The Musical Box: juli 2015

fredag 31 juli 2015

Snygg sorti av Mama´s & Papa´s

MAMA´S AND PAPA´S – THE PAPA´S AND MAMA´S – 1968

Dream A Little Dream blev Mama´s and Papa´s sista stora hit. Den avslutade en kort men mycket intensiv karriär där gruppen en tid var lika stora som Beatles. Låten var en fantastiskt snygg avslutning, förmodligen den allra bästa cover Mama´s And Papa´s någonsin spelade in. Originalet var en gammal schlager från 40-talet.
Låten finns på Mama´s And Papa´s sista riktiga album, The Papa´s And The Mama´s, inspelat 1968 i John Phillips hemmastudio. Det är en LP som egentligen aldrig riktigt räknats, den kom ut när gruppens stora tid var över. Lite som Beatles Let It Be om man nu ska fortsätta den jämförelsen.
Det är sant att LP:n har ett något annat, lite naknare sound, än tidigare album, som ibland var lite väl luftiga och lite väl mycket sunshinepop. Därför tycker jag den här skivan visar upp en lite annorlunda sida av Mama´s And Papa´s som inte alls känns fel, den heller.
Dream A Little Dream är så klart den stora behållningen, men det finns fler bra låtar, inte minst Mansion, som är en liten pop-pärla...den också.

Cass Elliott gjorde senare en egen version av Dream A Little Dream som faktiskt är ännu bättre. Den finns på soloalbumet med samma namn.

Nr: 1187/2222

torsdag 30 juli 2015

Tuff attityd och högt tempo

RAM JAM – PORTRAIT OF THE ARTIST AS A YOUNG RAM – 1978

Osäkerheten om Ram Jam var ironiska eller seriösa hade säkert stor effekt på hur deras två skivor togs emot. Första plattan, med superhiten Black Betty, togs inte på allvar och låten blev bara en mindre diskotekshit. Andra och sista skivan var det inte många som tog notis om alls, trots att den var en betydligt starkare platta.
Felet med Portrait Of The Artist As A Young Ram var att skivan saknade låtar som Black Betty. Lika säkert som att katter fäller hår hamnade LP:n därför relativt snabbt bland cutout-skivorna och i reabackarna.

Därför var det många som missade att Ram Jams andra (och sista) var en riktigt bra hårdrockplatta. En LP jag tror nästan alla som gillar hård 70-talsrock skulle uppskatta även idag.
Låtarna är överlag vassa, här finns massor av bra melodisk hårdrock. Attityden är tuff och tempot rasande högt från första till sista låten.

För min del jämför jag gärna den här skivan med Foghats tidiga album, gitarrdriven attackrock, även om Ram Jam utan tvekan också har en viss dragning åt AOR.

Fördelen med den här LP:n är att låtarna känns lagom långa. Ram Jam drar inte ut på det utan kastar sig över sina alster med ett rytande, och river av låtarna nästan i punktempo.

Portrait Of The Artist As A Young Ram är producerad av Kasenets Katz, i slutet av 60-talet en av guruerna bakom den kortlivade bubblegumpopen.

Därav misstankarna att Ram Jam skulle varit något slags ironiskt skämt. Men så var det nog inte. Jag gissar att Ram Jam var ett seriöst försök att göra mycket oväsen.

Nr: 1776/2222

onsdag 29 juli 2015

”Han kan vara rolig den där Dylan”

BOB DYLAN – ANOTHER SIDE OF BOB DYLAN - 1964

En annan sida av Bob Dylan...
Vad kan nu det vara?
Hade han så många sidor att visa upp 1964...Another Side Of Bob Dylan är ju trots allt bara hans fjärde album? Men redan då var han ju ”...so much older then, I´m younger than that now...”, som han säger i My Back Pages.

Det är en alldeles lysande liten låt förresten, men kanske mest känd för The Byrds gjorde en rätt snygg cover av den. Så är det med flera av låtarna på den här skivan.

De är välkända, men inte för att Dylan gjort dem. All I Really Want To Do till exempel, som det finns hur många kopior av som helst. Eller Chimes Of Freedom...Var inte det Byrds också?

Nåja, skit samma. Another Side Of Bob Dylan är en sån där skiva som hamnat lite emellan, man räknar inte med den. Men den är bra.

