The Musical Box: juni 2014

måndag 30 juni 2014

En vild katt är ingen vildkatt

BUDGIE – IMPECKABLE - 1978

Budgie...vad är det för speciellt med dem, kan man undra? Inget särskilt blir mitt svar.
Det var ett av många brittiska hårdrockband i början av 70-talet. De snodde det mesta från de som var bättre, Led Zeppelin och Black Sabbath.

Och egentligen inte en enda hitlåt, trots att bandet bildades redan på 60-talet och trots att de slutade långt efter att många andra hjältar lagt av för länge sen, i början av 80-talet.

Ändå gillar jag det här waelsiska bandet. Det är handfast och jordnära heavy metal, man vet vad man får, även om Budgie knappast blev bättre med åren.

Impeckable från 1978 har ärligt talat inte så där väldigt mycket att erbjuda...förutom det fåniga omslaget med en vild katt. Sånt kan jag vara lite svag för ibland.

Just den här katten...mittenbilden menar jag...har jag nästan en exakt kopia av...fast en riktig...det är vår katt* det... Han ser rejält farlig ut där...men är det inte alls. Bilden är tagen när han gäspar efter att en hel dag legat och slöat bakom soffan. Så var det med den farliga looken...

Lite så är det med Impeckable också. Den ser bättre ut än vad den är...men är inte så illa ändå. En låt sätter sig lite extra, inledningen med Melt The Ice Away, det är bra metal med de där klassiska start- och stoppsekvenserna och ett och annat halvfräckt solo.

Sen..äh...inget extra...bara handfast och vanlig brittisk metal. Impeckable är inte Budgies bästa, men en av de sista med gruppen som var rätt...bra. Och en metalplatta som åtminstone jag tycker är mycket roligare att lyssna på än många andra från det sena 70-talet.

Nr: 1409/2222

* Vi har ett frostigt förhållande i övrigt. Vi hälsar på varandra på morgonen men ignorerar i övrigt varandras existens. Bilden är dock för säkerhets skull tagen med en fönsterruta mellan.

söndag 29 juni 2014

Kontroversiellt av Deep Purple

DEEP PURPLE – CONCERTO FOR GROUP AND ORCHESTRA – 1969

När Ian Gillan och Roger Glover kom med i Deep Purple 1969, räknade väl alla med att bandet skulle börja lira lite tyngre grejer.
I stället kom den här plattan, Concerto For Group And Orchestra. Klassisk musik! Snacka om kontroversiellt! Men det var kanske det Deep Purple var ute efter.
Jag nöjer mig med att konstatera att jag gillar idén. Att den idén senare fick fäste hos många fler band. Att det här egentligen inte har särskilt mycket att göra med tidiga Moody Blues försök i samma område.

Deep Purple drar nämligen ut det betydligt längre än vad Justin Hayward någonsin vågat tänka...De tog nämligen med en hel klassisk orkester. Och att det – fortfarande – är väldigt, väldigt originellt.
Jag vet inte om Deep Purple var först. Men man kan väl säga att den här plattan på något sätt var revolutionerande. För Deep Purple visade att det där med klassisk musik och rock gick att få ihop.

Om det sen är bra på riktigt, eller bara en samling musikstycken som låter som klassisk musik låter jag folk som kan sånt bättre än mig avgöra. Det är i alla fall Jon Lord, som lär ha varit klassiskt skolad, som komponerat musiken.

Concerto For Groups And Orchestra består i vilket fall som helst av fyra stycken, movements, där Ritchie Blackmores bländande gitarrsolon, Ian Paice trumsolon och Ian Gillans röstresurser kompletteras av The Royal Philharmonic Orchestra. Spännande, men rätt knöligt, om jag ska vara ärlig.

Nr: 1233/2222

lördag 28 juni 2014

Ofokuserat av Focus

FOCUS – IN AND OUT OF FOCUS – 1970

Om man inte vet vilka som låg bakom House Of The King är det lätt missta den för en Jethro Tull-låt. Jag hävdar att det är den bästa Tull-imitation som gjorts utanför Ian Andersons egen sfär.
Men imitation är det inte frågan om. Jag tror inte Focus menade att det skulle bli så...det bara blev så. Thijs van Leers flöjtspel var 1970 minst lika karaktäristiskt som Ians eget.

