The Musical Box: juni 2015

tisdag 30 juni 2015

Fun, fun, fun at the autobahn...

KRAFTWERK – AUTOBAHN – 1974

Det blir alldeles fel om man tror att Ralf och Florian sjunger Fun, fun, fun at the autobahn, som de vore någon slags travesti på Beach Boys gamla dänga. Då kan man nog tycka Autobahn är en ganska pinsam historia.
Men det här är en 22 minuter lång bilresa på autobahn och texten går Wir Fahr´n, fahr´n, fahr´n auf der autobahn. Det är något helt annat. Då blir det provocerande.

Legenden säger att Ralf och Florian verkligen åkte längs autobahn med en mikrofon hängande ut genom sidorutan och spelade in alla de ljudeffekter som dök upp längs resan. Jag gissar att det verkligen var så.

Jag påstår att Autobahn är Kraftwerks första riktiga storverk.

Den första skiva där Ralf och Florian verkligen ville göra något slags intryck i stället för att bara fladdra runt i någon slags elektronisk hemmagjord krautrockvärld, se upp till Stockhausen och vara så smala och minimalistiska som möjligt.

Autobahn ändrade på den bilden av Kraftwerk. Det är ett seriöst och mycket ambitiöst projekt för att få sina lyssnare att uppleva det oupplevda och förstå det oförståbara genom att spela upp a-sidans 20 minuter långa galna scen – psykedeliska om man så vill.
Experimentet lyckades. Autobahn är inte Kraftwerks allra främsta verk, men det är ett av dem och är det album som visade vägen mot storheter som The Man Machine och Trans-Europe Express.

Nr: 963/2222

måndag 29 juni 2015

Sweet Freedom 40 år senare

URIAH HEEP – SWEET FREEDOM – 1973

Jag hade först snabbt och enkelt tänkt avfärda den här LP:n som tråkig, för det var så jag minns att jag tyckte på den tiden skivan var ny. Men för säkerhets skull lyssnade jag på Sweet Freedom igen, för första gången på nästan 40 år.
Jag hade så klart fel. Ibland är minnet inte så där alldeles kristallklart som man tror. Eller så är det så att det krävdes 40 år för att jag skulle börja uppskatta Sweet Freedom. Numera är det till och med så att jag nog påstår att det är ett av Uriah Heeps allra bästa album.

Jag har nämligen lyssnat på de andra Uriah Heep-skivor jag har kvar i samlingen. Och den här plattan känns som en av de starkaste de gjorde, möjligtvis i konkurrens med Look At Yourself.
Analysen av varför jag tycker så visar att det bygger på de två första spåren; Dreamer och Stealin´ som är något av det vassaste Uriah Heep någonsin lyckades knåpa ihop på den progressiva rockfronten. Efter att ha hört de låtarna förstår man varför Uriah Heep var så stora hjältar för en hel ungdomsgeneration som gruppen faktiskt var.
Att de i början av 70-talet jämfördes med Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath är i ljuset av Sweet Freedom inte alls konstigt. Att de på köpet dessutom blev stora förebilder för många av de tyska krautbanden känns inte heller särskilt märkligt.

Nu för tiden lever dock Uriah Heeps minne inte alls lika starkt som till exempel Deep Purple.

En liten vink om varför förstår man när man lyssnar på resten av Sweet Freedom, som trots tunga orgelpartier och stundtals vindlande och experimentella melodislingor inte har den där gnistrande lystern som man som skivlyssnare alltid letar efter.

Låtarna flyter samman och blir ganska anonyma. Inte dåligt på något sätt, inte ens tråkigt, bara inte tillräckligt spännande.

Nr: 842/2222

söndag 28 juni 2015

Kronan på XTC-verket

Jag har redan skrivit om den här skivan, för ett år sedan ungefär. Men då handlade det om CD-skivan. Nu har jag fått tag på den betydligt ovanligare vinyldubbeln. Därför finns det all anledning att skriva om Nonsuch igen...

XTC – NONSUCH – 1993

Den här plattan släpper jag inte från mig i första taget. Jag är alldeles mållös. XTC gjorde det igen. Nonsuch är ett litet mästerverk, kanske kronan på hela XTC:s samlade skivproduktion*.

Det är hela 17 låtar på albumet. Men det är 17 fantastiska pop-pärlor. Här finns Beatles, Beach Boys och allt annat där mellan. Här finns den smarta och väl avvägda popmusiken från Skylarking. Här finns spelglädjen, psykedelian och humorn från The Dukes Of Stratosphear och Oranges And Lemons.

