The Musical Box: oktober 2014

fredag 31 oktober 2014

Arrogans och ironi av Zappa

FRANK ZAPPA – TINSEL TOWN REBELLION - 1981

Det var inget medvetet beslut eller ställningstagande. Men efter Tinsel Town Rebellion 1981 slutade jag under en period intressera mig för Frank Zappas musik. Jag vet inte riktigt varför, det var ändå ett rätt hyfsat livealbum, en dubbel dessutom.
Men kanske fick jag nog av Zappas ironi och arrogans efter plattor som Sheik Yerbouti och Joe´s Garage. På Tinsel Town går han till (ännu mera) överdrift.

Den definitiva höjdpunkten (eller lågvattenmärket, vilket man vill) är Panty Rap, där han – för vilken gång i ordningen – samlade in trosor från publiken. Den här gången blev det inte roligt.
Easy Meat är egentligen en rätt skön sak. Den borde åtminstone kunna vara det. Men den går inte heller hem hos mig. Så är det faktiskt med de flesta låtarna på skivan.

Inte ens Fine Girl, som förresten inleder hela kalaset och är albumets enda studioinspelning, får det att lyfta. Kanske för att det låter lite för mycket Sheik Yerbouti om den, jag har inte analyserat det närmare.

Möjligtvis går det väl att påstå att Zappa låter inspirerad inför uppgiften. Men skillnaden från tidigare album är att det han gör inte är särskilt inspirerande. Inte för mig i alla fall.

Den där arroganta tonen han har i sitt snack - och det finns det en hel del av - är något jag inte hört innan.

Det hjälper inte ens att en storhet som Steve Vai gör ett av sina första stora framträdanden i ensemblen.

Nr: 551/2222

torsdag 30 oktober 2014

Innuendo - En värdig avslutning av Queen

QUEEN – INNUENDO – 1991

Innuendo är ett lysande Queen-album. Inte gruppens allra största, men ett av dem, och definitivt det bästa under de sista åren. 1991 års Innuendo blev också Freddie Mercurys sista, strax efter skivan kommit ut avled han i AIDS.
Det är inte därför det är ett av mina favoritalbum med Queen, även om det kanske ligger nära till hands att tro det. Den här skivan ligger nämligen närmare den progressiva rock bandet spelade i början och mitten av 70-talet än någon annan av deras senare plattor. De gör det dessutom väldigt bra.

Jag går faktiskt så långt att jag påstår att det inte finns en enda dålig låt här. Alla är genomtänkta, smarta och egna små mästerverk. Jag har bara en invändning, The Hitman kan bli lite jobbig om man inte är på rätt humör.
Bilden är hämtad från albumets innerkonvolut.

Dessutom är det inte glitter & glamour-bandet Queen som spelar. May, Mercury, Taylor och Deacon visar i stället tydligt att de lämnat 80-talets svulstiga synthsound bakom sig.

Queen lirar tung hårdrock i Headlong, som är en av mina favoriter. De hittar soundet från A Night at the Opera i låtar som Delilah och I Can´t Live With You.

Innuendo och I´m Going Slightly Mad är så nära progrock Queen någonsin kommit. Sen är naturligtvis The Show Must Go On värd sin egen hyllning. Den är Mercurys farväl till sin publik och därför både storslagen och sorglig.

Innuendo räknar jag till Queens stora, tillsammans med Queen II, A Night at the Opera och Jazz.

Nr: 933/2222

onsdag 29 oktober 2014

Rod Argents gömda skatt

ARGENT – ARGENT – 1969

Det så roligt att ”hitta” såna här skivor. Plattor man inte trodde ett dugg på, men som visade sig vara alldeles fantastiska. Rod Argents första album efter Zombies är en sådan. Det är en lysande popskiva.
Jag påstår helt fräckt att den här LP:n är så nära man kan komma en fortsättning på magiska Odessey & Oracle, men med Russ Ballard som sångare i stället för Colin Blunstone.

Jag påstår att det inte finns en enda dålig låt på den här plattan. Den låt som valdes ut som första singel, Liar, är långt ifrån den bästa.

Jag påstår dessutom att det är sagolik popunderhållning som håller idag också.

