The Musical Box: augusti 2014

lördag 30 augusti 2014

Which one is Pink?

PINK FLOYD – WISH YOU WERE HERE - 1975

Wish You Were Here sägs handla om frånvaro. Frånvaron av nya ideér efter Dark Side Of The Moon. Frånvaron av Syd Barrett.
Detta ska symboliseras av den svarta plastfilmen över skivomslaget, som jag inte tagit bort. Jag har alltså inte sett omslagsbilden...på just den här skivan. Men givetvis har jag två...den ”oöppnade” har inköpts på senare år.
Men Wish You Were Here är absolut inte frånvarande, även om skivan nästan alltid hamnar i skuggan...av månens baksida. Men om du frågar mig tycker jag bättre om den här LP:n än om Dark Side Of The Moon. Wish You Were är mer...närvarande...

Hyllningen till Syd Barrett, Shine On You Crazy Diamond, är fortfarande något av det största som ett rockband någonsin åstadkommit.

Men det vet ju ni alla redan, så den låten lämnar jag med en ödslig saxofonslinga...och kastar mig över favoriten...
By the way...Which one is Pink? Va? Vem då? Vilken av dem?

Have A Cigar får ofta stå i skamvrån, och anses vara skivans tråkigaste spår. Jag tycker precis tvärtom. Texten är en våldsam kritik mot skivindustrin.

Roy Harper, som höll till i studion intill när skivan spelades in, hoppade här in och gjorde en lysande sånginsats (även om Roger Waters numera påstår att han kunde gjort det bättre själv). Men helst spelar jag titelspåret Wish You Were Here. Kanske för att den är så mångtydig och svårtolkad.

Och eftersom jag nu bara har en låt kvar, Welcome To The Machine, tar jag den också. Ett tekniskt monster fyllt av ljudeffekter. Den är läcker. Inte frånvarande. Inte ett dugg.

Nr: 33/2222

fredag 29 augusti 2014

Inte flyttar jag till sjöss, nej

LARS HOLLMER – XII SIBIRISKA CYKLAR – 1981

Vaknade en augustimorgon med textraden ”Inte flyttar jag till sjöss, nej inte flyttar jag till sjöss, nej” ringande i skallen, och så fortsatte melodin att tjata utan vare sig början eller slut...
Sånt är jobbigt. Och inte blev det bättre av att den morgonen ett av sommarens mer kraftfulla åskväder var på väg in från horisonten. Luften var syrefattig och tung att andas, regnet hängde i de svarta molnen och jag fick huvudvärk.

Så för att få bort den där envetna textraden ur tankarna började jag, samtidigt som de hotfulla molnen tornade upp sig bakom Taberg och åskan mullrade på avstånd, att googla på ”Inte flyttar jag till sjöss”...

Det visade sig att en låt med nästan samma namn, Ja änte flöttar ja te sjöss, finns på Lars Hollmers LP XII sibiriska cyklar, en skiva jag inte spelat på åratal...där texten går ”Inte flyttar jag till sjöss, nej inte flyttar jag till sjöss, nej”

...som först när man hör den är både förbryllande och rolig...men när man har den ringande i huvudet under ett djupt lågtryck kan bli oerhört plågsam.

Fördelen med mitt googlande var dock att denna kardborretaggiga melodi, som då börjat få en viss likhet med en av Tove Janssons hemlighetsfulla och elektriska Hatifnattar, till slut gav sig av för att (förmodligen) hemsöka nån annan stackare...vilket även ovädret gjorde, det försvann lika snabbt som det dök upp.

En annan fördel var att jag blev lite nyfiken på XII sibiriska cyklar. Medan regnvattnet fortfarande forsade ner för gatan och träden ännu droppade efter det häftiga skyfallet letade jag upp LP:n, vars fullständiga titeln är ”XII sibiriska cyklar. Alternativkommersiella snickarlåtar av Lars Hollmer”, och efter många år lyssnade på den igen. Det lättade upp stämningen.
För den som inte är helt bekant med Lars Hollmers märkliga och nästan lite skrämmande värld kan upplevelsen att lyssna på hans musik nog vara ganska frustrerande. Till synes enkla melodislingor, oftast framförda enbart med hjälp av dragspel, med nonsenstexter typ ” nej inte flyttar jag till sjöss, nej”...