Inte minst är den väldigt mycket roligare än sin föregångare, The Times They Are A-Changin´, som nog kan påstås vara ganska bitsk.

Här är Dylan lite mer som på skivans omslagsbild, med Charlie Chaplin-glimten i ögat. Något man anar i Motorpsycho Nitemare, där han driver med alla amerikanska rednecks.

Och I Shall Be Free No 10, med de obetalbara textraderna ”Well I don´t know/but I´ve been told/the streets in heaven are lined with gold/I ask you how things could get much worse/if the russians happen to get up there first...” Han kan vara rolig den där Dylan...

Nr: 1941/2222

tisdag 28 juli 2015

En dag på stranden

TYPICALLY TROPICAL – BARBADOS SKY – 1975

Det här skulle kunna vara en ganska bra sommarskiva. Tänk en varm dag på stranden. Solen steker, vågorna skvalpar lite lojt mot sandstranden, någon äter en glass och långt bort spelar ett gäng volleyboll (att de bara orkar!)...och i bakgrunden reggaegänget Typically Tropical och deras Barbados Sky-LP.
Äsch, det är inget särskilt egentligen (men vem orkar bry sig i värmen...), lite ”svensktoppsreggae”, lite lagom bakgrundsmusik, skval...som går så bra ihop med vågskvalpet. En och annan cover, Desmond Dekkers gamla örhänge Israelites och Chrispian St Peters The Pied Piper och några till...

Typically Tropical är en brittisk reggaegrupp från mitten av 70-talet. Inte särskilt framgångsrik, det här är deras enda platta.

De hade ingenting med Barbados eller nån annan ö i Västindien att göra, de var från England.

Gruppen startades av sångaren Jeff Calvert efter att han blivit inspirerad av en två-veckors semester på Jamaica...

Men rätt skön avkoppling som sagt. Typically Tropical har inget viktigt att säga och anstränger sig inte för att bli hörda...utom i bakgrunden. På en badstrand kan man inte varit särskilt nogräknad.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

PS. Och nu får man väl hoppas att det blir lite riktig sommarvärme så det finns anledning att spela den här skivan. DS.

måndag 27 juli 2015

Revolutionerande på sitt eget sätt

FRIPP & ENO – NO PUSSYFOOTING – 1973

No Pussyfooting är en sån där skiva man inte behöver lyssna på mer än en gång. Å andra sidan är det en skiva man måste lyssna på minst en gång. Den är revolutionerande på sitt alldeles eget sätt. 1973 måste den ha varit skrämmande.
LP:n består av två musikstycken, ett på varje sida. Bakgrunden i musiken är Brian Enos synthar på vilka Robert Fripps gitarr lägger upp någon slags ljudbild.

Det är dock inte gitarrsolon i vanlig bemärkelse, vi kan kanske kalla det någon form av jam, som processats via diverse teknisk utrustning till det oigenkännliga. Resultatet är både påfrestande och kittlande.

Att jämföra med vissa av Tangerine Dreams kompositioner från samma tid är frestande men kanske inte helt sanningsenliga.

Tangerine Dreams ambienta musik från den tiden var menad att på något sätt skapa stämning, en atmosfär eller känsla.

Fripp & Eno hade förmodligen inga som helst sådana aspekter utan experimenterade i ämnet tålamod och vad den tekniska utrustningen kunde åstadkomma.

Ett exempel: Första sidans The Heavenly Music Corporation inleds med en nära fem minuter lång entonig malande synthsekvens, som när tålamodets gräns känns nära blir avlöst av Fripps gitarreffekter som därefter kommer och går i nästan 20 minuter. B-sidans Swastika Girls är en något mer ”lättsam” sak, men på ungefär samma tema.
Det här låter kanske oerhört jobbigt och meningslöst att lyssna på, men så är det inte. No Pussyfooting har inget gemensamt med Lou Reeds hemska Metal Machine Music-experiment som är ospelbar på riktigt.

Det går att få ut ett och annat av den här LP:n, särskilt för den som redan har hunnit vänja sig vid liknande ljudbilder som till exempel från Tangerine Dream. Det är till och med så att den då kan bli ganska underhållande. Men allra troligast är att No Pussyfooting är en av de där LP-skivor man bör äga...men inte lyssna på allt för ofta.

