The Musical Box: december 2014

onsdag 31 december 2014

Årets bästa 2014

197 nya skivor har tagit plats i min samling under 2014. Lika många och några till har rensats ut. Samlingen blir inte större, men den blir bättre – tycker åtminstone jag. Det finns säkert dem som tycker precis tvärtom...
2013 var ett lyckat år. När jag då gjorde samma sammanställning för exakt ett år sedan tänkte jag för mig själv att ”det här kan bli svårt att göra om nästa år”.

Men när jag nu kollar igenom de skivor jag köpt 2014 inser jag att det gick. Och det betydligt bättre än jag trodde...
Däremot är jag osäker på om det går göra om det till 2015. Så många ”nya” bra skivor som jag hittat under det här året vete tusan om jag kan få ihop igen...

Efter mycket vånda och tankemöda har jag kommit fram till det är de här tio skivköpen jag är mest nöjd med. LP-skivorna presenteras utan någon som helst inbördes ordning, jag gör inga sådana listor.

De här skivorna får bli mitt kulturminne från 2014:

Ohyggligt svår att hitta på vinyl (och svår på CD också), men i år fick jag tag i den. Harrisons sista album, som gjordes färdigt efter hans död av sonen Dani och gamle polaren Jeff Lynne. Ett riktigt starkt album, utan några som helst ambitioner eller krav. Jag kanske tar i nu, men jag påstår att Brainwashed är en nästan lika stark skiva som All Things Must Pass.

Vad ska man säga. Sticky Fingers är fräck inte bara för det utmanande omslaget. Det är en förbannat bra rockplatta också, ett av Stones allra starkaste. Har haft den i samlingen tidigare, men i år fick jag tag i ett välvårdat ex med den riktiga dragkedjan.

Fransk psykedelia från det tidiga 70-talet. En LP som överraskar med både fransk folkmusik och spacerock hämtat direkt från Pink Floyds magiska värld The Pipers At The Gates Of Dawn. Men givetvis gör denna franska grupp sin alldeles egen tolkning vilket gör Paix till mycket spännande lyssning.

Jaggers soloalbum har alla ett välförtjänt dåligt rykte. Wandering Spirit är dock undantaget. Här tar Mick Jagger sikte på grunge och hård 90-talsrock och lyckas koka ihop en mycket välsmakande och rivig soppa. Ett kanonalbum helt enkelt!

Tveklöst årets skummaste skivköp. 45 minuter med samma entoniga malande synthriff visade sig inte alls vara tråkigt, utan precis tvärtom. Synnerligen experimentell psykedelia från denna relativt bortglömda schweiziska krautrockgrupp.

Det här är rötterna till Wishbone Ashs drivna och mycket speciella gitarrock, som fick uppföljare i storheter som Iron Maiden och Judas Priest. Wishbone Ash var dock i grunden ett bluesrockband, vilket man kommer till klarhet med här. Deras debutplatta är oumbärlig i min skivsamling.

Riktigt skum spacerock från Holland. Group 1850 hämtade inspiration från både Pink Floyd och den tyska krautrocken och fick ihop något alldeles eget och mycket speciellt. Rekommenderas inte till den som vill ha allt för mycket melodi och sammanhang.

Hollands svar på Jethro Tull och samtidigt startskottet för Hollands mest berömda progrockband Focus. Både progrock och psykedelia på en gång, som med Brainbox och Jan Akkerman blir något alldeles eget. En kanonplatta helt enkelt.

Var underskattad när den kom i slutet av 60-talet. ”Upptäcktes” på 90-talet och hyllas nu som en av de bästa psykedeliska popskivor som gjorts. Jag håller med. Odessey & Oracle är en poppärla. Jag ställer den på samma hylla som Sgt Pepper och Magical Mystery Tour.

Zappas första är legendarisk. Redan 1966 gav han sig ut på marker där ingen annan varit tidigare...och knappt någon vågat följa efter senare heller. Avantgardistisk jazzrock, doo-wop och psykedelia.

Nästan på listan...

Jane – Together
Debutskivan från de här tyska krauthjältarna är ett måste. Hård krautrock med rötterna i Sabbath och Uriah Heep. Lysande!