Albumet är fullproppat med melodier i samma anda, relativt korta, med rötterna i svensk folkmusik, ibland med text ibland helt instrumentala, nästan alltid dragspel. Det handlar om udda skapelser som Avlägsen strandvals, Hajar du idealfamiljen, Kamelsväng, Jag väntar på Pelle. Låtar där det krävs en viss och mycket speciell sinnesstämning för att uppskatta.

Hollmer var på 70-talet en av grundarna och idésprutorna i legendariska Samla Mammas Manna, ett av den svenska alternativproggens stora namn. XII sibiriska cyklar håller till i precis samma musikaliska fält. En kanonplatta med andra ord.

Nr: 1830/2222

torsdag 28 augusti 2014

BTO och en skrotbil

BACHMAN TURNER OVERDRIVE – BACHMAN TURNER OVERDRIVE – 1973

Not Fragile var en LP som fanns i varenda pojksamling med LP-skivor i mitten av 70-talet. Vilka hjältar BTO var då, med låtar som You Ain´t Seen Nothing Yet och Rock Is My Life And This Is My Song. Då var deras handfasta boogierock det råaste och hårdaste som fanns.
Bandets första skiva är dock inte en lika vacker syn. På insidan av utviksomslaget finns en bild med bandet sittande i en demolerad skrotbil på en bilskrot. Det tyckte skribenten på Allmusic.com var väldigt passande...

Nej , de tre bröderna Bachman och C.F Turners första verk imponerar inte direkt. Lägg sen till att albumet i det närmaste är helt befriat från hits och att BTO inte riktigt hittat sitt sound när den här plattan spelades in.
Skrotbilsbilden till vänster.

Men om du nu ändå råkar ha LP:n i din samling och av nostalgiska skäl känner dig tvingad att spela den kan jag ju alltid rekommendera inledande spåret Gimme Your Money Please, det är bra rocklåt.

Men det är knappast hårdrock, BTO jämfördes i början av karriären ibland med ZZ Top och faktiskt också med Lynyrd Skynyrd.

I ett par akter går det att ana vad som skulle komma senare, inte minst i b-sidans vrålboogiestänkare Don´t Get Yourself In Trouble.

Men som helhet är detta inte en nödvändig skiva utan mest något för samlare och gubbrocksnostalgiker.

BTO var inga nybörjare när de gav ut den här skivan. Innan hade gruppen gjort två hårdrockalbum under namnet Brave Belt (Brave Belt I & II). Då var de två bröder Bachman, Randy och Robbie.

Namnet Bachman Turner Overdrive tog de när tredje brorsan Tim kom med i bandet. Namnbytet gick väl inte att undvika kan man tänka.

Nr: 1156/2222

onsdag 27 augusti 2014

Ett svartvitt fotonegativ

GURU GURU – UFO – 1970

Redan när jag gjorde mig av med mina springsteenskivor och började intressera mig för Amon Düül II och andra obskyra tyska krautrockband tyckte några av mina kompisar att jag grävt för djupt.
När jag sen försökte presentera Guru Guru för dem menade de att jag borde fortsätta gräva...och att de sen skulle hjälpa till att skotta igen över mig. De tyckte att jag kommit för långt bort.

De gav mig konstiga blickar...om de tyckte synd om mig eller oroade sig för min hälsa vet jag inte. De tyckte kanske att det redan grävts för många hål*...
Till viss del ger jag dem rätt. Guru Guru är tyska krautlegender och ett synnerligen experimentellt sällskap. På UFO, som är deras första LP, jobbar de hårt med ljudeffekter, gnisslande gitarrer och udda rytmer.

Till en början verkar det som ett enda långt jam där det inte finns någon början, ingen som helst mening och inget slut.

Att LP:n är uppdelad i fyra stycken med olika namn verkar bara vara en formsak. Vill man göra det enkelt för sig går det att jämföra med Lou Reeds Metal Machine Music eller amerikanska Cromagnon.

Men lyssnar man på UFO ett par gånger framträder nyanserna av en effektfull och suggestiv musikform som det inte finns många motsvarigheter till.