Nr: 590/2222

söndag 26 juli 2015

Parodi utan poäng

BOKAJ RETSIEM – PSYCHEDELIC UNDERGROUND – 1968

Meningen med parodi är att den ska efterlikna en känd företeelse oftast i syfte att nå komiska effekter. Men det gäller att inte gå över gränsen, skillnaden mellan vad som är bra eller dålig parodi kan vara hårfin.
Skivomslaget och namnet på den här LP:n är lockande för alla oss som gillar det sena 60-talets psykedeliska pop. Men Bokaj Retsiem är inget annat än parodi, gjord av Reiner Degner, gitarrist i beatpoporkestern German Bond och senare i The Rattles.

Och han träffar till en början rätt. Det är mycket fuzzgitarr, texterna är enormt kryptiska och melodislingorna knepiga. Precis som det ska vara.

Alla låtar bygger dessutom på den franska välkända melodin Broder Jacob (Meister Jacob), Bokaj retsiem är stavningen baklänges, vilket gör lyssningen ganska rolig.

Men när vår vän Degner nånstans mitt på skivan lägger in en längre sekvens med skottsalvor, gråtande och skrikande barn passerar han någon slags gräns för mig.

Efter det känns det inte lika roligt längre. Jag vet inte vad som menades med det. Vet inte vad den eventuella poängen är. Men efter det slutar parodin vara underhållande och blir i stället bara tafflig.
Psychedelic Underground är därför, trots att det är en eftertraktad LP bland samlare, inget objekt som nödvändigtvis för alltid kommer att ingå i min skivsamling.

Nr: 455/2222

lördag 25 juli 2015

Jim Sullivans musikskatt

JIM SULLIVAN – JIM SULLIVAN – 1972

När jag hittade en platta med Jim Sullivan från 1972 fastnade jag under en period rätt ordentligt. Det kändes äkta och nära på något sätt. Sullivan har en nästan hypnotisk röst som inte går att låta bli att lyssna till. Visst är det en hel del country över låtarna, men det gör absolut ingenting här.
Det hela blir inte sämre av att historien om Jim Sullivan är märkligare än hans musik. Han försvann nämligen spårlöst 1975, från ett hotellrum nånstans i New Mexiko. Efter det finns inga som helst spår av honom. Hans gitarr låg på sängen och bilen stod parkerad utanför, men själv var han borta.

Det mysteriet har många försökt att lösa, släktingar, vänner, journalister. Men Jim Sullivan är och förblir försvunnen.

Han var nog en udda figur på sin tid. Spelade en gång i tiden quarterback i skolans fotbollslag (amerikansk, så klart), men hoppade av för musikens skull.

I slutet av 60-talet hängde han med innefolket i San Francisco och spelade då in en mytomspunnen LP-skiva, U.F.O. Den skivan är idag eftertraktad av samlare.

En tid levde han på att åka runt och spela sin musik på barer och klubbar. Det var under den perioden han spelade in sitt andra och sista album, alltså det jag har.

När han försvann var han på väg till Nashville för att försöka övertyga skivbolagsdirektörerna om att få göra ytterligare en platta...

Hans låtar påminner ibland lite om Cat Stevens, men att jämföra de båda är orättvist. Jim Sullivan har en större repertoar än så. Jazziga Sandman är en av mina favoriter från skivan, liksom coola Tom Cat och Sonny Jim.

Men jag tror nog att nästan alla kan hitta just sin egen lilla favoritlåt på den här LP:n. Det är en liten musikskatt Jim Sullivan fått ihop här.

Nr: borttagen ur samlingen på grund av platsbrist.

fredag 24 juli 2015

Rolling Stones unplugged

ROLLING STONES – STRIPPED – 1995

Frågan man ska ställa sig innan man lyssnar på Stripped är varför? Inte varför man ska lyssna på den, där är svaret givet. Det är Stones. Det kommer att bli skitbra.
Nej, frågan är istället varför Stones gjorde skivan. Behövde världen verkligen ännu ett livealbum med gamla avdammade hits 1995? En del av svaret hittar man i årtalet, 1995. Den andra delen av svaret finns i skivans namn, Stripped.

I mitten av 90-talet skulle nämligen varenda band och varenda artist med lite självaktning göra ett unplugged-album. Alla gjorde det, Dylan, Springsteen, Clapton, Nirvana...

