The Musical Box: 1972 var Mott the Hooples år

onsdag 24 september 2014

1972 var Mott the Hooples år

Mott the Hoople var i början och mitten av 70-talet det allra största glamrockbandet. Alla hade deras skivor och låtarna spelades precis överallt, från knattediscot på Dalviks fritidsgård till Husets rökiga dansgolv. 1972 var det stora året för Mott the Hoople, säg den som då inte hört All The Young Dudes.
Men berömmelsen blev kort. Redan 1974 hade gruppen splittrats och sagan var över. Mott the Hoople gjorde dock flera album innan de blev världskända...och ett par album efter att gitarristen Mick Ralphs och superdivan Ian Hunter lämnat.

De skivorna är inte lika välkända. Jag har recenserat alla Mott the Hoople-skivor som bandet gav ut. De texterna har jag samlat här. Alla skivor jag skrivit om har länkats via underrubrikerna. Klick On!

Mott the Hoople (1969)
Motts debut gick de flesta förbi, men att blanda dylanska texter och influenser med betongrock var ingen bra grej, tyckte folk då. Så här 40 år efter är skivan så klart väldigt mycket bättre. Inte minst på grund av Rock And Roll Queen och kinks-covern You Really Got Me.
Mad Shadows (1970)
Tja, vad säger man. Ungefär som debuten, färglöst och den här gången dessutom lite tråkigt. Nej, Mott the Hooples start kunde varit bättre... Men det är klart, Walking With A Mountain och Thunderbuck Ram fick hänga med in i framtiden som trots allt ganska bra grejer.
Wildlife (1971)
Anses vara ett riktigt bottennapp och desperat försök av Mott att hitta sin egen grej. Men att blanda hårdrocksriff med country och soul var inget bra grepp. Keep A´ Knockin´är en bra låt, men sen är det väldigt svaga grejer.
Brain Capers (1971)
Ännu en inte allt för starkt lysande stjärna på Motts himmel. Ganska tafflig rock, men charmigt och lite naivt. För den skull är det en rolig skiva. Men inte mycket mer... Death MyBe Your Santa Claus och Sweet Angeline är skivans bästa spår.
All Of The Young Dudes (1972)
Mott the Hooples stora genombrott. Bandet var på väg att lägga ner när de fick låten All The Young Dudes av David Bowie, som dessutom hjälpte dem producera plattan. Det gjorde Mott the Hoople till ett av sin tids största glamrockband.
Rock And Roll Queen (1972)
När Mott blir stora på riktigt ges denna samlingsplatta ut med låtar från de första fyra ”okända” skivorna. Kanske ett ganska bra grepp när man tänker efter. Mott the Hooples första album var ärligt talat inte särskilt bra. Här finns de bästa låtarna från de tidiga åren samlade.
Mott (1973)
Bandet fick stå på egna darriga ben när Bowie slkäppte sitt grepp om dem. Men ändå är det här en riktigt bra Mott-platta. Tuffare och ruffigare än den tidigare, men med flera bra låtar, som All The Way From Memphis och Honaloochie Boogie.
The Hoople (1974)
Gitarristen Mick Ralphs lämnar för en kanske ljusare framtid i Bad Company. Mott the Hoople lyckas ändå göra en riktigt bra skiva. The Golden Age Of Rock And Roll och odödliga Roll Awat The Stone blev hits, ändå blev det bandet sista med Ian Hunter.
Live (1974)
Mott The Hoople var bäst live påstås det. Den här LP:n ger åtminstone en liten glimt av den storheten. Tyvärr alldeles för kort och låtvalet är lite märkligt.
Drive On (1975)
Mott the Hoople utan Hunter blev bara Mott... Ändå en ganska hyfsad rockplatta med mindre hits som Monte Carlo, By Tonight och She Does It. Men visst märks det att Ian Hunter inte är med här...
Shouting And Pointing (1976)
Mott borde kanske lagt av efter Drive On, men de fortsatte. Shouting And Pointing borde aldrig spelats in. Detta är en riktigt usel platta och en skamlig avslutning för ett av tidernas största glamrockband.
British Lions – British Lions (1978)
Ett försök till comeback...som inte blev nån större succé. British Lions största framgång blev att de fick vara förband åt UFO och Blue Öyster Cult.

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Live från 1974, har jag aldrig förstått mig på.
    Så dålig ljudupptagning att alla låtar låter likadant.
    Häls j

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant! Den skivan är en liten besvikelse. Mott kunde bättre än så.

      Radera