Ten Years After – A Space In Time
Enda gången Alvin Lee satsade på bra melodier i stället för fläskiga gitarriff. Han borde gjort det oftare. A Space In Time är en annorlunda fågel i TYA-katalogen och ett av deras mest intressanta nummer.

Jericho – Jericho
Svårhittad LP i original. Denna reissue är dock helt ok för min del. Israelisk/brittisk hård rock med riktigt feta gitarriff.

Tom Petty & The Heartbreakers – Hypnotic Eye
Överraskande bra LP. Tom Petty visar än en gång att han är en av de stora. På den här plattan går han tillbaka till soundet från sina första plattor på 70-talet. Kanonroligt!

Tangerine Zoo – Tangerine Zoo
Amerikansk undergroundpsykedelia som aldrig fick något större erkännande på 60-talet. Nu för tiden uppskattas TZ mer, åtminstone av kännarna.

Le Orme – Ad Gloriam
Italiensk freakbeat från det sena 60-talet. Le Orme blev senare ett av Italiens mest framgångsrika progressiva rockband, men på debutskivan handlar det om beatpop. Kul skiva!

Jethro Tull – Nothing Is Easy
Tull var sparsamma med liveplattor under sina första år, trots att de ansågs vara ett briljant liveband. Den här inspelningen från 1971 släpptes så sent som 2012 och bekräftar ryktet.

Argent – Argent
En undangömd skatt till från Zombieskollektivet. LP:n visar att Rod Argent var hjärnan bakom Zombies. En skiva som fortsätter i samma spår som Odessey & Oracle.

Ten Years After – Cricklewood Green
Kanske höjdpunkten för Ten Years After, utstuderad men mycket läcker psykedelisk bluesrock. Cricklewood Green är tillsammans med Ssssh gruppens största ögonblick.

Amon Düül II – Wolf City
Amon Düül II förvandlar det kaotiska soundet från Phallus Dei och Yeti till en grumlig men mycket välsmakande soppa. Wolf City är den Amon Düül-LP som bör finnas i varje välsorterad samling.

tisdag 30 december 2014

Över ån efter vatten

KAIPA – SOLO – 1978

Man måste inte gå över ån efter vatten. Men frågan är om det inte var det jag gjorde i mitten och slutet av 70-talet. Då gick det bra att sitta hemma och lyssna på LP-skivor med skumma brittiska progressiva rockband som Genesis, Yes och King Crimson.

För att inte tala om de tokiga tyskarna eller holländarna. Och så gick man igång på flummiga synthslingor eller utflippade tiominuterslåtar... Men svenska band hade jag ingen koll på...
Det här minnet är svagt. Men jag har för mig att vi någon gång 1976 eller 1977* blev kommenderade till Per Brahe-gymnasiets aula för en konsert med svenska Kaipa**. På skoltid!
Ingen ville gå...för ingen visste vad det var... Men hela klassen hamnade där ändå, så klart, tack vare en entusiastisk musiklärare.

Det lilla jag kommer ihåg från konserten är att det blev en fascinerande musikresa och en aha-upplevelse. Kaipa gjorde precis som hjältarna i Genesis och Yes, gled ut i långa och märkliga musikäventyr. Gärna med lite influenser från svensk folkmusik. Det var häftigt. Och efter konserten snackade vi med killarna i bandet.

Något senare hittade jag LP:n Solo på Domus årliga stor-rea, den såldes för 19.90. Fan vad billigt, det är ju konstigt, den plattan anses ju nu för tiden vara nästan legendarisk och en av Kaipas största verk.

Men så var det inte då. Jag var nog inte ensam. Då gick de flesta hellre över ån efter vatten...

Nu för tiden spelar jag gärna Solo, som var Kaipas tredje album. Och jag lyssnar fortfarande på Genesis, Yes och King Crimson.

Nr: 307/2222

* ...se kommentarerna...
** Alltså, jag har för mig att det var Kaipa, men jag är inte helt säker. Men jag tror det...och hur många andra svenska progressiva rockband fanns det egentligen 1977...som spelade sån musik. Det måste ha varit Kaipa.

måndag 29 december 2014

”Var har du hittat den plattan"

STEAMHAMMER – STEAMHAMMER – 1969

Göran, som hade Musikgränden inne i Jönköping på 80-talet kunde det här med rockmusik. Jag hade efter många om och men lyckats få Ole på Skivor & Band att beställa hem Steamhammers första platta.
Vanligtvis var skivpåsarna från Skivor & Band grönröda, men under en kort tid var påsarna genomskinliga. Med en sådan gick jag nöjd förbi Görans Musikgränden...och hörde strax ett vrål bakom mej.

