The Musical Box: april 2014

onsdag 30 april 2014

Violents bannlysta av Sveriges Radio

THE VIOLENTS – ALPENS ROS – 1967

Jag kunde inte låta bli den här LP.n när jag hittade den i en begagnataffär. Jag trillade dit på skivomslaget, både psykedeliskt och ändå så mycket svensk 60-talspop. Och namnet; Alpens ros...som att dra in både frisk fjälluft och den inrökta doften från källarskrubb på samma gång...
Svenska 60-talsgänget The Violents gjorde inget direkt sensationellt eller nyskapande, de hängde på The Shadows, The Ventures och andra instrumentalgrupper.

Gitarrbaserad pop där receptet var ganska enkelt. Att sno en rad populärmelodier och göra sin egen gitarrgrej av dem. Extra bra blev det om de dessutom hade en och annan egen låt också.
The Violents hade sin storhetstid i början av 60-talet, Alpens ros blev en ganska stor hit redan 1961. Efter en rad mindre lyckade singlar upplöstes gruppen 1966. Den här LP:n är utgiven 1967 och är ett samlingsalbum.

The Violents lyckades också med bedriften att få en av sina låtar bannlyst av Sveriges Radio. När de 1962 släppte singeln Liebestwist tyckte man att de gått alldeles för långt, så fick man inte göra med ett klassiskt verk (låten baserades på verket Liebstraum av Franz Liszt).

Gruppen blev 1962 kompband till Jerry Williams. När han blev sångare bytte de namn till Jerry Williams & The Violents.

The Violents är popmusik före min tid. Men jag antar att mina föräldrar och andra i samma ålder svängde runt rätt ordentligt till sån här musik på dansställena.

Antalet instrumentala gitarrskivor är i min samling dock lätt räknade. Det är kul att lyssna på nån gång emellanåt, men ganska påfrestande. Men å andra sidan är ju skivomslaget bara fantastiskt.

Nr: 1985/2222

tisdag 29 april 2014

Golden Earring nära Radar Love

GOLDEN EARRING – CONTRABAND – 1976

Mad Love´s Coming! Är det kanske Golden Earrings största ögonblick efter magiska Moontan-LP:n? Om jag inte visste, skulle jag direkt placerat låten på den plattan.

Samma sugande brutala känsla, samma hypnotiska effekt som Radar Love och Vanilla Queen. Men Mad Love´s Coming hör hemma på LP:n Contraband från tre år senare. Det är ingen dålig skiva det heller.
Efter Moontan försökte Golden Earring gång på gång att upprepa succén med Radar Love, men kom aldrig hela vägen. De släppte den progressiva rocken och gav sig på både hårdrock och andra saker också, med växlande resultat.

Skivorna direkt efter var dock riktigt hyfsade. Contraband tar över där hårdrockiga Switch och To The Hilt slutar och tar också upp tråden från Moontan. Resultatet blir faktiskt väldigt bra, även om Golden Earring inte hittar helt rätt den här gången heller.

Contraband är mer hårdrock än progressiv rock, men Mad Love´s Coming var nog så nära Radar Love de någonsin kunde komma.
Nu är det så att jag har ett väldigt gott öga till Golden Earring och deras skivor, jag köper alla jag kommer över och oftast visar det sig att jag gillar dem (ett och annat undantag finns). Så det är möjligt att du bör läsa den här texten med kritisk blick.

Jag är inte alls säker på att det i det här fallet handlar om någon som helst objektiv bedömning. Oavsett vilket finns det flera bra låtar på Contraband, förutom Mad Love´s Coming.

Inledningen med Bombay är inte alls dum. Sen gillar jag att Golden Earring här är tillbaka med lite längre låtar, de flesta mellan fem och sju minuter. Då brukar det bli bra...åtminstone när det handlar om Golden Earring.

Nr: 1999/2222

måndag 28 april 2014

Jane i powerballadsträsket

JANE – BEAUTIFUL LADY – 1986

Sorry, men att Jane ger sig på Lennons Imagine, stöper om den till Imagination, och gör en hårdrockballad av den, ger mig rysningar. Och det är inga rysningar av vällust. Nä, det är precis tvärtom.
Men i powerballadernas 80-tal var det förmodligen en rätt kul grej. Det var kanske till och med så att en och annan såg det som modigt. Men nu nästan 30 år senare känns det bara fånigt.

