The Musical Box: maj 2014

lördag 31 maj 2014

XTC:s psykedeliska dubbel

XTC – ORANGES & LEMONS – 1989

Jag sätter ett stort plus i kanten för Oranges & Lemons. Det är ett rolig popalbum. Åtminstone för oss som får något saligt i blicken bara det antyds psykedelia och 60-tal. Jo, här gjorde XTC en lysande retroplatta, en dubbel till och med (ljudliga applåder och hejarop i bakgrunden).
Så där bör man dock bara säga under vissa förutsättningar. Nämligen på det villkoret att man inte hört The Dukes Of Stratosphear. Har man det, då kan Oranges & Lemons inte bli riktigt lika fantastisk (oroligt i publiken, kräver en förklaring...den kommer nu...).

The Dukes Of Stratosphear är alltså XTC. Det var ett litet hobbyprojekt de höll på med ungefär samtidigt som de snickrade ihop poplåtar till skivor som The Big Express och Skylarking, seriösa popskivor av ett seriöst arbetande band.

Med The Dukes fick Andy Partridge och hans kollegor utlopp för sina inre djupare känslor; psykedelisk 60-talspop med Sgt Pepper som den klarast lysande ledstjärnan.

The Dukes släppte faktiskt två LP-skivor, som till bandets förvåning verkligen uppskattades av folk (hallelujarop och trumpetstötar, någon svimmar vid scenkanten).

Oranges & Lemons kom till när XTC ville göra The Dukes musik till sin egen...så att säga. Sagt och gjort fortsatte de på samma psykedeliska spår och spelade in en psykedeliaplatta under eget namn. Det blev däremot inte lika bra...förvånande nog (ilsket mummel och skrapande med fötterna).

Analysen de flesta recensenter kommit fram till är att XTC inte fick med sig humorn och spelglädjen från The Dukes. Av den anledningen menar de att Oranges & Lemons är både lite tråkig i jämförelse och känns krystad (burop, svordomar och könsord, halvtomma PET-flaskor och småmynt kastas från övre läktaren, någon urinerar i orkesterdiket).

Så kan det naturligtvis vara. Men det hindrar inte mig att tycka Oranges & Lemons är kul lyssning ändå (avmätta applåder och spridda bravorop från publiken).

Nr: 295/2222

fredag 30 maj 2014

Freak Out – ett historiskt album

FRANK ZAPPA – FREAK OUT! - 1966

Om den här LP:n släppts knappt ett år senare skulle den kanske försvunnit in i historien som ännu ett skumt psykedeliskt projekt. Men The Mothers Of Invention och Zappa var före dem alla, före The Summer of love, före Sgt Pepper, före Jefferson Airplane och Grateful Dead. 1966 var garanterat ingen förberedd på Freak Out!
Det är en av de där riktigt klassiska rockskivorna, en av de viktiga. En LP som måste nämnas i samma andetag som Sgt Pepper, Disraeli Gears och Surrealistic Pillow. Freak Out är ett historiskt album.

Frank Zappa var 25 eller 26 år när skivan kom. Det var en ansenlig ålder för en rockmusiker på den tiden när medellivslängden verkade vara 27...

Men han var fullvuxen; lika sarkastisk, elak, nihilistisk, fräck, fånig och galen som på alla sina senare album. Zappa flyttade gränsen redan från början.

Freak Out är ingen blygsam, tafflig eller försiktig debut. Den är våldsam, cynisk och oerhört kontroversiell för sin tid. Det är psykedelia, det är beatpop och freakbeat, det är doo-wop.

Det är Zappas ironiska och slagfärdiga texter drypande av etter. Det är parodi, det är Wowie Zowie och Who Are The Brain Police?
Man skulle kunna tro att Freak Out så här närmare 50 år senare passerat bäst-före-datum för länge sen. Så är det inte alls. Zappa är precis lika halsbrytande och hisnade nu för tiden. Skillnaden är kanske att de flesta numera är förvarnade och beredda på att Zappa kunde göra precis vad som helst.

Freak Out är ett dubbelalbum. Det album jag har i min samling består dock av bara en LP, en nedkortad version som släpptes 1967. Hör gärna av er om jag har fel, men jag tror denna enkel-LP var till för den europeiska marknaden. Stämmer det?
Den lär vara något svårare att få tag på. På senare år har den dock kommit som nypress.