Nonsuch är en sån där skiva det inte går att sluta lyssna på. Man vill höra låtarna igen och igen. Och när den är slut känns det som världen just blivit lite fattigare...men väldigt mycket rikare när man trycker på startknappen igen.

Jag skulle kunna räkna upp varenda låt på skivan trots att detta inte är nån hitlistepop. Alla är välgjorda och lätta att ta till sig. Det är lättsmält popmusik, men ändå så konstnärligt och läckert gjort. Jag ställer mig upp och applåderar!

Nr: 1680/2222

* En samlad kritikerkår hävdar att Skylarking är XTC:s bästa album. Men i jämförelse med Nonsuch tycker jag den är rätt tråkig...

lördag 27 juni 2015

Earth & Fires medelväg

EARTH & FIRE – TO THE WORLD OF THE FUTURE – 1975

Ett lysande album av ett band på väg från progrock till pop och schlager. To The World Of The Future är en LP som både gamla progrockare och popfantaster skulle kunna tycka bra om. Earth & Fire har här hittat en balans mellan gammalt och nytt som är förförande läckert.
Holländska Earth & Fire hade tre högoktaniga progrockalbum bakom sig när de efter två års tystnad efter den legendariska Atlantis-LP:n spelade in den här skivan.

Att gruppen under de två åren anpassat sig till 70-talets popmall är tydlig, säkert hade också ABBA:s schlagerfestivalseger i Brighton en del med det att göra.

Men Earth & Fire lämnade inte den progressiva rocken med omedelbar verkan, utan gick en medelväg. Här används både synthar och en rad välkända effekter som alla som nån gång lyssnat på mainstreampop från 70-talet borde känna igen.

Men bandet slängde inte ut mellotronen, den finns där men mer sparsamt. Strukturen på låtarna (flertalet är långa) andas dessutom fortfarande mer prog än pop.

Ett tydligt exempel är tveklöst inledande To The World Of The Future, ett tio minuter långt epos som är både vackert, spännande...och schlager...

Denna märkliga mix blir trots att den låter osannolik faktiskt riktigt skön att lyssna på. Jag har flera favoritspår, men vill förutom titelspåret särskilt nämna instrumentala The Seagull Flies och Only Time Will Tell.
Earth & Fire släppte efter To The World Of Future ytterligare en rad album i samma stil, bland annat ett album på Bert Karlssons Mariann Records (Reality Fills Fantasy). Men på inget av dem lyckades de så väl förena pop med prog som på To The World Of The Future. Rekommenderas!

Nr: 826/2222

fredag 26 juni 2015

Ett verk av två galningar

SPARKS – SPARKS – 1971

Att vara så långt före sin tid var inte bra för Sparks. Att ge sig på new wave och synthpop innan de genrerna var uppfunna var inte bra för karriären. Att dessutom göra det i Kalifornien där varenda band med bara lite självaktning förväntades följa i Jefferson Airplanes psykedeliska (och vingliga) fotspår gjorde att det var dömt att misslyckas.
Av den anledningen är den här LP:n är en återutgivning från flera år senare. När bandet kallade sig Halfnelson och gav ut skivan 1971 var det ingen som var intresserad.

När bandet några år senare dök upp som Sparks och med skivor som Kimono My House och Propaganda blev det annat. Därför är den LP:n i originalpress, under namnet Halfnelson, en riktigt svårfångad dyrgrip.
Den här återutgivningen, då bandet fått namnet Sparks, är betydligt vanligare även om den kanske inte hör till de allra mest frekventa objekten i reabackarna.

Debutskivan är dock något som är värt att leta efter, även om man direkt inser att det är ett verk av två galningar.

Att det är en sparksskiva går inte att ta miste på. Men den är framför allt betydligt mer varierad än sina efterföljare vilket gör den betydligt roligare att lyssna på.

Det mest överraskande är dock att bröderna Ron och Russell Mael vågade testa så många olika idéer och att det känns som de verkligen var på rätt spår.

Sparks debutskiva är därför en märklig mix av mainstreampop, psykedelia, ett experiment med synthar och en känsla som inte går att beskriva på något annat sätt än som powerpop eller new wave. Rekommenderas!