Och låtar liknande House Of The Kings lyckades Jethro Tull själva aldrig göra förrän långt senare, på folkrockalbum som Heavy Horses och Songs from The Wood, sent 70-tal. Så det var inte där Focus fick idén.

För Focus del tror jag i stället det handlade om en ren lyckoträff. In And Out Of Focus innehåller ingen annan låt i samma dimension. Det är egentligen bara för House Of The King man bör ha skivan i sin samling.

I övrigt är detta en tämligen alldaglig debutskiva...om man nu kan säga så om en skiva av ett progressivt rockband från början av 70-talet.

Jag tycker - vilket kan vara en tveksamt lättköpt poäng i sammanhanget - att skivan är lite ofokuserad... Lite feg kanske? Som att Focus inte riktigt vågade ta hela steget ut på en gång.

Möjligtvis kan det bero på att Jan Akkerman och hans bländande gitarr av någon anledning hamnat lite väl långt bak, att det i stort sett är ett Thijs van Leer-album.

Eller att den första upplagan av Focus bara är halva den kvartett som senare skulle göra legendariska progalbum som Moving Waves och Focus III. Till exempel saknades trummisen Pierre van der Linden.
Men debutalbum med blivande storheter är så klart lockande. In And Out Of Focus har trots allt ett naivt och oskyldigt skimmer över sig.

Något som gör att jag gärna jämför den här LP:n med Yes två första album, Yes och Time And Word. Skivor jag inte heller tycker är särskilt bra, men bara älskar ändå.

Nr: 1493/2222

fredag 27 juni 2014

Amerikansk vuxenpop och schlagerfestival

SUNSHINE COMPANY – HAPPY IS – 1968

Mitt förhållande till sunshinepop växlar med humöret. Ibland lyssnar jag gärna på någon skiva och får rysningar av de lätt psykedeliska undertonerna. Andra gånger blir det precis tvärtom...då ryser jag bara jag ser skivan.
Jag vet inte vad The Sunshine Company gjort för ont i mitt undermedvetna. Happy Is är egentligen en ganska trevlig liten sak, snäll, vänlig behaglig musik att ha på i bakgrunden.

”Trevligt” är nog inget positivt ord när man etiketterar pop. Skivor som får det omdömet är i min värld i allmänhet usla. Att vara ”trevlig” räcker liksom inte. Då är man på fel planhalva, den som ska försvaras.
Felet med The Sunshine Company är förmodligen att de är så trevliga. Happy Is är lättsmält amerikansk vuxenpop med stänk av countrypop och melodifestivalschlager – tänk holländskt bidrag tidigt 70-tal, Mouth & McNeal och Teach-In...

Okej, det finns flera sjyssta låtar på skivan. Jag sätter ett litet plus i kanten för I Just Want To Be Your Friend och Four In The Mornin´...vilket beror på att de har ett uns mer psykedelia i sig än de flesta andra...där jag helst vill jämföra The Sunshine Company med New Seekers. Musik jag inte kan ha respekt för. Up, Up And Away till exempel.

Nr: 448/2222

torsdag 26 juni 2014

Ten Years Afters första stora

TEN YEARS AFTER – SSSSH – 1969

Omslagsbilden är utstuderat hemsk. Och hur många ”S” är det egentligen i titeln? Det är de fel jag ser med den här LP:n. Men att det är en skiva alla som är det minsta intresserade av brittisk bluesrock från det sena 60-talet bara måste ha i samlingen är tveklöst.
Jag påstår att Ssssh är Ten Years After och Alvin Lees första stora. Efter sin berömda konsert på Woodstockfestivalen 1969 och sen den här LP:n senare samma år sattes Ten Years After på världskartan.

Kanske är det också gruppens bästa album (i konkurrens med A Space In Time). Jag är inne på den linjen och vågar till och med jämföra Ssssh med Creams Disraeli Gears.

Det är också en varumärkesdeklaration av rang. På sina två första LP-skivor uppträdde Ten Years After som ett ordinärt brittiskt bluesrockgäng som gärna lirade covers. På skivan innan, Stonehenged, försökte de gå nya vägar men gick vilse.

Ssssh är den kreativa, smarta och genomtänkta uppföljaren där Alvin Lee till slut lyckas få ihop bluesrock med psykedelia och till och med progrock.

