BRYAN FERRY – THE BRIDE STRIPPED BARE – 1978
En överraskande bra LP det här. Bra låtar. Och så sjunger Ferry med en så uttrycksfull röst att det inte går att låta bli att gilla det han gör. The Bride Stripped Bare påminner ganska mycket om det gamla Roxy Music-albumet Siren, om nu nån minns det, den där plattan med Love Is The Drug ni vet. Men glöm det där med disco.
Man ska nog inte blanda ihop Bryan Ferrys soloalbum för mycket med Roxy Music. Ferry var kanske hjärtat i Roxy Music. Men han var inte själen. The Bride Stripped Bare når aldrig samma höjder som något av de Roxy Music-album som gjordes på 70-talet.
Att jämföra den här skivan med till exempel Stranded, For Your Pleasure eller den där magiska debut-LP:n går inte. På de skivorna fanns både själ och hjärta, det var därför det blev så fantastiska skivor.
Ferry hade med sig ett gäng synnerligen kompetenta studiomusiker på The Bride Stripped Bare. Men de var just studiomusiker, de var inte med i bandet. Jag tycker att det märks så tydligt.
Musiken är kristallklar, välgjord och perfekt på alla sätt. Men jag saknar det där oförklarliga, själen. Det blir kliniskt, sterilt och luktar sjukhuskorridor.
Det finns flera riktigt bra poplåtar på skivan, inte minst inledningen med Sign Of The Times. Men jag hittar bara en enda låt som verkligen berör, sista spåret This Island Earth, där Ferry sjunger med en stillsam betraktande desperation som åtminstone får mig att känna. Nästan samma känsla som For Your Pleasure eller det där magiska debutalbumet lyckades skapa.
Nr: 1406/2222
En överraskande bra LP det här. Bra låtar. Och så sjunger Ferry med en så uttrycksfull röst att det inte går att låta bli att gilla det han gör. The Bride Stripped Bare påminner ganska mycket om det gamla Roxy Music-albumet Siren, om nu nån minns det, den där plattan med Love Is The Drug ni vet. Men glöm det där med disco.
Man ska nog inte blanda ihop Bryan Ferrys soloalbum för mycket med Roxy Music. Ferry var kanske hjärtat i Roxy Music. Men han var inte själen. The Bride Stripped Bare når aldrig samma höjder som något av de Roxy Music-album som gjordes på 70-talet.
Att jämföra den här skivan med till exempel Stranded, For Your Pleasure eller den där magiska debut-LP:n går inte. På de skivorna fanns både själ och hjärta, det var därför det blev så fantastiska skivor.
Ferry hade med sig ett gäng synnerligen kompetenta studiomusiker på The Bride Stripped Bare. Men de var just studiomusiker, de var inte med i bandet. Jag tycker att det märks så tydligt.
Musiken är kristallklar, välgjord och perfekt på alla sätt. Men jag saknar det där oförklarliga, själen. Det blir kliniskt, sterilt och luktar sjukhuskorridor.
Det finns flera riktigt bra poplåtar på skivan, inte minst inledningen med Sign Of The Times. Men jag hittar bara en enda låt som verkligen berör, sista spåret This Island Earth, där Ferry sjunger med en stillsam betraktande desperation som åtminstone får mig att känna. Nästan samma känsla som For Your Pleasure eller det där magiska debutalbumet lyckades skapa.
Nr: 1406/2222