The Musical Box: juli 2014

torsdag 31 juli 2014

Roligt i rymden med Roger Taylor

ROGER TAYLOR – FUN IN SPACE – 1981

Ni som gillade Queen-låtar som Now I´m Here och Tenement Funster* går nog igång på Roger Taylors första soloplatta. Han har den där lite slamriga och ovårdade stilen.
Jag gillar också Fun In Space. Låtarna här är faktiskt bättre än de där Queen-låtarna. Man tror det kanske inte, men Roger Taylor tog inte med sig det där bombastiska och pompösa som ibland gjorde Queen olidliga att lyssna på.

Fun In Space är mer rak rock, pang på liksom. Oväntat, men det här är en riktigt sjysst platta. Och alldeles nödvändig för alla gamla Queen-fans.

Det låter självklart ganska mycket Queen om den här LP:n. Konstigt vore det väl annars. När Taylor spelade in den - mellan The Game (1980) och Hot Space (1982) - var Queen i högsta grad aktiva, även om de just då gick lite på tomgång och slentrian. Kanske var det därför Roger Taylor gjorde en egen platta? Jag vet inte.

Vad jag vet är att den känns betydligt piggare och vitalare än det Queen gjorde de där åren i början av 80-talet. Fun In Space är förmodligen inte särskilt svårt att hitta.

Och jag tror inte den hör till de dyrare heller, även om nästan allt med anknytning till Queen har en tendens att sticka iväg nu för tiden.
Men får du tag i skivan, lyssna då lite extra på rockabillyrockiga Let´s Get Crazy, slamriga Airheads (som har väldigt mycket Now I´m Here över sig) och avslutningen på skojiga lilla rymdeposet Fun In Space. Där tar Roger Taylor med oss tillbaka ända till Queen II. Artrock, absolut.

Nr: 2017/2222

* Båda från i övrigt magiska LP:n Sheer Heart Attack.

onsdag 30 juli 2014

Oldfields officiella mästerverk

MIKE OLDFIELD – TUBULAR BELLS – 1973

Tubular Bells är Mike Oldfields officiella mästerverk. Det tycker Mike Oldfield också. Så mycket att han på 90-talet kände sig tvingad att ge ut ett antal variationer och omarbetningar av den. Tubular Bells var hans första skiva, den kom 1973.
För min del är den inte lika självklar. Låt oss säga att jag tycker den är intressant. Och något helt annat än allt annat som gavs ut i början av 70-talet. Tubular Bells är en enda lång komposition på två LP-sidor.

Men stopp nu. Det går inte alls att jämföra den med Jethro Tulls Thick as a Brick, om nu någon tror det. Det här är för det första knappast progressiv rock, som jag ser det, kanske är det folkrock.

Dessutom är den helt instrumental, förutom ett kort stycke på förstasidan och en mindre del på b-sidan, där Oldfield growlar och ylar som en varg. Jäpp!

Inte heller är det ambient musik, som Jean Michel Jarre eller Brian Eno. Oldfield använder visserligen synthar och keyboards, men spelar hela 28 instrument (tror jag), allt från gitarr till klockspel och...Tubular Bells (vad det nu är).

Ett problem är att jag inte vet vad jag ska ha skivan till. Den är svårlyssnad och går inte att ha på i bakgrunden. Det händer alldeles för mycket.

Mike Oldfield måste ha varit oerhört kreativ när han gjorde inspelningen, för här finns allt från folkmusik till hårdrock och jazz.

Jag kan förstå att både han och fansen tycker detta är hans mästerverk. Samtidigt är den svår att lyssna till helt och hållet. För det gäller att hänga med hela tiden i Mike Oldfields vindlande tankar och melodislingor.

Nr: xxx/2222 (utrensad ur samlingen när jag skaffade boxen Mike Oldfield Boxed)

tisdag 29 juli 2014

Den andra sidan av Graham Parker

GRAHAM PARKER – STRUCK BY LIGHTNING – 1991

Att det skulle ta Graham Parker över tio år att skapa en lika bra platta som Squeezing Out Sparks. Nästan så bra är nämligen Struck By Lightning. Ändå är den något helt, helt annat än bitter och hänsynslös new wave-rock.
Struck By Lightning är trots sitt namn en avskalad skiva som nästan helt litar på Graham Parkers röst, en akustisk gitarr och sparsamt komp. Något mycket annorlunda jämfört med skivan innan, Human Soul, som nog får sägas var kraftfull, nästan överarbetad i sitt uttryck.