Detta album har inte särskilt mycket att göra med det Rod Argent skulle pyssla med på 70-talet, alltså progressiv depressiv rock. Den har heller inget gemensamt med hans stora hitlåt från några år senare, Hold Your Head Up.

Skivan har däremot väldigt mycket likheter med Zombies...och i synnerhet Odessey & Oracle. Det är psykedelisk pop, med skillnaden är att här finns en mörk ton som är oemotståndlig och fascinerande. En annan skillnad är kanske att låtarna här inte är riktigt lika melodiösa.

Läser man gamla recensioner om den här LP:n kan man konstatera att den fick ungefär samma mottagande som Odessey & Oracle, det vill säga ganska svalt och ointresserat. En hyfsad platta, men ingenting särskilt, påstods det.
Odessey & Oracle låg därför i dvala i närmare 30 år innan den ”upptäcktes” på nytt och postumt hyllades som ett av det sena 60-talets främsta psykedeliska album. Lite märkligt att även Rod Argents album efter skulle gå samma öde till mötes. När blir det dags för den här skivan?

Får du tag i skivan, den kan vara ganska svårhittad, lyssna då på låtar som Be Fee, Schoolgirl, The Feeling Inside och Bring You Joy, det är sååå bra pop.

Nr: 1086/2222

tisdag 28 oktober 2014

U.K Jive - En alldaglig Kinks-platta

KINKS – U.K JIVE – 1989

Man skulle kunna vara elak och hävda att omslagsbilden på Kinks album U.K Jive är det enda fyndiga med plattan. En genomskinlig figur.
Ray Davies hade väl redan i många år gjort covers på sina egna gamla grejer. På U.K Jive, som är en av Kinks allra sista album, gör han samma sak. Problemet är bara att Davies här återanvänder prylar från sina andra 80-talsalbum. Då blir det inte bra. 80-talet var inte Kinks bästa årtionde.

Men det är klart. U.K Jive är väl inte nån dålig platta egentligen. Det där beror på vad man jämför med. Men ställer man den vid sidan av Kinks tidigare skivor, blir den precis som omslagsbilden, helt genomskinlig.

Jämför man dock med andra grejer, som gjordes ungefär samtidigt, är den kanske inte så dum ändå.

Jag lyssnar till exempel mycket hellre på U.K Jive än Pump med Aerosmith, The Miracle med Queen eller Tears For Fears, eller varför inte Magnus Ugglas 35-åringen...

Det kanske inte är ett särskilt bra betyg åt ett band som Kinks...
Men det är å andra sidan en väldigt alldaglig skiva...

Nr: 1390/2222

söndag 26 oktober 2014

Birth Control svidande nära gränsen

BIRTH CONTROL – OPERATION – 1971

På Operation går Birth Control ut i ett rasande tempo – kanske är det för högt. ”Galopprock” kan man få för mycket av, särskilt om den är onyanserad.
Tyska Birth Control är på sitt andra album svidande nära den gränsen. Men självklart är det här bandet alldeles för skickligt för att gå i enkla fällor. Helhetsintrycket av Operation, när man tagit sig igenom hela skivan, är i stället att detta är ett lysande krautrockalbum av en de allra främsta tyska 70-talsgrupperna.

För min del vände det samtidigt som jag vände på skivan. Mer exakt med andra spåret på b-sidan – Pandemonium – där Birth Control tar sin musik till helt andra höjder än tidigare.

Skarpa opolerade saker som Stop Little Lady (som på sitt sätt är sagolik) och malade påfrestande Just Before The Sun Will Rise blir i det ljuset ”bara” bra hård rock.

Rytande och påträngande Pandemonium är något helt annat. Det är där Birth Control visar sin storhet på allvar. I avslutningen med elva minuter långa Let Us Do It Now, med ett läckert pianointro, gör bandet processen kort med alla dem som eventuellt fortfarande är tveksamma.
Här vet jag att en och annan tar lite illa vid sig av den kraftfulla orkestreringen, men för min del har den detaljen precis motsatt effekt. Tack vare den låten, och orkestern, blir Operation inte bara ett i raden av många, utan en mycket speciell LP med en alldeles egen karaktär.