Nr: 2014/2222

torsdag 29 maj 2014

Väloljat och trevligt av Bryan Ferry

BRYAN FERRY – IN YOUR MIND – 1977

Tekniskt sett skulle man kunna hävda att In Your Mind är Bryan Ferrys första soloalbum. De tre LP-skivor han släppte innan* bestod nämligen bara av covers på gamla klassiker och omarbetningar av Roxy Musics låtar. På den här LP:n är det dock Ferrys egna.
Skivan kom ut under en period när Roxy Music låg nere, så det var kanske nödvändigt för Ferry att släppa en skiva för att hålla fansen lugna. Flera av de andra gamla medlemmarna i Roxy Music faktiskt är med och spelar. Men In Your Mind är trots det mer pop än progressiv artrock.
Särskilt spännande är det inte. Inte så att låtarna är dåliga, det är hyfsat bra rock från det sena 70-talet, lite glättigt, nästan elegant och mycket välgjort. Love Me Madly Again, This Is Tomorrow, All Night Operator och Tokyo Joe - i den ordningen – tycker jag är skivans främsta spår.

Felet är bara att det är lite för anonymt och lite för snyggt för att reta några nerver nu för tiden. Jag kan tänka mig att en och annan till och med tycker det är lite smaklöst, rent av spekulativt.

Samtidigt så är det en rätt trevlig skiva att lyssna på nån gång emellanåt. Och jag är helt övertygad om att Roxy Musics fans, framför allt Ferrys egna deadheads, blev ganska nöjda.

Nr: 1206/2222

* These Foolish Things (1973), Another Time Another Place (1974), Let´s Stick Together (1976).

onsdag 28 maj 2014

Hurriganes levde rockmyten

HURRIGANES – CRAZY DAYS - 1975

Mitt exemplar av Crazy Days har vad en antikexpert skulle kalla patina. Det syns att den använts: lite smårepig, ett och annat kladdigt flottmärke och några oförklarliga fläckar jag närmast anar är ölstänk.

Den här skivan har spelats många gånger...och särskilt i mitten och slutet av 70-talet när 50-talsrock hade kommit på modet igen bland annat efter filmen American Graffiti.
Men skivan låter förvånansvärt bra trots all misshandel. Inte en hörbar repa, knappt ett knaster. Den går att lyssna på nu för tiden också. Hurriganes var opolerade, farliga och vilda. Stenhårda grabbar som levde rockmyten på riktigt.

Jag tror inte det skulle gå att göra en sån här LP idag. Det finns inget skivbolag som skulle våga släppa lös ett gäng som Hurriganes i en högteknologisk skivstudio.
Man skulle kunna hävda att Hurriganes var Finlands svar på den brittiska pubrocken. Låtarna är enkel rak skjutjärnsrock i rakt nedstigande led från Chuck Berry, Elvis och Buddy Holly...och så sjöng de på en engelska som få skulle kalla engelska...med en sådan sagolik finsk brytning att gamla krautrocktyskar framstår som språkgenier.

Crazy Days är nära 40 år gammal men nästan lika bra nu för tiden. Åtminstone är den fantastiskt rolig att plocka fram nån gång emellanåt.

Det går inte att tycka illa om låtar som Crazy Days, Mary Jane och Chinatown. Beatlescovern Bad To Me och Chuck Berrys Talkin´ Bout You är så charmigt skramliga att man nästan får tårar i ögonen.

Nr: 1662/2222

tisdag 27 maj 2014

Wally...förband till Leo Sayer

WALLY – WALLY – 1974

Wally var ett underligt band. De kom från Leeds i England, men lät nästan som de hade växt upp i södra Kalifornien med Poco, Eagles och Jackson Browne. Samtidigt kan man utan att skämmas hävda att de spelad progressiv pop, långa vindlande melodislingor, atmosfäriskt och luftigt.
Jodå, det går delvis att jämföra dem med till exempel Yes eller Camel. Dessutom fick de hjälp av Rick Wakeman med produktionen av sin debutskiva, vilket man absolut inte kan missa.

Nån som kommer ihåg Blue? Det där bandet Elton John tog under sitt beskydd och försökte hjälpa fram i mitten av 70-talet.

Wally har ungefär samma ton i sin musik, men där Blue gjorde korta poplåtar glider det här leedsgänget gärna ut i lite längre halvflummiga sekvenser. Behaglig lyssning, inte ett dugg störande, utan bara trevligt.

Jag har svagt för mig att det nån gång i mitten av 70-talet dök upp en genre som kallades ”progressiv country”. Om Wally varit ett amerikanskt band hade de förmodligen hamnat i det facket.