Struck By Lightning slår till på en helt annan våglängd. Graham Parker litar på sina texter och ger dem utrymme. Här finns en rad minnesvärda låtar, inte minst The Kid With The Butterfly Net, som jag påstår är en av 90-talets bättre popballader.

Men den här gången har Graham Parker laddat batterierna ordentligt. Jag vågar nog säga att varenda låt på den här LP:n är riktigt, riktigt bra saker.

Trots att det handlar om ganska enkelt komp är det fascinerande att lyssna på Struck By Lightning. Graham Parker visar här en sida jag innan bara anade fanns.

Man skulle också kunna mena att Graham Parker på den här skivan närmat sig Bob Dylan. Det är i så fall inget ovanligt. Nästan varenda gammal rockstjärna hamnar någon gång där...hemma hos Dylan.

Struck By Lightning är ett säkert köp. Det går inte att bli besviken, den är som sagt lysande. Och skulle du inte gilla den går det i alla fall att förvånas lite över den andra sidan av Graham Parker.

Nr: 1077/2222

måndag 28 juli 2014

Hollies kom tillbaka

HOLLIES – CONFESSIONS OF THE MIND – 1970

När Graham Nash lämnade Hollies i slutet av 60-talet för att lira med Crosby, Stills & Young, blev de brittiska pophjältarna sig aldrig desamma.
Hollies gjorde två, så här i efterhand, väldigt konstiga plattor, Hollies Sings Dylan och Hollies Sings Hollies. Val som tyder på ganska kraftig idétorka. Då trodde väl många att det var slut. Men det var det inte.

1970 kom albumet Confessions of the Mind. Och trots att mina Holliesfavoriter absolut finns bland 60-talarna, Butterfly till exempel, måste jag erkänna att Confessions of the Mind är ganska bra pop.
Det låter naturligtvis inte som på ”den gamla goda tiden”, men låtarna är sjyssta, snyggt gjorda och har de där små ”hookarna” som man gärna hänger upp sig på. Survival of the Fittest, Man Without a Heart och Little Girl, de tre första spåren, är små trevliga popörhängen. Det kan jag inte neka till.

Too Young To Be Married går också att spela flera gånger. Och halvpsykedeliska titelspåret Confessions of the Mind är inte heller dum. Eller va tusan. Det är skivans bästa låt.

Efter Graham Nash gjorde Hollies genom åren en hel massa riktigt usla album. Men Confessions of the Mind ska nog räknas till de bättre av dem.

Nr: 1898/2222

söndag 27 juli 2014

En dubbel-LP med nio låtar

DEREK & THE DOMINOS – IN CONCERT – 1973

Det finns de som påstår att In Concert är överskattat skräp...

Så här tycker jag:
Den här skivan är jag uppväxt med. Jag har levt mig igenom det tio minuter långa trumsolot på Let It Rain otaliga gånger. Och varenda gång har jag älskat det. Så är det med varenda låt. Jag kan de här låtarna.

Det är ett livealbum jag förmodligen inte skulle klara mig utan. Gång på gång kommer jag tillbaka till In Concert. Det är inte den bästa liveplattan i samlingen...tror jag...men inte långt ifrån. Just nu, här, idag, kan jag inte komma på nån som skulle kännas mer nödvändig.
Derek & The Dominos är Eric Clapton. Det är Bobby Whitlock, det är Carl Radle och Jim Gordon (han med trumsolot). In Concert är en dubbel-LP med nio låtar.

Det är långa låtar, oändligt långa tycker en del.
Let It Rain är 17 minuter.
Blues Power och Have You Ever Loved A Woman är 17 och en halv.
Det är Claptons gitarr och heroin.
Det är rätt taskigt ljud och sången låter svag.
Det är en inspelning från Fillmore East.
Det här är någon slags kärleksförklaring.

Nr: 723/2222

lördag 26 juli 2014

Ren ondska av Allman Brothers?

ALLMAN BROTHERS – BROTHERS OF THE ROAD - 1981

Den här texten ska handla om Allman Brothers album Brothers of the Road. Men först måste jag förklara en sak. På 70-talet fanns inte att Allman Brothers, tidernas största och bästa southern rock-band, skulle lira pop. Det var lika otänkbart som att Lady Gaga skulle spelat in en rockabillyskiva.
Men jag undrar om det inte varit bättre om Allman Brothers gjort det i stället för att spela in Brothers of the Road. För här lirar de pop. Vanlig 80-talspop.