Det hjälper inte ens att det är ett av krautrockens allra största, Jane, som gör det. Det blir bara en ny, men sämre, Wind Of Change. Det blir Mr Big och Poison. Det blir pudelrock och Foreigner.
Ryktet om Janes 86:a Beautiful Lady nådde mig långt innan LP:n gjorde det. Det var många som menade att den skivan borde man undvika. Ändå slog jag till direkt när jag hittade den i en krautrockback på Andra lång i Göteborg.

Att jag bara några veckor tidigare bestämt mig för att det faktiskt inte var nödvändigt att ha alla plattor med en grupp bara för att man gillade en del av deras skivor.

Och att jag skulle försöka undvika de som jag på förhand visste var kass. Det glömde jag direkt när jag såg den. Men å andra sidan måste man ju testa...

...och det testet föll som sagt inte väl ut. Beautiful Lady är absolut inget att jaga efter för den som gillar Janes gamla 70-talare. Det finns nästan inget kvar av den storheten. Inte ett enda fläskigt gitarriff.

Däremot är det massor av keyboard. Och gott om långtråkiga låtar. Trots det kommer jag förmodligen att lyssna på den igen. Helt säkert kommer den att få vara kvar i samlingen. Om jag lyssnar noga...och väldigt många gånger...kanske jag hittar något av Janes storhet ändå...

Nr: 1631/2222

söndag 27 april 2014

Paul Jones - oskyldig och förvirrad

PAUL JONES – LOVE ME LOVE MY FRIENDS – 1967

Man ska inte bli lurad av det lätt psykedeliska skivomslaget, 1967 såg alla LP-skivor ut ungefär så här. Det här är en popskiva, kanske rhythm & blues, eller möjligtvis schlager...eller vaudeville...förmodligen allt på en gång.
Paul Jones var sångare i Manfred Mann men fick kicken redan i inledningen av bandets karriär, i mitten av 60-talet. Jones egen solokarriär gick efter det både upp och ner, inga av de album han gjorde på 60-talet ansågs särskilt lyckade, inte Love Me Love My Friends heller...

Men jag kan inte hjälpa att jag gillar den här skivan ändå, som är hans andra eller tredje efter brytningen med Mr Mann. Love Me Love My Friends har något oskyldigt och lätt förvirrat över sig.

Paul Jones blandar mellan musikstilarna; beatpop, rhytm & blues, folkmusik, vaudeville, schlager och lite religiöst...som gör att det blir ganska rörigt att lyssna på...samtidigt som det blir väldigt charmigt och underhållande.

Sen går det inte att komma ifrån att Paul Jones har en stor tillgång i sin sångröst. Han klarar de där växlingarna utan några som helst problem.

För min del har jag flera favoriter. Poplåten Poor Jenny, Jones egna låtar Trendy Miss Wendy och Tarzan etc är några av dem.

De flesta som skrivit om den här skivan anser att Jones gick över gränsen när han dessutom gav sig på Dylanlåten Lonesome Death Of Hattie Carroll. Men jag gillar den också. Kanske för att Paul Jones är minst lika bra på munspel som herr Zimmerman.

Nr: 937/2222

lördag 26 april 2014

Det säljs allt mer vinylskivor

Idag är det Record Store Day. Lagom till denna av handlarna utsedda högtidsdag (jfr; Kanelbullens dag) redovisas de senaste försäljningssiffrorna för vinylskivor i USA. 2008 såldes 2.9 miljoner nya vinylskivor, i år ligger det på hela 9.4 miljoner.
Nu är man uppe på nästan samma nivåer som i mitten av 90-talet*, och då saknas ändå statistik för försäljning av begagnad vinyl, vilken förmodligen är mycket större. Tydligen är det så att fler och fler hittar tillbaka - och till, vinylskivan.

Det är roligt, jag anar att vi i Sverige följer amerikanarna och också köper fler vinylskivor. Men om du funderar på att ge dig in i denna djungel kanske du ska tänka dig för. Skillnaden mot att ladda ner och lyssna på musik i datorn jämfört med vinyl är ohygglig, och då menar jag inte bara ljudmässigt**. Skälen att inte göra det är många.

Som exempel kan det vara svårt att få tag i den vinylskiva du vill ha. Hittar du inte den på Internet blir du tvungen att lämna tryggheten bakom tangentbordet och leta rent fysiskt, rota i second-handaffärerna skivbackar eller på loppisar.