Det är inte rock, det är inte jazz, men Guru Gurus musik lever nånstans i det gränslandet, även om det är väldigt långt ut.
Guru Gurus musikvärld är som den abstrakta, svartvita bild som framträder på ett fotonegativ, vars innehåll man inte riktigt ser och förstår förrän bilden kopierats till ett papper. Bättre förklaring har jag inte. Så är det att lyssna på Guru Gurus UFO.

Nr: 2039/2222

* ”Har vi inte grävt för många hål” är förresten en lysande rocklåt, Babylon Blues!

tisdag 26 augusti 2014

Fluffigt och romantiskt av Supertramp

SUPERTRAMP – FAMOUS LAST WORDS – 1982

Famous Last Words blev Rodger Hodgsons sista album med Supertramp. Efter den här skivan lämnade han bandet för en solokarriär. Man kan nog hävda att han lämnade snyggt.
Det är ingen tvekan om att Famous Last Words är en bra pop-skiva, skräddarsydd för radion, fluffig och lite lagom romantisk. Och det är bara att erkänna, även jag har mer än en gång nynnat på It´s Raining Again...

Men jag tror inte jag är ensam. 1982 var den låten ohyggligt stor, den spelades precis överallt...och alla kunde den. Det fanns ett par hitlåtar till på albumet, som dock kom i skymundan, My Kind Of Lady (om nån minns den) härjade också en kort tid på topplistorna.
Så här 30 år senare är Famous Last Words inte alls lika överväldigande. Den blev ganska snabbt en av alla de där LP-skivor som glömts bort, med viss rätt. Det handlar om för mycket snygga harmonier och arrangemang, lättvindiga texter och trallvänliga popmelodier.

Hur Rodger Hodgsons solokarriär gick har jag ingen koll på. Supertramp fortsatte dock och gjorde en rad mindre välkända album, dock ganska bra saker. Utan Hodgson blev Supertramp allt mer jazzorienterade och det tycker jag de tjänade på...även om de förmodligen inte tjänade några pengar på det...

Nr: 539/2222

måndag 25 augusti 2014

Världens bästa platta 1978

DIRE STRAITS – DIRE STRAITS – 1978

Det var väldigt vad min Dire Straits-platta var smutsig. Dire Straits första skiva alltså, den vita från 1978, den med Sultans Of Swing...
Jag upptäckte det nyligen när jag fick för mig att spela Six Blade Knife igen. Den skivan har spelats många gånger. Om och om igen...och igen.

Vad bra den skivan var då! 1978 var det den bästa skiva som någonsin gjorts. Den hade allt. Jag tror inte alla tyckte likadant, men så tyckte jag.
Kanske är det så att det här är en antingen-eller-skiva. Antingen älskar man den. Eller så förstår man den inte alls, tycker bara det är tråkigt och att Mark Knopfler bara är sömnig.

För min del räckte med att spela skivan en gång. Då blev den den bästa LP som någonsin spelats in. Trots konkurrens med monster som Nazareths första, In Rock och Zeppelins etta...

Nu för tiden har jag sansat mig. Det är fortfarande en fantastiskt bra debutplatta. Men numera är den ”bara” en bland flera.

Jag har dock kommit fram till att det inte finns en enda svag låt på skivan. Det är rysare, från starten med Down To The Waterline till avslutningen med Wild West End och Lions.

Möjligtvis kan väl folk nu för tiden skratta lite ironiskt och retligt hävda att det är musik för gubbar. Det är det.

Nr: 93/2222

* Bild 2 är hämtad från innerkonvolutet.

söndag 24 augusti 2014

Attackgitarr och adrenalin

WISHBONE ASH – WISHBONE ASH – 1970

Wishbone Ashs debutplatta är en riktigt svettig sak. Det är attackgitarr från start och långa fräcka gitarrjam. Det är boogierock och adrenalin. Det är långt från den progressiva rock bandet senare skulle göra sig en mindre förmögenhet på. Det är en lysande första platta, som står sig väl i konkurrensen med annan tidig 70-talshårdrock.
1970 var ett bra år för de brittiska hårdrockbanden. Led Zeppelin släppte sin trea, Deep Purple matchade stenhårt med In Rock, Nazareth gav sig in i leken med sin legendariska vita och Black Sabbath var både paranoida och kallade på mörkrets makter.