Nr: 1481/2222

torsdag 25 juni 2015

Dzyans fascinerande värld

DZYAN – DZYAN – 1972

På de två sista skivor Dzyan spelade in blev musiken allt mer avancerad. Den här första plattan med denna tyska grupp sägs vara den mest lättillgängliga och rockorienterade.
Fan vet, det handlar ändå om experimentell avantgardistisk jazzrock med rötterna i kraut och elektronica.
Men att det är ett fascinerande album kan jag skriva under på. Inspelningen lär från början varit ett experiment och stora delar sägs ha uppkommit ur instrumentala jazzsessioner. Resultatet blev trots det imponerande.

Dzyan drar sig inte för att ta till kraftfulla effekter, dova basgångar som får högtalarna att skaka. De är inte heller främmande för att använda sig av tystnaden som ljudeffekt, ibland så extrem som att ett knaster på skivan skulle kunna uppfattas som en del i musiken, vilket det kanske är, jag vet inte.

Därmed sagt att Dzyan knappast går att lyssna på på ett sönderspelat gammalt vinylex, en knasterfri LP eller möjligtvis CD är nog att föredra.
Dzyan kan säkert jämföras både med de brittiska banden från canterburyscenen, andra som skrivit om skivan har jämfört den med Soft Machines tidiga album.

Jag vill gärna också dra in spacerock, electronica och tyska band som Embryo och Guru Guru i sammanhanget, även om Dzyan nog får anses vara extremare än så.
I vilket fall som helst är Dzyan debutplatta synnerligen underhållande för den som gärna tittar över kanten och vill ha något helt annorlunda och fritt från konventioner i sina högtalare.

Jag kan utlova en mycket märklig upplevelse, men jag kan verkligen inte garantera att alla gillar det här.

På de ytterligare två album Dzyan spelade in på 70-talet minskades grupp ner från fem till tre medlemmar, varav bara en från originalsättningen, och letade sig ännu längre ut i krautrockens eget kosmos med hjälp av psykedelia och världsmusik. De skivorna är betydligt mer extrema än debutskivan...

Nr: 1332/2222

onsdag 24 juni 2015

Du är aldrig ensam

BJÖRN AFZELIUS – FÖR KUNG OCH FOSTERLAND – 1976

För kung och fosterland är en av de där legendariska svenska proggskivorna från 70-talet. Det hänger inte bara på Björn Afzelius texter, i bakgrunden fanns också en av Sveriges då allra främsta bluesgitarrister, Fjellis Fjellström, vars närvaro gjorde För kung och fosterland till en av de bästa rockplattor som gavs ut under mitten 70-talet. Aftonbladet utsåg skivan till Årets platta.
Inledningen med gitarrtunga Du är aldrig ensam placerade För kung och fosterland både som en rykande het rockplatta och en av den tidens fräckaste proggskivor.

Afzelius texter på den här LP:n är dock inte lika finstämd som senare saker, det är mer rakt på. I låtar som Du är aldrig ensam, Ulf Brännare, Doktor Hjälplös och Strejkmöte är ingen tvekan om vem som är den onde eller den gode.
Därför känns det inte alls fel att jämföra För kung och fosterland med Nationalteaterns klassiker Livet är en fest, Barn av vår tid och Rövarkungens ö vars like den absolut är.

Björn Afzelius känsla för det subtila och känslosamma finns här också, men inte lika uttalat. Jag tycker man kan ana lite av det som skulle brisera på Innan tystnaden redan här, i låtar som Fröken Julie och titelspåret För kung och fosterland.

Men det är som rockplatta För kung och fosterland ska kommas ihåg. Där står den sig fortfarande som en av de främsta svenska proggskivor som spelats in.

Nr: 469/2222

tisdag 23 juni 2015

Bunalim - acidrock från Turkiet

BUNALIM – BUNALIM – 2012

Man är inte direkt bortskämd med acidrock från Turkiet. Inte vanlig pop heller för den delen. Genom alla år har man fått nöja sig med något enstaka bidrag i schlagerfestivalen. Inte ens det nu för tiden.
Bunalim var på sin tid – om man får tro en lång rad internetskribenter – "det vildaste rockbandet på den anatoliska rockscenen". I början av 70-talet spelade bandet in en rad ruffiga singlar.

En del av dem kom säkert till Sverige, förmodligen med de turkiska invandrare som kom till Sverige i början av 70-talet.

De skivorna lär vara hopplösa att få tag på idag. Någon LP spelades vad jag vet inte in. De där singlarna – när de mot förmodan dyker upp – brukar dessutom vara i ganska dåligt skick.