...eller i skivbutiker...som knappast finns nu för tiden. Dyker just den skivan upp du just då letar efter handlar det nästan uteslutande om tur. Att vara skivletare – en vinyljunkie - tar mycket av det folk prioriterar allra mest, tid.
Du kan ju lite oskuldsfullt börja med hjälporganisationernas second-handaffärer och försöka hitta din favoritskiva där. Glöm det, där har det ändrat sig. Bara för några år sedan kunde man strosa in i affären en kvart före stängningsdags och faktiskt hitta en och annan välbevarad raritet.

Nu för tiden måste man hänga på låset och sen spurta fram till skivbackarna. Kommer du för sent får du finna dig i att bläddra bland gamla utrangerade album med Ingmar Nordströms och Orup.

Är du inte gammal sprinter, rugbyspelare eller har en slentrianmässigt oförskämd läggning föreslår jag att du i stället letar upp de riktiga skivaffärerna.

Bor du i nån storstad är det en enkel match, där finns de. Men på mindre orter är det något helt annat. Hittar du en skivaffär i din egen lilla hemstad måste du därför vårda den ömt. De är sällsynta och skygga, håller till på bakgator och i källare.

Du ska vara medveten om att det är en udda värld du ger dig in i. I källarbutikerna samlas de verkliga skivextremisterna som skapat sitt alldeles egna universum av obskyra krautrockalbum, udda etiketter och ”svåra” skivbolag. För att ta sig in i den gemenskapen krävs förkunskaper av det lite mer ovanliga slaget.
Men om du verkligen menar allvar får du inte skygga för sådant, utan bör besöka din lokala skivhandlare minst ett par gånger i veckan. Det handlar om kontakter och goodwill och att skivförsäljaren tänker på just dig och din skiva om han till äventyrs får in den.

Och glöm inte att läsa på. I skivletarvärlden är kunskap om oviktiga saker ovärderlig. Nu för tiden finns mycket information så klart på Internet, men inte allt. För att bli en riktig vinyljunkie måste du lusläsa baksidan på skivomslagen, bläddra i gamla musiktidningar och recensioner. Tack lov finns ju bloggvärlden.

Tänk också på att en vinylsamling tar plats rent fysiskt. 1000 album nedladdade från nätet kräver på sin höjd en extra hårddisk i datorn. 1000 vinylskivor kräver en hel bokhylla, fylld från golv till tak med LP-skivor. 3000 LP-skivor tar upp en hel vägg, 3000 mp3-album får plats i samma hårddisk som tidigare. Så tänk dig för.

Sen ska du inte räkna med att en vinylsamling någonsin blir fullständig. Det finns alltid skivor som saknas och bara måste skaffas. Mer och mer utrymme krävs...

Och till sist. Ju fler vinylalbum du har desto viktigare blir ljudupplevelsen.

Det duger alltså inte att koppla en vinylspelare inköpt från en teknikkedja till din dator. Nej, det krävs en bra och värdig spelare, ett slutsteg med lite kräm och effekttåliga högtalare. Men det är en helt annan djungel som jag inte tänker gå på här.

För egen del är det dock precis vad jag ska göra idag. Jag tänker nämligen besöka Sweetspot, en musik- och hifimässa som hålls i Jönköping den här helgen.


* 90-talet var visserligen var en mörk tid för LP-skivan, men ändå en tid då folk fortfarande kom ihåg att LP:n fanns. Att jämföra med åren före CD-skivan (sent 80-tal) går inte att göra ännu. Men det kanske kommer.

** Jag blir lite irriterad på alla dem som säger sig samla på vinylskivor för att de gillar att ”det knastrar och skrapar lite grand”. Det vet alla rutinerade vinylsamlare att det inte behöver vara så. Vinylskivor knastrar inte ett dugg om man hanterar dem på rätt sätt. Det finns ingen anledning att acceptera att betala dyra pengar för en begagnad skiva som knastrar. Sådana skivor anser jag vara mer eller mindre värdelösa.

fredag 25 april 2014

Hollies reunion-flopp

HOLLIES – WHAT GOES AROUND – 1983

En återförening av originalsättning av The Hollies borde väl vara något extra, eller? Till och med Graham Nash var tillbaka när skivan What Goes Around spelades in 1983. Låter väl bra?
Men så här tycker jag.
Glöm allt jag skrivit tidigare om Hollies 70-talare och att de på något sätt skulle vara kass. Jämfört med den här skivan är de jättebra! Till och med A Crazy Steel från 1978 där Hollies försöker imitera Bee Gees, är bättre.

