The Musical Box: maj 2015

söndag 31 maj 2015

Vildmannen från Manhattan

JIMMY CASTOR BUNCH – THE EVERYTHING MAN – 1974

Kommer ni ihåg Jimmy Castor, han med Troglodyte och Berta Butt Boogie? Råfunk med en ohejdbar stökig saxofon i bakgrunden. Nåja, Jimmy fick ordning på sitt liv han också och gav ut fler skivor, om än inte med stenålderfunk och grottsoul. Men han fortsatte göra det med ett garv och med sin sax i högsta hugg.
Men han blev inte mer allvarstyngd med åren. Den här LP:n kom två år efter Troglodyte (Cave Man) och är nästan lika rolig att lyssna på som de där legendariska neanderthalplattorna.
På den här plattan ger han sig på en rad välvalda cover och ger dem en alldeles ny, och helt oväntad skepnad. Vem skulle till exempel kunna tänka sig Lou Reeds Walk On The Wild Side som funk? Det gjorde Jimmy.

Redbones låt Maggie får sig också en omgång som heter duga. Och Stevie Wonders All In Love Is Fair också. Barry White – the walrus of love – kommer inte heller undan.

En riktigt rolig LP att lyssna på om man vill höra sina gamla favoritoriginal tolkade av en vildman från Manhattans bakgator.

Jimmy Castor Bunch levde högt på Jimmys saxofon, hans sångröst och hans (faktiskt) snygga arrangemang. Den här LP:n är bättre än man tror, även om åtminstone jag tycker att Jimmy håller sig på lite för säker mark för att det ska bli riktigt bra.

Nr: borttagen ur samlingen på grund av platsbrist, säljes.

Det är ju ändå Mother´s Finest...

MOTHER´S FINEST – ONE MOTHER TO ANOTHER – 1983

Mother´s Finest var rejält ute på hal is under 80-talet. Detta tidigare så briljanta funkrockband från amerikanska södern, försökte sig då på både metal och soul.

Så klart blev det inte särskilt bra. Soul-funk-plattan One Mother To Another från 1983 är en sån där skiva jag inte riktig vet vad jag ska göra med. Men det är ju ändå MOTHER`S FINEST!
Men den här gången hjälper det inte, trots att sångerskan Baby Jean är grym!
Och Moses Mo, som faktiskt heter Gary Moore, är en väldigt mycket roligare gitarrist att lyssna på än han den andre Gary.
Och så är ju The Wizzard obestridligen en sanslöst bra basist.

Men på något sätt blir det ändå inte bra alls. Min teori är att det beror på att keyboardisten Mike Keck försvann från bandet några år tidigare. Och han var grymmast av dem alla. Eller så hänger det på det där med gruppkemi... I vilket fall som helst blev aldrig Mother´s Finest det samma igen.
One Mother To Another är ett steg tillbaka från den brutala hårdrocken på Iron Age från 1981. Här ger sig bandet i stället in på soul-rock. Visserligen med ett och annat skitfräckt funkriff, men lyfter gör det inte.

Big Shot Romeo blev väl någon slags halvhit nånstans. Den är bra. Men sen är det rätt slätstruket. I alla fall för att vara ett band som Mother´s Finest.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Al Wilsons The Snake

AL WILSON – SEARCHING FOR THE DOLPHINS – 1969

Jag brukar ha svårt för smörsoul. Den där R Kelly är till exempel ett litet hatobjekt. Så det är sällan jag lyssnar på soul. Men det finns så klart undantag, Al Wilsons Searching For The Dolphis är ett sådant.
Att plattan är utgiven på 60-talet gör det naturligtvis bättre. Man ska nog egentligen inte jämföra 60-talssoul med 80- och 90-talen, det är inte riktigt samma grej.

Undantaget gäller särskilt en låt, The Snake. En kul och rejält fräck melodi. En giftig låt med bett och sting, om man säger så. Det blev Al Wilsons första, och egentligen enda stora hit.
Skivan kom 1969 och gavs ut av det lite udda skivbolaget Soul City i Los Angeles. Soul City var bara igång några år i slutet av 60-talet och gav ut plattor med bland annat 5th Dimension och Johnny Rivers (som grundade bolaget).

Tyvärr är inte hela Searching For The Dolphins lika bra. Al Wilson blir kanske lite väl smörig ibland för min smak, och då får jag de där otäcka R Kelly-vibbarna igen.