Operation var andra LP:n från Birth Control. Som så många andra tyska band hämtade de inledningsvis sin inspiration från brittiska föregångare, inte minst Deep Purple, men även från psykedelisk rock och hårdrock. Operation är i det fallet en typisk LP.
Birth Control skulle senare dra vidare mot jazzrock och utveckla en mer personlig stil, där albumet Plastic People från 1975 nog får sägas vara en höjdpunkt.

Nr: 1372/2222

lördag 25 oktober 2014

Hundskit i reggaetakt

SHU BI DUA – 9 – 1982

Dags att plåga bloggläsarna med ett Shu Bi Dua-album igen. Men den här gången har våra danska vänner något viktigt att berätta...
Redan 1982 tog Shu Bi Dua upp ett problem alla villaägare och yrkesfolk i trädgårdsbranschen är alltför medvetna om; hundskit på gräsmattan. För den som kör gräsklippare och inte ser sig för kan det få förödande konsekvenser. ”It´s not the smell of Elizabeth Arden” som Shu Bi Dua konstaterar i reggaelåten (There Is A) Dogshit In My Garden.

Den förkortades i Sverige kort och gott till Dogshit och blev nog en mindre hit om jag inte minns helt fel. Det var inte så att den hamnade på några topplistor, men det var en och annan som köpte LP-skivan och garvade ganska gott.
De var i så fall inte helt fel ute. Detta nionde album är vad jag tycker ett av danskarnas bättre. Det handlar visserligen om ”centraleuropiesk schlager” som nån recensent beskrev det. Men sånt brukar ju gå hem...

Shu Bi Dua drog på 80-talet ned något på rockambitionerna och satsade på lite lättsammare pop i stället. Det finns ändå flera riktigt bra låtar, alla lite småroliga.

Nr 9 bör kanske betraktas som ett av Shu Bi Duas mer seriösa album. Låtarna är välgjorda och snyggt arrangerande, även om det för min del är lite för mycket synthpop.

Inledningen med Fantasi No 9 håller jag ganska högt, även om det nog får betraktas som tämligen vanlig dansk popmusik.

Bästa spåret kommer direkt efter, balladen Askepot, som jag nog tycker borde fått lite mer uppmärksamhet än den fick.

B-sidans första låt Önskelisten är inte heller så dum om man kan förlika sig med Shu Bi Duas schlagersound och lagom smöriga manskör.

...och sen har vi ju så klart hundskitslåten...i reggaetakt...

Nr: 572/2222

fredag 24 oktober 2014

”Jag ryser i hela kroppen”

CREAM – DISRAELI GEARS – 1967

Den här skivan har jag inte vågat spela på många, många år. Jag ville inte förlora känslan av att det är en fantastisk LP och en musikskatt jag har stående i hyllan. Men det var så klart en alldeles obefogad rädsla. Disraeli Gears är precis så fantastisk, lysande, sagolik som jag kommer ihåg den. Jag ryser i hela kroppen.
Det Eric Clapton, Ginger Baker och Jack Bruce gjorde här måste vara ett av de allra, allra största ögonblicken inom rockmusiken. Jag är rädd för att det här kommer att bli en helt okritisk hyllning...men låt det bli det då...

Den här LP:n är precis så bra som jag kommer ihåg den. Är du inte övertygad, lyssna då bara på de två första låtarna Strange Brew och Sunshine Of Your Love. Äh, jag prickar in några till...Tales Of Brave Ulysses, Dance The Night Away och We´re Going Wrong. Behöver jag säga att det inte finns en enda dålig låt. Och att skivan är alldeles för kort...

Disraeli Gears är från det magiska rockåret 1967 och för dig som inte hört den kan jag berätta att det handlar om psykedelia, bluespsykedelia kan man väl säga.
Och bara för att jämföra plockar vi fram Surrealistic Pillow, Doors två första plattor, Ssssh med Ten Years After och Sgt Pepper...Och okej då, Stones magiska Satanic Majesties Request, den ska också vara med...

