik blir bara ”trevlig”, men knappast intressant eller spännande.

Åtminstone är det så med deras album England, som jag den senaste tiden lyssnat rätt mycket på. Andra album med gruppen, tidigare och senare, kan jag inte uttala mig om.
Möjligtvis blir det så för att Amazing Blondel inte går hela vägen. Att använda sig av medeltidsinfluenser i popmusik var i början av 70-talet visserligen mer progressivt än vad folk i allmänhet kunde tänka sig.

Men till skillnad från Gryphon - som i en jämförelse nu blir än mer vågade - håller sig Amazing Blondel lite för mycket till redan fastställda normer och regler. Musiken på England låter helt enkelt som medeltida musik framfört av ett popband. Vilket inte är jättespännande när man tänker efter...
Nåja, värdelös är skivan inte alls. England har givetvis sina kvaliteter och Amazing Blondel är en grupp skickliga musiker. Jag har upptäckt att för min del fungerar deras musik bäst som lite lagom bakgrundsmusik. Den stör inte i onödan med andra ord.

Förstasidan, med tredelade sviten The Painting, tycker jag är den bästa delen.

Nr: 294/2222

söndag 19 januari 2014

Kraftfullt av John Barry

THUNDERBALL – SOUNDTRACK – 1965

James Bond jagar S.P.E.C.T.R.E-skurkar på Bahamas och upptäcker de två stulna atombomber Blofeld håller världen i ett järngrepp med. Det blir en enkel match för James Bond.
Åskbollen hade premiär 1965 och var den fjärde James Bond-filmen. Tanken var att Shirley Bassey för andra gången i rad skulle få göra ledmotivet*, men sent in i produktionen ändrades det till Tom Jones. Låten Thunderball ska man numera nog räkna till hans klassiker. Det sägs att Tom Jones var nära att svimma under låtens sista långa utdragna ton.

Resten av musiken stod John Barry för, vilket han gjort även för de tre tidigare filmerna och skulle göra för många till efter Åskbollen.
 
Det var ett kraftfullt soundtrack han fick ihop. Helt instrumentalt, förutom Tom Jones, men dramatiskt och omtumlande. En av få soundtracks i min samling som faktiskt funkar att lyssna på för sig själv, utan filmen.

Dock finns inte all musik från filmen med på skivan utan bara drygt den första halvan. Det sägs att det blev så bråttom att få i ordning skivan att John Barry helt enkelt inte hann med.

Min LP är en monoinspelning från 1965, vilket gör saken ännu lite bättre.

Nr: 40/2222

* Goldfinger, 1964

En symbol för hippietiden

EASY RIDER – SOUNDTRACK – 1969

Filmen Easy Rider har blivit en symbol för hela hippietiden på 60-talet. Peter Fondas och Dennis Hoppers kaotiska Harley Davidson-tripp mot Mardi Gras är en legendarisk film. De realistiska scenerna är en orsak...
Och orsaken till att de scenerna blev så lyckade var att det var ”på riktigt”. Både Hopper och Fonda sägs ha varit duktigt påtända under inspelningarna, vilket säkert stämmer. Easy Rider är en rörig film...

Musiken till filmen var också ”på riktigt”. Easy Rider blev något av en banbrytare då man använde sig samtida redan utgiven populärmusik. Det hade inte gjorts innan.

Bara en låt skrevs direkt för filmen, Ballad Of Easy Rider av Roger McGuinn.

Tack vare filmen blev Steppenwolfs klassiker Born To Be Wild en hit...för första gången...den har ju kommit tillbaka flera gånger senare också...

The Band, Jimi Hendrix och Electric Prunes är andra legendariska band som medverkar på soundtracken. Okända The Smith fick en knuff framåt av skivbolaget då deras version av The Weight togs med på LP:n. I filmen är det dock THE BAND som gäller.
Originalet gavs i USA ut av Dunhill Records. Den vanligaste här i landet är dock den MCA-reissue som kom ut något år senare.