Men jag för min del placerar den här LP:n bland progrockarna, ihop med de andra brittiska hjältarna. Skillnaden är kanske att Wally aldrig blev något större namn...
Den här skivan är tydligen ganska svår att få tag på. Inte för att det skulle vara någon raritet, utan mer för att Wally aldrig sålde särskilt många skivor. En av deras större meriter lär vara att de en gång fick spela förband till Leo Sayer...och då förstår ni kanske.

Wally ska tydligen också gjort ett lyckat inhopp på festivalen i Reading i mitten av 70-talet. Då ska de ha jämförts med storheter som Colosseum, Caravan och Wishbone Ash.

Nr: 810/2222

måndag 26 maj 2014

The Cross bytte pop mot hårdrock

THE CROSS – MAD BAD AND DANGEROUS TO KNOW – 1990

Inköptes för länge sedan bara för en låt, Power To Love, som var en mindre hit i början av 90-talet. Sen åkte skivan in i hyllan. Men Roger Taylors projekt efter Queen är bättre än så. Mad Bad And Dangerous To Know är kompetent hårdrock, underskattad.
The Cross var egentligen ett ganska märkligt fenomen. Queen-trummisen Roger Taylor bestämde sig för att lägga trumpinnarna åt sidan och spela gitarr i stället. På bandets första album i slutet av 80-talet, ägnade de sig dessutom åt något som man närmast skulle kunna kalla dancepop. Det funkade inte så bra...

Mad Bad And Dangerous To Know är gruppens andra och en betydligt intressantare sak. Här handlar det nästan uteslutande om hård rock, självklart influerad av Roger Taylors brittiska 60- och 70-tal.

Lite Led Zep, en hel del Deep Purple. Ett och annat stänk av Queen gick naturligtvis inte heller att undvika. Kanske inte det mest innovativa som skapats, men absolut roligt att lyssna på.

Roger Taylors något skrovliga sångröst sitter precis där den ska i låtar som Top Of The World, Liar, Sister Blue och Passion For Trash. Men skivans bästa spår är nog ändå akustiska balladen Better Things.
Power To Love framstår i det ljuset som en tämligen svulstig och överarbetad sak...som faktiskt inte hör till LP:ns bättre.

Nr: 1249/2222

söndag 25 maj 2014

En liten käpp i hjulet

THE WHO – WHO´S MISSING – 1985

En samlings-LP från 1985 med gammalt överblivet Who-material från 60-talet är normalt inget att gå i taket över. Alldeles riktigt är Who´s Missing en onödig LP för icke troende. Men för alla dem som fortfarande har affischer Pete Townshend och The Ox uppnålade på väggarna är däremot skivan helt oemotståndlig.
Hur många samlingsalbum, skivor med glömda rariteter och tidigare inte utgivet material det släppts med The Who har jag ingen aning om...och jag tänker inte räkna.

Varför det släppts så många, och fortfarande görs, är naturligtvis enbart ett uttryck för konsumtionssamhällets ideologiska grundtanke. Vi måste köpa allt mer för att det ska snurra fortare och fortare. Därför känns det rätt skönt att jag köpt skivan begagnad och därmed satt en liten käpp i det hjulet.
Det var dessutom ett riktigt bra köp. Denna för USA anpassade samling innehåller sammanlagt tolv låtar. En del av dem, som Leaving Here, Lubie och Bargain, var aldrig tidigare utgivna

 Andra var tidigare inte släppta i USA eller hade bara funnits med som b-sidor på gamla singlar mellan åren 1965 och 1972.

Extra kul saker
1. De tidigare inte utgivnas låtarna, även om jag inte direkt kan påstå att jag saknat dem eller att de på något sätt skulle fylla några slags luckor i mitt Who-medvetande.
2. The Whos tvåminutersversion av Beach Boyslåten Barbara Ann.
3. I´m A Boy

Nr: 2003/2222

lördag 24 maj 2014

Mustigt och opolerat sound

BEDLAM – BEDLAM -1973

30 sekunder räcker för att kategorisera Bedlam. Det är England, det är tidigt 70-tal, det är hård rock. Jag skulle vilja glänsa och lägga till Birmingham också, då vet förmodligen ännu fler vad det handlar om, men det vore att titta i facit.
Cozy Powell är en legendarisk hårdrocktrummis. Han spelade med storheter som Rainbow, Whitesnake, hoppade in i Black Sabbath och lirade en period dessutom progrock ihop med Keith Emerson och Greg Lake i Emerson Lake & Powell.