Stripped är Mick Jaggers och Rolling Stones bidrag till den genren. De gjorde det dessutom väldigt bra.

Stripped är ett lysande livealbum och en gigantisk motsats till arenarockiga, bombastiska, mastodontiska Voodoo Lounge-turnén från året innan.

Inspelningarna på Stripped är hämtade från spelningar på två mindre rockklubbar, Club Paradiso i Amsterdam (där har jag varit, det är en gammal missionskyrka som byggts om), samt Olympia Theatre i Paris (där har jag inte varit).
Man kan säga vad man vill om storheten i att få se och höra Rolling Stones på stora arenor. Det är häftigt. Men när jag lyssnar på den här skivan inser jag att Stones musik nog ska avnjutas på ställen som Club Paradiso.

För trots att kompet är relativt sparsamt blir det ett ohyggligt tryck, en rockkänsla man nästan kan ta på. Det är därför Stripped är en så rolig skiva att lyssna på.

Att det sen främst handlar om välkända låtar som Street Fighting Man, Not Fade Away och Wild Horses är av mindre betydelse.

Extra krydda är dock Dylans Like A Rolling Stone och Love In Vain. Dem hade åtminstone inte jag räknat med. Visst behövde världen den här unplugged-plattan.

Nr: 1174/2222

torsdag 23 juli 2015

Bryan Ferrys sammetsröst

ROXY MUSIC – AVALON - 1984

Ett hyfsat trum-beat i dancetempo, en någorlunda smakfullt anlagd gitarr, en malande synthslinga i bakgrunden. Pop? Lollipop..? Och så Bryan Ferrys sammetsröst på gränsen till falsett.
Ungefär det är ingredienserna i Roxy Musics sista album, Avalon. På alla låtar ska kanske tilläggas. Varför ändra ett vinnande koncept?
Behöver det tilläggas att Avalon är en livlös platta. Det skulle nog vara ganska enkelt att börja hata den. 80-talets Roxy Music balanserar verkligen på kanten.

Nu är Avalon inte en särskilt dålig sak, det är tvärtom en av Roxy Musics bättre de sista åren. Och sett med några år i backspegeln en rätt sjysst avslutning.

More Than This är en smakfullt anrättad popmelodi, The Space Between och Take a Chance With Me är också spelbara, även 25 år senare.

Men att jämföra Avalon med Roxy Musics tidiga våghalsiga album, som For Your Pleasure eller Stranded går inte.

Nr: borttagen ur samlingen

onsdag 22 juli 2015

Boylans Subterranean Homesick Blues

TERENCE BOYLAN – ALIAS BOONA – 1968

Den här skivan hamnade i min samling enbart på grund av Subterranean Homesick Blues. Jag ville höra hur Terence Boylan tolkat detta dylanska mästerverk. Jag blev inte direkt besviken...däremot förvånad. Han tog en helt annan väg än den jag förväntat mig.
Jag gillar inte när artister snor grejerna rätt av och slentrianmässigt river av en kopia så lik originalet som möjligt. Men jag gillar när de tar upp andras låtar och gör något helt eget av dem.

Av den anledningen blev Alias Boona redan efter Subterranean Homesick Blues en av mina favoriter i facket amerikanska singer/songwriters med egen stil. Han har en skön röst och har känsla för snygga arrangemang och bra poplåtar.

Nu skulle man kanske kunna tro att Alias Boona bara handlar om covers, men så är det inte alls. Alla de andra låtarna är Terence Boylans egna. Och det är bra grejer.
Men det som fascinerar mest är nog hans röst. Han verkar ha ett ganska brett omfång, där han ibland låter som Neil Young för att i nästa låt ta lika djupa och känsloladdade bastoner som Johnny Cash.

Alias Boona var Terence Boylans första platta. Han har inte varit särskilt produktiv genom åren, sammanlagt har det bara kommit tre soloalbum från honom, det senaste så tidigt som 1980.

Alias Boona räknas som ett av hans bästa. Lite spännande är att både Donald Fagen och Walter Becker från Steely Dan fanns med bland musikanterna i bakgrunden.