Samtidigt går det inte att undvika att han har en riktigt skön röst, innerlig skulle man nog kunna säga. Det är lätt att dras med.

Så om jag nån gång får tillfälle att spela en favoritlåt i radio, då blir det The Snake.

Nr: 1882/2222

Boogie Wonderland with the Emotions

EARTH WIND AND FIRE – I AM – 1979

Earth Wind And Fire har på något sätt blivit synonymen för 70-talets discomusik. Men jag kan inte påminna mig att det verkligen var så. Jag misstänker att det var den här plattan som förändrade bilden.
På den här LP:n finns nämligen Earth Wind And Fires allra största, och kanske första, riktiga superstora discohit; Boogie Wonderland. I Am är en förhållandevis sen EWF-LP och tack vare den låten orsaken till att dem blev utsedda till discogolvens kungar, skivan kom 1979.

Jag kan så klart ha fel, EWF hörde aldrig till mina favoriter, men jag tänker mer på soul och funk när jag hör EFW och deras tidigare plattor.

Utom Boogie Wonderland (with the emotions), då tänker jag på disco.

Folk som kan EWF betydligt bättre än vad jag kan menar att Earth Wind And Fires bästa plattor hittar man före 1979, från det tidiga 70-talet och några år framåt.

De påstår också att I Am inte är någon av bandets allra bästa album. Jag kan bara konstatera att I Am är en discoplatta.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

De går alla samma väg...

SUGARLOAF – I GOT A SONG – 1973

Om det finns nån som kommer ihåg Sugarloaf är det förmodligen för deras låt Green Eyed Lady 1970, och kanske deras cover på Yardbirds låt The Train-Kept-A Rollin på samma LP. Ganska tuff och ruffig amerikansk rock, på gränsen till både psykedelia, bluesrock och prog. Organisten Jerry Corbetta drog sitt strå till stacken och öste på rejält.
Men de går alla samma väg...
Sugarloaf av senare datum har inte mycket gemensamt med Green Eyed Lady. Det insåg jag efter att glad i hågen skaffat mig bandets tredje album, I Got A Song från 1973.

Inte för att skivan är dålig, det är rätt sjysst amerikansk radiopop med soul och lite jazztendenser. Lite som Three Dog Night, sena Rare Earth och Grass Roots. Och visst river Jerry Corbetta av ett och annat svettigt solo på sin orgel här också. I Got A Song går så klart att lyssna på.

Men det blir inte mer än ”trevligt”. Och ska man vara lite elak är det mest spännande med den här LP:n att den gavs ut på Brut Records, ett tämligen obskyrt underbolag till Buddah Records.

Tydligen finns de flesta låtarna från den här LP:n med på skivan Don´t Call Us We Call You från 1975, som blev Sugarloafs sista.

Jerry Corbetta började senare spela ihop med Franki Valli & Four Seasons.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Från psykedelia till soulpop

GRASS ROOTS – ALOTTA MILEAGE – 1973

Hoppet kändes helt ute för Grass Roots i början av 70-talet. Detta en gång så briljanta amerikanska popband hade på bara några år gått från lättpsykedelia till soulpop. Tråkigt och anpassat för radions mainstreamlyssning.
Plattan Alotta´ Mileage från 1973, med en samling väl använda gamla skor på omslaget, känns inte särskilt angelägen. Vilket den förmodligen inte kändes när den kom heller...
Men fel kan man ju naturligtvis ha. Igen...

Det här är förvånansvärt nog en rätt bra LP. Åtminstone delvis. För det är en rad snygga popmelodier Grass Roots snickrat ihop här trots allt.

Förstasidans Love Is What You Make It, Just A Little Tear, Bend With The Breeze och. Tyvärr blir det kanske inte lika roligt när man vänder på skivan.

Då är väl möjligtvis halvhiten Little Bit Of Love en sån där låt man kan komma ihåg. Resten är, som jag från början förväntat mig, småkladdig soulrock.

Nr: Trots lovorden borttagen ur samlingen, säljes.