På gatan stod Göran illröd i ansiktet och bara tjöt. ”Var har du hittat den plattan...”.
För att göra en lång historia kort slutade det med att jag köpte ett par plattor av Göran också. Han kunde det här med att sälja skivor också...

Det är ganska många år sedan nu. Orsaken till att jag beställde hem Steamhammers LP berodde inte på att jag på den tiden hade koll på obskyra progressiva rockband, utan enbart på Status Quo.

Francis Rossi och hans polare gjorde nämligen en cover på låten Junior´s Wailing på sin liveplatta från 1977, Quo Live. Och jag blev nyfiken helt enkelt...

Jag blev inte besviken. Steamhammers första LP är en blixtrande bluesrockskiva, säkert inspirerad av storheter som Cream, Ten Years After och Peter Green´s Fleetwood Mac. Och långhåriga var de också.

Att låtarna sen inte är direkt revolutionerande var inget jag tänkte på då. När det gäller hård ruffig bluesrock handlar det ju mer om attityd och inställning. Bara det gör att jag nog vill påstå att den här LP:n är en av de bättre i genren från det sena 60-talet.
Inledningen med instrumentala och stämningshöjande Water och därefter Junior´s Wailing är en otäckt bra start på plattan. Steamhammer ökar sen trycket för varje låt.

Så jag kan inte göra annat än att rekommendera den, även om den förmodligen är ganska svår att hitta nu för tiden. Det var den redan när jag beställde skivan. Det ex jag har är en tysk utgåva från 1970.

Nr: 1024/2222

söndag 28 december 2014

Elephant´s Memory – ett fynd

ELEPHANT´S MEMORY – ELEPHANT´S MEMORY – 1969

Den här LP:n fick stå osprättad och ospelad i flera år. Nu har jag andaktsfullt öppnat den, 45 år efter att den förseglades i fabriken.
Ångrar jag mig?
Inte ett ögonblick. Elephant´s Memory är ett lysande psykedeliskt popband. Den här skivan fantastisk. Det enda jag ångrar är att jag borde sprättat upp och lyssnat på den för länge sen.
Elephant´s Memory spelar psykedelisk pop med allt vad det innebär. Men de är inte bara introverta sökare på väg mot ljuset och sanningen. De har något mer som jag knappt vågar ge mig på att förklara.

Här finns mycket av det Jefferson Airplane introducerade under The Summer of love. Men här finns också en glädje och energi som Airplane inte alltid lyckades skapa. Här finns också en klar tendens till Four Tops och andra av 60-talets soulgrupper.

Men givetvis låter Elephant´s Memory inte bli att dessutom lägga till både soniska ljudeffekter och en irriterande fuzzgitarr. För säkerhets skull lägger jag också till inspiration från Frank Zappa och hans Freak Out-album.
Resultatet blir minst sagt charmigt och faktiskt också väldigt bra, vilket man inte kan säga om alla de band som höll till i den här genren i slutet av 60-talet.

Lägg sedan till att Elephant´s Memory dessutom hade en både bisarr och mycket udda scenshow (se omslagsbilden), vilket gjorde att de blev i det närmaste kultförklarade redan i slutet av 60-talet.
Det är förmodligen ingen tillfällighet att John Lennon fick upp ögonen för Elephant´s Memory och såg till att gruppen fick vara med på scenen på några av hans och Yoko Onos liveplattor i början av 70-talet. De båda producerade dessutom gruppens tredje LP (dock inte den här).

Den här LP:n hittade jag alltså i en av Jönköpings second hand-butiker för flera år sedan.

Numera kan man inte göra sådana fynd, folk har ju fått upp ögonen för den gamla hederliga vinylen igen...på gott och ont för en gammal samlare.

Då kände jag att jag inte kunde öppna den av någon slags respekt för dess ålder. Men nu var det alltså dags, och det ångrar jag inte.

Jag vill nog påstå att den här skivan är ett av de bättre och roligare fynd jag gjort.