När jag spelade plattan allra första gången fick jag kolla både etiketten och skivomslaget mer än en gång. Jag började nästan tro att man kanske gjort fel på skivfabriken och satt fel etikett på fel platta. För det lät mer som Carpenters eller Bobby Sherman (gud hjälpe oss alla), söt amerikansk pop, än Dickey Betts och Gregg Allman.

Jag kan väl omgående konstatera att den här skivan inte räknas som något av bandets storverk. De mest hängivna fansen tål knappt att Brothers of the Road nämns. Med all rätt. Det är bara ett samlarobjekt för dem som vill ha alla Allmans skivor.

Jag vet inte om de på något sätt ville anpassa sig, eller om de ville söka sig in på nya spår, utvecklas som det så fint heter. Eller så handlar det om ren ondska.

För det här är en rätt taskig popskiva dessutom. Carpenters hade gjort det bättre. Förstaspåret, Brothers of the Road, är en vanlig enkel popsång, nästan gospel. Det räcker inte att Dickey Betts slänger ett par av sina feta gitarrsolon. Det lyser ändå igenom.

Och så där fortsätter det i låt efter låt, efter låt efter låt. Troligen är det vanlig enkel idétorka. Efter den här plattan tog det nästan tio år innan Allman Brothers kom tillbaka.

Nr: 247/2222

fredag 25 juli 2014

...och här kommer en rapport

ANDERS F RÖNNBLOM – RAPPORT FRÅN ETT KALLT FOSTERLAND - 1980

Politisk satir har ju i allmänhet inte särskilt lång livslängd. Men Rapport från ett kallt fosterland är knappast daterad eller inaktuell. Denna Anders F Rönnbloms mest politiskt kritiska och laddade LP någonsin är nog lika aktuell idag som för 30 år sedan. Även om Torbjörn Fälldin*, Lars Werner** och en rad till av 70- och 80-talens makthavare dyker upp i texterna, tar Rönnblom upp frågor som är precis lika viktiga nu för tiden.
Den politiska satiren är ett genomgående tema på hela skivan, och exemplen är flera. Låten Kalla fosterland är idag mer brännande än den någonsin varit...och Bakom den fina fasaden...där står moder Svea och spyr...men jag lämnar detta område nu...eftersom jag känner att jag håller på att bli på riktigt uselt humör...och ger mig på musiken i stället...

...som säkert också skulle kunna stämplas som ”daterad”...
Det handlar nämligen om rak och ärlig new wave-pop, inte alls långt från det herrar Elvis Costello, Graham Parker och Joe Jackson höll på med i slutet av 70-talet.
Men det är så klart en alldeles för enkel bild av denna platta. För Anders F Rönnblom har sin alldeles egen lätt säregna rockstil, uppblandad med en stor dos humor, svensk folkpop och visa. Det gör Rapport från ett kallt fosterland till en av Sveriges mest lysande popskivor från 80-talet...och förmodligen lite till.

Många har säkert ett ganska klart minne av Jag kysste henne våldsamt, som nog måste anses vara en av Rönnbloms mest välkända låtar någonsin. Den gömmer sig på b-sidan. Och hade det inte varit för att den kommit på singel kunde den på LP:n lätt försvunnit i mängden.

Skivan har fått undertiteln Vem har satt mina änglar i bur – Vol 2, ettan kom 1979. Men detta är egentlig ingen fortsättning på den mer poetiska föregångaren. I stället blev det en rapport från vårt kalla fosterland...som Anders F Rönnblom uppfattade det.

Nr: 262/2222

* Gammal centerledare och statsminister
** VPK:s ledare på den tiden.

torsdag 24 juli 2014

King Harry hade det inte lätt

KING HARRY – DIVIDED WE STAND – 1977

King Harry hade det inte lätt. Deras skivor såldes - som jag kommer ihåg det - till reapris redan när skivan var ny. Kanske var det därför rätt många köpte den, man såg den överallt, i varenda skivsamling. Men det var nog inte lika många som uppskattade King Harry.

Jag har sett skivomslaget användas som underlägg för att det inte skulle bli ringar på bordet. En jag kände på den tiden använde vinylskivan som dörrstopp... Jag har sett den i skräphögar...
Nej, deras musik gick inte hem i slutet av 70-talet. Men att slå sig fram på samma musiklinje som City Boy, 10cc och andra liknande var inte särskilt inne just då. Inte när punk och new wave höll på att ta över. King Harry är naturligtvis bättre än så och förtjänar en liten upprättelse, vilken de härmed ska få. Divided We Stand är nämligen en ganska bra rockplatta.