Därför är den här tämligen nyutgivna LP:n en kulturgärning.

Det är en samlingsskiva med de där märkliga singlarna och en del låtar till. Alla från de absolut första åren av 70-talet.

Turkisk rock är en vit fläck på min skivsamlarkarta, så LP:n kändes nödvändig när jag hittade den i en stockholmsk skivaffär.

Även om soundet är för mycket demokänsla för att det ska vara riktigt bra ångrar jag inte denna investering.
Bunalim har ett ruffigt sound klart influerat av både beatpop och hårdrock men ändå med fötterna stadigt i den turkiska folkmusiken. Mycket fuzzgitarr också! Det gör LP:n till ett synnerligen exotiskt inslag i min samling. Man är som sagt inte bortskämd med acidrock från Turkiet.

Nr: 1982/2222

måndag 22 juni 2015

Roddy Frame är en sprattelgubbe

AZTEC CAMERA – KNIFE – 1984

De få skivor Aztec Camera gjorde i början och mitten av 80-talet har inte mycket gemensamt. Det spretar iväg åt alla möjliga håll. Roddy Frame bytte tydligen skepnad varje gång han lämnade skivstudion. Roddy Frame är en sprattelgubbe. Inget ont i det.
På bandets andra platta - Knife från 1984 - handlar det om solid pop, mysiga små popdängor, lite tingeltangel och synthar. Det är snyggt, trevligt och väldigt lättlyssnat.

Men Knife fick ganska massiv kritik när den var ny. Då var det många som ansåg att Roddy Frame skulle hållit sig till sin enkla skotska folkrock och rena sound från LP:n innan. Till den här plattan hade han hyrt in Mark Knopfler som producent och kastade in både synthar och annat blippande.

Jag brukar inte gilla det där. Ibland hävdar jag till och med att det förstörde bra pop på 80-talet. Men i det här fallet ger jag Knopfler rätt. Det han gjorde med Aztec Cameras sound blev både bra och snyggt.

Om det däremot finns några hitlåtar på skivan vet jag inte. Det är rätt snygga grejer rakt igenom.

Still On Fire är en läcker liten poplåt och All I Need Is Everything är inte dum den heller.

Nr: borttagen ur samlingen på grund av platsbrist.

söndag 21 juni 2015

Det här är en hyllning...

ANDERS F RÖNNBLOM - KRIG & FRED & COUNTRY MUSIC - 1982

Det här är en hyllning...
...till en LP med en omslagsbild där Sgt Pepper möter Dantes inferno...
Förmodligen är Krig & fred & Country Music Anders F Rönnbloms mest välkända album, vid sidan av Rapport från ett kallt fosterland. Låtarna från den här skivan spelade till och med i radio och på diskoteken smattrade Europa brinner.

För mig är det en viktig skiva. Det här är en LP jag hämtat mycket inspiration från. En LP med texter jag citerat i mina egna texter. En LP jag lyssnat på ohyggligt många gånger... Framför allt är det är en ilsken skiva, för att inte säga rasande.

Spretiga Mick Jones-riff blandas med stenhård samhällskritik. Våld, vapen, skivindustri och kärnvapen avhandlas i högt tempo och ett aldrig sinande ordflöde. Och så är det så klart en del countrymusic också...
Inledningen med Långfingret, ”som bygger på dikten Salute av den amerikanske poeten Lawrence Fellinghetti”, är en våldsam och ironisk uppgörelse med krigshetsare och våld.

Det är inte rock´n´roll längre är troligen den mest insiktsfulla text som någonsin skrivits om skivindindustrin, där Anders F spottar ur sig orden..han såg något 1981 som inte många insåg då. Vad sagolikt bitter han är! Jag ryser i hela kroppen. Jag skulle gärna återge hela texten här, men den är alldeles för lång.

Nr: 338/2222

lördag 20 juni 2015

Två sidor av Neu

NEU – NEU ´75 – 1975

Det här är den tredje och sista LP:n på 70-talet från tyska synthduon Neu. Det är en skiva som oftast hyllas av fansen som gruppens bästa. Det är förmodligen det Neu-album som är mest publikvänligt.
Men skivan har två sidor, b-sidan är klaustrofobisk, nervös och nervkittlande. När man lyssnar på sån musik är risken stor att man bryter ihop och till slut hittar sig själv i ett hörn med en blå duk över huvudet mumlande ohörbara meningslösa ramsor.

