The Musical Box: Creedence är sönderspelade

söndag 17 augusti 2014

Creedence är sönderspelade

Woodstock 45 år

En festival i slutet av 60-talet utan Creedence var förmodligen otänkbar...men tydligen var bandet inte i högform...av diverse olika anledningar.

CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL – WILLY AND THE POOR BOYS - 1969

Creedence Clearwater Revivals låtar är så sönderspelade att folk nu för tiden nästan får kväljningar bara av introt till Who´ll Stop The Rain. Det beror enbart på alla möjliga och omöjliga samlingsskivor som getts ut med bandet sedan tidernas begynnelse. Jag tror det började med dubbeln Chronicles någon gång på 70-talet...
Det där är synd, för Creedence gjorde flera ruggigt bra plattor. Men tack vare skivor som Chronicles, Gold och 47 varianter av The Best Of, står numera en skiva som Willy And The Poor Boys fullt korrekt ospelad i min hylla. Det är Creedence Clearwater Revivals tredje(!) album under 1969. Det blev kanske ett för mycket.

Nu låter det naturligtvis som att Willy And The Poor Boys skulle vara en dålig platta. Det är det inte, John Fogerty gjorde på 60-talet sällan några skitgrejer. Men i jämförelse med CCR:s andra skivor från samma tid, jämfört med den innan – Green River – och den efter – Cosmo´s Factory - är detta countryalbum inte av samma höga klass.
Låtar som Down On The Corner, The Midnight Special och It Came Out Of The Sky borde väl kunna ändra på det... Men nej... Detta konceptalbum – jo, det lär handla om countrybandet Willy and the Poor Boys – står nu för tiden inte i lågor.

Jag vill nog påstå att det är ett av Creedence svagare album vid sidan av Mardi Gras. Därmed inte sagt att det är en dålig skiva...

Nr: 853/2222

2 kommentarer:

  1. Att Creedence låtar spelats sönder beror enligt min åsikt inte på de samlingsplattor med bandet som getts ut. Som gammal musikant på lokal nivå har jag lång erfarenhet av mindre spelningar på pubar, lokala musikfester, stadsfestivaler, firmafester, 50-årskalas och alla andra typer av tillställningar där musiker på amatör- eller halvprofessionell nivå lirar. Under åren har jag också hört åtminstone ett hundratal av de typiska coverband som ofta spelar i sådana sammanhang.

    Genom denna gedigna erfarenhet har jag skaffat mig en del insikter om svenska folkets förhållande till populärmusik. Två av de absolut starkaste och mest odiskutabla insikterna är dessa:

    1. Det tycks finnas en lag som föreskriver att alla s.k. coverband måste ha minst en låt (men gärna flera) av Creedence Clearwater Revival på repertoaren.

    Det spelar ingen roll vad bandets övriga repertoar utgörs av. Kanske de spelar rockabilly, kanske de lirar tysk 80-talshårdrock, måhända slänger de in någon gammal jazzstandard, kanske trummisen har gått på musikhögskola och tvunget måste visa sin tekniska briljans i en cover på en Billy Cobham-låt som publiken naturligtvis inte fattar ett dyft av, kanske en av musikerna har ett förflutet i gammeldanssvängen och plötsligt tar fram dragspelet och stämmer upp i "Afton på Solvik"... Inget av detta spelar någon som helst roll!

    Oavsett stil, influenser, personlig smak och spelskicklighet måste alla svenska coverband spela låtar av Hr. Fogerty. Jag vet inte vad som sker om någon orkester skulle bryta mot denna regel. Men förmodligen är det något alldeles fruktansvärt.

    2. Den populärmusikaliska allmänbildningen och förmågan att uppskatta musik ur skilda genrer kan skilja sig väldigt mycket mellan olika typer av publik. Likaså kan människors smak och förväntningar vara väldigt olika beroende på vilken typ av publik man spelar för. Men en sak är säker: Absolut ALLA känner till Creedence.

    Man kan spela för en publik där absolut ingenting funkar. Oavsett om man kör en gammal Elvis-låt, en U2-cover, "Leende gullbruna ögon" eller ett potpurri på Gyllene Tider-hits så tittar de surt och applåderar lite motvilligt. Men så snart de hör introt till "Bad moon rising" blir det jubel och dansgolvet fylls.

    Man kan spela för folk som verkar totalt okunniga om precis allt som har med musik att göra, och som inte verkar känna igen eller uppskatta ens de mest klassiska låtar ur rock- och pophistorien. Men nog f-n är det alltid nåt fyllo som skriker "Kan ni ingen Creedence?" eller "Kör Proud Mary!"

    Jag vet inte varför just Creedence Clearwater Revival blivit så extremt folkkära i Sverige, och jag vet inte varför människor som för övrigt är totalt okunniga om rockhistorien har sån koll på just Creedence.

    Själv tycker jag absolut att CCR gjorde en del utmärkta, klassiska rocklåtar, men jag rankar dem definitivt inte bland mina största favoriter. Och det finns enligt min åsikt andra band som gjort samma typ av country- och bluesbaserad rotrock minst lika bra eller bättre.

    Men för genomsnittssvensken spelar naturligtvis mina åsikter ingen som helst roll. Det är Creedence som gäller. "Spela Lookin' out my backdoor, för faaaaaan!"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt inlägg. Den erfarenhet jag har säger ungefär det samma, så du har säkert rätt. Visst är det tråkigt.

      Radera