S.O.S Band ingen one-hit-wonder

S.O.S BAND – S.O.S – 1980

I slutet av 70- och början av 80-talet fanns det massor av främst amerikanska soulgrupper med höga ambitioner att slå sig in på discodansgolven med sina hitlåtar. Ofta blev det bara en låt, one-hit-wonders från den tiden finns det många av.
S.O.S Band var dock ett av de mer lyckade. De hade mer än bara en enda hitlåt att komma med. Den här plattan, som är gruppens första, räknas ibland som en klassiker bland det tidiga 80-talets alla soulplattor. Jag kan nog hålla med. S.O.S Band har ett lite fräckare och något mer oborstat sound än många andra från samma tid.

Men då ska man komma ihåg att det handlar om små nyanser, det går nämligen alldeles utmärkt att jämföra dem med Earth Wind & Fire, Imagination och andra av 80-talsdiscogolvens giganter.

Att jämföra S.O.S Band med till exempel Mother´s Finest, som hade ett betydligt råare sound, går inte alls.

På debutskivan hittar vi bandets första stora disco- och radiohit; Take Your Time. Men till skillnad från många andra samtida finns det fler bra soul-disco-funk-låtar på albumet, S.O.S, Love Won´t Wait For Love ser jag som de bästa spåren.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

En reabacksklassiker från GCS

GRAHAM CENTRAL STATION – MIRROR – 1976

Håll med om att detta är en klassiker från 70-talet reabackar. Graham Central Stations Mirror dök upp i varenda cutoutback i varenda skivaffär och gick att få med sig hem för en femma. Sen kommer nog en annan också ihåg skivan för det fräcka trumbeatintrot på första spåret Entrow, marschtrummor.
Sen är det nog inte så många som minns särskilt mycket mer. Graham Central Station var inget av de där banden vars skivor man kastade sig över på den tiden. Inte ens för att de hade sina rötter i Sly & The Family Stone.

Att Larry Graham mer eller mindre ”uppfann” slapbas-tekniken, där basisten markerar rytmen genom att slå på strängarna i stället för att spela, var det inte många som hade koll på. I alla fall inte folk utanför nördiga basistkretsar.

Men Mirror är en förvånansvärt bra funkplatta, även om den kanske är lite märklig i GCS skivutgivning.

Mirror har en rå och ärlig ton som det är svårt att stå emot.

Entrow har inte bara en fräck inledning, det är en riktigt bra funklåt också.

Det konstiga med skivan, som jag ser det, är att flera låtarna av någon anledning gärna halkar över i gospel och religiösa övertoner.

Det är funkigt och svettigt, men blir gospel. Så kan jag inte påminna mig att GCS andra plattor är. Sen är så klart Larry Grahams basspel bländande. Lyssna bara på sista spåret på a-sidan, Do Yah.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Natural Four – psykedelisk soul

NATURAL FOUR – GOOD VIBES – 1970

När buden sticker iväg på Tradera eller Ebay handlar det nästan aldrig om hur bra skivan är. Bara om hur svår den är att få tag på. Det finns ingen som helst logik, en platta som ena veckan sålts för fem spänn, kan bara några dagar senare gå för flera hundralappar.
En LP som - när den mycket sällan läggs ut till försäljning - det har blivit skyhöga priser på är Natural Fours debutalbum, Good Vibes från 1970. En eller ett par tusenlappar är inte ovanligt.

Jag kom över den här LP:n för tre spänn på en loppmarknad. Men då visste jag inte vad jag köpte. Nu vet jag mer. Soulgruppen Natural Four startades redan i mitten av 60-talet i Kalifornien och gav då ut en rad singlar på det obskyra bolaget Boola Boola (de är förresten ännu mer eftertraktade än LP-skivorna).

Deras första LP dröjde dock till 1970 och gavs då ut av ABC Records. Jag är ute på hal is när jag snackar om soul och r´n´b. Det är knappast mitt specialområde. Men en så svårfångad och ”dyr” raritet blir man så klart nyfiken på. Så jag spelade den. Det blev mer än en gång. Good Vibes är en riktigt cool platta.

Utan att kunna jämföra med något som jag knappt vet nånting om, kan jag väl ändå påstå att det här är väldigt rolig lyssning. En skiva från slutet av 60-talet inspelad i Kalifornien, har så klart inte undgått att smittas av psykedelia. Och Good Vibes har naturligtvis lite av det i sig. Psykedelisk soul, kanske.