Fantastiska, revolutionerande och viktiga rockalbum allihop, utan tvekan. Några av rockhistoriens största hävdar jag. Skivor jag älskar att lyssna på. Och jag påstår att Disraeli Gears är lika bra...minst!

Och skivomslaget är ännu bättre!

Så här har ni – enligt min mening – en av de allra bästa psykedeliska rockplattor som någonsin gjorts. Den har stått i mina hyllor och samlat damm i över 25 år. Men nu vet jag.

Nr: 487/2222

torsdag 23 oktober 2014

Sista kapitlet för Flash And The Pan

FLASH AND THE PAN – BURNING UP THE NIGHT – 1992

Det här albumet släpptes i liten upplaga på vinyl i Australien. Bara en och annan CD-skiva förirrade sig till Europa. Jag skulle vilja kunna berätta om hur Flash And The Pan med sitt sista album stolt gick under i en helvetesstorm. Men så blev det inte. Detta skepp sjönk utan en krusning nånstans utanför Barriärrevet...
Burning Up The Night fick ingen större uppmärksamhet i Australien. Här i Europa var det förmodligen inte någon enda som ens höjde på ögonbrynen. George Young (äldre bror till Angus och Malcolm) och Harry Vandas långlivade studioprojekt var med denna skiva ett avslutat kapitel.

Men att ens kunna ana några av spår av storheter som Hey S:t Peter, Media Man, Make Your Own Cross eller Captain Beware går inte på denna skiva. Ironiskt nog låter det väldigt mycket eurodisco om Burning Up The Night, tyvärr inte ens särskilt rolig sådan.

Jag nöjer mig med att konstatera att Burning Up The Night är ett album bara för dem som vill vara riktigt nostalgiska, och för den som (av någon anledning) vill ha sin samling med Flash And The Pan komplett.

I stället kan jag väl påminna om att George Young i mitten av 60-talet låg bakom legendariska beatpopbandet Easybeats, som förmodligen är Australiens fräckaste bidrag någonsin till pophistorien.

Att hans båda yngre bröder, Angus & Malcolm, gjort sig en gigantisk förmögenhet på att lira boogierock så det dånar i AC/DC.

Och att George dessutom hade en äldre brorsa, Alexander, som i mitten av 60-talet var med och skapade ett av Londons då coolaste popband, Grapefruit.

Nr: 117/CD

onsdag 22 oktober 2014

Min femte skiva

MICK RONSON – PLAY DON´T WORRY – 1975

Mick Ronson var en av mina stora gitarrhjältar på 70-talet, som varit med sedan jag upptäckte att det fanns LP-skivor. En av de allra första skivor jag köpte var Play Don´t Worry. Den har nummer fem i min samling, väldigt tidig alltså. Så det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande har ett litet speciellt förhållande till de där låtarna och kan dem nästan utantill.
Billy Porter, så klart, en riktigt glamrocker om den där vilde och galne psykopaten på Londons gator. Angel No. 9 och brutala Whie Light/White Heat. Läckra och smäckra Hazy Days, för att inte tala om The Empty Bed (Io Me Ne Andrei)...den första rockballaden om förlorad kärlek jag någonsin hörde.

Det har blivit några till...sådana ballader alltså...kan nån förklara varför rockstjärnor, när de väl gör ballader, alltid tar upp förlorade kärlekar...
Mick Ronson dog i början av 1990-talet i cancer och är kanske nu för tiden inte så där väl ihågkommen. Hans gav under sitt liv bara ut två album*. Men på den tiden var han stor.

Han spelade med David Bowie under hans Ziggy-period och var med på flera av hans skivor. De finns dem som påstår att Ronson låg bakom hela Ziggy-soundet, men det är jag osäker på.

Ronson höll dessutom ihop med Ian Hunter i Mott the Hoople i många, många år. Han lirade med Bob Dylan på hans Rolling Thunder-turné, backade upp Lou Reed på legendariska Transformer, och Morrisey... Jag tror ALLA ville ha med Mick Ronson på något sätt.

Förutom det producerade han mängder av artister; Roger McGuinn (Byrds), David Johansen (New York Dolls), John Cougar Mellencamp och en lång rad till. Ett tag i slutet av 80-talet jobbade han med att leta fram nya stjärnor.