Tufft läge, men ändå påstår jag att Wishbone Ashs brända önskeben platsar i det sällskapet, så bra är den här plattan. Skivans nackdel är förmodligen att det saknas en riktig hitlåt. Men med bara sex låtar, som alla är långa, jammiga och gitarrylande, var det säkert inte lätt att få någon av dem spelade i radio.
Wishbone Ash årgång 1970 var också mer svårdefinierade än tidigare nämnda. På min skala hamnar den här skivan nånstans mellan Peter Greens Fleetwood (eller Chicken Shack, Savoy Brown) och tidiga Nazareth.

Att den inte har något med gruppens senare progressiva berömdheter som Argus och Pilgrimage att göra är också helt klart. De skivorna gillar jag också, men på ett helt annat sätt...
Det är bara en känsla, men jag har börjat misstänka att jag tycker bättre om Wishbone Ash som hårdrockband än som progrockare. Det verkar som jag hellre spelar plattor som den här och There´s The Rub (som också är en renodlad hårdrockplatta) än gruppens progalbum...som i jämförelse faktiskt känns lite träiga...

Får du tag i den här skivan rekommenderar jag att du ska lyssna på b-sidan först. Där finns visserligen bara två låtar; Handy och Phoenix, båda närmare elva minter.

Men efter dem är man i rätt stämning och är beredd att sätta upp Wishbone Ash på sin topplista över tidernas bästa rockband.

A-sidan döljer flera smaskiga boogierockare, Blind Eye framför allt. Efter den råtunga b-sidan känns dock den avdelningen lite mer lättlyssnad.

Nr: 1594/2222

lördag 23 augusti 2014

Legenden om Jeronimo

JERONIMO – COSMIC BLUES – 1970

En uråldrig legend berättar att det i Thüringens* gamla skogar fanns sällsamma varelser av jättesläkt, någon slags människor, som romarna betraktade som fruktansvärda odjur men som av germanerna dyrkades som gudar.
De tyska hårdrockhjältarna Jeronimo finns det också någon slags legend om; att gruppen hörde till de allra första krautrockbanden, och att deras musik var banbrytande i genren. Följaktligen är Jeronimos skivor svindyra när de vid något enstaka tillfälle dyker upp till försäljning**.

Att de, tillsammans med alla andra långhåriga hårdrockare i början av 70-talet, betraktades som odjur är förmodligen helt sant. Men Jeronimos eventuella upphöjelse till gudar ska man kanske ta det försiktigt med.

Jeronimo var visserligen ett riktigt bra hårdrockband, men krautrock, spacerock eller progressiv rock är det nog inte. Snarare är det så att de troligen hade schizofrena pop- och hitlisteambitioner vid sidan.
Cosmic Blues är nämligen en spretig platta. Skivan innehåller två låtar som blev i hits i Tyskland, Na Na Hey Hey, som Jeronimo snott från amerikanska Steam, samt den egna He Ya, en poplåt med dragning åt indianska Redbone. Ingen av dem finns anledning att bevara till eftervärlden. De får stanna på 70-talet, där trivs de säkert bäst.

Andra delar av skivan är däremot något annat, där visar Jeronimo sin långhåriga gudasida; tung malande hårdrock. LP:ns första spår, News, är sagolikt brutal i sin enkelhet.

Här finns kraftfulla influenser från inte minst Deep Purple, som i flertalet av låtarna. Det är i såna akter Jeronimo gör sig allra bäst.

De gör det dessutom bra, jag drar mig inte för att jämföra dem med till exempel Jane...som är ett annat gammalt tyskt hårdrockgäng från det tidiga 70-talet.

Som tur är dominerar de låtarna skivan. De dyker visserligen upp en och annan solskenshistoria till och ett par utfyllnadslåtar, men som helhet håller Cosmic Blues hög klass...som hårdrockplatta.

Nr: 1113/2222

* Delstat i centrala Tyskland.
** En förklaring till att Jeronimos tre LP-skivor är så svåra är att skivbolaget höll på rättigheterna ända fram till början av 2000-talet, då albumen till slut släpptes på CD.

fredag 22 augusti 2014

Om Bobbo Viking

MAGNUS UGGLA - OM BOBBO VIKING – 1975

När Magnus Uggla blev allas största hjälte, nångång under min gymnasietid, var det inte med Bobbo Viking utan med Vad ska man ta livet av sig för...och låtar som Jag skiter...
Hans två första skivor* var det däremot ingen som brydde sig ett dugg om. Det var till och med så att folk avrådde från att lyssna på dem...skräp...sa de...