King Harry höll till i utkanterna av den progressiva rocken, förmodligen närmare det man idag kallar artrock. Jämförelserna med 10cc och City Boy är inte alls fel. Jag skulle gärna slänga in Mott efter Ian Hunter också, men det beror nog mest på likheterna mellan sångarna.

Felet med Divided We Stand var att den mer eller mindre helt saknade hitlåtar. Skivan är en helt okej rockplatta, men tyvärr lite jämntjockt slätstruken. Dock går den alldeles utmärkt att lyssna på idag. King Harrys sound har klarat sig ganska bra, bättre än både 10cc och definitivt City Boy. Hittar man den här plattan för en tjuga är det hyfsat köp, dock inget fynd.

Nr: 2080/2222

onsdag 23 juli 2014

En självplågares dröm

FRANK ZAPPA – WEASELS RIPPED MY FLESH - 1970

Det här skivomslaget gillar jag. Det är både fascinerande, lite skrämmande psykotiskt och väldigt träffande. Vesslan han använder som rakapparat river djupa sår i mannens kind, men varför ler han? Han ser ju ut att njuta av det!
Jag tror Zappa visste precis vad han gjorde när han valde den bilden. Weasels Ripped My Flesh är visserligen utgiven 1970, men låtarna är ett antal livejam från diverse olika konserter i slutet av 60-talet med Mothers Of Invention.

Musiken är introvert, märklig och svår. Det är inget album för en nybörjare, kanske är det bara extrema zappa-fans som uppskattar det. Rent av njuter av det...

Jag kan inte påstå att detta är ett album jag gärna lyssnar på. Möjligtvis klarar jag av det nån gång ibland. Och i så fall bara en...eller möjligtvis två gånger i rad.

Det handlar som sagt om delvis improviserade jam, avantgarde- och synnerligen experimentell jazz som Zappa var inne på i slutet av 60-talet. Lägg dessutom till oprovocerade skrik, gapskratt, fnissande, skrap, gnissel och oljud, oväntade avbrott i musiken och andra innovativa och udda grepp.

Lägg också till en lagom dos psykedelia, fuzzgitarr och skruvade texter. Det är fascinerande lyssning på sitt alldeles eget sätt. Och jag tycker nog att zappa-fansen har rätt som rankar den här plattan ganska högt, som ett av de klassiska zappa-albumen.

My Guitar Wants To Kill Your Mama är en favorit. Men hendrixinspirerade Get A Little står också ganska högt på min lista.

Nr: 1242/2222

tisdag 22 juli 2014

”Man tappar andan”

MASAYOSHI TAKANAKA – TAKANAKA – 1977

För den som har Carlos Santana som husgud kan det nog vara svårt att låta bli att fingra på den här plattan med japanske jazzgitarristen Masayoshi Takanaka.
Att inte jämföra honom med Mexikos största lysande stjärna är ofrånkomligt. Att dessutom inte dra paralleller till Santanas svårartade jazzperiod - då han hängde tillsammans med John McLaughlin och kallade sig Devadip – är också omöjligt.

Takanaka håller till i samma dimension. Stundtals är det nästan så man tappar andan. Den här killen är riktigt, riktigt vass.

Takanaka har gjort mängder med skivor genom åren. Och i Japan är han superstjärna. Det här är den allra första platta som letade sig till Europa. Jag tror faktiskt att det är den första LP han släppte över huvud taget, men helt säker är jag inte.

Men tro nu inte att Takanaka är någon slags santanakopia. Så är det inte alls. Han har ett helt eget uttryck och hittar sin egen väg via funk, soul, pop och jazzpsykedelia (om nu den genren finns...).

För den som gillar finstämd jazzrock, svettig funk och läckra melodislingor är det här en LP att hålla ögonen öppna efter.

Nr: 1975/2222

måndag 21 juli 2014

En dansk rockikon

KIM LARSEN – VAERSGO – 1973

Denna mycket märkliga LP är en av dansk rockmusiks största ikoner någonsin. Det är Kim Larsens första soloplatta och spelades in medan han fortfarande var med i Gasolin. Kim fick spela in skivan mest för att han skulle hålla sig lugn och stanna kvar i bandet.
Det var ingen som räknat med att Vaersgo skulle bli en av Danmarks mest populära album genom alla tider. När en nyinspelning av skivan, Vaersgo 2, gjordes för några år sedan, där andra danska artister tolkade Kim Larsens låtar, blev den också en storsäljare.

En och annan skulle nog kunna hävda att Vaersgo är en Gasolin-platta eftersom hela bandet är med och spelar på skivan. Men förutom det har Vaersgo absolut inget med Gasolin att göra.