Men bara två egna soloplattor alltså, Slaughter on 10th Avenue 1974, och Play Don´t Worry året efter.

Nr: 5/2222

* Efter hans död har det kommit ut tre skivor till, Heaven & Hull 1994 – en platta Ronson inte själv hann göra färdig innan han dog, och ett album med ”upphittat och bortglömt material; Hard Life 2003, samt en inspelning från en minneskonsert The Mick Ronson Memorial Concert där bland annat Freddie Mercury medverkar. Konserten är dock mest omtalad för att David Bowie inte var där...

tisdag 21 oktober 2014

Dwight Twilley - Bortglömt popgeni

1975 fick Dwight Twilley och hans polare Phil Seymour en jättehit med låten I´m On Fire. Tillsammans gav de sedan ut två briljanta popskivor under namnet Dwight Twilley Band. Album som idag är bortglömda av nästan alla. Vilket så klart är väldigt orättvist. De skivorna borde stå långt fram i pophistoriens Hall of Fame.
Dwight Twilley fortsatte fram till mitten av 80-talet att göra en rad fina, men ännu mer bortglömda, popalbum. Så bortglömda att inte ens amerikanska musiksajten Allmusic.com orkat med att nämna dem, och de brukar ha med det mesta.

Självklart finns de där plattorna i min samling. Jag har nu skrivit om alla album av Dwight Twilley fram till 1986, då han tog en 13 år lång paus i sitt skivutgivande. 1999 gjorde han comeback och har efter det gett ut en rad nya album.

De senare skivorna har jag inte skrivit om, helt och hållet beroende på att jag inte har dem. Det här är en diskografi över Dwight Twilley sagolika popskatt mellan åren 1975 och 1986. Länkar finns till samtliga recensioner.

Sincerely (1976)
Det stora genombrottet 1975 med I´m On Fire gav Twilley och Seymour möjlighet att spela in denna debutplatta. En läcker blandning av rock, rockabilly, Beach Boys och beatles-pop.
Twilley Don´t Mind (1977)
Dwight Twilleys och Phil Seymours stora ögonblick. En oförglömlig skiva med läcker och fräck power-pop, som dock går den stora publiken helt spårlöst förbi. Den här plattan borde ingå i varje anständig samling av 70-talspop.
Twilley (1979)
Twilleys första utan sällskap av Seymour. Men en fullkomligt briljant skiva, där varenda låt skulle kunnat bli en hit. Naturligtvis blev det inte så...det blev tvärtom. En ohyggligt underskattad skiva, som jag vill räkna som en av 70-talets bästa popalbum.
Scuba Divers (1982)
Räknas inte till Twilleys bästa, men en skiva med mycket beatleskänsla, en hel del Tom Petty, men inte lika elak. Dwight Twilley är den snälla och lite försynta killen...
Jungle (1984)
Det hjälpte inte att Tom Petty hjälpte till och bland annat finns med i bakgrunden på låten Girls. Jungle blev ännu en Dwight Twilley-skiva som passerade spårlöst förbi.
Wild Dogs (1986)
En skiva som tar tid på sig, men när den väl sitter inser man att det här är läcker och snygg pop. Personligt och själfullt. Men naturligtvis var det ingen som köpte skivan. Dwight Twilley gjorde efter den här plattan ett uppehåll på 13 år.






Phil Seymour gjorde bara två soloalbum efter uppbrottet från Dwight Twilley Band, båda små poppärlor. Seymour avled i cancer i början av 1990-talet.