Det måste ha producerats minst 1000 såna här album i veckan på 80-talet. Den här skivan låter ungefär likadant som det mesta annat som kom de åren.

Att Hollies fick en pytteliten hit med Supremes Stop in the name of Love låter jag passera helt obemärkt. Jag har nämligen lyssnat på den...

Sorry, Graham Nash, men så är det.

Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen)

torsdag 24 april 2014

Det här är ”psychedelic soul”

WAR – WAR - 1971

Nu anar jag vad ”psychedelic soul” är! Mina uppfattningar om denna obskyra genre är ganska vaga, men War och deras första platta utan Eric Burdon, uppfyller alla mina förväntningar.
Musiken är väldigt soulig, här finns en gnistrande saxofon och en rent av magisk kör av manliga röster. Här finns mycket känsla och fantastiskt finlir.

På andra sidan finns en synnerligen inrökt och pyskedelisk stämning som nästan går att ta på. På sina ställen fladdrar det förbi en flöjtist som nästan helt säkert befinner sig ett annat universum. Kanske samma ställe som gitarristen kommer från...
Skivan är det inte, men detta skulle kunna vara en soundtrack till en sån där urusel kalkonrulle från slutet av 60-talet; Zabriskie Point eller nåt ännu mer udda. Där absolut inget händer.

Det finns nämligen inte en enda hitlåt på skivan. Inte ens något man skulle kunna kalla hitlistemusik. Men musiken sanslöst läcker. Låtarna är långa och stundtals invecklade. Det är pratsång och flummiga texter utan egentligt innehåll. Det hårda riffens män kan nog tycka det här lite för klent, men jag tycker det är fullkomligt briljant.
Min absoluta favorit är stenade Fidel´s Fantasy, som utan tvekan har en kraftfull politiskt riktning. Texten är adresserad direkt till Fidel Castro.

Det här albumet är Wars första på egen hand efter att Eric Burdon lämnat dem och gått vidare.

Burdon gav War en hjälpande hand under inspelningen så det här blev en lysande debutplatta för bandet, dock utan att få någon större uppmärksamhet av skivköparna.

Omslagsbilden är riktigt sjysst, eller hur?

Nr: 1193/2222

onsdag 23 april 2014

Rätt plats vid rätt tillfälle

KRACKER – KRACKER BRAND – 1973

Rätt plats vid rätt tillfälle. Och att råka på rätt person, har väl alltid varit något av ett framgångsrecept i rockbranschen. Sen spelar det egentligen ingen större roll om kvaliteten på bandet eller artisten är bra. Det blir bra ändå, om rätt folk rycker i rätt trådar...
Det där var något amerikanska rockbandet Kracker fick vara med om. De blev i början av 70-talet introducerade för Jimmy Miller, producenten bakom bland annat flera klassiska stonesalbum, som Let It Bleed och Exile On Main Street.

Han gillade bandet, fixade ett skivkontrakt åt Kracker på Dunhill Records i USA. Två skivor fick de ge ut, 1972 och 1973. La Familia och Kracker Brand. Inget av dem särskilt uppseendeväckande i min mening, men...

Miller fixade dessutom så Kracker fick träffa Mick Jagger och Keith Richards, som – av någon för mig fullständigt outgrundlig anledning – också gillade vad de fick höra och såg till så Kracker fick hoppa in som förband till Stones på en rad konserter och dessutom såg till att deras andra album lanserades även i Europa på Stones eget nystartade skivbolag The Rolling Stones Records.
Kracker blev alltså det första band, förutom Stones, som gav ut ett album på Glimmer Twins eget bolag. Och det är väl därför de blev åtminstone lite omtalade. Att sen Jagger tröttnade på dem ganska fort och kastade ut dem är en annan historia...

LP:n är inte särskilt upphetsande precis. Lite lagom ljummen amerikansk rock, visserligen med både lite jazzinslag och en och annan latinorytm. Men ganska vanligt. För Krackers del var det starkt marcherat att få lira förband till Stones.