Jag jämför den gärna med Steve Miller Band och plattor som Children Of The Future, Sailor och Brave New World...men starkare. Jag jämför också gärna med Canned Heat och deras Fried Hockey Boogie, men våldsammare, fräckare och mycket kaxigare.
Alvin Lee sätter ner foten redan i första låten, punkiga och råa Bad Scene, som skickar iväg en stafettpinne till Ramones och Sex Pistols tio år senare. Sonny Boy Williamsons Good Morning Little Schoolgirl är knappast vad man kan kalla en cover, här är den Ten Years Afters egen.

The Stomp är suggestivt entonig och kanske den svagaste länken på Ssssh, men hypnotiskt välgörande. Min favorit, vilket kanske är otippat, är If You Should Love Me, skivans enda poplåt, men så fräck, så mycket psykedelia och så annorlunda.

Sssh är skivan som gör att man längtar att få komma hem när man är bortrest.

Nr: 1629/2222

onsdag 25 juni 2014

The Wolfking of L.A

JOHN PHILLIPS – JOHN PHILLIPS – 1970

Det är en mycket speciell känsla att öppna en ”sealed” LP, över 40 år gammal. En nästan religiös andaktsfull upplevelse. Tänk, en skiva som var menad att bli spelad 1970 och inte blir det förrän nu.
Jag kom över Mama´s & Papa´s låtskrivare och gitarrist John Phillips LP för ganska länge sedan. Då tyckte jag det var rätt kul att ingen sprättat upp plastfilmen på så många år. Skivan åkte in i hyllan...jag ville ju inte vara den som gjorde det...

Men med tiden blev det lite besvärande. Jag hade ju faktiskt köpt skivan av en anledning, jag ville lyssna på den. Det var alltså inget förhastat eller ogenomtänkt beslut när jag till slut tog fram kniven.

Ett bra beslut så klart, John Phillips första egna LP, den enda han gjorde, är ett gediget arbete. Självklart finns det mycket Mama´s & Papa´s över musiken, det är västkustpop. Gruppen var fortfarande ”i livet” när skivan spelades in.

John Phillips fortsätter i samma spår; countrypop, med en lätt jazzton. Steelgitarr och violin och en sockersöt kör. Men samtidigt en psykedeliskt inrökt trummis - Hal Blaine - från en helt annan värld.

Det är den blandningen som gör LP:n så underhållande att lyssna på idag. LP:n har undertiteln ”John Phillips – The Wolfking Of L.A”. Men det har inget med musiken att göra.

Här finns inga ylande vargar och brutala gitarriff, här finns inget som antyder kontakter med Steppenwolf (som under samma tid låg på samma bolag, Dunhill). Förmodligen handlar det i stället om John Phillips vargskinnsjacka han har på omslagsbilden.
Historien om John Phillips är sorglig. The Wolfking Of L.A blev den enda LP han gav ut under eget namn. Efter 1970 var det tyst från honom i många år, mycket beroende på ett långvarigt heroinmissbruk. 1986 gav han dock ut självbiografin Papa John.

När han dog 2001 i en hjärttack låg dock två hela album färdiga. Först släpptes Pay Pack & Follow främst med låtar inspelade under det tidiga 70-talet bland annat tillsammans med Mick Jagger och Keith Richards. Senare samma år släpptes albumet Phillips 66.

Nr: 964/2222

tisdag 24 juni 2014

Både och med Grateful Dead

GRATEFUL DEAD – WITHOUT A NET – 1990

Detta långa livealbum på hela tre vinylskivor är både intressant och inte. Intressant för att Without A Net är det sista album som gavs ut när Grateful Dead fortfarande existerade som band. Och intressant för alla långa – enormt långa – gitarrjam.
Som livealbum är jag ändå inte helt övertygad om skivans storhet. Låtarna är hämtade från en rad konserter från slutet av 80-talet och de första månaderna av 1990. Någon livenärvaro och konsertkänsla infinner sig därför aldrig.

Det blir i stället ett samlingsalbum och en dokumentation över Grateful Deads sista år. Varför annars avsluta hela skivan med en cover, Traffics Dear Mr Fantasy?
En varning. Det är ett mastigt album och mycket att ta sig igenom på en gång. Ingen låt är kortare än sex minuter, Robert Johnsons Walking Blues (och då är den ett undantag). De allra flesta håller sig runt cirka tio och den allra längsta en hel LP.sida - 19 minuter långa medleyn - Help On The Way/Slipknot/Franklin´s Tower.