Nr: borttagen ur samlingen på grund av platsbrist.

tisdag 21 juli 2015

Bob Seger och Silver Bullet Band

BOB SEGER & THE SILVER BULLET BAND – NIGHT MOVES – 1976

En riktigt bra Bob Seger-platta. En av hans bästa, tror jag, jag har inte hört alla. Den har ett sjysst driv och känns både genomtänkt och ärlig.
Det finns dem som jämfört Night Moves med Bruce Springsteens Born To Run – skivorna är jämngamla – det kan jag hålla med om.

Men nja, Bob Seger är väl knappast någon Springsteen, riktigt till den nivån når aldrig Night Moves. Men den har samma anslag och innerliga ton, en ärlighet som jag uppskattar.

Det gör att Night Moves skiljer sig en hel del från andra av Bob Segers album. Och att det av den anledningen är en LP som man nog kan ha i samlingen ändå, om man gillar amerikansk helyllerock vill säga.

Jämför den gärna till exempel med John Mellencamps American Fool.

Jag misstänker att det finns en och annan som tycker det är lite smörigt, men jag tycker det är helt okej...ibland.

Det är första albumet där Bob Seger spelar ihop med sitt Silver Bullet Band, ett band jag tror han fortfarande hänger ihop med. Detta märks, Night Moves har större tyngd och pondus än Segers tidigare album.
Upptäcker du att du har Night Moves stående i hyllan kan du alltid leta fram låtar som Rock And Roll Never Forgets, Night Moves och The Fire Down Below.

Nr: 96/2222

måndag 20 juli 2015

En psykedelisk irrfärd i boogietakt

CANNED HEAT – LIVIN´ THE BLUES – 1969

Hippielåten Going Up The Country är en anledning att ha Livin´ The Blues i skivsamlingen. Men det är inte den låten som gör det till ett av sin tids stora psykedeliska bluesalbum. Det är 41 minuter (!) långa Refried Boogie, en psykedelisk irrfärd i boogietakt på mycket djupt vatten.
Jag påstår att det är den låten och 20 minuter långa ljudexperimentet Parthenogenesis som gör Livin´ The Blues odödlig. Där är jag dock inte alls säker på att alla håller med.

Liveinspelningen Refried Boogie täcker hela den andra LP:n på detta dubbelalbum och kan vara rejält påfrestande för den som inte är förvarnad. Det är inget för den som söker snabba svar eller är uppväxt med mallen att alla poplåtar ska innehålla refräng, vers och tonartshöjning.

På den CD-version jag har är dock låten lite finkänsligt nedkortad till hälften av någon anledning. Man får bara 20 minuter jam.

Trots det är det ändå inte en skiva för dem som vill ha sin musik serverad och tempererad i exakt rätt bpm (beats per minute). Refried Boogie har andra kvaliteter, dock inte de som eftersöks nu för tiden.

Jag gissar att det bara är dem som var med som verkligen uppskattar den.

Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att liknande saker skulle kunna dyka upp på de där små obskyra festivalerna som numera frekventerar var och varannan by i mörkaste Småland, tänker närmast på folkfesterna Psykjunta i Alvesta, Säljerydsfestivalen och Dädesjös Fest i logen. Där skulle Refried Boogie förmodligen smälta in mycket väl i sammanhanget.

Livin´ The Blues är förresten ganska mycket mer än bara sin andra skiva. Going Up The Country har jag ju redan tagit upp, det är en klassiker och inspirationskälla för var och varannan hippie som i slutet av 60-talet flyttade ut i skogen och skulle leva av det naturen gav.

Livin´ The Blues är Canned Heats tredje album och därmed ett av gruppens egna klassiker. Då var det fortfarande originalsättningen av bandet; The Mole, Blind Owl, Sunflower, Fido och The Bear. 

Nr: 17/CD

söndag 19 juli 2015

Clapton träffar rätt

ERIC CLAPTON – FROM THE CRADLE – 1994

Det sägs att det finns folk som påstår att de gillar rock, men avskyr blues. De borde lyssna på den här CD:n. Visserligen är det ”bara” en samling bluescovers, men oj vad Clapton träffar rätt.
From The Cradle är egentligen en ganska märklig skiva. Under halva 80-talet och början av 90-talet blev man van vid att Clapton spelade in album som blev allt mer och mer mainstream, allt mer välanpassade, ofta under ledning av mainstreampopens husgud Phil Collins.

Mitt intresse för Claptons skivor minskade för varje ny skiva. Jag fick nog efter August 1986. Då slutade jag lyssna på Eric Clapton.