Nr: 1871/2222

Fräcka rytmer från Shango

SHANGO – TRAMPIN´ - 1970

Dunhill Records i Los Angeles hade under en tid förmåga att plocka fram udda och spännande artister. Under slutet av 60-talet presenterade de det ena psykedeliska rock- och popbandet efter det andra. Shango är ett funk-, soul och bluesinspirerat gäng med en rätt avslappnad inställning.
Plattan Trampin´ är en lite udda blandning av pop, blues, soul och funk. Detta är i och för sig inget direkt ovanligt när det gäller amerikansk pop från det tidiga 70-talet.

Shangos sound är något tuffare än Three Dog Night men inte fullt så ruffigt som det mina hjältar Rare Earth gjorde. Lägg sedan till ett stänk västkustpsykedelia typ Sweetwater och Jefferson Airplane. Det låter väl inte så dumt, eller hur?
Jag kan dock inte påstå att jag tycker alla melodierna är särskilt anmärkningsvärda. Däremot gillar jag de ibland lite udda rytmerna och den stökiga gitarren som är överraskande fräck, nästan psykedelisk. På några enstaka spår dyker dessutom upp en lagom påtänd flöjtist...

Trampin´är producerad av Dunhill-legendaren Steve Barri, vilket givetvis satte sina (psykedeliska) spår.
Här finns funkiga låtar som Have You Seen the Morning och Brotherhood, men Shango drar sig inte för mer vågade experiment också. Trampin´ är faktiskt en ganska spännande LP även om det inte ser så ut på omslaget.

Nr: 757/2222

Färglöst Iceland

ICELAND – ON THE ROCKS – 1980

Trevlig men färglös soulpop från svensk-isländska Iceland, som var en indirekt fortsättning på lika svensk-isländska Vikivaki. Båda banden kan man spåra till Kungälv på svenska västkusten.
Samtliga medlemmar i Iceland heter Gislason i efternamn, vilket genast för misstankarna till att de var släkt på något vis. Men om det verkligen var så har jag inte lyckats reda ut, ibland är Internet och Google mer djungel än annars och de frågor man ställer där blir besvarade med ett ”jaså” eller med så ohyggligt många uppslag att det inte går att hitta något alls.

Totalt ovetande om eventuellt släktskap har jag dock lyssnat igenom Icelandsplattan flera gånger och efter moget övervägande kommit fram till att....nja...inte så där värst spännande. Inte direkt upphetsande, mer mainstream än vassa kanter.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Major Harris på discolistan

MAJOR HARRIS – MY WAY – 1974

Imponerande slag på den där skjortan. Såna ser man inte så ofta nu för tiden. Men det kommer säkert tillbaka. Helskägget är ju här igen, och det var ju också en modegrej i början av 70-talet. Först och främst väntar vi på polisongerna, axelvaddarna och de rosa spandexbyxorna.
Major Harris är en gammal soulräv i samma anda som Isaac Hayes och välväxte Barry White, The walrus of love. Smäktande ballader och en stämma som får knäna att darra på det motsatta könet.

Harris lär dock inte ha varit lika stor som Barry eller Hayes, som båda hade en rad större hits på sin tid. Efter att under 60-talet varit sångare i diverse olika soulgrupper gjorde Major Harris från 70-talets mitt och fram en rad soloalbum. My Way är hans första.

Här finns några av hans största hits. Först och främst Love Won´t Let Me Wait som 1975 låg etta på amerikanska r´n´b-listan, och sen Each Morning I Wake Up, som tog sig högt upp på discolistan. Det finns listor för det mesta.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

lördag 30 maj 2015

Hitta rätt på rätt etikett...

HOWL THE GOOD – HOWL THE GOOD - 1972

Skivbolaget Rare Earth var den lite rockigare sidan av Motown Records. Det kan löna sig att leta efter plattor från det bolaget ibland. Jag hittade en skiva med det för mig helt okända bandet Howl The Good, ett album från 1972, på en Rare Earth-etikett.
Inte helt illa får jag säga. Amerikanska Howl The Good gjorde bara detta enda album. Men för min del kunde gärna gjort ett par till. Halvfunkig soulrock med ganska mycket countryinslag.

Typisk amerikansk 70-talsrock, lite liknande band som Three Dog Night och Rare Earth, alltså BANDET Rare Earth som faktiskt var upphovet till namnet på skivbolaget med samma namn. Men det är en annan historia...

Howl The Good lyckas kanske inte hela vägen på skivan, men de hade något på gång. En del låtar är bara för mycket country, på andra verkar de inte ha bestämt sig för hur det ska låta.