Nr: 1600/2222

lördag 27 december 2014

1-2-3-4, Let´s Go

RAMONES – ROCKET TO RUSSIA – 1977

Ursinnigt tempo, ingen paus mellan låtarna. Tillbaka till det enkla, 50-talsrock och surfrock. Knivskarpa rakbladsriff och med samma envisa beslutsamhet som Status Quo drog Ramones upp tempot till något man på den tiden tyckte var ohyggligt.
Tredje LP:n från dessa amerikanska hjältar, Rocket To Russia, kan vara Ramones största stund. Med låtar som Sheena Is A Punkrocker, Rockaway Beach och sanslösa covers på Surfin´ Bird och Do You Wanna Dance var detta en LP som fick betydligt fler än bara de mest hängivna att fatta vad Ramones var och betydde.

Med en snorungsfräck attityd och ett fullständigt respektlöst uttryck fick deras låtar en hel ungdomsgeneration att börja hoppa och vråla.
Att Ramones var ett punkband uppfattade dock inte jag i allra första början. De första punkskivor som dykt upp i Jönköping hade varit Sex Pistols Anarchy In The UK, Stiff Little Fingers och andra brittiska punkband. De var så mycket våldsammare, ilsknare och råare, betydligt mer arga än bra musiker.

Ramones tyckte jag däremot var ett bra rockband som visste vad de höll på med. Ett band med rötterna i den amerikanska rocken, ända ner till Elvis Presley.

Sex Pistols hade inga rötter alls. Om det var MC5 och The Stooges som var föregångarna till punken eller om det var de politiska kravallerna i Brixton som satte igång alltihop låter jag nån som är mer kunnig i ämnet än jag reda ut.

Vad jag vet är däremot att Rocket To Russia fortfarande är en kanonplatta, åtminstone för oss som fick vara med och uppleva de där kaotiska åren i slutet av 70-talet.

Nr: 2044/2222

fredag 26 december 2014

Snyggt och smart av 10cc

10 CC – 10 CC – 1973

De var roliga de där 10cc! Den som inte garvat åt låtar som The Dean And I eller Sand In My Face borde söka hjälp. Dessutom var de både påhittiga och skickliga musiker som verkligen kunde lyfta 60-talspop till en ny (70-tals) nivå och göra något nytt och spännande av det. Rubber Bullets, Johnny Don´t Do It, Donna, är fräck artrock, doo-wop, surfrock och beatpop på en och samma gång.
Att sen mycket av det som finns på skivan är lånat, stulet eller bara återanvänt från tider som var gamla redan i början av 70-talet är en annan sak. 10cc lyckas göra det så snyggt och så smart att jag förlåter dem precis allt.

Deras ironiska ton, som inte borde retar upp någon, gör det bara bättre. Men att det finns spår av allt från Beach Boys till Kinks och Beatles (George Harrisons While My Guitar) går ju inte att låta bli att nämna.

När jag lyssnar på den här LP:n, som är min absoluta favoritplatta med 10cc, kan jag heller inte låta bli att tänka på både T. Rex och Sparks.

Med den skillnaden att 10cc dessutom gjorde intelligenta och roliga texter, och att det verkar som de verkligen ansträngde sig för att göra krångliga låtar...som inte blev så krångliga som de tänkt sig.

Jag gillar Graham Gouldmans lite knepiga gitarrspel, det var en av de sakerna som gjorde 10cc till ett så säreget och udda band i det tidiga 70-talets popvärld.
Det var ganska många år sedan jag jag senast lyssnade på den här LP:n innan den dammades av nu igen. Innan jag spelade den hade jag därför bara ganska vaga minnen av Rubber Bullets och Donna, som blev 10cc:s stora genombrott.

Men att hela skivan verkligen var så bra och välgjord hade jag glömt. Det här är ett 10cc-album som till skillnad från gruppens senare album står sig bra nu för tiden också.

Nr: 430/2222

torsdag 25 december 2014

Knepig intellektuell indiepop

Dags att provspela julklapparna...