Phil Seymour 1 (1980)
Tuff smart nya vågen-pop av oanad kvalitet. Skivan ser inte mycket ut för världen, men är lysande bra.
Phil Seymour 2 (1982)
Omslaget kanske är fantasilöst, men innehållet är desto bättre. Inte riktigt lika rolig som ettan, men ändå en riktigt snygg power-pop-skiva.

måndag 20 oktober 2014

Brainticket – inget för den med svagt hjärta

BRAINTICKET – COTTONWOODHILL – 1971

Skottsalvor, Beethovens femte, en tryckluftsborr och diverse andra maskiner spelar en viss roll i låtarna Brainticket I & II. Det tillsammans med en stånkande hammondorgel som i arton minuter(!) repeterar samma riff, en stönande kvinna och märkliga soniska ljudeffekter skapar en hypnotisk stämning.
Brainticket visste vad de gjorde. Ansvarsfullt försåg de skivan med varningstexter. ”After listening to this record your friends won´t know you anymore” och ”Only listen once a day to this record. Your brain might be destroyed”.
Nej, Cottonwoodhill är inget för den med svagt hjärta. Det är sann och utstuderat raffinerad psykedelia i dess finaste, mest påträngande form. Tro mig, den här skivan är mycket påfrestande.

Brainticket I & II är bara avslutningen (b-sidan) på detta psykedeliska monster. Tro nu inte att det där riffet inte varit med tidigare, det finns med på ungefär två tredjedelar av skivan, samma envisa, tjatiga, hypnotiserande riff. Det är väldigt effektfullt.
Möjligtvis kan man se likheter med dagens house- och technomusik, Infected Mushroom kanske? Men jag tror faktiskt att Brainticket är värre...för det slutar ju aldrig...det bara fortsätter...äter sig in i hjärnans mest vitala delar...och framkallar ett förmodat sjukdomsliknande tillstånd. Att Brainticket inledningsvis flörtar med amerikansk västkustpsykedelia är bara en övergående fas.

Skaparen av Brainticket heter Joel Vandroogenbroek, en belgiskfödd jazzmusiker och keyboardist som höll till i Tyskland och Schweiz. Han gjorde i början av 70-talet flera album med Brainticket, men till nästan varje inspelning bytte han ut de övriga musikerna.

Får du tag i andra album av Brainticket kommer du att upptäcka att de inte låter särskilt lika varandra. Cottonwoodhill var den första LP han spelade in. Här var Vandroogenbroek helt och hållet uppslukad av psykedelia, hallucinatoriska effekter och ljudet från den där plågsamma orgeln.
Ja, jag tycker det här sagolikt bra...men helt säker är jag inte...det kan mycket väl röra sig om förvirring...eller någon slags sjukdom...eller...

Det är en reissue jag har. Skivan i dess första pressningar är så klart väldigt svåra att hitta. Den här ryska(?) pressen på Lilith Records är dock förvånansvärt bra.

Nr: 1519/2222

söndag 19 oktober 2014

Randy Bachman och Noah

NOAH – PEACEMANS FARM – 1972

Randy Bachman, gitarrbusen i Bachman Turner Overdrive, Guess Who och Brave Belt har en lång lista över skivor han gjort. Men en skiva finns inte med i den raden, som nog borde göra det, popbandet Noahs album Peacemans Farm.
Bachman var dock inte med i bandet, han producerade plattan. Men gitarr spelar han här ändå. Vår vän Randy har hoppat in och lirar på nästan varenda låt.

Den som hört BTO eller nån annan av Bachmans album vet att hans gitarrsound är ganska speciellt. Han förklarade det där i en intervju för länge sen, då han berättade att det första instrument han lärde sig spela var violin. När han sedan bytte till gitarr fanns sättet att tänka från fiolspelandet kvar.

Och när man lyssnar på hans gitarr kan det nog vara så. Randy Bachman spelar hårdrocksgitarr som det vore en fiol. Det är spännande. Där får BTO´s gamla hårdrockplattor en ny dimension...

Men när Bachman gör det tillsammans med ett band som Noah blir det faktiskt lite konstigt. Noah hör inte till de jättestora. Ett kanadensiskt popband, med dragning åt amerikansk västkustpop.

I sina bästa stunder låter väl Noah lite åt Crosby, Stills, Nash & Young-hållet. Eller tänk dig Paul Simon-låtar kompade med tung hårdrocksgitarr, med en touch av violin.

Så där nånting låter ett par av låtarna på Peaceman Farm-albumet. Resten är stämsång och trallpop. Visst är det kul att höra Randy Bachman riva av sina solon, men inte i de låtarna.