Om jag hade haft koll på det då som jag har nu, hade Bobbo Viking hamnat i min samling redan på 70-talet. David Bowie gillade jag på den tiden också och Bobbo Viking var Sveriges första riktiga Bowie-ripoff, vare sig det behövdes eller inte.

Nästan varenda låt på skivan har någon slags koppling till Bowie och magiska 70-talare som Aladdin Sane, Ziggy Stardust eller Hunky Dory.
Jag vill minnas att skivan blev kraftigt sågad när den var ny. Men på senare år har en enig svensk kritikerkår gjort en pudel och erkänner den numera som en ”viktig” svensk popskiva.

Nåja, ”viktig” kan väl diskuteras, men Bobbo Viking är även nu för tiden ganska kul...och ganska mycket annorlunda jämfört med annan svensk pop från samma tid.

Med Hallå - första låten - satte Uggla dessutom sitt evighetssound och hur han skulle bygga upp en bra låt...vilket nog alla vet hur det låter.

Rock and roll revolution är någon slags socialrealism ur ett ungt stockholmsperspektiv som hamnar nånstans mellan Rock And Roll Suicide och Lundells Bente. I övrigt är det ett rejält fånigt hantverk; ett östermalmskt barnsligt pubertetsalbum, men roligt.

Nr: 2049/2222

* Bobbo Viking var den första, den andra heter Livets teater.

torsdag 21 augusti 2014

Det svider i öronen

GEORDIE – HOPE YOU LIKE IT – 1973

Hysteriskt! Det finns inget annat ord för den här LP:n, Newcastle- och glamrockarna Geordies debutplatta från -73. Ovårdade typer det här. Den som nån gång lyckats sladda in på tv-serien Geordie Shore hittar precis samma mentalitet där.
Hope You Like It är en sagolikt hemsk skiva som svider i öronen. Geordie har inga hämningar alls och öser på från början. När man inte tror det kan bli värre...då ökar Geordie tempot till det olidliga.

Och när man inte orkar mer och riktigt längtar efter sista låten...då drar de igång en folksång från sina hemtrakter om nån som (tror jag) blivit av med en kula*(?) men till slut hittar den i sin ficka...jag vet inte alls om det är så texten går...Brian Johnson sjunger nämligen på en newcastledialekt som ingen annan än en infödd kan förstå.

En lysande glamrock-LP med andra ord. Geordie snodde från varenda band de kunde komma på; Slade, Nazareth, Led Zeppelin. Men de gjorde det med så mycket humor och så mycket vildögd galenskap att man inte kunde göra annat än att garva med dem.

Kanonlåtar är det gott om; hitlåten Hope You Like, sladestampande Keep On Rockin´, racingrockern Don´t Do That...som när man hör den tackar högre makter att dubbeltrampen inte var uppfunnen 1973...
Just det, den Brian Johnson är det. Han som fick ta över efter Bon Scott i AC/DC...vilket somliga påstår var ett lyft för våra australienskotska boogievänner...andra – de ortodoxa – tycker precis tvärtom...å andra sidan blev det dödsstöten för Geordie.

Brian Johnson lät precis lika skrålig och raspig 1973 som han gjorde senare i AC/DC kan jag berätta för den som inte hört Geordie. Alltså är detta inte bara en LP för gamla övervintrande glamrockare med gröna paljetter insydda i afghanpälsarna utan även nåt för grabbarna, gubbrockarna (och tjejerna), med flottigt hår och i jeansjackor med avklippta ärmar.

Nr: 2047/2222

* ”Geordie lost his liggy” går texten, där ”liggy” på dialekt ska ha samma betydelse som ”marble”, dvs marmorkula, vilket jag gissar kan var typ en sån kula som används i kulspel. Eller så kan det vara nån helt annan slags kula, vilket är mer troligt med tanke på Geordies uppkäftiga uppträdande. Man lär sig mycket konstiga saker när man skriver bloggtexter...

onsdag 20 augusti 2014

Femte bästa bandet i Skottland

THE SENSATIONAL ALEX HARVEY BAND – THE IMPOSSIBLE DREAM – 1974

2005 blev Sensational Alex Harvey band framröstat som det femte bästa bandet i Skottland alla tider. Men eftersom Nazareth inte fick förstaplatsen och dessutom Bay City Rollers tog plats bland de tio förklarar jag härmed denna omröstning som ogiltig*.
The Sensational Alex Harvey Band är dock värda att kolla närmare på. Skummare band får man leta efter. De hade en enda jättehit i början av 70-talet med en rockcover på Tom Jones slagdänga Delilah.