Nr: 23/2222

En mörk och småfräck ton

CABARET – SOUNDTRACK – 1972

Cabaret är min första upplevelse av musikal...på film. Och kan ni tänka er. Den här filmen hade premiär 1972, men det dröjde flera år innan den kom till Jönköping. Jag kan inte svära på det, men jag har för mig att det var 1979 jag gick och såg den...och då på Rigolettos bio, i källaren under Folkets Hus i Jönköping. Helt säker på årtal är jag dock inte.
Filmen byggde på broadwaymusikalen Cabaret, som första gången spelades 1966. Men likheterna mellan musikalen och filmen sägs inte vara särskilt stora. Båda handlar dock om 1930-talets Berlin och det dekadenta nöjeslivet där.

I en av huvudrollerna finns Liza Minnelli som Sally Bowles. Filmen fick åtta Oscars och blev Minnellis stora genombrott.
För mig är detta en av de stora musikalfilmerna...musiken har en mörk dekadent och småfräck ton. Willkommen, Mein Herr, Maybe This Time och inte minst Money Money är fortfarande musikstycken som jag gärna lyssnar på. Tummen upp för Cabaret, både filmen och soundtracken.

Nr: 11/2222

En köttätande växt från Venus

LITTLE SHOP OF HORRORS – SOUNDTRACK – 1987

Det här är soundtracken från filmen Little Shop Of Horrors...som baseras på broadwaymusikalen med samma namn...som baseras på filmen med samma namn...från 1960.
Det gick många turer innan den här LP:n alltså. Om det är bra eller dåligt kan jag inte svara på. Det jag vet är däremot att Jack Nicholson var med i den första filmen, och att i den senaste hade Steve Martin en av huvudrollerna.

Little Shop Of Horrors är en rockmusikal där musikens ursprung finns nånstans mellan 60-talspopen och soul. Vilket jag egentligen inte har mycket mer att säga om. Handlingen i filmen är märkligare.
Blomsteraffärsbiträdet Seymour får tag i en växt som visar sig vara en människoätande varelse från Venus. Han döper den till Audrey II efter sin hemliga kärlek och matar den med människokött...

I rollerna dyker det dessutom upp en galen tandläkare och diverse andra udda figurer. Roligt och konstigt. I originalfilmen sägs växten ha gett sig på levande människor.

Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen)

Ian Gillan som Jesus

JESUS CHRIST SUPERSTAR – 1970

Det finns säkert lika många åsikter om denna box med två LP-skivor som det finns ägare till den. Sen finns det nog en och annan som inte tycker något alls.
Det här är en musikal av Andrew Lloyd Webber, men den börjar inte sin berättelse på något scengolv. Skivorna släpptes först som ett konceptalbum och blev därefter en musikal, vilket kanske inte är den vanliga vägen att gå i den branschen...vad vet jag.

I den här inspelningen - för det finns ungefär lika många versioner av Jesus Christ Superstar som det fanns Leninmonument i Sovjetunionen - har Ian Gillan huvudrollen som Jesus. Det är hela grejen.

Soundtracken från filmversionen med Ted Neely kommer aldrig i närheten av det här. Gillans sångröst var på den tiden rakbladsvass och kristallklar även i de allra högsta tonerna. Här får hans röst ett utrymme han sällan fick i Deep Purple. Det gör den här inspelningen mycket lyssningsvärd.

Sen gillar jag musiken av en anledning till. Det är psykedelisk rock som skulle kunna vara hämtad direkt från San Francisco i slutet av 60-talet. Jag är helt övertygad om att Webber hittat sin inspiration till de här låtarna bland pårökta hippies och andra 60-talets inåtvända navelskådare.

Här finns influenser från Jefferson Airplane, Sly and the Family Stone, Grateful Deads acid-rock och en hel del annat. Kombinationen med den bibliska berättelsen blir därför nästan komisk.

Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen)

Musikfilmen The Commitments

THE COMMITMENTS – SOUNDTRACK – 1991

Att Mustang Sally blev en jättehit i början av 90-talet kommer väl de flesta ihåg. Det var tack vare den här filmen, The Commitments, som den gamla Wilson Pickett och Mark Rice-låten dammades av igen.
Musikfilmen The Commitments utspelar sig på Irland och handlar om ett gäng ungdomar som brinner för soulmusik och har hjältar som Otis Redding, och Aretha Franklin. Och de lyckas till slut, trots att soul knappast var det det allra största där och då.

En trevlig liten bagatell till filmrulle, kan man väl säga. Filmen var ny 1991, men inte musiken. Alla låtar är nyinspelningar av gamla soulörhängen, och det är vackert så. Ibland blir det rätt kul när såna saker fiskas upp igen och den här gången blev det bra.

Faktum är att skådespelarna också var ”nya”. De valdes dessutom ut mer för sina musikaliska talanger än för sina erfarenheter som skådisar. En del av dem lyckades senare rätt hyfsat, tack vare filmen, att bli etablerade musikstjärnor.

Jag tänker då närmast på Andrew Strong som i filmen hade rollen som sångare. Syskongruppen The Corrs fick också ett genombrott tack vare filmen.

Nr: xxx/various (utrensad ur samlingen)

Soundtracken The Doors

DOORS – AN OLIVER STONE FILM/SOUNDTRACK – 1991

Av någon anledning hamnde den här skivan i min samling, soundtracken från Oliver Stones film om The Doors från 1991. Jag vet inte varför.
Låtarna på skivan har jag däremot hört. Många gånger. Nödvändigtvis har jag dock inte hört just den här plattan särskilt ofta. Mest beroende på att jag har det mesta som finns här i original. Och det är ju alltid roligare att lyssna på hela skivan i stället för ett antal väl valda hits.

Den här plattan kan väl ses som ett i mängden av alla samlingsalbum som finns med The Doors. Riders Of The Storm, Break On Through, Light My Fire och de där stora hitsen finns så klart med här också.

Skillnaden är kanske att flera nummer från Morrisons album An American Prayer har fått plats här också. Den skivan spelades in efter hans död då man hittade inspelningar där Morrison läst in dikter och andra betraktelser, vilka sedan sattes musik till. Ganska effektfullt på sina ställen, även om man helt säkert kan tycka det är både spekulativt och cyniskt.
I vilket fall som helst ger de inspelningarna den här soundtracken en lite annorlunda touch än de vanliga samlingsalbumen. Men om det är värt att lägga ner några större pengar på den vet jag inte. Då är originalinspelningarna mer spännande.

Jag vet inte hur jag ska försvara det här skivköpet. Möjligtvis kan jag väl påstå att jag köpte skivan i desperation. 1991 var inget större musikår.

Nr: 960/2222

Kladdigt av Fonzie

FONZIE FAVORITES – HAPPY DAYS - 1976 

TV-serien Fonzie (Happy Days) måste vara en av de fånigaste tv-program från 1970-talet som vi någonsin begåvats med från andra sidan Atlanten. Den var så usel att det fortfarande skämtas om den...i andra amerikanska tv-serier...som är på ungefär samma nivå.
Huvudpersonen är stentuffe tonårshjälten Fonzi som huserar på ett vägfik tillsammans med sina korkade polare. Förutom Fonzie själv finns en huvudrollsinnehavare till...en jukebox...

Tiden är så klart sent 1950-tal och jag undrar om idén till serien inte kom från filmen Sista natten med gänget (American Graffiti). Mycket brylkräm är det i alla fall...

Så här över 40 år senare är det nog den där jukeboxen som är den eventuella behållning man kan ha av denna serie, som gick i oändligt många avsnitt...

På den här LP:n finns en del av de där låtarna som fanns i jukeboxen, Charlie Brown med Coasters, Bobby Darins Splish Splash, Great Balls Of Fire med Jerry Lee Lewis och så vidare...

Egentligen inga dåliga låtar alls. Det är bara det att när man kopplar ihop det med Fonzie blir det ganska kladdigt (av brylkräm...).

Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen)

lördag 18 januari 2014

The Song Remains the Same växer

LED ZEPPELIN – THE SONG REMAINS THE SAME – 1976

Filmen The Song Remains the Same har jag:
1. Genomlidit
2. Kollat på med viss tvekan
3. Stirrat mig igenom utan att missa en ton eller ett solo

Den blir bättre alltså... En del har kallat filmen The Song Remians the Same för Led Zeppelins mest onödiga inspelning. Soundtracken har fått precis samma omdöme...om inte ännu värre...
Jag hävdar tvärtemot att det är Led Zeppelins kanske mest underskattade verk. Det Led Zeppelin gjorde på The Song Remains the Same lyckades de aldrig fånga på samma sätt i studion.

Först och främst tänker jag på tre låtar; The Song Remains the Same, No Quarter och Dazed and Confused. De två första bara för att de fanns med på LP:n Houses of the Holy, Led Zeps experimentskiva från 1973 som ärligt talat blev lite för flippad. Men live ger de låtarna rättvisa. Inspelningen här av No Quarter gör den till en av Led Zeps bästa låtar någonsin.

Dazed and Confused bara för den grymma energin och för att Page lirar elgitarr med stråke. Studioinspelningen är visserligen ohygglig den också. Men här är den om möjligt bättre. Och sanslösa 27 minuter lång!

Men gillar man inte långa gitarrsolon ska man nog undvika den här skivan. För min del är soundtracken från The Song Remains the Same en fullständigt oumbärlig platta i samlingen. Filmen är så klart bättre.
Onödig?
Trams!

Nr: 876/2222

The Killing filmmusik

MIKE OLDFIELD – THE KILLING FIELDS – 1984

The Killing Fields med Mike Oldfield är en sån där platta jag känner att jag egentligen inte borde skriva en enda rad om. Så du kan se den här texten som konsumentupplysning.
Skivan The Killing Fields från 1984 är soundtracken till filmen med samma namn. Som jag ser det är det ingen Mike Oldfield-platta, det är filmmusik, en och annan effekt och...tja, inte särskilt mycket mer.

Möjligtvis kan den vara lite intressant att lyssna på dem som blivit mer än lovligt besatta av filmen. Jag har inte sett filmen. För min del funderar jag bara på varför Mike Oldfield gjorde den över huvud taget.

Nr: 1641/2222

Goblinkungen Bowie

DAVID BOWIE – LABYRINTH – 1986

David Bowie kallas ofta kameleont. Han har genom åren förändrat sin musik och stil efter både modet och humörsvängningarna. Men jag tycker knappast han anpassade sig till det allmänna, som en kameleont, snarare var det väl så att han drev på utvecklingen. Men det är väl ett ämne som givetvis kan diskuteras.
Under mitten av 80-talet låg han dock lågt vad det gäller musikproduktion. Då var det skådespeleri, film och teater som gällde. En rulle, som numera blivit nästan kultfilm, är Labyrinth från 1986.

Där har Bowie en av huvudrollerna tillsammans med Jennifer Connelly och en massa tecknade figurer. Han spelar rollen som den elake goblin-kungen Jareth. Kult eller kalkon...kan också diskuteras...

Den soundtrack-LP som självklart gavs ut i samband med filmen kan väl bara med viss tveksamhet anses vara en Bowie-skiva. Men eftersom han gjort fem av låtarna får det passera.

Labyrinth-soundtracken är dock bara nödvändig om man är väldigt inne på David Bowie och hans musik, eller som jag, hittade skivan för en femma på Kulturhusets loppis...

Och de fem bowie-låtarna; Magic Dance, Chilly Down, As The World Falls Down, Within´ You och Underground finns egentligen inte heller någon anledning att gå i spinn för.

Möjligtvis kan man hävda att de visar på någon slags övergång från popmusiken på 1984 års Tonight till artrockiga Never Let Me Down, 1987. Men eftersom båda de skivorna anses vara några av Bowies svagaste under hela hans karriär, kan man med gott samvete ställa Labyrinth åt sidan.

Nr: 1753/2222