Det är definitivt ingen rockplatta. Här finns låtar skrivna av Kim som aldrig ansågs kunna fungera i bandet. Det är dansk folkmusik, trubadur- och balladlåtar med delvis anknytning till både Bob Dylan och Beatles 60-talspop. Alltså något helt annat än Gasolins mustiga rock.

Släpper man bara det där med Gasolinanknytningen blir Vaersgo en trevlig och ganska rolig LP att lyssna på. Det Kim Larsen visade upp här utvecklade och förfinade han betydligt under sin senare solokarriär. Det finns dessutom ganska mycket att lyssna på, hela 17 låtar.

Nr: 1563/2222

söndag 20 juli 2014

Inte beredd på Whatever You Want

STATUS QUO – WHATEVER YOU WANT – 1979

I slutet av 70-talet började folk undra om Status Quo någonsin skulle förändra sitt treackords boogiesound. Jag tror att nästan alla som följde Status Quo på den tiden var beredda på att det skulle hända något nytt. Men jag tror inte att en enda var förberedd på Whatever You Want, som faktiskt kom lite som en chock.
Status Quo lät nämligen exakt på samma sätt som förr. Whatever You Want gick tillbaka till det tidiga 70-talet. Här finns kopplingar till Hello, Quo, Piledriver och inte minst Blue For You. Samma eviga boogierock i samma eviga tempo. Det friserade soundet från Rockin´ All Over The World och If You Can´t Stand The Heat var som bortblåst.

Men konstigt nog blev det kanonbra! Whatever You Want är en riktigt, riktigt bra platta med Status Quo. Och detta trots att det egentligen bara är titelspåret Whatever You Want som blev en större hit. Jag tror till och med att den blev en av gruppens allra största hits någonsin.

Men här finns också ett antal mindre bekanta boogieläckerheter som High Flyer och Runaway. Lägg dessutom till skumma Living On An Island så har du en av Status Quos bättre plattor från det sena 70-talet (och långt in på 80-talet också).

Nr: 139/2222

lördag 19 juli 2014

Det är bara rock´n´roll...

ROLLING STONES – IT´S ONLY ROCK´N´ROLL -1974

Rolling Stones träffade rätt med It´s Only Rock´n´ Roll. Den är precis vad skivtiteln säger – bara rock´n´ roll...enkel tre-ackords rock, inga experiment, ingen psykedelia eller influenser från Jamaica, Beatles, disco eller vad man nu skulle kunna tänka sig. It´s Only Rock´n´ Roll är bara rock´n´ roll...
Därför gillar jag skivan. Det var faktiskt en av de första stonesplattor jag köpte. Redan 1974, när den kom ut, Tempo i Jönköping. Skivomslaget gillar jag också. Både romantik och fantasy. Snyggt tycker jag, även om det säkert finns som tycker precis tvärtom...
Skivan anses inte vara nån av Stones bättre. Den har lite dåligt rykte... Men en ”kass” skiva med Stones är ändå ganska så mycket bättre än nästan vad som helst annat. Bättre än precis allt med 70-talshårdrockare som Kiss, Boston, Aerosmith, Kansas, Bad Company, Foghat, Mahogany Rush, Status Quo, Styx...

Tre låtar är fruktansvärt bra; It´s Only Rock´n´ Roll, balladen If You Really Want To Be My Friend och skrapiga Fingerprint Flie.

Sen kan jag väl också lägga till Dance Little Sister, If You Can´t Rock Me och Time Waits For No One.

Eller förresten. Förutom fåniga Short & Curlies är det bara bra rocklåtar på den här skivan. Men förvänta dig inga överraskningar. Det är bara rock´n ´roll...

Nr: 472/2222

fredag 18 juli 2014

Split Enz okända uppföljare

SPLIT ENZ – WAIATA – 1981

Split Enz fick sitt stora genombrott 1980 med LP:n True Colours. Waiata är uppföljaren och storsäljarens yngre bror som aldrig blev nån större kändis...
Brorsa för att det finns en hel del likheter mellan de två skivorna, new wave och synthpop med lite knepig underton. Lillebror för att Waiata kanske var lite mer udda, inte så lättsmält som sin föregångare.

Skivan har två namn. När den först släpptes i Australien fick den heta Corroboree (Mushroom Records)...när skivan anlände till USA och Europa fick av någon anledning heta Waiata (A&M) i stället. Ny omslagsbild fick den också.

Det är inte direkt min favoritplatta med nya zeeländarna Split Enz. På deras allra första skivor var de mer inne på progressiv artrock och hade storheter som Genesis och Roxy Music som förebilder.