Det här något senare albumet blir jag däremot inte alls klok på. Alex Harvey kan inte varit vid sina sinnens fulla bruk. Han hade inte alla hästar hemma, som man säger...
Eller så var det precis det han hade. Alex Harvey var nämligen ingen nybörjare ens på 70-talet. Redan på 50-talet spelade han med diverse skotska skiffleband, började lira rock på 60-talet och halkade sen in på både jazz och blues. I The Sensational Alex Harvey Band omgav han sig med ett gäng tidigare progrockare från gruppen Tear Gas och började där intressera sig för glamrock.
Det är kanske därför The Impossible Dream är ett sånt virrvarr av musikstilar och udda låtar. SAHB brukar allmänt placeras bland 70-talets glamrockare, men är mer än så.

Alex Harvey har inga som helst svårigheter att hoppa från rock till musikal, från pop till vaudevillemusik och sen tillbaka till rock. Skivan är minst sagt underhållande, men är knappast en sån där musik man kan ha på i bakgrunden.

Jag är inte alls säker på att det är att betrakta som särskilt bra musik, förutom läckra Adam & The Ants-rockern The Tomahawk Kid.

Men det kan vara så bombastiskt, irriterande och pompöst det vill. The Impossible Dream är en rolig skiva att lyssna på, även om SAHB bara är det femte bästa bandet i Skottland...

Nr: 602/2222

* Nazareth var inte ens med bland de tio bästa! Nä, den där omröstningen ger jag inte mycket för.

tisdag 19 augusti 2014

Montrose krånglade inte till det

MONTROSE – WARNER BROTHERS PRESENTS...MONTROSE – 1975

Så här ska riktig gammeldags hårdrock låta. Feta, fläskiga gitarriff som får fönstren att skaka. Handfast och ärligt - så ärlig nu skivbranschen kan bli – inget jidder, trams eller konstiga ljudeffekter. Bara rock and roll. Ronnie Montrose krånglade inte till det. Och lira gitarr det kunde han...så fönstren skakade.
Warner Brothers Presents...Montrose lär aldrig gå till musikhistorien som något större verk. Det är en sån där gammal hårdrockplatta man kan hitta i lågprisbackarna på varenda skivmässa. Den har dessutom lite halvtaskigt rykte, trots att Montrose ett tag kallades ”Amerikas svar på Led Zeppelin”.
Det hjälpte inte att Ronnie Montrose med den här skivan kanske gjorde sin allra främsta insats som gitarrkung. När skivan spelades in hade sångaren Sammy Hagar* lämnat bandet och som ersättare hade Montrose plockat in en snubbe som de hittat i ett tributeband...Bob James. Några större hits fanns det inte heller på skivan.

Men jag gillar den här skivan. Det är en sån där platta man bara måste spela på hög volym. Väggarna ska skaka när Montrose ligger på skivtallriken.

Inledningen med Matriarch är lysande och en sån där låt som får ögonen alla gamla Deep Purple-fans att tåras. För självklart skulle Montrose ha med en låt åt det hållet.

1975 var Deep Purple fortfarande gigantiska hjältar i varenda pojkrum. Lika självklart var det förmodligen att Montrose också plockade upp Eddie Cochran-låten Twenty Flight Rock. Lite rockabilly kan ju aldrig skada.
Okej, nu för tiden är det här gubbrock. Men det är ändå en bra hårdrockplatta – rekommenderas!

Nr: 425/2222

* ...för en solokarriär, det var först i mitten av 80-talet han började pola med Eddie Van Halen.

måndag 18 augusti 2014

Stenhårt, kristallklart

Woodstock 45 år

Vilken läcker avslutning! Hendrix framträdande på Woodstock kan inte varit annat än magiskt på något sätt...klockan nio på morgonen...förmodligen är det dock mer myt än sanning.