EELS – BEAUTIFUL FREAK – 1996

Knepigt, riktigt experimentellt och mycket udda. Men roligt och mycket underhållande. Eels första platta är en liten indiepop-pärla och ett förbaskat bra debutalbum...
Nåja, debutalbum är det kanske inte. Mark Oliver Everett hade innan den här skivan släppt två plattor under namnet E. Eels kom till först när han skaffade en två-manna kompgrupp i mitten av 90-talet. Men det spelar mindre roll. Beautiful Freak är ett av mina favoritalbum just nu, som för inte så länge sedan släpptes på vinyl.
Novocaine For The Soul blev en mindre hit, Susan´s House, Rags To Rags, Beautiful Freak och flera till är lysande små knepiga poplåtar med oväntade men charmiga vändningar. Uppbyggda nästan som barnramsor, där synthar, distade gitarrer och ett leksakspiano skapar en mycket märklig stämning tillsammans. För 90-talet nyskapande och intellektuell pop är det absolut.
Trots att Eels och den här plattan fick ganska kraftig spark i rätt riktning av filmen om Shrek, låten My Beloved Monster, har E aldrig blivit nån superhjälte. Snarare är Eels ett ganska anonymt band, men med en liten och hängiven skara av fans. Jag tror jag måste räkna mig till dem.

Nr: 2042/2222

onsdag 24 december 2014

Julafton med Slade

Julafton igen minsann. Då är det den här partyskivan som ska fram. Jag firar gärna jul ihop med Noddy Holder och Jimmy Lea.

SLADE – THE CHRISTMAS PARTY ALBUM – 1985

Slade hade verkligen något på gång i början av 80-talet. Våra gamla glamrockhjältar hade kommit tillbaka och lirade (nästan) metal, tyngre och råare än någonsin. Men sen dök Run Runaway upp...som blev en discohit 1983. Och för att understryka att de verkligen var på botten släppte de Rouges Gallery 1985. En (pop) skitskiva. Men vem säger att man inte kan fira jul ihop trots det...
Jag vet inte om den här plattan – The Christmas Party Album – som dök upp senare samma år var ett sätt att försöka rädda Slades rykte eller om det bara var ett sätt att försöka pressa ut lite extra pengar ur fenomenet Slade. Eller om de helt enkelt tyckte det var en kul grej att spela in jullåtar?

Att Slade skulle göra en julskiva fanns inte på kartan på den tiden de var mina idoler, alltså i början och mitten av 70-talet. På den tiden var sådant vikt för storheter som Wanda Jackson, Elvis Presley, Bosse Larsson och möjligtvis Janne Lucas Persson. Jag vet inte, men kanske bröt Slade nån trend där...

I vilket fall som helst blev det inte egentligen särskilt lyckat, enligt min mening, även om jag är säker på att det finns många sladefans som tycker den här skivan (också) är briljant. Dock får jag väl erkänna att inspelningen har en ganska hög ”rolighetsfaktor”.
De flesta låtarna är dock covers; Let´s Dance, Hi Ho Silver Lining, Let´s Have a Party med mera och i den meningen också att Slade här gör covers på sina egna gamla glamrocklåtar.

Det riktigt roliga är att höra ett gammalt hårdrockband ge sig på Santa Claus Is Coming To Town, Merry Xmas Everybody och sen avslutar det hela med allsång i Auld Lang Syne.

Det här är verkligen en LP som jag känner mig kluven till. Jag vill att det ska vara bra, men jag tycker inte det egentligen...

Men tydligen har den spelats på ett och annat julparty ändå. Så varför inte. Skivan lär ha sålts i rätt många ex och har kommit ut i flera upplagor även senare än 1985. Så vem vet. Jag är kanske inte ensam om att fira jul ihop med Slade.

God Jul!

Nr: 2010/2222

* You Boyz Make Big Noize

tisdag 23 december 2014

Clash och Ellen Foley

ELLEN FOLEY – SPIRIT OF S:T LOUIS – 1981

Det är inte för Meat Loafs Paradise By The Dashboard Light* som jag har en LP med Ellen Foley i samlingen. Och det är knappast för hennes mer berömda debutplatta Night Out som jag köpte Spirit Of S:t Louis 1981. Ni som har punkkoll vet naturligtvis varför.
Jo, på den tiden var Ellen Foley flickvän till Mick Jones, gitarrist i The Clash. Och när ryktena gick att han producerat och dessutom var med och spelade på den här plattan fanns det inte mycket att tveka på för min del. Om det inte varit för den saken hade Spirit Of S:t Loius aldrig hamnat i min samling.
Och jodå, hela det gamla clashgänget är med och lirar. Mick, Joe Strummer, Paul Simonon och Topper Headon. Jag gillade vad jag fick höra, delvis.