De hamnade dock rätt snabbt i synthpopträsket och blev lite för intresserade av new wave. Buggles och Genesis på samma gång... Skivorna de gjorde på 80-talet, som True Colours, tycker jag därför inte är lika spännande som deras äldre saker.

Men om jag måste välja mellan mellan de två skivorna tar jag Waiata. Mest för att det är mer new wave än synthpop jämfört med storebrorsan.

Sen tycker jag mig kunna ana en del spår av ”gamla” Splitz Enz som jag inte märkte av lika mycket på True Colours. Till sist för att jag gillar låten Hard Act To Follow.

Nr: 1311/2222

torsdag 17 juli 2014

Ray Davies skuggfigurer

KINKS – MISFITS – 1978

Folk med psykiska sjukdomar, övervintrande gamla rockers, transvestiter (Lola), fattiga arbetare och märkliga udda skuggfigurer befolkade gärna Kinks album under 1970-talet. Ray Davies politiska satir och samhällskritik kunde vara rätt bitande.
På albumet Misfits kör han vägen ut. Hela skivan handlar om Misfits, folk utanför eller på gränsen till det brittiska samhället. Sånt kan naturligtvis vara intressant och spännande.

För min del brukar jag lyssna på Kinks mest för musiken, mer sällan för Ray Davies politiska budskap. Därför vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till Misfits. Texterna må vara hur viktiga som helst, men någonstans på vägen har nog musiken hamnat på undantag. Det finns en del utfyllnadsgrejer.
Så var det å andra sidan på nästan alla Kinks plattor från 1970-talet. Stundtals bländande poplåtar, men mycket konstiga grejer emellan. Om Davies fått för sig att samla ihop de bästa låtarna från 70-talet på ett enda album, kunde det blivit en skiva i klass med Kinks allra bästa...

Nåja, Misfits är ju inte dålig på något sätt. Kinks var även på 70-talet, och senare också, ett ohyggligt kompetent rockband.

Det bevisar de redan i första låten, Misfits, och tvåan Hay Fever...och trean Rock´n´Roll Fantasy. Sen gillar jag Black Messiah också. Mest för att den är lite jazzfunkig.

Nr: 1624/2222

onsdag 16 juli 2014

Goodbye blue sky

GODLEY & CREME – GOODBYE BLUE SKY - 1988

Munspel är inget ovanligt i rockmusik. Men när progressiva artrockband använder sig av instrumentet som ett genomgående tema på en hel LP blir det spännande. Det var precis vad Godley & Creme gjorde på sitt sista album, Goodbye Blue Sky.
Kevin Godley och Lol Creme började samarbeta efter åren i 10cc och kom upp med några mycket märkliga skapelser, bland annat trippelalbumet Consequences, ett högtravande konceptalbum om miljöförstöringen.

De gjorde sedan ett antal album som inte kan kategoriseras som annat än ”konstiga”. Men mest erkända blev de dock för sina insatser som banbrytande inom musikvideogenren, där de arbetade mot det mer konstnärliga än det sensationslystna. Goodbye Blue Sky blev deras sista album innan de på allvar gav sig in i videobranschen.
Det är ett intressant album, inte minst med tanke på att de använder sig av munspel i varje låt och att munspelets toner för handlingen framåt i detta egentligen mörka och deprimerande konceptalbum, där de på nytt tar upp miljöförstöring och effekterna av ett kärnvapenkrig.

Goodbye Blue Sky är ett ganska spännande album att lyssna på även om enskilda låtar med ”hitlistepotential” lyser med sin frånvaro. En underskattat LP, skivan såldes till lågpris redan samma år den gavs ut, men är betydligt bättre än man tror.

Nr: 1123/2222

tisdag 15 juli 2014

”Det är bara hemskt”

LOU REED – METAL MACHINE MUSIC – 1975

”Spela den allra värsta skivan du har”, säger Ville åtta och ett halvt, som är och hälsar på. Jag skrattar och berättar att jag har en skiva som är så hemsk att ingen människa klarar av att lyssna på den i mer än fem minuter.
Ville blir jättenyfiken och himlar med ögonen när jag börjar spela skivan. Sen blundar han och håller för öronen. Men i stället för att be mig stänga av vill han att jag flyttar fram nålen på skivspelaren, inte en gång utan flera. ”Vill bara kolla”, säger han.

När jag frågar om jag ska vända på skivan, säger Ville nej. ”Det behövs inte. Det är inte musik. Det är bara hemskt”.
Ville är en smart kille. Metal Machine Music är inte en skiva - en dubbel dessutom - man kan lyssna på. Det är en skiva man kan äga, en skiva att ha upphängd på väggen, en kultskiva.