En hit blev det tydligen, låten Peacemans Farm, vilket helt och hållet var Bachmans förtjänst. Det är en av låtarna där han drar på som allra mest...

Nr: xxxx/2222 (utrensad ur samlingen)

lördag 18 oktober 2014

Petty tillbaka till Full Moon Fever

TOM PETTY – HIGHWAY COMPANION – 2006

Highway Companion skulle kunna sorteras in i kategorin ”har-man-hört-en-har-man-hört-alla”. Det luktar 80- och 90-talspop lång väg, och demonproducenten heter Jeff Lynne. Men eftersom det är en platta med Tom Petty håller inte det resonemanget. Den är så klart mycket bättre än så, Tom Petty gör alltid bra grejer.
Jag kan dock inte påstå att Highway Companion är någon större favorit. Här finns visserligen massor av bra poplåtar. Och jag är helt övertygad om att dem som gillade Traveling Wilburys och Pettys superstorsäljare Full Moon Fever i slutet av 80-talet får något nostalgiskt i blicken när de hör den här skivan.

Highway Companion, 27 år senare, känns som en direkt fortsättning på de skivorna. Det är där min invändning kommer.
Mitt inputkonto vad det gäller den sortens stråkförsedda och lätt pompösa arrangemang blev nämligen övertrasserat redan i början av 90-talet. Jag har helt enkelt tröttnat.

Den som kan sin Jeff Lynne vet att hans sound som producent är synnerligen karaktäristiskt och lätt att känna igen. Men för min del hör det soundet till 80-talet, inte 2006. Av den anledningen är jag lite besviken på Highway Companion.

Men å andra sidan är Tom Petty en hantverkare som kan sina grejer. Det finns en rad låtar på albumet som är rent av lysande; Saving Grace, Square One, Damaged By Love...bara för att nämna några.

Tom Pettys säregna känsla för bra pop har inte svikit honom den här gången heller. Men för min del hade jag hellre hört de låtarna i lite enklare arrangemang, som det han gjorde på magiska Wildflower (1994). Eller varför inte med muskulösa The Heartbreakers som uppbackning.

På den här skivan, som är ett soloalbum av Petty, finns endast gitarristen Mike Campbell med.

Nr: 75/CD

fredag 17 oktober 2014

Två rödhåriga smörsångare i bakgrunden

CRACK THE SKY – LIVE SKY – 1978

Tyckte först Live Sky påminde om en kinarestaurang under lunchrusningen, mycket ljud och väldigt rörigt. Men skivan blir bättre ju fler gånger man lyssnar...även om ljudet aldrig blir riktigt bra...det är fortfarande lite kinakrog...
Men låt mig börja med två rödhåriga smörsångare, Cashman & West, som syns till vänster på här ovan bilden. De är inte där av en tillfällighet. Det är nämligen de båda som producerat skivan.
Något högst anmärkningsvärt i min värld...Crack The Sky och smörpopsballader går liksom inte ihop. Men de båda hårbollarna, som var själva startat skivbolaget Lifesong, klarade sig oväntat bra.

Att Crack The Sky är ett artrockband går inte att ta miste på. Men å andra sidan är ju detta en liveplatta, så vad producenterna heter och vad de kunde påverka är kanske av mindre dignitet.

Den som gillar Crack The Skys tidiga album, de tre första* närmare bestämt, kommer garanterat att älska den här plattan också. Den är liksom sammanfattningen på hela den eran. Crack The Sky var dessutom som bäst live, om man får tro alla dem som sett dem (jag har det inte).
Efter den här liveplattan splittrades gruppen. Efter en massa turer fram och tillbaka återförenades visserligen Crack The Sky senare, men hämtade sig aldrig.

Senare skivor med Crack The Sky kan man utan dåligt samvete bläddra förbi till och med i reabackarna... Men den här liveplattan är bra. Crack The Sky är i högform. Ice är min favorit.