Han var med i Jeff Beck Group på 70-talet och hängde med Gary Moore i slutet av 80-talet. Bara som exempel. Han kommer från samma generation birminghamlegendarer* som Ozzy, Iommi, Robert Plant och John Bonham. 1998 körde han ihjäl sig.

Bedlam är ett av Cozy Powells tidiga försök att skapa sig en egen stjärna på hårdrockhimlen. Det gick inte särskilt bra, det blev bara ett enda album och vilka Bedlam var har nog inte många koll på nu för tiden.

Men självklart tycker jag detta är en underskattad hårdrockplatta. Bedlam har det där mustiga och opolerade soundet som nästan alla i min generation bara älskar. Det gör inget att det ibland låter lite ofokuserat och rörigt. Det hör liksom till.

Bedlam går ut hårt och mal/öser på i samma tempo hela tiden. Och visst – för den som vill – går det säkert att ana spår av både Sabbath och Zeppelin.
För min del läser jag gärna in lite ”heavy-psych” eftersom skivan är producerad av Felix Pappalardi, som bland annat låg bakom Creams legedariska album Disraeli Gears.

Nr: 1051/2222

* Ska man vara noga är han uppväxt i Cirencester och kom 1968 till Birmingham.

fredag 23 maj 2014

Ola Magnell och Allman Brothers

OLA MAGNELL - HÖSTKÄNNING - 1977

Det är på Höstkänning vi hittar den osannolika kopplingen mellan Ola Magnell och Allman Brothers. Den här plattan är nämligen delvis inspelad i USA med amerikanska musiker, bland andra Chuck Leavell och Lamar Williams från allas våra gamla sydstatshjältar. De inspelningarna är dessutom gjorda i Allmanland, Macon, Georgia och Muscle Shoals studio i Alabama.
Saken blir inte sämre av att Höstkänning är en förbannat bra platta och en alldeles lysande uppföljare till Nya perspektiv och den lyckade föregångaren till Straggel och strul.

Jag tycker visserligen inte att Höstkänning är lika stark som någon av de skivorna. Men eftersom de båda är fantastiska betyder det att Höstkänning ändå är en förbannat bra platta...
Då är det kanske inte så konstigt att mitt exemplar är både slitet, lite repigt och ganska knastrigt. Den har spelats ofta och har fått vara med om mycket. I slutet av 70-talet var det här en av de LP-skivor som kompisgänget gillade allra bäst.

Jag vet inte om det hängde på Allman-influenser, men Höstkänning är dessutom ganska rockig. Det märks inte minst i inledningen med Rulltrappan (som är en av Magnells absolut bästa rocklåtar någonsin) och tuffa Pubertino.

Över huvud taget är förstasidan lysande med Vällingklockan och Populisthambo (som verkligen är en hambo!) som två andra höjdpunkter.

B-sidan är inte lika framträdande, men växer rätt ordentligt på slutet med titellåten Höstkänning och känsloladdade Pappa.

Höstkänning var Magnells tredje album och ska räknas till hans allra främsta. Det är en LP som dessutom går att få tag på nu för tiden också. Det händer rätt ofta att den dyker upp i diverse begagnatbackar. Jag antar att jag inte var ensam om att tycka om skivan 1977.

Nr: 1806/2222

torsdag 22 maj 2014

Jimmy Page visste vad han gjorde

JIMMY PAGE – OUTRIDER – 1988

Mycket gitarr här! Och mycket Zeppelin. Jimmy Page visste nog vad han gjorde. Outrider är, trots sitt tämligen skamfilade rykte, en absolut nödvändig platta för alla gamla Led Zep-fans. Dessutom är ju Robert Plant med på en av låtarna.
Och John Bonham borde blivit stolt över sin son Jason, som dunkar trummor på de flesta spåren. Han gör ett kanonjobb. Jämför gärna Outrider med Presence eller Coda. Där nånstans hamnar Jimmy Page med den här plattan.

För min del blev Outrider en positiv överraskning. Jag trodde inte att den skulle vara så pass bra som den är. Men då är jag så klart uppväxt med Led Zep II, III, Houses Of The Holy och Physical Graffiti och har kanske inte det där helt objektiva synsättet. Det här köper jag rakt av.
För att få till det rätta soundet tog Jimmy Page hjälp av en rad gamla hjältar. Jag ska direkt ge John Miles upprättelse för skitalbum som MMPH och Zaragon. Här sjunger han på de två första spåren, Wasting My Time och Wanna Make Love.