From The Cradle är något helt annat. Det är en fantastisk comeback, en skiva där Eric Claptonåtervänder till det han kan bäst och det han verkligen brinner för, blues.

Att det är så märks så tydligt. Man får gå långt tillbaka i hans skivproduktion, kanske ända till tiden tillsammans med John Mayall, för att hitta en lika innerlig, känslosam och kraftfull skiva.

Jag kan absolut leva med att det uteslutande handlar om covers när låtarna gjorts med sådan värme och närvaro.

Blues For Sunrise är en självklar öppningslåt, Third Degree är smärtsam och Five Long Years ren magi.


From The Cradle är rätta medicinen för dem som påstår att de gillar rock men inte pallar en blues.

Nr: 128/CD

lördag 18 juli 2015

Två sidor av Double Fantasy

JOHN LENNON/YOKO ONO – DOUBLE FANTASY – 1980

Double Fantasy hade kunnat vara ett av pophistoriens allra största ögonblick. Man kan nästan ta på känslan i John Lennons låtar. Det är som han satt vid min sida och tröstande höll en arm över mina axlar. Men så har vi det där med Yoko Ono...
Jag förstår varför skivan är som den är. Och jag köper att det finns en effekt i att blanda John Lennons själfulla låtar med Yoko Onos rakbladsvassa musik.

Den skillnaden gör att John Lennons närvaro förstärks och blir nästan olidligt påtaglig när man nu med facit i hand vet att han bara en kort tid efter att skivan gavs ut blev mördad på öppen gata i New York.

Men att Yoko Onos låtar är provocerande kan jag inte låta bli att tycka. Bara ett par av dem når i mina öron upp till hyfsad standard; I´m Moving On och I´m Your Angel som de bästa exemplen.

Det är därför jag menar att ungefär hälften av av låtarna på Double Fantasy är odödliga klassiker. John Lennons låtar med andra ord.

Den andra halvan, Yoko Onos alster, skulle man kunna avfärda utan det allra minsta dåligt samvete.

Men så enkelt är det naturligtvis inte. Det var ändå helheten som gjorde att Double Fantasy 1980 blev den enorma framgång den blev och orsaken till att LP:n är precis lika berörande nu som då.

Fantastiska John Lennonlåtar: Starting Over, Cleanup Time, I´m Losing You, Beautiful Boy, Watching The Wheels, Woman.

Hemska Yoko Onolåtar: Kiss Kiss Kiss, Give Me Something, Every Man Has A Woman Who Loves Him.

Nr: 196/2222

fredag 17 juli 2015

All around my hat

STEELEYE SPAN – ALL AROUND MY HAT – 1975

I mitten av 70-talet blev All Around My Hat en hit i Sverige. En ovanlig låt att hamna på topplistorna med både accapellasång och fiol.
Då var det inte alla som hört talas om Steeleye Span, jag blev förvånad när jag upptäckte att LP:n med samma namn var gruppens åttonde och att den – av dem som kunde sin sak – inte ansågs särskilt intressant eller ens bra. Alldeles för mainstream var omdömet.
De hade förmodligen rätt. Steeleye Span var i slutet av 60-talet tillsammans med Fairport Convention ett av de drivande folkrockbanden i England och ansågs höra till de allra viktigaste eftersom de hörde till pionjärerna i att elektrifiera den brittiska folkrocken.

Det där hade jag så klart inte en aning om i mitten av 70-talet. Jag visste inte heller att album som Hark, Below The Salt och Parcel Of Rouges, alla från det tidiga 70-talet, ansågs vara gruppens bästa.

Jag var nöjd med All Around My Hat, en låt jag gillade både på den tiden och nu också.

Det var kanske till och med så att jag tyckte den var lite bättre på den tiden, då var den typen av låtar trots allt ganska ovanliga.

Sen var ju sångerskan Maddy Prior något utöver det vanliga.

Jag minns att jag jämförde Steeleye Span med Jethro Tull, vilket jag nu för tiden tycker var en ganska bra jämförelse. Ian Anderson var ju ett skogstroll och det var Steeleye Span också.