JIMI HENDRIX – IN THE BEGINNING – 1972

Jag kan förstå dem som är beredda att ge sitt liv för ett enda solo av Jimi Hendrix. Jag kan förstå dem som med glödande blickar kastar sig över varje ny utgivning av obskyrt material som dyker upp.
Nu, 2014, lär det vara en inspelning med Curtis Knight från mitten av 60-talet som är aktuell, där Hendrix mer eller mindre började sin karriär som gitarrgud. Jag är övertygad om att många vill ha tag i den skivan, trots att det är över 40 år sen Hendrix dog.

In The Beginning från 1972 är en av alla dessa obskyra inspelningar som dykt upp efter Hendrix död 1970. Möjligtvis finns den också i andra versioner och med andra namn.

Inspelningen är gjord 1966, när Hendrix börjat experimentera med sina långa gitarrsolon och börjat se möjligheterna med sina extrema teknik.

Skivan innehåller inte några av hans större eller mer välkända låtar, men är lika väl fascinerande. Här är det inte melodierna eller låtvalet som i första hand är intressant.

Det handlar om en enda sak, Hendrix och det han gör med sin gitarr. Jag kan inte påstå att jag hör till den innersta kretsen när det gäller Hendrix. Men här ger jag mig. Det är stenhårt, kristallklart och blixtrande innovativt. Det ger rysningar och ståpäls.
Det finns säkert dem som börjar svettas ymnigt och sen babblar osammanhängande efter att fått höra Hendrix gå loss i elva minuter långa Let The God Sing eller ge House Of The Rising en helt ny innebörd. Det är rock, det är utan tvekan progressivt, det är stenhård metal sett med dagens ögon.

Tänk på att 1966 måste sån här musik varit oerhört provocerande. Hendrix var så långt utanför ramarna det bara gick. Det året låg Beatles på topplistorna med Yellow Submarine och We Can Work It Out. Frank Sinatra med Strangers In The Night blev den bäst säljande singeln i USA.

Nr: 1839/2222

Paul Butterfields Better Days

Woodstock 45 år

Paul Butterfield var en av de stora hjältarna från the summer of love. Men på Woodstock fick han komma in som uppvärmning inför finalen...

PAUL BUTTERFIELD  – BETTER DAYS – 1973

Min skivsamling är knappast nedlusad av blues. Jag har en och annan bluesplatta, några Muddy Waters, John Lee Hooker, Hound Dog Taylor och några till. Vad jag vill säga är att jag inte är nån expert på området. Därmed inte sagt att jag inte gillar blues, eller lyssnar på det. De få album jag har kommer till användning.
En av de där plattorna är Paul Butterfields Better Days. Inte nån av hans klassiker, det en skiva från 1973 när hans legend-stjärna redan börjat blekna. Det är givet att Paul Butterfield måste finnas i samlingen. Han var, vad jag vet, den förste vite musiker som vågade sig på att lira blues i Chicago. På elgitarr.

Han plockade dessutom in influenser från både folkmusik, rock, jazz och psykedelia i sin musik. Och så lirade han ju på Woodstock...

Better Days anses inte vara nån av Paul Butterfields bättre skivor. Inte alls i klass med legendariska album som East-West och andra 60-talare. Det är bara ett i raden.
Men det är inte illa. Här finns läckra låtar som Robert Johnsons New Walkin´ Blues, Nina Simones Nobody´s Fault But Mine, som man skulle kunna misstänka är den låt Zeppelin gjorde om, men som Page och Plant hävdar är deras egen...

Sen kan jag ju inte låta bli att nämna klassikern Baby Please Don´t Go, som Van Morrison och Them gjorde en lysande version av en gång i tiden. Men här drar Paul Butterfield ner tempot...till hälften...vilket förmodligen ligger betydligt närmare originalet än Van The Man.

Nr: 1776/2222

Belöning väntar längre fram

Woodstock 45 år

Mitt i natten, 03.00 gick CSNY upp på Woodstockscenen. Neil Young var med, men inte på de inledande akustiska låtarna. Därför blir det den här skivan, där dessutom årtalet passar så bra...flera av låtarna från skivan spelade de dessutom på konserten.