Den sista svårigheten med albumet är att musiken inte skiljer sig så mycket åt. Låtarna mal på i ungefär samma tempo, och alla avslutas med lååånga gitarrjam som ingen, allra minst Grateful Dead, verkar ha en aning om var de ska ta vägen.

Men skam den som ger sig. Jag kan naturligtvis lyssna på den här skivan ändå och faktiskt njuta av musiken. Without A Net gör inte att Grateful Dead får (ännu) fler dead-heads.

Men musiken är så avslappnat gjord, med all rätt, och bandet så tajt, med all rätt, att det inte kan bli fel. Jag gillar också att Grateful Dead hämtat nästan alla låtarna från sina tidigare år.

Men måste också erkänna att Without A Net för mig fungerar bättre som bakgrundsmusik än som aktiv lyssning.

Nr: 1657/2222

måndag 23 juni 2014

Golden Earrings tidshål till 1973

GOLDEN EARRING – THE HOLE – 1986

Att The Hole är ett svart hål är det ingen tvekan om. Men under de första sekunderna av LP:ns första låt, They Dance, tror man att det i stället är ett tidshål tillbaka till 1973 och Radar Love. Men när en överdoserad blåssektion tar över försvinner den känslan och hålet blir svart...
En fortsättning på Radar Love är något både Golden Earring och fansen letat efter sedan 1973 och LP:n Moontan. Det har varit nära några gånger, men det har som bäst landat i Twilight Zone.

The Hole trodde jag under några lyckliga sekunder skulle kunna vara svaret. Men så var det inte. LP:n är i stället jämförbar med 80-talsskapelser som N.E.W.S och Cut. Över lag hyfsat bra album, men utan det där lilla extra.
Min svaghet för de här holländska rockhjältarna är kanske lite väl överdriven (det har varit så sedan 1973). Förmodligen är det därför jag ändå kan få för mig att lyssna på The Hole ibland, och gilla det jag hör.

En närmare analys säger dock att det främst handlar om skivans två första spår, They Dance och Quiet Eyes, och eventuellt också tredje låten, tunga och svettiga Save The Best For Later. Där hade Golden Earrings upplaga från 1986 absolut hittat något.

Men efter det blir lyssningen ganska alldaglig, lite tråkigt till och med, bakgrundsmusik som man bara låter passera. Min analys säger att det beror på den där jobbiga blåssektionen som lägger en tung våt filt över en annars rätt bra rockplatta.

Nr: 2035/2222

söndag 22 juni 2014

Fyra sidor av Karthago

KARTHAGO – LIVE AT THE ROXY – 1976

Tysk hårdrock, på gränsen till prog, här finns dessutom spår av jazz, blues och funk. Karthago är ett spännande band, inte minst för att de till skillnad från andra krautrockare inte letade förebilder bara i England. Här finns influenser från Allman Brothers till Steppenwolf (som är amerikanska band) och hela spektrat mellan .
Live At The Roxy är en inspelning som hela tiden överraskar. Karthago glider förvånande lätt mellan tung, adrenalinpumpande hård rock till ljusare och jazziga saker. Här finns korta intensiva låtar, som på förstasidan av fyra, där bandet visar upp hela sitt register.
Men fortsättningen är precis lika intressant, med långa vindlande instrumentala jam som får blodet att koka i en gammal progrockare. Skäggiga och ärrade Allman-fans borde också bli nöjda. Ylande gitarrer, en mullrande orgel och ett suggestivt malande tempo.

För mig flashar In Memory Of Elisabeth Reed och Whipping Post när jag spelar b-sidans två tiominutersmonster Thema In C och The Second String Rambler. Karthagos andra sida – den jazziga sida - finns där också hela tiden, vilket gör lyssningen både oberäknerlig och roligare.
Live At The Roxy är ett album att ha respekt för. Det är faktiskt lysande liveinspelning. Musiken är varierad, och eventuellt...intelligent...om man nu kan sätta den etiketten på populärmusik.