Nr: 1294/2222

torsdag 16 juli 2015

Oklanderligt jobb av Mick Ronson

ONE THE JUGGLER - SOME STRANGE FASHION – 1985

One The Juggler fick ett par mindre hits i mitten av 80-talet. När de spelade in sin andra LP satsade skivbolaget stort och tog in demonproducenten Mick Ronson, han blev dessutom gitarrist i bandet.
Mick Ronson är en gammal hjälte, men hittar man den här plattan i en begagnatback går det att utan dåligt samvete lämna den åt sitt öde. One The Juggler var lite inne på etnisk folkrock, med anspelning på zigenare, men gjorde det inte särskilt bra.

Some Strange Fashion känns tämligen spekulativ till och med för att vara en 80-talare. Jag kan inte hela historien, men det kan varit så att bandets look var ett påhitt av skivbolaget.
För Mick Ronsons del kan den här plattan inte höra till hans stoltare ögonblick. Ett beställningsjobb, oklanderligt utfört. Dock var det inte mycket han kunde göra åt låtarna. Enda glädjeämnet är att någon enstaka låt har fått färg av Mick Ronsons gnistrande gitarr.

Möjligtvis är det här en LP för extrema samlare av Mick Ronsons inspelningar.

Nr: borttagen ur samlingen

onsdag 15 juli 2015

Cool, calm and collected

ROLLING STONES – BETWEEN THE BUTTONS (UK) – 1967

Between The Buttons är ett av Stones minst kända album. Den här brittiska pressen saknade dessutom de två stora hitlåtarna Let´s Spend The Night Together och Ruby Tuesday vilket inte gjorde saken enklare.
Lägg dessutom till att det är knepig skiva för att vara Stones. Melodierna är inte alltid självklara utan har en tendens att gå andra vägar än de man tänkt sig.

Cool Calm And Collected är ett exempel på det, visserligen en alldeles sagolik liten poplåt men fruktansvärt schizofren under ytan.

Eller Miss Amanda Jones...eller Complicated...som inte på något sätt är enkel...eller för all del Yesterday´s Paper och My Obsession, knepiga grejer allihop.

Den brittiska pressen känns om möjligt ännu svårare att begripa sig på då den saknar riktiga hitlåtar. Det är kanske inte så märkligt att Rolling Stones under den här perioden anklagades för att kopiera lite för mycket från både Kinks och Beatles.
Men så här snart 50 år senare sticker Between The Buttons ut i raden. Det är en av de stonesskivor jag numera verkligen uppskattar och har stort nöje av att lyssna på. Cool, calm and collected...

Nr: 549/2222

tisdag 14 juli 2015

Generation X - den ironiska generationen

GENERATION X – GENERATION X – 1978

Indirekt var det Billy Idols punkband med samma namn som gav upphov till benämningen på dem födda någon gång mellan 1965 och 1975*, Generation X. Den första generation som sägs förstå och uppskatta ironi. Punkbandet tog i sin tur namnet från en pocketbok av Douglas Copeland.
Om det sen är ironiskt att Billy Idol efter Generation X tog vägen mot mainstreamrock och pop, det som punken ursprungligen var en protest mot, kan vi väl sitta och garva åt lite till mans. Eller så kan man fråga nån i rätt ålder...

En av de bästa punklåtarna 1977 var Generation X:s magiska lilla singel Dancing With Myself. Det är en sån där låt som fortfarande kan få folk i 50-årsåldern att börja hoppa våldsamt upp och ner, knäppa ölringar och gå ner på knä och yla mot månen. Så bra är den.

Lägg sedan till Anarchy In The UK, Teenage Kicks, Sheena Is A Punkrocker och Oh Bondage Up Yours så är kvällen räddad.

När Generation X släppte sin första LP var dock inte Dancing With Myself med på låtlistan. LP:n kom nästan ett år senare och då hade den givetvis spelat ut sin roll för länge sen.

I stället får man Ready Steady Go, som blev Generation X andra hitsingel. Den är bra den också, även om man kanske inte får riktigt lika mycket gåshud.

Generation X var ett produktivt band, mellan 1978 och 1981 spelade gruppen in hela fyra LP-skivor. Men det är för den första plattan, och för Dancing With Myself, man ska komma ihåg Generation X (nej, det är inte ironi).

Nr: 1832/2222

* Åldrar vars barndom sammanfaller med Staffan Westerbergs barnprogram i tv. Det har ingen tänkt på. Det hade nästan varit underligt om inte Lilla Blå och Vilse i pannkakan inte skapat några ironiker.