Men ett par godsaker finns det, som om de utvecklat den sidan, kunde gjort något riktigt bra av.

Min favorit är sista spåret på förstasidan, Harder Doing Nothing, där de öser på rätt ordentligt med både tung hammondorgel och funkiga rytmer.

Skivans bästa låt helt klart. Sen är funkiga Beginning Of The End och blueslåten Ain´t Hard To Stumble också rätt bra. Det går att hitta bra grejer, bara de är på rätt etikett...

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Mother´s Finest höll tillbaka

MOTHER´S FINEST – MOTHER FACTOR – 1978

Mother Factor med Mother´s Finest blev en besvikelse. Det är bandets tredje LP. De två tidigare hade varit oerhörda. Tung, rå soulfunk från amerikanska södern. Nästan metal på sina ställen tack vare en lysande fräck gitarrist.
Sångerskan Baby Jean lät elakare än någon annan och The Wizzard på bas och keyboardisten Mike Keck målade upp ljudväggar som på den tiden var oerhörda. Men Mother Factor från 1978 är något helt annat.

Kanske berodde det på att de båda tidigare skivorna inte blivit några större försäljningsframgångar. Men här uppträder Mother´s Finest som ett välpolerat och städat r´n´b-band. De tuffa rytmerna är nästan helt borta.

Bara någon gång emellanåt får Moses Mo briljera på sin gitarr, men det är mer som utfyllnad. Keck och Wizzard, bandets i mitt tyckte starkaste musiker, får inte heller något större utrymme.

Visst är den här skivan rätt snygg, men alldeles för trevlig och snäll. Bara i ett par låtar kommer bandet till sin rätt. I låtarna Can´t Fight The Feeling och Give It Up kan man åtminstone ana det ”gamla” Mother´s Finest.

Men de som gillar lite tuffare soul blev säkert nöjda. Inte helt oväntat blev Mother Factor Mother´s Finests bäst säljande album...

Jag kan väl trösta mig med att liveplattan, som kom senare samma år, hade samma driv och nerv som de tidigare plattorna. För på scenen kunde Mother´s Finest inte att hålla tillbaka.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Inte originellt, men bra kvalitet

OHIO PLAYERS – EVERYBODY UP – 1979

Ohio Players var ett respekterat soul- och funkband på 70-talet i samma anda som Earth Wind & Fire och Kool & The Gang. Det som skilde dem från mängden var deras utmanande skivomslag. Lättklädda damer säljer inte bara BMW och Mercedes utan även popmusik.
Men till skillnad från mästarna i den klassen, Roxy Music, var Ohio Players lite mer rakt på, inte fullt så konstnärligt...om man säger så.

Everybody Up är en helt okej soul-funk-LP, som påminner ganska mycket om det Earth Wind & Fire höll på med ungefär samtidigt, men kanske lite ruffigare. Inte särskilt originellt, men bra kvalitet. Dock inte särskilt upphetsande.
Kännare av bandet påpekar dock att Everybody Up inte är någon av bandets bästa plattor. De föreslår i stället tidigare album som Skin Tight, Fire och Honey.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

En soul-funkens James Last

VAN McCOY – LOVE IS THE ANSWER – 1974

En ganska kul skiva det här. Det trodde jag aldrig jag skulle tycka om en sån här platta. För den som inte är familjär med Van McCoys koncept kan jag berätta att det handlade om att göra populärmusik och låta en orkester framföra låtarna. Van McCoy är orkesterledaren och arrangören. Funk- och soulmusikens svar på James Last.
James Last gav sig på allt som kom i hans väg, vilket märks inte minst i begagnatbackarna i second hand-affärerna nu för tiden. Att hålla koll på hur många eastlisteningskivor vår tyske mainstreamfabrikör gjorde, och i hur många olika genrer han opererade skulle numera kunna vara föremål för universitetsstudier med tillhörande professur.
Vår vän Van hann inte med lika mycket eftersom han avled 1979 bara 39 år gammal. Han gjorde tolv egna album i genren mellan åren 1966 och 1979. En av hans mest välkända låtar var discohiten The Hustler. Han skrev dessutom cirka 700 låtar, producerade och spelade in åt en lång rad soulartister.

Till skillnad från James Last hade Van McCoy sin vinkel klar, det skulle låta funk och disco om arrangemangen. Dessutom var mycket av den musik han spelade in hans egen, även om han emellanåt lånade från andra han också.

