The Musical Box: Rövarkungarna blir fler

måndag 9 februari 2015

Rövarkungarna blir fler

NATONALTEATERN – RÖVARKUNGENS Ö – 1980

Under en minibussresa hem från Smålands urskogar var det någon som satte på en CD med Rövarkungens ö. Det blev alldeles tyst i bussen av den spöklika stämning Ulf Dagebys musik skapade.
Jag insåg där och då att den skivan gjort stort intryck på mig. Jag kunde fortfarande texterna utantill trots att det gått säkert mer än 20 år sedan jag hörde den sist.

Sen förstod jag att Rövarkungens ö fortfarande är en angelägen skiva. Dagebys texter går inte att skaka av sig som vanlig underhållning.

De kryper in under skinnet och ger en känsla av olust.

Texter som Våld på öppen gata, Sent en lördag kväll och eposet Rövarkungens ö är minst lika aktuella idag som för nästan 25 år sedan. Bara den tanken känns märklig.

Men rövarkungarna har blivit fler och värre. Desperationen har ökat, det visar inte minst förra årets bilbränder i stockholms förorter. De kloka låser dörren med dubbla lås och sätter galler för fönstren, säger greven för sig själv...

Rövarkungens ö är den egentligen sista LP:n med rockorkestern Nationalteatern. Utgivningen följdes av en ett och ett halvt år lång turné, men sen försvann Totta Näslund till Tottas Bluesband och Dageby fortsatte skriva musik för Nationalteaterns föreställningar och göra egen musik. De fortsatte spela rock and roll...
Rövarkungens ö är unik i Nationalteaterns skivutgivning då den inte var ett beställningsjobb till någon teaterföreställning utan en alldeles vanlig LP. Av den anledningen finns ingen ”röd tråd” i texterna utan är sex helt fristående låtar.

Ändå är det en högst personlig skiva med ett synnerligen tydligt budskap. Ett budskap som är lika viktigt idag som 1980. Det var därför det blev så tyst i bussen.

Nr: 186/2222

1 kommentar:

  1. Det är nog för att det är Dagebys egna tankar som kommer fram här som gör att man gillar plattan så mycket. Det är så mycket mer än bara klasskamp och motstånd mot etablissemanget som det var i början av Nationalteaterns karriär. Nu handlar det mer om socialrealism och vanliga människors problem med sej själva, andra människor samt samhället i gemen. Budskapet i Stranden är väldigt lätt att ta till sej, även för människor som inte normalt skulle gilla N. för gruppens förment röda ursprung.

    Uppföljaren, Luffarock, hade jag på LP som liten. Den gillade jag skarpt och lyssnade väldigt mycket på. Tyvärr blev den så skrapig till slut att den knappt gick att lyssna på.

    SvaraRadera