Nr: 1068/2222

tisdag 22 april 2014

Yes första mastodontverk

YES – YESSONGS - 1973

Tre vinylskivor - 15 låtar, nästan ingen under tio minuter. Yessongs – den progressiva rockens största ögonblick någonsin, hävdar många.
Nog var det modigt av Yes. Albumet kom redan 1973. Innan det hade ingen mer än George Harrison vågat sig på att ge ut ett trippel-album*. Och dessutom med progressiv rock. Och live. Där var Yes först.
Och det är med en viss tillfredsställelse jag ser att på cd-utgåvan av albumet har antalet låtar MINSKATS, från 15 till 13. Det kan inte vara särskilt vanligt, oftast är det ju precis tvärtom.

Ibland får man ju stå ut med både demoversioner och obskyra liveinspelningar från nån taskig källarspelning för att skivbolagen ska kunna tvinga dem som köpte skivan på ”riktigt” att köpa den igen. Men inte här alltså!
Men du! Kasta dig inte över Yessongs bara så där. Tro inte att du ska orka igenom hela albumet på en gång. Yessongs kan vara ett bra Yes-album att börja med. Men tänk på att det ÄR en mastodontisk sak. Det blir lätt lite för mycket.

Men varför spela hela albumet på en gång. Man kan ta Yessongs i mindre doser. En skiva i taget. Då kan man njuta av tunga marmorpjäser som And You & I, Close To The Edge, Starship Trooper och Roundabout.

Eller varför inte Rick Wakeman när han släpps lös i sitt eget epos The Six Wives Of Henry VIII. Mina personliga höjdpunkter är All Good People och Yours Is No Disgrace.
En frågeställningen som är intressant när det gäller progressiv rock och livealbum är bandens strävan att på scen låta så nära studiooriginalet som möjligt.

Något som sällan gör saken bättre, då det förmodligen är väldigt svårt att live upprepa vad de åstadkommit med diverse hjälpmedel i studion.

Sådana liveinspelningar har en tendens att bli tråkiga Greatest Hits-samlingar med publikljud i bakgrunden. Yessongs klarar sig bra från det. Mest tack vare att Yes har vett/mod att experimentera med sina studioexperiment och på en del ställen gör om, lägga till och dra ifrån.

Det gör Yessongs värd att lyssna på även för den som kan Yes låtar utantill.

Nr: 582/2222

* All Things Must Pass 1971.

måndag 21 april 2014

Homo Erraticus – nytt album från Ian Anderson

En alldeles färsk platta från Ian Anderson, kom nu i april.

IAN ANDERSON – HOMO ERRATICUS – 2014

Första låten på Homo Erraticus skvallrar en aning om Broadsword & The Beast, eller (vilket inte är en fördel) metalliska Crest Of A Knave. Men Ian Andersson 2014 är naturligtvis inte så enkelspårig.
Det där är bara inledningen på en fascinerande musikalisk upptäcktsfärd där Ian Anderson med lätthet rör sig mellan brittisk folkrock, metal och klassisk musik. Homo Erraticus har betydligt mer gemensamt med album som Heavy Horses, Songs From The Wood och varför inte Too Old Too Rock´n Roll, Too Young To Die.
Var man drar gränsen mellan ett album med Jethro Tull och ett soloalbum av Ian Anderson är numera högst flytande. Den här gången anges Ian Anderson, som så ofta de senaste 15 åren. Känslan av att Jethro Tull inte längre existerar som studioband blir uppenbar efter den här plattan.

Men jag påstår att Homo Erraticus låter mer Tull än Ian. Varför jag vågar säga det, trots att Martin Barre inte är med bakom, beror på att Ians flöjtspel den här gången får stå tillbaka lite för andra instrument.

Som gammal Tull-fan blir jag naturligtvis alldeles lycklig över Homo Erraticus. Nytt material från Ian och Tull har vi varit tämligen svältfödda på de senaste åren, förutom förra årets Thick As A Brick 2 har det ju faktiskt inte kommit något på ett par år.

Vad folk i allmänhet kommer att tycka om den här dubbeln kan man bara gissa. Det är ju inte musik som kan anses särskilt radiovänlig, och därför idag en marginaliserad form av konst.

Ian kommer förmodligen att betraktas som den skelögda gamla surgubbe de flesta tror sig veta att han är.

Vad som krånglar till det ytterligare är att Homo Erraticus (givetvis) är ett konceptalbum berättad av Ians alter ego Gerald Bostock, som på ett dammigt bibliotek kommit över uppgifter om en försvunnen och tidigare okänd civilisation i England...
Jag ska försöka sätta mig in i den storyn vid tillfälle. Just nu nöjer jag mig med att konstatera att Homo Erraticus är en av årets stora höjdpunkter.