Undantaget, som drar ner heltsintrycket något, är trumsolo- och allsångssidan, albumets fjärde och sista, som man nog kan leva utan.

Nr: 1300/2222

lördag 21 juni 2014

Tangerine Zoo sa nej till Woodstock

TANGERINE ZOO- TANGERINE ZOO – 1968

Att inleda hela sin karriär med en låt som Gloria, en av Them och Van Morrisons allra största hits, är kaxigt...eller korkat. Hur många covers har det inte gjorts på den låten?
För Tangerine Zoos del var det dock ett smart drag. Dels för att de gav Gloria en våldsam psykedelisk touch som gör deras version till en av de mer udda. Dels för att de var tidigt ute, Them släppte sin singel 1964, Tangerine Zoo gjorde om låten bara fyra år senare.

Kanske valde de Gloria eftersom de varit förband till Van Morrison, vilket sett i efterhand blev en av Tangerine Zoos större meriter under gruppens korta liv.

Den andra stora meriten de skaffade sig var att de sägs ha tackat nej till att spela på Woodstockfestivalen...de hade annat att göra...

Det var kanske där livet vände åt fel håll för Tangerine Zoo. Efter bara två LP-skivor splittrades gruppen 1969. Men de lämnade ändå ett djupt tryck i (woodstock)-leran efter sig.

De där två skivorna, som båda släpptes 1968, är nu för tiden, med alla rätt, eftertraktade både av skivsamlare och psykedeliafantaster. Till för inte så länge sedan fick den som ville ha tag i deras album vara beredd på att lägga upp närmare en tusenlapp.

Men när nu de båda skivorna släppts på nytt kan de bli var mans egendom för en betydligt billigare peng. Det var så jag kom över debutskivan, Tangerine Zoo...
...som är precis så spännande, så psykedelisk, så mycket garagerock, och så flummig som ryktet sagt. Det är ett sånt där album det är svårt att sluta lyssna på. Och ju fler gånger man spelar skivan, ju mer märkliga saker hittar man...

...som till exempel den där envist surrande fuzzgitarren som hoppar in och ställer till det på de mest oväntade ställen. Eller en sångare som verkar vara från ett annat universum...och har en helt egen agenda. För att inte tala om den där fläskiga, feta, ohämmade och helt okoncentrerade hammondorgeln som mullrar i bakgrunden.

Kan inte göra annat än rekommendera detta album. Varenda låt har något alldeles eget och särskilt. Ryktet säger dessutom att Tangerine Zoos andra album, Outside Looking In, ska vara ännu bättre.

Nr: 2031/2222

fredag 20 juni 2014

Självplågeri och kärleksballader

LOU REED – LOU REED – 1972

Den här plattan glöms ofta bort. När man kommer in på ämnet Lou Reed hoppar man gärna på hans andra album direkt, Transformer. Lou Reeds rockklassiker och glamrockalbum. Hans debutplatta som soloartist tidigare samma år är det nästan ingen som minns.
Varför skulle man då göra det? Jo, för att den så klart är väldigt mycket bättre än vad dess eventuella rykte påstår. Den har dock inte mycket med Transformer att göra, där fick Reed uppbackning av både Bowie och Mick Ronson.

Här handlar det i stället om en fristående fortsättning på det Lou Reed ägnat sig åt ihop med Velvet Underground...men ändå inte...

Vad jag slås av är texterna, inte minst den bittra socialrealismen och svidande samhällskritiken i låtar som I Can´t Stand It och Wild Child.

Han ger sig sen på självplågeri och psykoanalys av sin egen mörka själ i Goin´ Down och Walk And Talk It. Men sen – och det är överraskande – ägnar han resten av skivan åt tämligen nostalgiska kärleksballader.

Det är faktiskt de låtarna som dominerar skivan. Visst låter det lite märkligt för att komma från en sån svart figur som Lou Reed..?

Nr: 714/2222

torsdag 19 juni 2014

Queensrÿche easy-listening

QUEENSRYCHE – EMPIRE – 1990

Metalband har en smal väg att gå. Gör de inte sin grej extremt bra, är det lika bra att de inte gör det alls. Ju tyngre och mörkare, ju färre variationer att välja mellan. Tonläget går ju knappt att göra nåt åt.