Bättre än så blev Miles bara en enda gång senare, och det på sin egen tämligen okända – men briljanta platta – Upfront (1993). Hittar du den har du gjort ett fynd!

Chris Farlow med smörrösten hoppar in på tre låtar. Jag gillar inte det han gjorde ihop med Colosseum eller Atomic Rooster, men här blir det faktiskt väldigt bra. Barrymore Barlow, Jethro Tulls trummis, är med på två spår.

Outrider är en helt nödvändig LP för alla Zeppelinfans.

Nr: 2020/2222

onsdag 21 maj 2014

Stabil, trygg och säker

ERIC CLAPTON – ANOTHER TICKET – 1981

Lite väl minimalistisk i sin framtoning kanske, men det här tycker jag är en bra Clapton-platta, lite blues, en del country och lagom med pop. Inte så att Another Ticket på något sätt är överväldigande imponerande. Men den känns stabil, trygg och säker.
Den som kommer ihåg skivor som 461 Ocean Boulevard och No Reason To Cry känner nog igen sig. Another Ticket har samma luftiga anslag. Skön lyssning helt enkelt, utan att direkt engagera. Men för den som inte har Clapton som gitarrguru är förmodligen Another Ticket inte den skiva de ska välja först.

Rita Mae, en rejält svettig rocker, är skivans bästa spår, good old rock´n ´roll. Det enda tråkiga med den låten är att Erics gitarr av någon outgrundlig anledning försvinner i den allmänna förvirringen. Men å andra sidan river han av ett par riktigt starka blueslåtar också...lite Muddy, lite Elmore. Det är bra grejer det.
Som alltid på sina skivor hade Clapton med sig en rad andra gamla hjältar. Den här gången är det Gary Brooker från Procol Harum och gitarrfenomenet Albert Lee.

Man skulle då kanske tro att Another Ticket drunknar i fläskiga Procol Harum-keyboards, men så är det inte alls. Gary gör ett bra jobb och håller sig på sin kant. Det känns stabilt, tryggt, säkert...

Nr: 2023/2222

tisdag 20 maj 2014

Västkustpopens doldis

P.F SLOAN – SONGS OF OUR TIME – 1965

Vid fikabordet på en av mina gamla arbetsplatser svängde jag mig vid något tillfälle lite slarvigt med uttrycket västkustpop...och glömde lägga till ”amerikansk”...
- Menar du Alf Robertsson..? Hundar, ungar och hembryggt äppelvin...*

Nej, nån existerande svensk västkustpop kan man väl knappast spåra upp. Inte i alla fall i samma bemärkelse som den amerikanska, som ska behandlas i detta avsnitt.

Jag ska nu presentera en av den (amerikanska) västkustpopens allra främsta låtskrivare. En doldis och bakgrundsfigur, men en fantastisk popsnickare, P.F Sloan, som ägnade nästan hela 60-talet åt att - ofta tillsammans med en annan doldis Steve Barri - skriva låtar till skivbolaget Dunhills artister.

Det var han som låg bakom bolagets stora framgångar med band som Grass Roots och många fler. Dessutom var det han som 1965 skrev den låt som kallats ”den allra första protestsången”, Eve Of Destruction.

Ironiskt nog var det P.F Sloans talang som satte stopp för hans egen karriär. Av rädsla för att förlora sin främste aktade sig nämligen Dunhill Records noga för att göra reklam för de skivor han spelade in.

P.F Sloan blev därför aldrig riktigt erkänd som musiker och sångare, även om han fortsatt att släppa ett och annat album ända in på 2000-talet. Eve Of Destruction har en alldeles egen historia.

På den här LP:n finns P.F Sloans egen version, men det var Barry McGuire som gjorde låten känd över hela världen. Och lika välkänt är att The Byrds tackade nej till att spela in den.

Det borde de inte gjort. Eve Of Destruction håller fortfarande ställningarna som en av popvärldens största låtar. Barry klarade dock inte framgången riktigt, blev frälst mitt under The Summer Of Love och började spela in skivor på bolag som Myrrh och Signatur...men det är en annan historia...

Songs Of Our Times är P.F Sloans första egna album och ganska mycket en överraskning. Man skulle ju kunna tro att det enbart handlar om sockersöt pop. Men så är det inte alls. I stället avslöjar Sloan en ganska stor beundran för Bob Dylan, vilket i sig är fascinerande.