Nr: 1760/2222

söndag 20 april 2014

Jethro Tulls nostalgikick

JETHRO TULL – CATFISH RISING – 1991

I början av 90-talet, efter Crest Of A Knave, hade jag nästan gett upp hoppet om Jethro Tull. Jag lyssnade inte på de skivor jag hade och letade definitivt inte efter några eventuellt nya.

Men när Catfish Rising kom kunde jag inte låta bli ändå. Det var Ole på Skivor & Band som fick släppa ifrån sig ett av de få exemplar han hade tagit in.
Jag trodde inte mycket på den. Men direkt när LP:n hamnade på skivtallriken for en sån där igenkännande energivåg genom rummet. Catfish Rising är nostalgisk.

Ian Anderson tar flera steg tillbaka och letar bland sina rötter, hela vägen tillbaka till This was, Stand Up och blues. Och givetvis låter det mycket, mycket bättre än det han gjorde under 80-talet.

Borta är det eviga ylandet från syntharna från Crest Of A Knace, The Broadsword And The Beast och A. Melodierna har i stället mer gemensamt med Aqualung och Stand Up.

Rocks On The Road och Thinking Round Corners är såna där låtar som kan få gamla tull-fans att drömma sig tillbaka, Still Loving You är en ironisk kärleksballad där Ian vrider och bänder på textraderna, och Occasional Demons vill jag tro är en ironisk uppgörelse och parodi på death-metal och Jethro Tulls korta metalera på 80-talet.

Dessutom finns det par sköna rockers där Ian Anderson visar att han hittat sin egen hårdrockigare stil; This Is Not Love, Doctor To My Disease och Sparrow On The Schoolyard Wall.

Det är möjligt att Catfish Rising inte anses höra till något av Ian Andersons större verk, men för mig blev den anledningen att damma av de äldre tull-plattorna igen.

Nr: 983/2222

lördag 19 april 2014

Utan tvivel gubbrock

LYNYRD SKYNYRD – TWENTY -1997

Nu är det dags att ta (ännu ett) steg ut på det gungfly som allmänt brukar benämnas ”gubbrock”. För gubbrock är precis vad Lynyrd Skynyrds album Twenty handlar om. Det och inget annat, det är ställt utom allt tvivel.
Däremot är det tvivelaktigt om man kan kalla det southern rock längre, vilket man borde kunna göra med tanke på bandets ursprung. Likheterna med Lynyrd Skynyrds tidiga 70-talare är mycket, mycket små.
Twenty är helt enkelt vanlig hårdrock att dricka pilsner till = gubbrock.
Därmed inte sagt att Twenty är ett dåligt album. Nej, för tusan! Det här är bra gubbrock med de rätta feta riffen och en rad avancerade gymnastikövningar till solon.

En skiva, förlåt cd - den finns vad jag vet inte på vinyl - det mycket väl går att spela i bilen när man är ute på resa. 90-talets Lynyrd Skynyrd kräver nämligen inte någon större koncentration.

Sen är det så klart roligt att det är idel ädel sydstatsadel med och lirar, Johnny van Zant, Gary Rossington Rickey Medlocke från Blackfoot. Tre av ursprungsmedlemmarna i bandet är kvar.

Twenty fick förresten sitt namn från att den gavs ut 1997, 20 år efter flygplanskraschen som höll på att radera ut ett av sin tids bästa southern rock-band.

Nr: 87/CD

fredag 18 april 2014

Vuxenpop av XTC

XTC – SKYLARKING – 1986

Ibland blir det så fel. När XTC släppte LP:n Skylarking kom det i vanlig ordning också en rad singlar. Bland annat låten Grass som var tänkt att bli en hitlåt. Jodå, den 45-varvaren blev en storsäljare, men inte för Grass utan otippat på grund av baksidans Dear God. Så fel det kan bli...
Ännu mer fel var att Dear God inte tagits med på LP:n...
Nåja, det där rättade skivbolaget Virgin till fort som ögat, men på förstaupplagan av Skylarking finns inte XTC:s största hit på flera år med. Jag har naturligtvis den förstapressen... På senare utgivningar har Dear God tagits med, Mermaid Smile togs bort.

Nu är det dock inga andra större fel med Skylarking som av många kännare anses vara ett storverk av XTC. En del tycker rent av det är deras allra bästa LP.