På den här LP:n finns till exempel en ganska udda version av Creedence Proud Mary.

Nr: borttagen ur samlingen på grund av platsbrist.

Creative Source som så många andra

CREATIVE SOURCE – PASS THE FEELIN´ ON – 1975

Creative Source hade i början av 70-talet en rad mindre funk- och discohits i USA. De mest kända är troligen Bill Witherscovern Who Is He And What Is He To You från 1974 och You Can´t Hide Love från året innan.
Ingen av de låtarna finns dock på Pass The Feelin´ On, som kom till ett par år senare när bandet var på nedgång. En LP till blev det efter den här, sen blev de av med sitt skivkontrakt. Är det så att man vill ha Creative Source i sin samling är det albumet från 1973 man ska ha i samlingen, där finns båda deras största hits.

Pass The Feelin´ On är inte något bra alternativ om man vill lyssna på soulfunk med edge och originalitet. Här låter Creative Source som så många andra. Jämför gärna med Earth Wind & Fire, men inte alls med samma power och pondus. Det här är en ganska alldaglig soul-funk-discoplatta, även om titelspåret blev en mindre discohit.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Ingen magi med Magic

MAGIC – MAGIC – 1971

Det finns egentligen mycket som talar för gruppen Magic och deras platta från 1971. Magic är ett funkband, tidigt 70-tal...mja, det skulle kunna vara nåt det... och från Detroit är de också..., så nja, varför inte...
Det andra som borde tyda på en viss kvalitet är så klart Rare Earth-etiketten. Det bolaget, som var ett underbolag till Motown, brukade plocka fram rätt spännande grejer. Ibland...

Och det tredje – som egentligen är det enda Magic någonsin blev lite uppmärksammade för – är att de lyckades locka med Stevie Wonder att spela piano. Fan vet varför, men han är med på två låtar på den här plattan. Och nog låter Magic lite som de stora gjorde på den tiden. Lite som Rare Earth... Lite som Rhinoceros...
Men...

Det är något som fattas känner jag.

Det gungar inte. Det händer inte särskilt mycket. Magic har inte det där lilla extra. Det där drivet och energin... de har ingen...magi...

Om jag säger så här. Magic är inte alls dåliga. Det de gör är bra och Stevie Wonder gör sitt till för att det ska bli lite extra spännande.

Men det är lite för mycket 60-talspop. Och lite för mycket country. Lite för mycket Three Dog Night.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Tillbaka till rockens rötter

RHINOCEROS – BETTER TIMES ARE COMING – 1970

Med en ylande, stånkande och frustande orgel, en spretig och vass funkgitarr som river skinnet blodigt och en cool bakåtlutad, men svettig, het och ångande bas, går Rhinoceros loss. De river av sina låtar med ett flin, och får golvet att gunga. Oavsett om det är en tung funklåt, en föraktfull gospel eller rå bluesrock.
Rhinoceros album Better Times Are Coming är en musikalisk upplevelse, en resa tillbaka till rockens djupast rotade rötter och en hemlig magisk besvärjelse. Rhinoceros är sorgligt underskattat, för det här är skitkul.

Better Times Are Coming är Rhinoceros tredje och sista skiva. Trots att de på sin tid, i slutet av 60-talet, var en supergrupp ihopsamlad av skivbolaget Elektra, blev det inget av det. Tanken var att de skulle slå stort. Det gjorde aldrig Rhinoceros och upplöstes följdaktligen kort efter att denna platta kom ut 1970.
Det är så klart ingen vanlig hitlistepop. Det är inte heller vanlig 60-talspop eller rock. Rhinoceros balanserar på kanten mellan bluesrock, rå funk, soul och pop. Och de gör det skickligt. För det här är musiker som vet precis vad de gör.

Instrumentala Insanity är brutalt briljant i sin enkelhet. För att inte tala om tungt bluesiga Lady of Fortune, där sångarens raspiga röst skär som ett rakblad genom alla högtalarmembran.

Better Times hade inte Canned heat gjort bättre. Och Old Age ett jazzrockigt och synnerligen flummigt experiment, där orgeln dominerar, dompterar och till slut exploderar.