A-sidan är däremot överraskande rogivande, nästan meditativ, där det förmodligen känns rätt bra att sitta i ett hörn med en blå duk över huvudet och mumla ohörbara ramsor...
Det svåra valet är att bestämma sig för vilken sida av skivan man ska spela först...
Jag gillar den här LP:n, men är inte toksåld. A-sidans lugn och svepande repetetiva melodislingor är på sitt sätt fascinerande. Men när det gäller new age-musik och liknande lyssnar jag nog hellre på Tangerine Dream eller Ash Ra Tempel. Jag håller inte med fansen (när man skriver om musik får man inte frukta vare sig fan eller trollen).

Den råare b-sidan är mer Neu för min del. Det är en sida jag gärna spelar flera gånger i rad, och helst på så hög volym som möjligt. En självisk njutning. Det är här nånstans jag börjar förstå varför det sägs att Sex Pistols tog sånt stort intryck av Neu.
Skivan har inget namn. Neu gjorde som Peter Gabriel (eller så var det tvärtom, Gabriel gjorde som Neu) och namngav inte alla sina skivor. Allmänt brukar skivan kallas Neus black album eller Neu ´75. I så fall är Neus första deras ”White album”. Deras andra skiva heter två, det står så på den, 2.

Nr: 1055/2222

fredag 19 juni 2015

Från västkustrock till soul och tillbaka

En gång i tiden var Doobie Brothers ett av mina absoluta favoritband. Jag gillade deras tidiga plattor från början av 70-talet. Västkustrock, så klart, de kom ju från Kalifornien, med tiden uppblandad med en hel del sydstatsrock och country. Skön och lite halvcool musik.
Men när bandet i mitten av 70-talet bytte sångare blev The Doobies ett, faktiskt, ganska halvtaskigt soulpopband. Med Michael McDonald i fronten blev det ett fattigmans Steely Dan. Tråkigt och genomskinligt.

Jag samlade ändå på mig alla bandets album, utom det allra senaste, från 2010. Här är en någorlunda samlad diskografi. Men här tar jag endast upp de studioinspelningar Doobie Brothers gjorde. Det finns en rad livealbum också, både med och utan Michael McDonald, men de är enligt min mening inte av särskilt stort intresse.

Doobie Brothers (1971)
Doobies första trevande försök som inte blev så där jättelyckat. Det var inte många som köpte den här skivan, men bandet fick ändå en del fans bland Kaliforniens hippies och lite överraskande...Hells Angels.
Toulouse Street (1972)
Det stora genombrottet för Tom Johnston och hans polare. Det här är en riktigt läcker countryrockplatta med låtar som Listen To The Music och gospellåten Jesus Is Just Alright. Det här är en skiva väl värd att ha i samlingen.
The Captain And Me (1973)
En lysande uppföljare som etablerade The Doobies på allvar. Bländande lättrökt countryrock och mycket romantik. Att bandet också gillade sydstatrock går inte att ta miste på. Här finns också bandets största hit någonsin Long Train Runnin´.
What Were Once Vices Are Now Habits (1974)
Bandet tuffar till sig och öser på med riktigt tuff rock och blandar västkustpop med sydstatsrock och country. Skivan är ojämn, alla låtar är inte lika bra, men blev ändå en av bandets mest säljande någonsin.
Stampede (1975)
Gitarristen Jeff ”Skunk” Baxter bättrar på Doobie Brothers sound ordentligt. Plattan sålde dåligt men är Doobies musikaliskt sett bästa album. Bättre än så här blev de aldrig, snygg och välproducerad countryrock med massor av bra låtar.
Takin´ It To The Streets (1976)
Aj, aj, ett stort steg tillbaka. När sångaren Tom Johnston blev sjuk ersattes han av soulsångaren Michael McDonald, som närmast kom från Steely Dan. Det påverkade. Doobies sound på den här plattan är klart förändrat, mer åt jazzhållet och en hel del soul.
Livin´ On The Fault Line (1977)
McDonalds påverkan blir allt tydligare. Det här har inte mycket med gamla Doobies att göra. Visserligen en ganska hyfsad soul-funk-jazz-platta, men ganska platt. Little Darlin´ och Echoes Of Love blev dock hits.
Minute By Minute (1978)
Ännu ett steg mot soulmusiken. Det här är mer McDonald än Doobie Brothers. För gamla rockfans var det bara Patrick Simmons sång på ett par av låtarna som höll den över vattenytan. Inget bra Doobies-album.
One Step Closer (1980)
Jeff Baxter lämande bandets öde till McDonald helt och hållet. Detta är en soulplatta rakt igenom som inte har ett dugg med gruppens ursprung att göra. För gamla fans en hemsk upplevelse. Skivan är bara intressant för älskare av white-soul.
Cycles (1989)
Nästan tio år efter senaste plattan kommer bandet tillbaka, nu med Tom Johnston som sångare. Det här är gamla Doobies igen och skivan fick en superhit med låten The Doctor. En bra comeback, men ändå inte i närheten av skivor som Toulouse Street och The Captain And Me.
Brotherhood (1991)
”Det svåraste som finns är att göra en uppföljare till en comeback”. Det var här Doobie Brothers skulle bevisa att de fortfarande hade något att ge. Soundet är tuffare än på någon tidigare platta. Men vill man verkligen höra The Doobies lira hårdrock?
Sibling Rivalry (2000)
Nästan tio år igen till ett nytt studioalbum. Det här är ett mognare och betydligt mer tillbakalutat Doobie brothers än tidigare. Bandet blandar tuffa rockers med country och soulpopballader. En överraskande bra skiva.
World Gone Crazy (2010)
Ingår inte i samlingen. Skivan finns på vinyl men är både dyr och svår att få tag på. Men enligt Allmusic.com är den inte dum alls. Enligt samma källa är Doobies i fin form och levererar en rad låtar i gammal klassisk stil. Michael McDonald gästspelar dock på plattan, vilket gör mig lite orolig...