Och det är så klart en fantastisk skiva, inget snack om det. Om man gillar den retropop som var populär på 80-talet vill säga, så nära Beatles det bara var möjligt med andra ord.

Och XTC gör det väldigt snyggt. Skylarking är en läcker pop-LP med vuxenmusik. De hade ju blivit äldre själva, så det var väl naturligt att det skulle bli så.

Men jag gillade snorungarna XTC ännu bättre. De där galna och vilda new wave-plattorna de gjorde i slutet av 70-talet, rasande White Music, förvirrande Go 2, magiska Drums And Wires...och så min favorit; fantastiska Black Sea.

I jämförelse med dem är Skylarking något helt, helt annat. Inget av det där oberäknerliga och vildvuxna finns där. Det man möjligtvis känner igen XTC på är Andy Partridges osvikliga förmåga att få ihop bra poplåtar.

Men om det är fel eller rätt vågar jag inte svara på. Skylarking, med eller utan Dear God, är också en fantastisk LP, men på ett helt annat plan.

Nr: 2109/2222

torsdag 17 april 2014

Så mycket våldsam energi

ATOMIC ROOSTER – HOME TO ROOST – 1977

Så mycket våldsam energi av detta legendariska band. Det är så man tappar andan. Atomic Rooster är tungt, rått, vildsint och brutalt. Den här dubbel-LP:n är riktigt bra, trots att det är ett samlingsalbum.
På denna tyska samling finns alla de bästa låtarna (och lite till) från bandets tre första album; Atomic Rooster, Death Walks Behind You och In Hearing Of. Alla tre progklassiker från det tidiga 70-talet.

Man kan givetvis diskutera nödvändigheten av samlingsalbum. Det annars självklara vore ju att ha de där tre plattorna. Men om man nu inte har det...är det förmodligen just den här samlingen man ska ha. Här finns alla de stora låtarna. För den som inte hört Atomic Rooster tidigare är detta ett bra album att börja med.
Vad man får är dessutom utvecklingskurvan uppåt för Atomic Rooster. Bandet blev bättre och bättre för varje platta. Det mest vildsinta och galna putsades av, vilket åtminstone jag uppskattar i det här fallet.

Det hände en hel del under gruppens första år, efter att Vincent Crane och Nick Graham lämnat The Crazy World Of Arthur Brown för sitt nya projekt.

Carl Palmer var med på första albumet, men försvann därefter till Emerson Lake & Palmer, han ersattes av Paul Hammond.

Gitarristen John Du Cann hämtades från redan då obskyra acid/progbandet Andromeda till andra plattan.

På senare skivor ändrades ”laguppställningen” för nästan varje skiva, bland annat kom sångaren Chris Farlowe in, men det slipper vi höra här...
Jag brukar försöka undvika samlingsplattor, men den här gången gjorde jag ett undantag. Jag har länge letat efter de där tre legendariska skivorna. Men när jag väl hittat dem har de varit alldeles för dyra, eller i för dåligt skick. Så det fick bli den här så länge.

Nr: 2001/2222

onsdag 16 april 2014

Buggles new wave-klassiker

BUGGLES – THE AGE OF PLASTIC – 1979

Video Killed The Radio Star var den första musikvideo som spelades på MTV när tv-kanalen startade 1981. Men då fanns inte The Buggles längre, låten är från 1979 och från LP:n The Age Of Plastic. En skiva jag skaffade helt nyligen, men som nästan alla hade på den tiden*.
Mitt exemplar är ganska typiskt. LP:n är nästan som ny, men just låten Video Killed The Radio Star verkar vara spelad ganska många gånger. Det avsnittet på skivan, andra spåret på första sidan, ser ut att vara ganska slitet och lite repigt.

Förmodligen har den förre ägaren, precis som de flesta andra, spelat i stort sett bara den låten och sen inte brytt sig om resten.
Och det kanske säger det mesta om skivan. Video Killed The Radio Star var en jättehit 1979 och är faktiskt riktigt bra nu för tiden också, resten av låtarna är dock inget man direkt kommer ihåg (Elstree och Clean Clean upptäckte jag däremot igen när jag lyssnade på skivan nu, tydligen har Buggles satt djupare spår än jag vill erkänna).

Trots att det egentligen bara handlar om tämligen enkel synthpop tycker jag The Age Of Plastic har sin plats i min samling.