Nr: 627/2222

Soul som smeker trumhinnorna

CHARLES BRIMMER – SOULMAN – 1976

Charles Brimmer har en mild ton i sin röst som gör att man inte kan låta bli att gilla den här skivan. Han hade också en förmåga att välja låtar, som trots att LP:n är 40 år gammal känns så självklara.
Soulman är en tidlös och avkopplande skiva att plocka fram när jag vill ha något som smeker trumhinnorna istället för musik plågar dem, vilket det vanligtvis handlar om i min skivsamling.
Jag har inte särskilt många såna här LP-skivor i samlingen. Mitt intresse för soul är rent allmänt ganska svagt. Jag har dock samlat på mig en del plattor, såna där jag känt att jag hittat något extra, något som tilltalar mig. Soulman är en av dem.

Jag har inte en aning om några låtar från den här skivan blev några större hits, men hans egna Dedicating My Life To You och I Want To Be Your Bread Winner samt Allen Touissantlåten With You In Mind känns just nu som viktiga låtar, såna som jag gärna lyssnar på flera gånger.

Charles Brimmer hör kanske inte till de mest välkända eller framgångsrika soulartisterna. Han gjorde bara ett fåtal album varav Soulman är hans andra.

Nr: 1682/2222

Soul med en touch av 60-talspop

FOUR TOPS – MAIN STREET PEOPLE - 1973

Väl medveten om att jag ger mig ut på synnerligen hal is är det nu dags för ett album med Four Tops. Detta legendariska soulgäng har gjort mängder med skivor. Gruppen hyllas av nästan alla.
Four Tops, och särskilt gruppens lite äldre saker, har jag pinsamt dålig koll på. Så om den här skivan, Main Street People, anses vara en av deras bättre eller inte har jag inte en aning om. Jag kan bara svara för mina egna intryck.

Vad jag däremot vet är att detta var en av de första skivor som Four Tops gjorde utan sällskap av Motown Records. Varför de lämnade det skivbolaget vet jag inte, men de hamnade i alla fall hos Dunhill/ABC Records. Och det är där mitt intresse, som tidigare samlare av Dunhill-skivor, kommer in.
Jag blev lite extra intresserad när jag såg att skivan producerats av Steve Barri, Dunhills demonproducent i slutet av 60-talet och kompanjon med magiske låtskrivaren P F Sloan. Att han har ett finger med i spelet tycker jag märks på Main Street People.

Det är nämligen inte helt renodlat ortodox soul, jag tycker mig ana ett och annat spår av pop och psykedelia, dock utan att det gör skivan mer lättillgänglig.

Om jag säger så här, Det är soul med en liten, liten touch av 60-talspop. Barris fingertoppskänsla, ni vet...Och för min del funkar det alldeles utmärkt.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes

Förutsägbart av Mother´s Finest

MOTHER´S FINEST – LOOKS COULD KILL – 1989

Mother´s Finest blev inte bättre med åren, tvärtom. Det som i mitten och slutet av 70-talet var ett av de fräckaste och tyngsta funkrockbanden blev i slutet av 80-talet ett tråkigt och förutsägbart r´n´b-band.
Looks Could Kill från 1989 är ingen rolig lyssning för dem som kommer ihåg ”den gamla goda tiden”. Det hjälper inte ett dugg att de lånar från A Hard Day´s Night i inledningslåten For Your Love (Nix, en egen låt, inte Stevie Wonders eller Yardbirds...,vilket med lite närmare eftertanke kanske varit bättre).

Det här är nämligen en skiva så fullmatad med syntheffekter, programmerade synthtrummor och annan 80-talsplast att det blir meningslöst.

Möjligtvis kan den här skivan få snurra i bakgrunden på någon synnerligen högljudd fest. Bättre än så är det inte.

Det finns en del kännare av Mother´s Finest som menar att det här var mer ett soloprojekt av sångerskan Baby Jean Kennedy. Det är fullt möjligt.

Albumet skulle vara lite av en comeback för Mother´s Finest efter några års uppehåll på 80-talet. Under de åren spelade Baby Jean in ett par soulplattor, inte alls långt från Chaka Kahn och liknande.