Metal Machine Music ska inte spelas. Har man hört de första fem minuterna har man hört precis allt man behöver. Gitarrgnissel, metalliska oljud. Olidligt och en fysisk plåga.

Har du någon gång hört plåt pressas samman på en skrot, tryckt en elvisp på full effekt mot ett metallkärl eller hört när värmepannan i källaren hoppar igång, då har du hört Metal Machine Music. Att skivan är uppdelad i fyra delar; 1,2,3,4 är bara en formsak.

Inte ens Lou Reed var särskilt stolt över Metal Machine Music. Jag har för mig att den kom till som protest mot att han var tvungen att fullfölja ett skivkontrakt.
Idag finns tydligen ett antal obskyra rockband som påstår att de inspirerats av Lou Reeds gnisselskiva. Det behöver nödvändigtvis inte vara sant. De kan lika gärna fått sina idéer efter att ha lyssnat på en slirande fläktrem eller hört glaskrossen på en sortergård.

Särskilt nyskapande var inte heller Metal Machine Music. De där oljuden hade prövats och använts långt innan dess. Däremot inte lika länge. Jag påstår att Metal Machine Music inte har något med musik att göra. Ville är en smart kille. Ikväll ska han åka hem till Skåne.

Nr: 1014/2222

måndag 14 juli 2014

”Har du några rymdskivor?”

Ville åtta och ett halvt ställer sig med händerna i sidorna och kollar storögt på skivsamlingen.
- Många fina skivor du har här. Har du någon rymdskiva?
- Va? Jo, självklart har jag det säger jag lite förvånad och tar automatiskt fram The Pipers At The Gates Of Dawn. Interstellar Overdrive.
- Det där är inte rymdmusik, säger Ville tveklöst efter att ha lyssnat en stund.
- Jo du, för 45 år sedan var det rymdmusik. Det är jättebra, säger jag.
Ville håller med om att det är bra, men rymdmusik är det inte, säger han.
- Du förstår väl att det som var rymdmusik för så länge sen inte behöver vara det nu. Musiken utvecklas ju och det kommer nya saker och blir bättre. Har du något annat?
Då säger jag att Ville spelar för mycket dataspel och provar med Klaatu – nä, det är pop.
Jag spelar en skiva med Eloy – nä, det är bara hårdrock.
När jag spelar ELO:s Out Of The Blue skrattar Ville och säger att det inte blir rymdmusik bara för att det ser ut så på omslagsbilden.

Till sist slänger jag in mitt trumfkort, Pink Floyds The Division Bell och Cluster One. Då mjuknar Ville.
- Det här kan nog vara rymdmusik till nån film. I så fall när ett rymdskepp gått sönder mellan Saturnus och Jupiter och är väg att krascha på nån av Jupiters månar och besättningen vet att de ska dö, säger han fundersamt. När nästa låt börjar säger han att jag måste stänga av.
- Nä, du har ingen riktig rymdmusik. Det ska låta ungefär som i Star Wars, men mycket bättre eftersom den filmen är så jättegammal, förklarar han.

Jag säger att jag säkert har nån rymdskiva i samlingen, det är bara det att jag inte hittar den just nu.
- Då har du för många skivor. Till nästa gång jag kommer hit tycker jag du ska fått bättre ordning på dem. Du kan ställa bluesskivorna på ett ställe och jazzskivorna på ett annat. Och så kan rymdskivorna få en egen plats också. Då slipper du leta, säger Ville och skrattar.
- Jag ska tänka på det, säger jag.

söndag 13 juli 2014

”We will be in paradise now”

Ha, trodde du jag glömt Group 1850 och den LP som är orsaken till hela hollandstemat. Här kommer den...

GROUP 1850 – PARADISE NOW – 1969

Mörka moln tornar upp sig vid horisonten. Blixtar skär som knivar genom atmosfären. En orgel mullrar i bakgrunden och en hes röst viskar ”silence”. Ljudet från en våldsamt distad gitarr ekar i fjärran, en manisk trummis hamrar. Orgeln spelar en ödslig melodi samtidigt som ett silverglänsande ägg visar sig ovanför bergen, glider ljudlöst genom luften och landar i ökensanden med en metallisk klang.
En mässande röst ekar ”We will be in paradise now, we will be in paradise now”. Den distade gitarren tar över men tystnar när klotet delar sig och en utomjording visar sig. Det är en lång mager man klädd i silverglänsande kaftan och turkiska näbbtofflor. Hans huvud är konformat och ett kraftfullt skägg* pryder hans ansikte.
Orgeln mumlar sina ödesmättade toner medan rösten viskar ”we will be together, we will be together...”. Bilden blir suddig och tonar ut, musiken tystnar. Det enda som hörs är en vinande vind.
He, he, jag kan ha drömt det där. Eller så är det en scen ur en psykedelisk sciencefictionrulle jag såg nån gång i början av 70-talet. I min dröm står holländska Group 1850 för musiken.