Låtar som The Shuttered Palace och Theatre Of Cruelty skulle utan tvekan kunnat vara med på ett album som Sandinista. Enda skillnaden är att det är Ellen Foley som sjunger. Och hon är ju helt okej och lite till.

Men andra låtar är inte lika roliga. Nåja, en ”nästan-clash-platta” är inte det sämsta. Man behöver kanske inte springa benen av sig för att leta reda på den, men en clashsamling utan den här LP:n är knappast fullständig.

Nr: 213/2222

* Det är Ellen Foley som sjunger i den där duetten med Meat Loaf.

måndag 22 december 2014

Sibling Rivalry överraskar

DOOBIE BROTHERS – SIBLING RIVALRY – 2000

Nästan 30 år efter Toulouse Street och efter en lång – som jag ser det misslyckad - utflykt till soul, lyckades Doobie Brothers överraskande nog göra en riktigt bra platta.
Men det var bara tre av medlemmarna från det ursprungliga bandet, Tom Johnston, Patrick Simmons och Keith Knudsen, som orkade hänga med på den här skivan.

Det här är förresten ett album jag har på cd-skiva. Vad jag vet släpptes den aldrig på vinyl. Vilket kanske inte är så konstigt. 2000 hörde Doobie Brothers knappast till de där banden som stod särskilt högt i kurs. De hade sin storhetstid i början av 70-talet.

Men Sibling Rivalry överraskar. Den har så klart inget av den där fräckheten och småtuffa looken som Doobies tidiga album.

Mycket av känslan finns kvar hos ”gubbarna”. De kan fortfarande riva av rätt skön countryrock och stånkar på med ett och annat sydstatsriff, precis som förr.

Ett annat bra uttryck är kanske ”mogen”. För här vet Doobie Brothers precis vad de vill. Det känns inte som de är inte ute efter några sensationer eller nya hits.

De vill bara lira sin musik. Och ibland kan det räcka.

Nr: 146/CD

söndag 21 december 2014

Nonsensdialoger och oljud

FRANK ZAPPA – LUMPY GRAVY – 1967

Hade hört mycket om den här skivan innan jag fick tag i den. Att man skulle akta sig för den. Nu när jag hört den förstår jag. Men jag kan inte låta bli att tycka Lumpy Gravy på sitt sätt ändå är intressant. Lumpy Gravy är nog inte musik, men experimentellt är det alla gånger, särskilt med tanke på årtalet, 1967. Avantgarde är det absolut.
Skivan har två delar, Lumpy Gravy 1 & 2, på var sin sida av LP:n. Innehållet består av lösryckta fragment av musik som i ett rasande tempo skiftar med diverse nonsensdialoger och en ohygglig mängd olika ljud och effekter.

Vad Frank använde för "verktyg" för att skapa alla dessa konstiga ljud vet jag inte, men det är fler än man kan tänka sig. Dialogerna har inget som helst sammanhang, det finns ingen koppling mellan de olika ”sekvenserna”.
Ett (1) stycke musik har jag lyckats identifiera, de allra sista minuterna på skivans del 2, där Zappa elegant och alldeles självklart låter kaoset glida över i en både vacker och välgjord instrumental version av Take Off Your Clothes (som i sin helhet finns på tvillingskivan We´re Only In It For The Money).

Franks plan med skivan var säkerligen att testa hur långt han kunde gå. Något annat kan jag inte tänka mig. Det lyckades han med.

De enda jämförbara skivor jag kan komma på är George Harrisons Electronic Sound och möjligtvis också Lou Reeds Metal Machine Music, med den skillnaden att Lumpy Gravy faktiskt går att lyssna på.

Jag kom på mig själv med att lyssna på skivan med ganska stort intresse. Jag blev nyfiken på vad han skulle hitta på i nästa sekvens...och i nästa...och i nästa...
Att det är Zappas första solo-LP tror jag enbart beror på att han inte ville sätta Mothers Of Inventions namn på den. De hade ju trots allt redan 1967 skaffat sig ett tämligen gott rykte.

Nr: 514/2222