Nr: 2005/2222

* Crack The Sky, Animal Notes och Safety In Numbers.

torsdag 16 oktober 2014

Rare Earth – från funk till discopop

Jag upptäckte Rare Earth av en slump. Det var skivetiketten som fick mig intresserad. Och att det fanns ett band med samma namn var ju ganska roligt. Att det var bandet som gett upphov till skivbolagets namn visste jag inte då.
Skivbolaget Rare Earth skapades av Motown då de ville skilja på soulmusiker/artister och de som höll till nånstans i gränslandet mellan soul, funk och rock. Där passade bandet Rare Earth in och eftersom de var först fick de frågan om vad de tyckte det nya skivbolaget skulle heta...

Då upptäckte jag också att bandet i början av sin karriär gjorde en lång rad kanonplattor, tuffa funkrockskivor som Get Ready, Ecology och Ma. När jag skaffade bandets senare album upptäckte jag också att de efter det gjorde en serie mindre roliga album också...

Eller som en polare till mig uttryckte det:
Såna där skivor de borde skämmas över till och med när de sover. Och skäms de inte när de sover borde de i alla fall försöka*.

Alla skivor har tidigare presenterats här på bloggen. Nu är det dags för en sammanställning. Länkar till artiklarna finns i rubriken.

Two Worlds (1968)
Heter också Dreams/Answers och är Rare Earths debutplatta, innan gruppen blev upptäckt av Motown. Lite poppigare än det som skulle komma, och lite taffligare. Men är av den anledningen en riktigt spännande LP. Dock mycket svår att hitta nu för tiden.
Get Ready (1969)
Det stora genombrottet, men knappast som gruppen tänkt sig. Brist på låtmaterial gjorde att de drog ut låten Get Ready över hela b-sidan, 20 minuter. Den nedkortade 3-minuterssingeln blev en gigantisk hit. Första LP:n på Motown-bolaget Rare Earth och en av gruppens bästa album.
Ecology (1970)
Inte lika välkänd som sin föregångare, men det här är Rare Earths starkaste album. Rå, fräck funkrock och tuff soulpop på en gång. Temptationscovern Losing You och Beatles låt Eleanor Rigby är skivans bästa spår.
Rare Earth In Concert (1971) En ruskigt bra liveplatta. Så bra att när jag skrev om den jämförde jag den med Tulls Bursting Out. Psykedelisk soul, långa låtar, lite taskigt ljud, men det gör absolut inget.
One World (1971)
Ännu en riktigt bra platta. Tuff funk med massor av soulkänsla. One World är inte gruppens bästa, men ganska nära. Det är en av skivorna man ”måste” ha.
Willie Remembers (1972)
Fortfarande helt okej, men här börjar de lite utslätade discotendenserna att märkas. Lite väl radioanpassat för min del, lite för mycket Three Dog Night helt enkelt...
Ma (1973)
Sista riktigt bra LP:n, men den är å andra sidan ruskigt vass. Se upp för den galne mexikanen...
Back To Earth (1975)
Här börjar nedgången som jag ser det. Back To Earth känns vilsen och ofokuserad. Resultatet blir en samling disco-pop-soul-låtar som är ganska svåra att tycka om.
Midnight Lady (1976)
Bättre än skivan innan, här finns det trots allt en del rätt kul funk att hänga upp sig på. Men sammantaget är detta ändå ingen särskilt rolig LP att ha i samlingen. Möjligtvis är den något för disco- och soulfolket.
Rare Earth (1977)
Det bästa av Rare Earths tre senare alster, om man nu ska vara lite positiv. Jodå, här finns en del skön funk under ytan. Jämfört med gruppens tidigare LP-skivor är det dock en skitskiva...
Grand Slam (1978)
Usch då, en riktigt pinsam sak som inte gör särskilt många glada. Kladdig discopop, covers på gamla soulörhängen som låter som...covers...och inget annat.
Band Together (1978)
Aj, aj, aj, ett riktigt bottennapp till...men så blev det också sista LP:n för Rare Earth på många år. Band Together är en discoplatta. Här finns inget kvar av bandets tidigare storhet. Det mest positiva är att det trots allt är ganska bra disco...
Different World (1993)
En reunion-LP 15 år senare... Jag har den inte och har aldrig hört den. Det borde jag kanske göra. Vem vet, Rare Earth kanske hittade tillbaka till rötterna.








* Vilket senare visade sig vara ett citat från Mark Twain.