Samma år Songs Of Our Times fanns ute i skivhyllorna låg redan Dylans Bringing It All Back Home där. Likheter finns, inte minst låten This Mornin´ som har en tvilling i Love Minus Zero...
Men Songs Of Our Times är en alldeles lysande pop-LP även utan jämförelser med Dylan. Här finns massor av fina popmelodier, genialiska till och med. Rekommenderas kraft- och uttrycksfullt, både till popälskare och dylanfanatiker.

Skivan är förmodligen jättesvår att hitta nu för tiden. Den släpptes av Dunhill (utan dunder och brak) och såldes förmodligen inte i särskilt många ex. Min skiva är dock en tysk pressning från RCA Victor.

Nr: 2006/2222

* Jag har genom att skriva denna mening nu vunnit en vadslagning. En lurifax jag känner hävdade nämligen bestämt att jag aldrig, aldrig någonsin skulle kunna få in Alf Robertsson i nån av mina texter. 100 spänn, tack!

måndag 19 maj 2014

Psykedelia i dess renaste form

CROMAGNON – ORGASM – 1969

Det här är skramligt” sa han som sålde skivan till mig. ”Jag vet” sa jag och gav honom pengarna. Det hade förmodligen varit bra att lyssnat på vad han sa. Men jag hade bestämt mig.
Kommer du ihåg Amon Düüls Phallus Dei? Rörigt, ofokuserat, slarvigt och långa obegripliga gitarrjam. En krautrockklassiker med välförtjänt dåligt rykte. Ha! Rena söndagsskolan.

Inte ens om man spelar Phallus Dei baklänges skulle det vara något annat än söndagsskola jämfört med amerikanska Cromagnon, där det mest rytmiska som dyker upp är ett gökur(!) i ett vimmel av diverse oidentifierade rytminstrument, strupljud, vrål och skrik.

En – EN – av åtta på skivan angivna låtar går (kanske) att identifiera som rockmusik. Resten är psykedelia i dess renaste form.

Eller låt mig säga så här. I rockmusikens barndom och mest omfattande expeimentstadie letade Cromagnon upp stigar ingen annan ens då trodde fanns.

Skivan ställer flera frågor. Är detta musik över huvud taget? Är uppdelningen i ”låtar” verkligen relevant? Man kanske ska nöja sig med konstaterandet att det Cromagnon gjorde är verkligen flummigt...
...vilket är den ena versionen...
Den andra är att det förmodligen går att påstå att Cromagnon både blev kraftigt missförstådda och var långt före sin tid. Enligt senare tiders bedömare går det tydligen att delvis jämföra deras verk med band som Throbbing Gristle, Ministry, Skinny Puppy och en del andra (vilket jag inte kan kommentera då jag inte hört nån av dem).

Hur som helst är det inget större nöje att lyssna på Cromagnon. Det är skitjobbigt.

Jag får väl lägga till att den skiva jag har i min samling inte är ett original utan en reissue från 2001.

Nr: 1248/2222

söndag 18 maj 2014

Mellan Dylan och Springsteen

ELLIOTT MURPHY – JUST A STORY FROM AMERICA - 1977

Det var med Just A Story From America jag upptäckte Elliott Murphy. Hans skivor har sedan dess förföljt mig, ett positivt sätt, genom alla år.

Men anledningen att den här LP:n hamnade i min samling var av ett något udda skäl (kanske). Jag fick nämligen höra talas om att Stones gamle gitarrist Mick Taylor var med. Det kunde jag inte låta bli.
Att han var med i en enda låt, Rock Ballad, upptäckte jag inte förrän senare. Då insåg jag också att det var Phil Collins som spelade trummor...

Just A Story From America är inspelad i England, där Murphy mellanlandade (senare hamnade han i Frankrike) efter att hans tidigare skivor misslyckats i USA. Han bytte skivbolag till CBS också, men det är av mindre betydelse.
Det här är en riktigt bra LP. Det var med Just A Story From America som Elliott Murphy, för min del, placerade sig precis mellan Bob Dylans poesi, litterära referenser och Bruce Springsteens lite mer jordnära rocksound.

Ett album som står helt för sig själv nånstans mellan Darkness On The Edge Of Town och Desire kan inte vara annat än lyckat. Det tycker jag nu för tiden också.

Tyvärr är detta en skiva jag spelar allt för sällan, vilket naturligtvis är tråkigt. Just A Story From America gömmer flera pärlor. Inte minst Rock Ballad, som är precis vad titeln säger, en rockballad. Men rockiga Drive All Night, smäckra men sorgsna Anastasia och fräcka Let Go är också gamla favoriter.