Så det ligger någonstans i hur mycket de kan variera sina riff och ”uppfinna” nya. Och där finns ju det mesta redan. De första skivorna med Queensrÿche blev jag inte imponerad av.

Lite kul var det med tung heavy metal från grungens huvudstad Seattle. Men de lät lite mer som brittiska metalband på den tiden.

Jag fick känslan av att de ville mer än de kunde och att det där kolliderade någonstans på vägen. Den uppfattningen fick jag ändra när jag kom över Empire.

Det är ett riktigt bra metal-album tycker jag. Men i HM-sammanhang kanske den skivan mer betraktas som easy-listening. För så där blytungt är det inte. Jag får i stället lite progrock-aningar.

Det är kanske bara för att låten Silent Lucidity påminner mig om The Wall. Det finns ett par exempel till förresten. Så långt som till Pink Floyd når naturligtvis inte Queensrÿche. Men tanken är intressant, även om jag är rätt säker på att Queensrÿche inte var först.

Empire ger mig definitivt anledning att kolla mer på det där med progressiv rock och metal. Det är ett spännande område, men för mig ganska outforskat. Än så länge.

Nr: 1433/2222

Den nedre bilden är hämtad från skivkonvolutet.

onsdag 18 juni 2014

Kraan på turné

KRAAN – TOURNEE – 1980

Fräck jazzrock i högt tempo, oförutsägbara långa vindlande melodislingor med fräcka vändningar. Tournee är en riktigt bra jazzrockplatta, inspelad live, men publiken märker man inte mycket av.
Kraan är ett av de legendariska tyska krautrockbanden. Hela den genren är märklig på sitt eget sätt, men Kraan tar det ett steg längre. Jag kan inte direkt påminna mig om något annat band som i slutet av 70-talet hade ett liknande sound.

Möjligtvis får man gräva ännu längre ner i den tyska krautrockmyllan för att eventuellt få upp Grobschnitt, som trots allt har vissa likheter med Kraan. Men då ska man veta att Grobschnitt ibland brukar kallas Tysklands svar på Genesis, så i det facket kan man kanske inte placera Kraan ändå.
Ingen blev klokare av det antar jag. Misstänker att man får kalla in nån riktig jazzrockexpert för att analysera detta mer. Jag kan det inte.

Men jag gillar som sagt var Tournee, som kännare av Kraan menar är deras allra sista starka album, men att skivan ändå inte kan jämföras med deras tidigare verk från 70-talet som var deras storhetsperiod.

Tournee har förresten en tvillingskiva, Wiederhören från 1977. Det är ingen tillfällighet att de båda skivomslagen är ganska lika. Flera av låtarna på Tournee är hämtade från det studioalbumet.

Nr: 1927/2222

tisdag 17 juni 2014

Bra svensk garagerock

WILMER X – TUNGT VATTEN – 1986

Den här LP:n har flera tydliga varningssignaler. Omslagsbilden tyder på en typisk LP från mitten av 80-talet med svensk pop. Synthpopsvarning till och med. Dessutom är den från 1986, vilket inte var ett särskilt bra popår, i Sverige eller internationellt.
Men i det här fallet ljuger första intrycket. Tungt vatten är bra svensk garagerock. Kanske inte X-ens bästa album, men ganska roligt ändå. När man tittar lite närmare på bilden ser man det. Wilmer X innan Teknikens under, Klubb Bongo och Mambo feber var inte särskilt välanpassade.

Jag gillar så klart Tungt vatten, även om jag saknar det riktigt skramliga och stökiga från skivorna innan. Det charmigt röriga och vilda.

På Tungt vatten har Wilmer X sansat sig och blivit ganska tama, eller kanske tämjda. Men inte helt och hållet. Nisse Hellberg har kvar den där hungriga blicken.

Man skulle eventuellt kunna kalla Tungt vatten för ett övergångsalbum. Här finns både stökig hederlig bluesrock i låtar som Skunk och Dansa på 1 ben, samtidigt som Din blekaste vän pekar ut vägen mot Vem får nu se alla tårar, tv-framträdanden och Mambo feber.