Om de var med i filmen – om det nu finns någon sådan – har jag ingen aning om. Men deras musik skulle passat bra. Group 1850 ligger nära Pink Floyds The Pipers At The Gates Of Dawn, kanske ännu hellre A Saucerful Of Secrets. Och absolut Amon Düül II, plattor som Phallus Dei och Yeti, men inte fullt lika påtända.

Kanske är det en kombination. Långa drömsekvenser, vindlande melodislingor utan mening och mål, ljudeffekter och märkliga passager. Acidrock och psykedelia. Ett annat band jag kommer att tänka på är amerikanska kultbandet Touch.
Group 1850 sägs vara Holland första progressiva rockband. Paradise Now är deras andra LP och anses till skillnad från första skivan vara något mer lättillgänglig. Fan tro´t, det här är knappast musik andra än svårt ansatta av acidrock och psykedelia uppskattar.

Paradise Now är en LP som tar tid på sig att smälta in. Group 1850 ger inga som helst ledtrådar och följer inga givna mallar.

Men när man tagit sig förbi den skrovliga och ovälkomnande ytan dyker låtar upp som Friday I´m Free, entoniga och suggestiva Hunger och ”min” sciencfictiontrack Paradise Now.

Nr: 1513/2222

* ...vilket är hejdlöst roligt för den som minns att helskägg var mode i slutet av 60-talet. Man skulle nämligen kunna tänka sig att skådisen som fick rollen som intergalaktisk resenär vägrade raka av sig skägget för en sån skitroll...och att regissören till slut gav med sig...och att alla tyckte det var okej. Det kan också vara så att utomjordingarna, när de till slut oundvikligen kommer i sina flygande ägg, visar sig ha helskägg allihop och att manusförfattaren genom en psykedelisk sinnesvidgande ”uppenbarelse” hade rätt.

Det fräckaste bandet i Haag

SHOCKING BLUE – AT HOME - 1969

När jag nu ska skriva om Shocking Blues album At Home tas det väl för givet att jag börjar med låten Venus. En låt som blivit betydligt mer känd än det holländska popband från 60-talets slut som gjorde den. Det beror på rakbladsreklam för kvinnor, Bananarama och ännu mer reklam, numera med Christna Aguilera i huvudrollen.
Så det tänker jag inte göra. Jag är så trött på Bananaramas disconummer av denna lysande lilla pop-pärla. Venus får stå över idag.
I stället kastar jag mig över skivans riktiga dunderpärla, Love Buzz...
Exakt...den låt Nirvana gjorde en cover av 1988 - bandets första singel faktiskt - som också finns på Bleach.

Där tvingar Kurt Cobain upp låten till oanade höjder och gör brutal grunge av den. Därför älskar jag Nirvanas Love Buzz.

Men jag tycker ännu bättre om Shockin Blues egen version. Den är nästan lågmäld, med bara Mariska Veres röst och Robby van Leeuven på sitar (!). Jäpp, du läste rätt. Men sitar var väldigt inne 1969, efter att George Harrison och de andra beatlarna varit i Indien och sökt sanningen...
Sen måste jag väl nämna Aka Raga också. Även det ett sitar-nummer av Robby, så fräck att BBC tog upp den och använde låten som signatur i något slags frågesportsprogram.

De där tre låtarna borde gjort Shocking Blue till ett av tidernas största europeiska psykedeliska band. Men inte. Att alla finns på LP:n At Home, som var gruppens andra LP, är nog bara de verkligt insatta som har koll på.

Det är förresten en sanslöst charmig platta. Inte minst på grund av Mariska Veres sköna holländska brytning och Robbys sitar...

Jag förstår varför Kurt fastnade för Shocking Blues oskuldsfulla pop. At Home är helt enkelt skitbra! Utanför Holland blev den här gruppen aldrig särskilt stor. De fick nöja sig med att vara det fräckaste bandet i Haag.

Men å andra sidan har de blivit kopierade av både discodrottningar och rocklegender. Det är få förunnat. 

Nr: 612/2222