Nr: 225/2222

lördag 17 maj 2014

”En nästan magisk kraft”

TRIFFIDS – CALENTURE - 1987

Har jag nån gång sagt något elakt om The Triffids tar jag tillbaka det! Nu har jag lyssnat på Calenture, Triffids lilla mästerverk från 1987.
Musiken är känsloladdad och vacker, nästan religiös. Det är smakfullt och snyggt, på gränsen till atmosfäriskt, absolut förföriskt och lidelsefullt. Jag kan nog hålla med alla dem som påstår att Calenture är en lysande platta.

Bättre än så här blev aldrig australiska Triffids. Jag funderar nästan på om detta inte borde vara den allra starkaste folkrockplatta som gjordes under hela 80-talet.

Sån här musik klarade aldrig Waterboys att göra. Möjligtvis i några få låtar, men inte en hel LP. Levellers och andra i samma bransch tror jag aldrig ens varit nära.

Jag vill helst inte ta fram några särskilda låtar, det är helheten som gör den här skivan. Men om jag måste får det väl bli Bury Me Deep In Love, Holy Water, Blinder By The Hour och några till... (konstpaus...)

Hmm, jag vet inte om jag tog i för mycket där. Det är sällan jag blir så lyrisk över en skiva...och om jag skulle bli det brukar jag hinna lugna ner mig innan jag skriver...

Men inte den här gången alltså. Det får bli som det blir, Calenture har en nästan magisk kraft...

Nr: 1073/2222

fredag 16 maj 2014

Sally Can´t Dance

LOU REED – SALLY CAN´T DANCE – 1974

Sally Can´t Dance är min allra första LP med Lou Reed. Då visste jag egentligen inte alls vad det var jag köpte för skiva, bara att jag hört talas om Lou Reed och att jag tyckte skivomslaget var rätt snyggt. Tyckte det påminde lite om Mott The Hooples plattor*.
Då gillade jag verkligen den här plattan. Jag kunde spela låten Sally Can´t Dance flera gånger i rad på min gamla gula resegrammofon. Ride Sally Ride och Kill Your Sons och Baby Face spelades också ofta, trots att ljudet från plasthögtalaren i locket egentligen måste ha varit fruktansvärt dåligt.

Men på den tiden hade jag inget annat att jämföra med. Sally Can´t Dance har därför alltid varit en av mina favoritplattor med Lou Reed, det är kanske till och med ett av de album jag tycker allra bäst om att lyssna på. Helt säkert beror det på nostalgiska skäl.

Sally Can´t Dance har aldrig ansetts vara något av Lou Reeds bästa. Det var till och med så att den fick ganska elak kritik. Den gamle undergroundhjälten anklagades för att ha blivit kommersiell och i de mest högljudda klagokörerna jämfördes han med Alice Cooper.
Delvis var det nog sant. Musiken på LP:n är utan tvekan tillrättalagd för en större publik jämfört med tidigare Transformer och Berlin, det kan man inte neka till. Och här finns både doakörer och fläskigt blås...lite väl fläskigt på sina ställen.

Men vad ska jag göra åt det? Jag gillar den här LP:n ändå...

Nr: 78/2222

* Mitt kopplingsschema ser ut så här: Lou Reed – Transformer – David Bowie/Mick Ronson – All The Young Dudes – Mott The Hoople.

torsdag 15 maj 2014

Som en påse söta spanska päron...

FORTUNES – HERE COMES THAT RAINY DAY FEELING AGAIN – 1971

Gamla beatpopbandet Fortunes förnekar sig inte. Helt oförfärat gottar de sig i den ena smöriga poplåten efter den andra. Det är orkestrerade ballader, sött, kvalmigt och honungslent.
Fortunes hade sin första stora hit redan 1965 med You´ve Got Your Troubles. Den här LP:n är från något senare datum. Den innehåller en av gruppens få senare hitsinglar, Here Comes That Rainy Day Feeling Again, som i likhet med sin föregångare är en oskyldig liten ballad.

Det blev ett av de sista kraftiga livstecknen från Fortunes, som visserligen levde vidare in på 70-talet, men som en tämligen anonym popgrupp.

Nu var Fortunes inte ensamt 60-talsband om att gå den breda middle-of-the-road-vägen. De hade sällskap av andra storheter som The Hollies, Searchers med flera.

Det är en musikgenre jag inte alltid uppskattar, det blir gärna lite för mycket av det goda.

Here Comes That Rainy Day Feeling Again är av den anledningen inte en LP jag lyssnar på allt för ofta.