CROSBY STILLS & NASH – CROSBY STILLS & NASH – 1969

Crosby Stills & Nash, den där krångliga, besvärliga och jobbiga LP:n från 1969, är en svårfångad rackare. För den är jobbig. Den där stämsången gossarna kör med tar på krafterna. Och låtarna är besvärliga. Det här är ingen hitlistepop.
Men vad man kan bedra sig. Den här skivan bra! Jag kom på mig själv med att spela den igen - och igen - och igen. Och det märkliga var att den blev bättre och bättre för varje gång.

Det här är inte en sån där vanlig enkel popskiva, som kanske är trevlig för stunden, men när man lyft av den från skivtallriken är fullständigt borta. Det här är något annat.

Visst kan den till en början kännas knölig, men belöningen väntar längre fram. Då hajar man att det finns godsaker att hämta. Inledningen med Suit Judy Blue Eyes till exempel, den är läcker.

För att inte tala om stämsångsballaden Guinevere, som jag hatade förr, pretentiöst uppblåst skräp...Men den växer. Och Long Time Gone, en riktigt skön poplåt.

Och så gillar jag Graham Nashs låt Marrakesh Express, mest för att det låter väldigt mycket Hollies om den. Wooden Ships, den glömde jag. Lyssna på den!
Det här är en av de första skivorna från Crosby, Stills, Nash och senare Young. Egentligen är det rätt skumt att den över huvudtaget funkar. Nash kom från brittiska trallpopparna Hollies, Stephen Stills var helt inne på country och David Crosby från Byrds.

Här hörs ganska tydligt vem som gjort vad. Det verkar nästan de suttit i varsitt hörn och spelat in sina grejer, under överinseende av Stills, som skrivit de få låtar på skivan de verkligen gör tillsammans. Men bra blev det. Har jag insett nu.

Nr: 495/2222

Blood Sweat & Tears revolutionerande jazzrock

Woodstock 45 år

BLOOD SWEAT & TEARS – BLOOD SWEAT & TEARS - 1968

Det var Blood Sweat & Tears som startade jazzrocken... ...skulle jag egentligen vilja påstå...vilket inte är sant...den äran borde kanske gå till Frank Zappa och några till. Men vad Blood Sweat & Tears gjorde för jazzrocken kan man nog jämställa med det Sex Pistols gjorde för punken. Alltså tog musiken ut till en större publik.
Det gjorde de redan 1968 med albumet Child Is Father To The Man. Men det är inte den skivan det ska handla om nu, utan om tvåan och uppföljaren från senare samma år, som kort och gott fått namnet Blood Sweat & Tears.

Först ska jag fastställa att den här LP:n inte är någon slags kulturelitistisk jazzrock där professionella jazzlyssnare kan sitta och gotta sig i tio minuter långa trumpet- eller saxsolon...sånt som får vanliga rockers att snabbt som bara den byta skiva och slänga på nåt med Deep Purple i stället...
Nej, här handlar det om andra grejer. Skivan Blood Sweat & Tears är nämligen en musikupplevelse utöver det vanliga. Visst är det mycket blås, det är jazzigt och flummigt och naturligtvis väldigt skickligt gjort.

Men under Steve Katz ledning blir det också totalt gränsöverskridande - vilket i slutet på 60-talet måste ha varit ohyggligt uppseendeväckande - och mycket innovativt, för att inte säga experimentellt.

Tiomannabandet Blood Sweat & Tears kommer med överraskningar i varenda låt. Det gör att LP:n, trots över 40 år på nacken, fortfarande känns fräsch och spännande att lyssna på.

Två favoritlåtar har jag, hiten Spinning Wheels och jazz-blues-fusion stycket Blues – Part II, men självklart finns det mycket mer att hämta.

Tyvärr kan man väl konstatera att den där experimentlusten försvann tämligen snabbt. Redan på sin tredje skiva (Blood Sweat & Tears 3, 1970), som jag hört men inte äger, förvandlades bandet till någon slags trevlig producent av inte allt för uppseendeväckande eller störande jazzrockpop. Alltså samma väg som bland annat Chicago något år senare också valde att ta.

För den intresserade ska jag väl nämna att bandet startades inför en välgörenhetskonsert för Al Kooper (så han skulle ha råd att flytta till London från USA), som också var med i gruppen. Han hoppade dock av redan efter första plattan.

Nr: 1090/2222