torsdag 18 juni 2015

Electro-funk-hiphop-Moloko

MOLOKO – THINGS TO MAKE AND DO – 2000

Moloko är bäst på det de gör...helt enkelt för att ingen annan gör det”, konstaterar Allmusic.com om detta brittiska tvåmannaband.

Moloko har ett mycket annorlunda sound; electro, funk, hip-hop, drum´n´ base...lägg sedan till Roisin Murphys säregna sätt att sjunga. Hon ligger på samma våglängd som Kate Bush, Lene Lovich och Björk, helt oförutsägbar och mycket spännande.
Things To Make And Do är tredje fullängdaren från Moloko och en relativt ung platta i min samling. Den är gjord år 2000 och följaktligen finns den bara på CD.

Moloko är knappast avkopplande att lyssna på. Blandningen mellan alla olika musikstilar, där pop också är en ingrediens, gör det till en nästan bisarr och ibland småjobbig upplevelse.

Samtidigt som det är mycket underhållande. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till ett album som David Bowies 1. Outside, där han verkligen testade var den yttre gränsen för vad som är lyssningsbart fanns i början av 90-talet.

Moloko är inne på samma spår, men har givetvis lagt till 2000-talets fenomen och trender i sin musik.

Moloko slog igenom med Do You Like My Tight Sweater 1995. Things To Make And Do innehåller en rad spännande låtar. Men att välja ut någon av dem från denna märkliga skruvade CD-skiva är för mig omöjligt.

Nr: 81/CD

onsdag 17 juni 2015

Melodiös hårdrock passade Bullfrog

BULLFROG – HIGH IN SPIRITS – 1977

Bullfrogs första LP tyckte jag bara var så där. Egentligen bara vanlig hårdrock med inslag av kraut, progg. High In Spirits, tyskarnas tvåa, tycker jag bättre om, trots att det knappast handlar om krautrock här heller.
Men på den här skivan tog de steget närmare symfonisk, melodiös hård rock, det passade nog Bullfrog bättre. High In Spirits är både avkopplande och underhållande, framför allt har Bullfrog här hittat en rad riktigt starka melodier.

Det gör att skivan blir ganska rolig att lyssna på samtidigt som det finns ett visst mått av spänning. Bullfrog känns trots sin inriktning som ett ganska oberäkneligt band, vilket givetvis är kul.

Det skulle i och för sig vara enkelt att nu placera Bullfrog i samma fack som Asia, Boston och till och med Genesis senare verk.

Men det är nog att gå för långt. High In Spirits är trots allt en 70-talare och en tysk inspelning. Soundet är ruffigare och mer opolerat än vad tidigare nämnda skulle lyckas åstadkomma på 80-talet.
Nej, jag gillar den där lite stökiga orgeln, sångaren som påminner om Rod Stewart under hans tid i Faces och nästan alla låtarna på skivan. Men krautrock är det som sagt inte.

Nr: 822/2222