Looks Could Kill låter väldigt likt det Rufus och Chaka Kahn höll på med. Skivan är väl i och för sig inte det allra värsta i den genren som gjorts, men att jämföra det med funkiga Mother´s Finest från 70-talet blir bara fånigt.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Roy Heads blue-eyed soul

ROY HEAD – SAME PEOPLE – 1970

Roy Head var på sin tid en mer än bara hyfsad soul-, country- och rocksångare. Treat Her Right blev låten han slog igenom med nån gång i mitten av 60-talet. Jag hade hans platta Same People från 1970, bara av den anledningen att den gavs ut av Dunhill Records i Los Angeles. Den enda de gav ut med honom förresten.
Här är det rhythm´n´blues och blue-eyed soul som gäller. Det gör Roy Head riktigt bra, även om han växlar mellan stilar så man ibland knappt vet var man har honom. Helst skulle jag vilja jämföra Roy Head med Tom Jones, för han har en rejäl pipa. Och det där klassiska stönet.

Det är ett problem. För han är lite för lik ”tjuren från Wales” för att jag ska gilla det här på allvar. Jag hittar ändå en del sköna låtar på Same People.

Double Your Satisfaction och Let a Woman be a Woman är blåsigt tunga och Driving Wheel är rätt svettig blues. Men någon mer anledning att äga den här - än att det är en Dunhill - har jag inte.

Roy Head flyttade efter sin soul- och rnb-period på amerikanska västkusten hem till Texas och började lira country. Det gör han tydligen fortfarande.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

En period av soul och funk

En period var jag ganska inne på soul-funk och ibland till och med soul. Jag köpte så klart på mig massor med plattor och hittade också massor av bra musik.

Nu för tiden gillar jag fortfarande många av de där plattorna, men har nog tröttnat lite. När skivsamlingen bara växer och växer måste man sätta en gräns. Alltså har en hel del av dem nu fått lämna samlingen. Inte alla dock.

Den här helgen ska därför ägnas åt att presentera en del av de där skivorna, några favoriter har jag kvar, andra har fått lämna.

Roy Head - Same People
Mother´s Finest - Looks Could Kill
Four Tops - Main Street People
Charles Brimmer - Soulman
Rhinoceros - Better Times Are Coming
Magic - Magic
Creative Source - Pass The Feelin´ On
Van McCoy - Love Is The Answer
Ohio Players - Everybody Up
Mother´s Finest - Mother Factor
Howl The God - Howl The God
Major Harris - My Way
Iceland - On The Rocks
Shango - Trampin´
Natural Four - Good Vibes
Graham Central Station - Mirror
S.O.S Band - S.O.S Band
Grass Roots - Alotta Mileage
Sugarloaf - I Got A Song
Earth Wind & Fire - I Am
Al Wilson - Searching For The Dolphins
Mother´s Finest - One Mother To Another
Jimmy Castor Bunch - The Everything Man


fredag 29 maj 2015

Water – bättre än jag anade

WATER – THE SECOND DAY – 1975

Jag hade inte en aning om vad Water var för ett gäng när jag hittade den här LP:n på en skivmässa. Jag slog till mest för att jag gillade omslagsbilden och för att det fanns en flöjtist med i sällskapet. Ett riskabelt köp givetvis, men intressantare än jag egentligen vågade hoppas.
Otippat tycker jag nämligen det är en riktigt bra platta. Otippat för att det nog egentligen är lite för mycket sunshinepop för min smak. Dels också för att skivan andas lite för mycket schlager.

Men det gör ingenting. Water nöjer sig nämligen inte med det utan kastar sig också oförfärat ut i både ”svår” progressiv rock och ännu mer otippat, funk.

The Second Day är därför en rolig och oförutsägbar skiva att lyssna på. Water ger sig ut på vägar man inte tänker sig.

Risken är dock att skivan redan under första spåret – det där med första intrycket ni vet – ger avtryck alla kanske inte vill ha.

Water inleder nämligen ganska försiktigt med en låt som jag inte kan kategorisera som något annat än ”holländsk 70-talsschlager”, där jämförelsen med en storhet som Teach-In blir nästan ofrånkomlig.

I och för sig inget konstigt i det. Water var inte på något sätt ensamma bland de holländska progbanden att hänga på i schlagersvängen, tänker närmast på Earth & Fire som sina senare album hade mycket gemensamt med Water.
B-sidan är roligare sett ur progrockvinkeln. All Around You Tumble blev min första favorit. Där ger sig Water ut på de stora djupen och konkurrerar med allt från Jethro Tull till Funkadelic. Okinavasta, b-sidans tredje spår, är min andra favorit.

Nr: 206/2222