På något sätt vill jag - nu för tiden - ändå räkna in Buggles till de banbrytande rock-, pop- och new wavebanden som dök upp i slutet av 70-talet.

Jag tvekar faktiskt inte att ställa den här LP:n vid sidan av skivor som Joe Jacksons Look Sharp, Elvis Costellos My Aim Is True, Police och Squeeze.

Det går ju inte heller att vifta bort att Geoff Downes senare blev keyboardist hos proggiganterna Yes och att Trevor Horn fick jobbet som sångare i samma grupp**.

Nr: 1272/2222

* Jag har för mig att jag hade den också, men att den kom bort, byttes bort eller såldes för ganska många år sedan.
** Se kommentarer, texten är ändrad i detta avsnitt.

tisdag 15 april 2014

Ram Jam, Black Betty och bubblegumpop

RAM JAM – RAM JAM – 1977

Allvarligt talat! Den här skivan är egentligen inte särskilt intressant. Bara ordinär amerikansk hårdrock från det sena 70-talet, boogierock. Det finns massor av sånt. Om det nu inte vore för stentuffa rockern Black Betty*, den enda låt på skivan som är riktigt bra. Fläskigt och överdådigt och blytunga riff.
Nåt mer liknande den låten klarar Ram Jam inte av att upprepa på sin debutskiva. Men gillar man amerikansk hårdrock från mitten 70-talet är detta så klart en platta som kanske bör ingå i samlingen ändå. Black Betty hör ju till någon slags allmänbildning för långhåriga 70-talsrockers.

Det är dock inte därför jag har skivan. Det handlar om helt andra grejer - om den kortvariga flugan bubblegumpop under det sena 60-talet.

Det är nämligen där Ram Jam, märkligt nog, verkar ha sina rötter...vilket jag upptäckte när jag började studera baksidan av konvolutet.

Lite förvånad blev jag när jag såg att skivan producerats av låtskrivarduon Kasenets Katz*, som i slutet av 60-talet låg bakom flera av de där tuggummibanden.

Det kan till och med varit så att det var dem som satte upp mallarna för hela genren. Dels med sitt eget band Kasenets Katz Singing Orchestral Circus. Och sen med andra storheter som 1910 Fruitgum Company och Ohio Express.
För att understryka det hela dyker bubblegum-psykedeliabandet Lemon Pipers** gamle sångare och gitarrist, Bill Bartlett, upp i Ram Jam också. Där ser man. Genast blev denna platta betydligt roligare.

Men bubblegumpop eller psykedelia finns inte det minsta på den här LP:n. Det är hårdrock.

Nr: 824/2222

* Se kommentarer.
** Lemon Pipers släppte två ”legendariska” album i slutet av 60-talet; Green Tambourine och Jungle Marmalade.

måndag 14 april 2014

Välgjort och vackert av Bifrost

BIFROST – TIL EN SIGÖJNER – 1977

Jag är rädd att jag inte kan ge den här dubbel-LP:n rättvisa. Mina kunskaper i danska språket är för dåliga för det. Och jag tror att storheten med Bifrost ligger till viss del i texterna. Men det är musiken jag fastnat för, melodiös pop, lite jazzigt, väldigt snyggt och mycket vackert.
Närmast är Bifrost ett band som ofta brukar jämföras med den svenska proggrörelsen, politiskt orienterade, samhällskritiska, med rötterna i Christiania. Men jag tycker allt att de gör det bättre än de flesta svenska band i det facket, där budskapet ofta var viktigare än den musikaliska sidan.

Inget fel i det, men skillnaden är att Bifrost har båda delarna och dessutom en stor musikalisk bredd.

Til en sigöjner blir aldrig tråkig eller enahanda trots att det är en dubbel-LP, varenda låt har något speciellt. Det är helt enkelt en jättebra skiva.

För att hitta något liknande i Sverige har jag fått klura länge och ändå inte kommit på något bra att jämföra med.

Möjligtvis skulle man kunna påstå att till exempel Innan tystnaden med Björn Afzelius, eller nån annan av hans tidiga 80-talare, har en viss likhet med Bifrost musik, men det är ändå en bra bit emellan. Nationalteaterns Rövarkungens ö kanske?
Til en sigöjner är Bifrost andra album och uppföljaren till gruppens debutalbum, Bifrost (1976), som fick ganska stor uppmärksamhet i Danmark, inte minst tack vare protestsången I kan ikke slå os ihjel.

Nr: 1993/2222