Nr: 1418/2222

måndag 16 juni 2014

Daterat, men roligt ändå

FRANK ZAPPA – BROADWAY THE HARD WAY – 1988

Angående Broadway The Hard Way...
- Vad är det här? Lyssnar du inte på vanlig rock alls nu för tiden. Jag tycker du spelar konstigare och konstigare och skivor...
- Nja, jag har liksom tröttnat på det där...jag har gått vidare...
- Gått vidare, ha! Gått ner dej menar du...
He, he, alla tycker inte alltid lika...men det här är en LP jag verkligen gillar och absolut inte nån av de mer krångliga zappa-skivorna.

Titeln till det här albumet är inte taget ur luften. Det är verkligen en parodi på Broadway och musikaler, Zappa hinner avverka nästan ett tiotal olika musikalstilar.

Av bara farten ger han sig också på Elvisfans, TV-predikanter, Wall Street-yuppies och republikanska partiet...och säkert fler ändå.

Politisk satir?
Javisst...och säkert ohyggligt roligt på sin tid. Numera känns skivan aningen daterad, inte minst för att Zappa för ovanlighetens skull namnger ett antal amerikanska personligheter, som sedan slutet av 80-talet fallit i glömska, Ronald Reagan och Oliver North till exempel.

Men å andra sidan kan man ju garva åt själva företeelserna. Och det gör man så gärna. Den som tyckte om musikalparodin Thing-Fish från 1984 kommer att älska Broadway The Hard Way också, som är flera steg bättre.

Detta av två skäl, texterna är inte så provocerande sexistiska utan mer humoristiska. Musiken är dessutom betydligt intressantare, Thing-Fish blir till slut en enda ljudmatta medan Broadway The Hard Way har musikaliska poänger Thing-Fish aldrig nådde upp till.
Lyssna till exempel på inledande Elvis Has Just Left The Building, elaka Jesus Thinks You´re A Jerk, Dickie´s Such An Asshole och raplåten Promiscuos.

Nr: 2037/2222

söndag 15 juni 2014

En man, en gitarr, två konserter

PAUL KELLY – LIVE MAY 1992 – 1992

En man, en gitarr och ett munspel. Två CD-skivor, en konsert i Melbourne och en i Perth, Australien. Trollbindande, nästan magiskt och en publik som tappar andan.
Paul Kelly kan konsten att fånga en publik och hålla den kvar. CD-albumet Live May 1992 är även om den verkar vara i mesta laget - nästan två timmar lång sammanlagt - en upplevelse och en dubbel-CD att plocka fram när det behövs något värmande.

För värme är precis vad det handlar om. En värme och utstrålning från Paul Kelly som behandlar musiken med varsamhet och en publik med respekt och som kan sina Paul Kelly-låtar.

Att skilja de båda konserterna åt går inte. Möjligtvis känns konserten i Melbourne, från The Athenaem Theatre något intimare och personligare.

Utan att ha en aning tror jag det kan hänga på att lokalen kanske är något mindre än The Regal Theatre i Perth, där ljudet ibland har en tendens att fladdra iväg och publiken kan verka lite avlägsen.

Sammanlagt bjuder Paul Kelly på hela 22 låtar, de flesta hämtade från hans framgångsrika 80-talsalbum, Gossip, So Much Water So Close To Home och Under The Sun.

Rocklåtar från början men här bara med akustiskt gitarr och ett munspel, vilket ger dem en helt annan dimension.
Men den här dubbla liveplattan är inget för ”nybörjare”. Men man bör kunna sin Paul Kelly innan man ger sig på skivan, anars är risken stor att det blir ett mästarprov i tålamod.

Nr: 12/CD

The Parkerilla bättre än ryktet

GRAHAM PARKER – THE PARKERILLA – 1978

Tro inte allt du eventuellt skulle ha hört om den här dubbel-liven. Den är bättre än sitt rykte. Graham Parker var som allra bäst i slutet av 70-talet och hans kompband The Rumour var blixtrande. Höjdpunkterna på den här inspelningen är absolut flera...men så här går historien...
Skivan är inspelad i USA, och 1978 var inte engelsmannen Graham Parker särskilt välkänd där. Han skivbolag var, enligt Parker själv, heller inte särskilt intresserat av att satsa på honom. Han ville avsluta skivkontraktet, men var först tvungen att släppa en platta till...och det blev snabbjobbet The Parkerilla...

Av den anledningen har det här albumet sagts vara både livlöst och ganska tråkigt och inte en alls rättvis bild av hur bra Graham Parker och The Rumour egentligen var som liveband. De ville ju inte göra skivan, men var tvungna...