Jag misstänker att den får stå kvar i samlingen enbart av historiska och eventuellt nostalgiska skäl. 70-talsupplagan av Fortunes, vilket inte skiljer sig särskilt mycket från vad de gjorde på 60-talet, är visserligen oförargligt, välartat och trevligt. Men jag tror att Fortunes musik numera bör avnjutas i små väl avvägda doser för att uppskattas.

Det blir lätt för mycket. Den som tryckt i sig en hel påse brända mandlar och spanska päron vet vad jag menar. Det är gott för stunden, men sen mår man lite illa...

Nr: 2022/2222

onsdag 14 maj 2014

Obskyrt bland de obskyra

LES FLEUR DE LYS – REFLECTIONS – 2003

Trots sitt franskklingande namn är det här en brittisk popgrupp. Ett av de mindre kända, i den lilla beatpopvärlden räknas gruppen till de obskyra bland de obskyra. Les Fleur De Lys gjorde bara en handfull mindre framgångsrika singlar i mitten och slutet av 60-talet.
Det finns nog ingen som påstår att Les Fleur de Lys på något sätt var banbrytande eller ens särskilt originella. Trots det är gruppens få skivor eftertraktade av samlare.

På sina första singlar fick de nämligen hjälp av Jimmy Page med produktionen, och det gick rykten om att Jimi Hendrix vid något tillfälle hoppade in och lirade gitarr (vilket jag inte vet om det är sant eller inte).
Eftersom framgångarna uteblev, det blev inte en enda singelhit trots flera försök, splittrades Les Fleur De Lys 1969. En orsak var bland annat att de under sin sista tid anlitade den sydafrikanska sångerskan Sharon Tandy, vilket i slutet av 60-talet var så politiskt inkorrekt det kunde bli.

Nu för tiden är det naturligtvis kul att ha deras låtar på vinyl. Les Fleur De Lys släppte aldrig någon fullängds-LP på sin tid.

Reflections är ett samlingsalbum utgivet 2003* där alla deras singlar och mycket annat material finns samlat. Totalt handlar det om hela 22 låtar på två LP-sidor, alla runt två-tre minuter långa.

Det är ganska rolig lyssning. Les Fleur De Lys placerar sig nånstans mitt emellan beatpop, psykedelia och modsens soul, vilket gör att man nu för tiden gärna placerar dem det obskyra freakbeatfacket.

För min del tycker jag man också kan lägga till vissa likheter med Yardbirds och The Who.

Nr: 1988/2222

* Det finns ett par andra samlingsalbum också.

tisdag 13 maj 2014

En brytpunkt för BJH

BARCLAY JAMES HARVEST – EVERYONE IS EVERYBODY ELSE – 1974

Den här skivan sägs vara den första av flera ”tråkiga” popskivor från Barclay James Harvest. Men så trist tycker jag verkligen inte att den är. Det här är en sån där platta man lätt fastnar för och nog kan spela rätt många gånger innan man tröttnar.

Men det är möjligt att folk som gillade BJH:s tidiga betydligt mer progressiva rockalbum blev ganska besvikna när de hörde den. För en sak har de rätt i. Det är en popskiva.
BJH är (ännu) ett sånt där gammalt progband jag inte blev övertygad av på 70-talet. Då tyckte jag deras musik var alldeles för otillgänglig...och faktiskt ganska trist. Everyone Is Everybody Else är faktiskt den första av deras album som lyckats ta plats i min samling.

Högst troligt skulle jag nu för tiden inte tveka en sekund att lämna plats för fler om jag hittade någon av gruppens äldre skivor. Däremot är jag tveksam till BJH-album senare än den här. Så kanske var Everyone Is Everybody Else någon slags brytpunkt, åtminstone är det så för mig.

Popskiva var det som sagt. Men det beror helt på vad man jämför med. Inte ens på den här LP:n är BJH särskilt enkla att få grepp på. De musikaliska vindlingarna och oförutsägbara vägarna BJH tar på den här plattan kan säkert vara störande för dem som helst lyssnar på det jag vanligtvis kallar pop.

Nej, det handlar mer om artrock än pop, tror jag, med inslag av brittisk 70-talsrock och till och med country (!). Givetvis är det progressiv rock också, men inlindat och snyggt förpackat.

Inledningen med Child Of The Universe och Negative Earth är inte annat än majestätisk (uppblåst och pompöst skulle säkert andra säga) och en väldigt snygg ingång till Everyone Is Everybody Else. Bara därför är detta en skiva jag gärna rekommenderar.

Nr: 1653/2222