Eftersom jag aldrig sett Graham Parker eller The Rumour ”på riktigt” har jag inget att jämföra med. Men det kanske är bra? The Parkerilla är nämligen en helt okej liveplatta för min del.

Visst, det är kanske inte den mest sprudlande inspelning jag hört, och publiken verkar vara på lite halvdistans, men den är ändå väldigt lyssningsvärd.

Graham Parker hade redan 1978 massor av bra låtar att välja mellan. Som liveband hade The Rumour och Graham Parker dessutom ett gediget rykte.

Då hade han hemma i England släppt tre kritikerrosade album, Howlin´ Wind, Heat Treatment och Stick To Me. På The Parkerilla plockar han fram det som behövs och lite till; I´m Gonna Tear Your Playhouse Down, The Heat In Harleem, Gypsy Blood och rockrökaren Back To Schooldays, Heat Treatment och New York Shuffle...

Att Graham Parker eventuellt inte ville göra skivan märks inte. Och med The Rumour bakom kunde det så klart inte gå fel. De grabbarna var rutinerade redan då. The Parkerilla är en bra liveplatta, trots allt snack...

Nr: 888/2222

Ingen kioskvältare, men...

MANFRED MANN´S EARTH BAND – LIVE BUDAPEST - 1984

Ett livealbum med Manfred Mann´s Earth Band från 1984 låter inte som en kioskvältare av större format. Inspelningen är dessutom hämtad från Budapest i Ungern, en av de första som lär ha gjorts på andra sidan järnridån.
Men Live Budapest är en överraskande bra liveplatta. Manfred Mann har naturligtvis den goda smaken att plocka fram flera av sina allra bästa nummer. Springsteens Blinded By The Light, dylan-klassikern Might Quinn, policelåten Demolition Man och en rad till.

Han höjer dessutom tempot, skalar bort studioinspelningarnas långa malande keyboardstycken och får vips fram ett helt gäng skitbra livelåtar. Publiken i Budapest hänger på.

Den största – och mest oväntade – höjdpunkten är dock Redemption Song, som görs bara med akustisk gitarr och sång. Den blir helt lysande!

Och för den som inte fått nog av uttjatade Davy´s On The Road Again, kan jag meddela att den också är med.

Jodå, det här är riktigt bra för att vara Earth Band och 80-talet. Det är dessutom en av väldigt få livealbum med Manfred Mann. Faktiskt den första.

Jag saknar ett livealbum från gruppens tidiga – och bästa – år i början av 70-talet. Men den här plattan duger gott.

Nr: 1665/2222

En virrig hybrid

DAVID BOWIE – DAVID LIVE – 1974

Mitt förhållande till Bowies enda livealbum från 60- och 70-talen, dubbeln David Live, är komplicerat. Jag kan faktiskt lägga skivan på tallriken nån gång emellanåt och tycka den är ganska rolig att höra igen.
Men samtidigt känns den väldigt konstig, en virrig hybrid mellan Bowies glamrocksår och hans något introverta soulperiod. Va tusan, David Bowie hade knappast någon soulröst, och inte hjälper det att han försökte lägga sig till med någon slags tillgjord amerikansk accent.
David Live fick inte heller några större ovationer när den kom ut 1974. Den blev väl mer eller mindre en konstig soul-överraskning för alla de som gillade Ziggy Stardust och Aladdin Sane.

Jag tror varenda kritiker sågade den. Men jag kommer ihåg att skivan trots det spelades ganska flitigt i diverse pojkrum på den tiden. Svältfödd som man var på liveinspelningar med Ziggy and The Spiders from Mars. Och förmodligen är det därför jag nån gång ibland kan spela skivan, med viss behållning. Det handlar om nostalgi.

Men sen blir jag näst intill irriterad. Varför i hela Huskvarna gjorde David Bowie aldrig nån liveplatta under sin Ziggy-period*?

Då hade ju Mick Ronson varit med på gitarr och det kunde blivit hur spännande som helst. I stället fick man nöja sig med det här.

Nr: 6/2222

* På senare år har det väl säkert släppt ut både en, två och tre liveskivor från de där tidiga åren. Men när det begav sig, 1974, då var det David Live som gällde.